Författare: Catharina Mascher, kulturgeograf

Artikel ur ”Kindsforskaren” Nr.4 – 1998 Årg.9 Sid. 5

Under det senaste decenniet har flera undersökningar av det förhistoriska odlingslandskapet genomförts i södra Västergötlands skogsbygder. Bakgrunden till dessa är resultaten från fornminnesinventeringen under 1980-talet, där osedvanligt stora mängder varaktigt övergiven odlingsmark (s.k. fossil åkermark) påträffades. Flera av undersökningarna har förlagts till Kindsbygden, där bl.a. inventeringar, karteringar och utgrävningar av fossil åkermark med tillhörande boplatslämningar givit mycket intressanta resultat – inte minst i Månstad socken. Tvärtemot vad tidigare forskning gjort gällande, har det visat sig att denna del av landet uppvisar en jordbrukshistoria med rötter ända ned i yngre stenålder. Den allmänna uppfattningen var tidigare att skogsbygderna på sydsvenska höglandet koloniserades först under medeltid, i samband med en expansion ut från de tätt befolkade slättbygderna. Undersökningarna i Kind har inte bara givit bygden en helt ny historia, utan också gjort att vi nu får ompröva vår tids uppfattning om vad som är central- respektive marginalbygd.

Kindsbygden innehåller omfattande lämningar efter – grovt sett – två typer av fossil åkermark, vilka i sin tur representerar två större expansionsfaser för det förhistoriska åkerbruket. Den ena typen utgörs av områden med röjningsrösen och den andra av områden där marken delats in i regelbundna system av långsmala ytor, s.k. bandparceller.

Gemensamt för båda dessa typer av fossila odlingslämningar är att de vanligtvis täcker stora ytor (flera tiotals hektar). C14-dateringar av träkol och pollenanalyser visar att stora arealer mark togs i bruk under yngre bronsålder (1000 – 500 f Kr) och att de återkommande stenröjningarna efter hand gav upphov till de vidsträcktra röjningsröseområden vi återfinner i dagens skogsmarker. Odlingsexpansionen under yngre delen av bronsålder hänger samman med en genomgripande omläggning av jordbruket i hela Sydskandinavien under denna period. I samband med denna infördes sådana nyheter som t.ex. vinterstallning av kreaturen och gödsling av åkrarna. Röjningsrösebruket fortsatte in i mellersta järnålder, då ett radikalt annorlunda sätt att organisera markanvändningen uppkom. I Kindsbygden skapades då på flera håll storskaliga system med bandparceller, där långsmala ytor avgränsades av terrasskanter, stensträngar och jordvallar.

Bandparcellerna lades i vissa fall ut i de forna röjningsröseområdena, men det förekommer också att helt ny mark togs i anspråk för markindelningarna. Hur länge bandparcellsystemen i Kind var i bruk är ännu osäkert, men sannolikt innebar introduktionen av ensädesbruket (där åkrarna sås årligen utan vila) att åkermarken rent arealmässigt ”krympte” avsevärt någon gång under loppet av medeltid. Ensädets införande är långt ifrån säkert daterat, men när Kindsbygdens byar och gårdar dyker upp i de äldsta kartläggningarna från 1600-talet är detta det allenarådandeodlingssystemet. De förhistoriska bandparcellerna fanns emellertid kvar i landskapet, även långt efter det att de förlorat sin ursprungliga funktion. Innan laga skiftet på 1800-talet var de långsmala indelningarna i åkermarken ytterst vanliga i Kind.

Längs ”stråket” från Månstads kyrkby och vidare över Bruntorp, Björdal och Sibbarp finns exempelvis ett nära nog sammanhängande område med förhistoriska odlingslämningar. Röjningsrösen och fossila bandparceller ”hänger” här på åtskilliga platser ut från den moderna åkermarken och binder på så sätt ihop de sentida byarna. Området utgör f.n. en av de största sammanhängande förhistoriska odlingsmiljöerna vi känner till i denna delen av landet.

Både röjningsröseområdena och bandparcellområdena avspeglar ett landskap där stora gräsmarker utgjorde det dominerande markslaget. Pollenanalyser visar att en buskartad vegetation, främst med björk och hassel, fanns med i bilden. I gräsmarkslandskapet togs åkerytor upp och brukades ett par år, för att sedan läggas i träda en längre tid. På så vis utnyttjades gräsmarkerna ömsom som åker-, betes- och slåttermark. Inom röjningsräseområdena finner man sällan spår av indelningar mellan olika områden eller enskilda åkerytor. Däremot vet vi att flera gårdar har nyttjat röjningsröseområden gemensamt. En av orsakerna till att bandparcellsystemen uppkommer, kan vara att vissa personer eller grupper i samhället fick större befogenheter att kontrollera brukandet av marken. Sättet att dela in marken på, vittnar om att kunskap om avancerad mätteknik och jordvärdering fanns i Kindsbygden redan under mellersta järnålder. Liknande markindelningar förekommer på många håll i södra och västra Sverige, men då ofta med en dragning i tid åt yngsta järnålder och tidigmedeltid.

I samband med undersökningarna av brons- och järnålderns odlingslandskap har samtida boplatslämningar påträffats. I Månstads-området rör det sig om spridda stolphål, eldstäder och avfallsgropar, men hela långhus och en stor mängd skärvstensrösen har återfunnits på andra håll i Kind (Örsås socken). Fynden från boplatsundersökningarna visar att textilhantverk, keramiktillverkning, järnframställning, jakt och fiske varit vanligt förekommande sysslor vid sidan om jordbruket. I stolphål och härdar påträffas ofta förkolnat växtmaterial, inte minst sädeskorn och fröer från åkerns grödor och ogräs. I Rösered i Månstad återfanns en ansenlig mängd bränt korn i ett stolphål som kunde dateras till yngsta stenålder. Detta är ett av landets äldsta fynd av sädeskorn från en boplatsyta, vilket ytterligare säger en hel del om Kindsbygdens och den övriga regionens ”nya” historia.