Samtal med Sven f. 1921, Erik f. 1925 och Sigrid f. 1927 Josefsson. De är syskon, uppvuxna i Ryda som då hade Brandsmo som postadress. Sockentillhörigheten var Nittorp.
Samtalen hölls år 2007.

Att livet har förändrats sedan vi var barn, det är då helt sant.
Alla barn i trakten började i Nittorps småskola vid 7 års ålder. Där gick man sedan varannan dag, vilket blev tre dagar i veckan, då skolan enbart var stängd på söndagar. Skoldagen höll på 9.00 – 15.00, men sedan tog det ju ofta lång tid att ta sig dit och hem.
Det var skolgång tre år i småskola och fyra år i storskola, eller folkskola som det egentligen hette.
Efter avslutad storskola gick alla i något som kallades för fortsättningsskola. Denna skolform skulle förbereda pojkarna i träslöjd och flickorna i hushållsarbete och pågick i tre veckor.

Vi hade 3 km till skolan, men det fanns de som gick en dryg mil.
Så fort det var väder till det, så cyklade vi. Cykelhjälm, lyse eller reflexer fanns ännu inte. De barn som inte hade tillgång till någon cykel fick skjuts på ledig pakethållare. Det var grusväg som gällde. Att det skulle komma en bil var mer ett önsketänkande än en verklighet.

En av de första i bygden att ha bil var Rudolf Olsson, Algutstorp.
Vid något enstaka tillfälle kunde han stanna och bjuda på skjuts när vi var på hemväg från skolan. Det var så enastående stort och märkvärdigt!
Det hände också att han stannade till med bilen då han körde förbi för att ge oss en apelsin. Det var ju också något otroligt märkvärdigt!
Att få äta en apelsin var på den tiden något unikt.
Denne spännande Rudolf Olsson ledde senare under några år Östra Kinds Sparbank, numera Sparbanken Tranemo.

Varje skoldag inleddes med psalmsång. Det ansågs viktigt att kunna psalmerna utantill. Eftersom det inte serverades någon mat i skolan hade vi med egen matsäck. Den bestod av smörgåsar och mjölk, vilket var samma varje dag, för alla barn.
Matsäcken åt man på middagsrasten, oftast sittandes på bänkarna i avklädningsrummet. Flickorna för sig och pojkarna för sig. Det hörde till att högtidligen stämma av påläggen med varandra. Det var viktigt.
Vissa dagar hade man själv högsta påläggstandarden, någon annan dag var det någons annan tur.

På rasterna lektes det annars mest hela tiden.
Vanliga sommarlekar var bollspel och kulspel, liksom skridskoåkning på vintern.
Vi hade gymnastik som ett av flera skolämnen, men det var aldrig så mycket med det ämnet egentligen.
Enda skillnaden var väl att lekar och hopp var lite mer organiserat än vanligt under de lektionerna. Men att göra något klädombyte för gymnastikens skull, det var det aldrig tal om.

Hemläxor fick vi efter varje avslutad skoldag. Det var mycket som skulle läras in, som psalmer, texter och tabeller. Det mesta skulle man kunna i huvudet, utan böcker. Om någon hade slarvat eller trots hårda ansträngningar inte lyckats lära sig läxan, blev det kvarsittning, vilket väckte uppståndelse, då det inte var så vanligt att något sådant hände. Sittningen skulle användas till läxläsning under övervakande av skolläraren.

Det fanns en vaktmästare ansluten till skolan. Men barnen hade ändå vissa uppgifter att sköta, som att ta in kaminved till skollokalen.

Skolläraren hade hög status såväl i skolans värld som i samhället för övrigt. Föräldrainflytandet var så gott som obefintligt.
Det fanns ett skolråd, med valda inflytelserika personer som skulle se till skolans bästa. Skolböcker och pennor fick man på skolan, det var inget som man behövde betala för.
Ordet mobbing fanns inte. Visst hände det att barn retades, dock inte så allvarsamt som det verkar kunna bli nu för tiden.

Skolkläder användes, som sedan byttes så fort man kom hem. Flickorna bar alltid förkläden. Lite småtvätt förekom på förkläden och på underkläder. Men att som idag, tvätta och byta kläder så fort det blir den minsta lilla smutsfläck, det var det aldrig tal om. Det var vårtvätt och hösttvätt som gällde. Då tvättades verkligen allt!
Även madrasserna tömdes på sitt innehåll och stoppades om. Det var onekligen en speciell känsla att få lägga sig i sin säng på kvällen efter en sådan tvättdag!

Efter skoldagen hjälpte man far och mor med olika sysslor. Det kunde vara att gallra rovor, ge en hand i trädgården eller att ta in ved eller vatten.
Därefter var det läxläsning och kvällsmat.
På söndagarna var det ett lugnare tempo. Allt kändes lite finare än vanligt. Då sköttes enbart de absolut nödvändigaste sysslorna, som att mjölka och utfodra djuren.
Som barn skulle man hålla sig lugn och städad.

Trädgården på 30-talet i dessa trakter ombesågs vanligast med blomsterland. Odlingar hade man ju oftast i ett större omfång på odlingsmark strax bredvid trädgården som ex. potatis och morötter.
Altaner i anslutning till husen var inte påtänkta. Förmodligen fanns det ingen önskan till något sådant, då man ändå var utomhus övervägande delen av dagarna. Mat och kaffe intogs inomhus – oavsett väder.

Skulle det inhandlas specerier var det till Algutstorp man for. Där fanns det både en speceriaffär, en manufakturaffär och en bensinstation.
Utöver detta, fick gårdarna besök av knallar. Dessa knallar kallades även ofta för tattare. De kom oavsett årstid.

En känd knalle i trakten, var Albertina från Svenljunga. Hon var flitigt återkommande och hade bland annat klänningstyger till försäljning.
Byteshandel var vanligt, som ett tyg mot en fläskbit. Sprit till knallarna var annat som var gångbart vid byten.
Albertina hade ofta med sig sin man August som sällskap på turerna häromkring. Men det var alltid Albertina som höll i affärerna.
När August var riktigt frustrerad över något så sa han ofta:
– Fy tusan hakar!
Det var hans värsta kraftord.
Vid ett tillfälle bjöds han på ett stycke nystekt revben av vår mor. Då lär han ha sagt:
– Ho haur ätet köttet å jau faur bena.

Utöver knallarna August och Albertina så kom det många fler, som ”Strömsforsagubben” och ”De fina frå Limmare” på gårdsbesök. För dessa sistnämnda, De fina från Limmared, var det ordnade affärsförhållanden som gällde. De kom faktiskt till gårdarna körandes i bil. En bil som var fullastad med allsköns varor. Förutom kringresandet så hade de även en stationär butik i Limmared. Så dessa ”Fina frå Limmare” var mer att betrakta som rejält folk, med seriösa ärenden och inte att blanda ihop med tattare.

Det var även vanligt med luffare som gick runt i gårdarna för att tigga en bit mat och en sovplats på höskullen. Eftersom det var så vanligt med dessa besök, var det inget som skrämde eller upprörde oss barn.

Det fanns ingen utkörning från postens sida. Posten stannade i Brandsmo.
För att spara in på onödiga resor, samarbetades det i gårdarna. Flera familjer gick ihop för att turas om med att hämta posten i Brandsmo och därefter köra ut den till berörda gårdar. På så vis fick man tillgång till sin post en gång i veckan.

Att lämna hemmet, var inget som gjordes i onödan. Det var bara vid nämnda inköpsturer till Algutstorp, eller vid sällsynta resor på cykel till Limmared som man avvek från sina hem.
På den tiden var det Limmared som var traktens största affärscentrum.
Där fanns även apotek, tandläkare, barnmorska och en hel massa andra nödvändigheter.
Den då praktiserande tandläkaren tyckte inte om barn, vilket resulterade i, att alla vi barn hade en oerhörd respekt för honom. Trots det ville han inte ha in oss i väntrummet. Istället lät han oss vänta på ett ställe rakt över vägen där några granslanor hängde ner så pass att det blev som en liten koja. Där fick vi vackert vänta tills det blev vår tur.

Att vara i Limmared kändes stort och spännande.
Poliser fanns det väl, Theander och Jacobsson. Dom höll ordning på danser och gick emellan vid slagsmål vid behov. Något annat brottsligt hände nog aldrig häromkring.
Det var liksom inte så stressigt då som det är nu.

Nedtecknat av Petra Annerdahlen.