Författare: Carl-Martin Bergstrand.

Berättelse ur boken ”Gammalt från Kind”, del III – sid. 7-13.
Folkminnen från Västergötland.
Tryckt med anslag från Längmanska kulturfonden. Tryckår 1961.

Följande berättelse av författaren är direkt återgiven ur boken. Den visar hur livet för 150 år sen i våra bygder kunde gestalta sig. Läs gärna fler skildringar av författaren om hur det kunde vara att växa upp och leva under den här tiden och framåt mitten av 1900-talet i Västergötland och trakterna i Kind.

Däremot uppsökte jag sommaren 1960 min gamle vän K.B. Klasson på ålderdomshemmet i Ulricehamn för att ta reda på sådant, som jag ej tidigare tänkt på att fråga honom. Jag anför nu några brottstycken ur accessionsnumret IFGH 6054, Klassons berättelser från hans barndom och ungdom:

Jag är född på Lilla Bystad den 22 april 1868. Min far blev 82 år och min mor 86. Om min farfar vet jag inte mer, än att han var korpral och hette Holm. Han var knekt för Toarps rote i Södra Säms socken. Han blev inte så gammal, 70 år eller däromkring. Jag minns honom. –

Det var så att far köpte alltid ett halvankare brännvin teliker (åt gången, isänder), det var sju och en halv kanna. Då var det inte ont om folk, som kom och hälsa på och satt och prata hos far och skåla och tog sej en nubbe alltibland. Då satt eller låg vi pojkar och lyddes och då fick vi veta allt möjligt. –

Ja, så kunde ju traditionsspridning lätt ske och åtskilligt av vad som anförts i denna bok visar, att någon isolering av uppväxande ungdom från vad som bort vara barnförbjudet i de äldres tal och handlande ej var möjlig.

När mor vävet kaschenett och far köpt lite tyg, fick skräddarna komma och sy kläder åt oss. Det var två gubbar och en käring, Magnus och Elias och Fröjda-Johanna. Magnus klippte och Elias tråckla ihop`et och Johanna sydde på maskin. En hel vecka var de hemma hos oss. De fick samma mat som vi, men de fick smör på bröt; det fick aldrig vi barn, för smöret skulle säljas. Om nätterna fick de ligga i halm på golvet alla tre, och då låg hon i mitten mittemella gubba. Så var det att häva över dom ett gammalt täcke och trasmatter och vad en hade. Vi hade ju bara rum och kök och var åtta personer själva.

Det var inte gott om pengar, när jag växte upp. Hade vi gjort något storarbete åt far, fick vi en ettöring för det. Fick vi en femöring, skulle den gömmas till marknadspengar. Ibland öppna vi led (grindar över landsvägen) för såna, som åkte, och då kunde vi få en ettöring. Det fanns pojkar, som sprang en fjärdingsväg före en som åkte för att öppna nästa led för`n och tjäna sej en ettöring där med.

Maten, som Klasson erinrar sig från sin barndom, var inte densamma, som han nu utspisas med på hemmet i Ulricehamn. Det bereder honom en njutning att tänka på en avlägsen tids kulinariska fröjder:

Av kärnmjölk kokte di purravälling, den var så go å mängnier så förfärligt. En fick hälla lite söt mjölk i grytan jämte kärnmjölka, för annars skar hon sej. Det blev små klimpar i vällinga. Det var middagsmat och vi åt bröd till den. På herrgårn fick vi ofta purravälling och ibland fick vi välja, antingen vi ville äta ärter eller välling. Då åt jag purravälling så ofta jag kunde få.

Mamma skickade ofta av mej och bror min till Bystad med en kruka, för vi skulle köpa vattle (vassle, den vätska, som vid yste återstår av mjölken, sedan ostämnet utfällts!) i mejeriet. Mejerska tyckte la synd om oss, så ho öste upp det tjockaste med ostsmulor i och gav oss och på hemvägen tog vi locket av flaskan och tog reda på ostbitarna och åt upp. Det var till att kavla upp skjortärmen och ta dem med näven naturligtvis. Sen, när vi kom hem, slog mor vatten i grytan och kokade vattlavälling med lite kornmjöl och salt i. Det blev god välling. Den var sötaktig.

Far och några andra torpare brukade slå sej tillsammans och köpa hem en sellatunna. Far tog sina oxar och körde hem henne. Sen kom de andre och räknade till sej sina sillar. Vi skulle ha lika många, men så fick far själva tunnan med sillake och salt i botten, för att han hade kört tunnan. Sillaken hade vi att doppa petäter i.

Vi fick mest sill som var stekt på glöder. Vi la aldrig papper om sillen, nej, det var bara att elda med bra björkved, så att det blev stora glöder och lägga sillen på dem. Sen hon var stekt tillräckligt, la vi den i vatten och åt med petäter till.

Bonnaböner hade vi. De blev bra på grusjord, om man gödslade bra. De fick mogna, så skalen blev svarta. Sen var det att spräcka skala och koka bönera som de var och salta lite i. En del böner kokte ju sönder. Vi kokte dem på ett fläskaben för det mesta. Det var god och bra mat. Man stod sej ett bra tag efter ärter och böner.

En fick för skällt att äta, för mycke gröt å välling, så det stod sej inte (d.v.s. man blev snart hungrig igen). Men vi hade goda petäter. Mor satte fram på bordet ett fat med kokta petäter och stekpannan med fläsk och flott, när vi hade fläsk hemma. Sen satt eller stod vi allihop kring bordet och skala petäter med fingra och doppa dom i flottet, så länge det fanns något flott i pannan. Fläskbitarna hade vi tagit upp och gömt i skalhögen, ”Var blev du av, bror?” – ”Jag sitter här bak skalhögen”, brukade vi säga. Sen åt vi petäter å fläsk.

Monkavälling hade vi ju. När vattnet började koka, så var det till att stå med en sked och släppa ner klonk på klonk av en smet, som var gjord av mjöl, mjölk och salt. Sen rördes det på med kornmjöl och vetemjöl. Det åt vi gärna. Mor satte fram den i en stor bunke och vi hade var sin träsked att äta med. Far hade köpt fina träskedar åt oss allihop, oljade, gula med blommor ritade på. Men en gång, när vi åt mjölk å sopper (brödbitar) och soppera tagit slut, blev jag arger på bror min och slog till honom i skallen med min sked, så att skaftet rök av. Men då hade jag ätit ifrån mig för den gången. Jag fick gå ifrån bordet och fick en basa stryk på köpet.

Vi var tvungna till att läsa bordsböner. ”I Jesu namn till bords vi gå, välsigna Gud den mat vi få!” Och när vi ätit färdigt, fick var och en läsa högt: ”För mat och dryck dig vare lov, o Gud! Lär oss i tron att hålla dina bud! Tack för maten” Ingen fick gå från bordet, utan det var att sitta (eller stå) stilla, tills alla hade läst.

När vi var små, la mor sej alltid på knä vid sängen och läste en hoper kvällböner, Herrens välsignelse och Fader vår. Och vi barn läste Gud som haver, dä fick reda sej mä dä.

Ett eller annat bittert barndomsminne kommer fram, när Klasson tänker på sin uppväxttid. Han berättar:
Jag var mä å stal äpplen på Toarp, när jag gick och läste (för prästen). Jag hade maten med mej till far, och då passa jag på och tog mej lite äpple – far gjorde dagsverken på Toarp. Sen sprang jag, men patron hinsprang mej och jag fick lämna ifrån mej äpplena. Käringera hade fått tag i`t (kvinnliga rapportörer till prästen) och jag fick gå och läsa i två år. Så fort de fått höra något nytt, gick de till prästen och skvallrade för honom och blev bjudna på kaffe. Di trodde di skulle bli salia på dä viset.

Någon klädlyx förekom inte bland torparna i Gällstad på 1800-talet. Klasson berättar: När de skulle konfirmeras, hände det att pojkar fick låna mors känger och ha på sej. Så hade de kläder av såna, som läset förut. Jag hade ett par kaschenettbyxor, som mor sydde. Det var bomullstyg, med vanligt bomullsgarn till varp och annat till väft, så det blev tjockare. Hon var inga sömmerska, men det var så jag hade lite att dra på bena. Far hade fått tag i en gammal skörtarock, som han köpt, och den fick jag ha. Flere hade en sån rock. Det var ingen som gjorde narr av oss för vad vi hade på oss.

En söndag sprang vi änkeleken. Då var det en som högg tag i det ena skörtet och rev av det. Jag kände aldrig av det, för det var som gråpapper. ”Gud tröste dej, när far får veta det”, sa mor. Far stod och rensa staver. Mor tjata att jag skulle gå upp till honom och tala om det. Jag fick inget straff av honom för det, och mor sydde ihope`t och jag hade skörtarocken om söndagarna sedan.

Klassons far var arbetsam och förbättrade sitt jordbruk undan för undan. Till att börja med bestod den odlade jorden av bara några åkerremsor, men så gjorde han ”vännehjälper”, så han fick odlat hela gärdet. De kom så många karlar och de hjälptes åt med våkter å stänger och bröt upp stenar och stubbar och så blev hela lyckan på två, tre tunnland odlad. Pojkarna fick också göra nytta för sej. Klockan tre om morgnarna fick vi upp och köra och sen mura halvmurar av sten.

Vid sexton år började Klasson göra dagsverken på herrgården och höll på därmed i många år. Han säger härom:
Så skulle vi täckdika, tio famnar dike per man och dag, sju kvarter djupa men bara en halv aln breda, så det var knappt en kunde grava. Dä va hård mjäle. En arbeta å slet å stog i mä di store betinga för att försöka få någon timme för sitt eget. Men en blir lika gammel för dä. Det har ingen betydelse, hur de blir hushållade med. Som t.ex. när vi tog upp potatis på herrgårdarna och börja klocka 5 och sluta, när sola va nere och sen gick på hörännet med våta kläder, som fick kroppstorka. Vi blev inte sjukliga för det. Dä ä svårt å säja, sa Trummen.

Ja, Klasson hade väl turen att undslippa en lungsot eller lunginflammation, som lade många av hans samtida i en mycket för tidig grav, och därmed bevarades möjligheterna att ännu 1960 få åtskillig kunskap om livet i norra Kind för 80 år sedan och tidigare. Han berättar vid fyllda 92 år om torparfamiljen på Getavad i Säm, Svenning och Johanna och deras barn, som var Klassons lekkamrater på 1870-talet. De hade en stor stôva med framkamrar i ene änden, storstôva på mitten och kök i andre änden. De tog alltid in halm till jul. Där var vi alltid och tog julabocken. Ibland hitta Svenning på konster. Vi skulle vattna julabocken. Johanna gick efter blånor, som vi skulle ha i mun. Så slog hon upp vatten i en skål. Vi skulle dricka med det skägget, vi hade. Då satte Svenning eld på skägget.
(Svenning Svensson var född i Tvärred 1826 och hustrun Johanna i Finnekumla 1833. Dottern Matilda var född i Säm 1865 och dottern Anna Lovisa samma år som Klasson 1868).

Den gamla goda tiden lovprisas alls inte av Klasson. ”Dä fanns inga höfselihet”, säger han. ”Va flöger å elände dä va i stôva! Dä fanns inga möjlighet te stecka en bit i mun utan att flöger skulle va mä.” Och redskap och instrument ger han föraktligt underbetyg: Väggklocka hade vi ena gammel hemma, som gick stunnatals, och solmärke hade vi i köksfönstret, där va gjort en rita. När sola va där, så va ho 12. Sen var far hos en handlare och han hade tatt hem amerikanska klocker, som kostade 13 kronor. Far köpte en sån klocka, som gick i hela deras tid och någon köpte na på auktion efter dom. Då va ho utsleta naturligtvis. Men om di blev smörjata å omskötta, va di omöjlia te kunna gå.

Klasson berättar också om hur det var att plöja träet (trädan) på Toarp. Han och fem andra plöjde med var sitt par oxar som dragare. Då kom stingen (bromsarna) och då tjeste plötsligt alla oxarna ner till sjön och ut i vattnet och plogarna blev efter i dikena. Mina oxar sprang på ett träd, så oket rök av på mitten.
Vi fick pulsa i sjön och mota upp oxarna sedan. Jo, dä va tider!

Källa:
IFGH: Institutet för folkminnesforskning vid Göteborgs Högskola.
(Tidigare omnämnt av författaren till texten)

Inledande ord skrivna av Inga-Lill Lindgren.