Författare: Bebyggelseantikvarie Fredrik Hjelm

Älvsborgs länsmuseum 1996/97

Inventeringsområdet omfattar hela Tranemo kommun med socknarna Ambjörnarp, Dalstorp, Hulared, Ljungsarp, Länghem, Mossebo, Månstad, Nittorp, Sjötofta, Södra Åsarp, Tranemo och Ölsremma. Området är totalinventerat år 1975 och en kulturhistorisk värdering finns redovisad i skriften ”Kulturhistorisk utredning 10” utgiven av Älvsborgs Läns museiförening 1975.

Älvsborgs länsmuseum har under 1995-96 på uppdrag av Tranemo kommun arbetat med en revidering av denna äldre byggnadsinventering. En översyn av vilka byggnader som tillmäts ett kulturhistoriskt värde måste regelbundet göras eftersom gränsen för vilka byggnader och bebyggelsemiljöer som kan bedömas utifrån ett kulturhistoriskt perspektiv ständigt flyttas fram och nya kategorier av byggnader hamnar i blickpunkten. Samtidigt sker förändringar på de ”K-märkta” husen vilket i vissa fall betyder att deras kulturhistoriska värde anses minska i sådan utsträckning att de inte längre är aktuella i en inventeringsrapport.

De byggnader och bebyggelsemiljöer som tillmättes ett kulturhistoriskt värde vid totalinventeringen 1975 har besiktigats på nytt under hösten 1995. Samtidigt har även ett antal byggnader och bebyggelsemiljöer som 1975 inte ansågs besitta ett kulturhistoriskt värde, åter besiktigats. Dessa har delvis valts ut utifrån de nya synsätt som utvecklats inom kulturmiljövården under den senaste 20-års perioden. Av kommunens ca 2 600 fastigheter uppförda före 1960 har drygt 320 fastigheter besiktigats och dokumenterats. Alla fastigheter i kommunen har sålunda inte besiktigats och dess nuvarande utseende har inte dokumenterats.

Målsättningen med arbetet är att myndigheter och invånare i kommunen skall få en bättre kunskap om vilka kulturhistoriskt intressanta byggnader och bebyggelsemiljöer som finns i Tranemo kommun. Rapporten utgör ett viktigt kunskapsunderlag att använda i det dagliga kommunala arbetet med bland annat plan- och bygglovsärenden. Även länsmuseets arbete underlättas betydligt av en uppdaterad sammanställning av detta slag. Den utgör också ett betydelsefullt underlagsmaterial för det kommunala kulturmiljöprogram som planeras.

BEBYGGELSE OCH LANDSKAP

Naturgeografiskt representerar Tranemo kommun en blandning av olika landskapstyper som i sin tur påverkat kulturlandskapet och bebyggelsen.

Tranemo kommun är en utpräglad skogsbygd med jordbruksområden insprängda i stora skogs- och mossområden vilka är de arealmässigt största i kommunen. Skogen, vilken huvudsakligen utgörs av gran och tall, men även med inslag av björk och ek, är fortfarande ett viktigt komplement till jordbruket vilket under en lång period vanligen utgjorts av små eller medelstora brukningsenheter.

Området mellan Simmesjön och Torpasjön i Länghems socken samt Sämåns och Månstadsåns dalgångar från Sämsjön ner till Limmareds Säteri är kommunens enda områden med större sammanhängande jordbruksbebyggelse. På det öppna odlade landskapet består bebyggelsen mestadels av bondgårdar. Dessa ligger som en följd av skiftesreformen laga skifte, vilket i stor utsträckning genomfördes vid 1800-talets mitt, relativt jämnt utspridda i landskapet.

Bild sid.8, Gölingsbyn, Nittorps socken. Början av 1900-talet.

I skogs- och mossområdena finns insprängda mindre jordbruksområden i vanligtvis kuperad terräng. Naturen växlar mellan ofta oregelbundna åkrar, betesmarker och skogspartier. Den uppodlade marken består i regel av avstyckningar med oregelbundna former som kantas av stengärdesgårdar. Den omedelbara omgivningen består av skogspartier med löv- eller barrskog, ibland av karaktäristiska betesmarker. I den övervägande delen av dessa skogs- och mossområden finns dock en gles bebyggelse av enstaka småbruk och torp som i de flesta fall utgör rester av den omfattande uppodlingsverksamheten under 1800-talet. Merparten av den bebyggelse som uppkom under denna tid är dock borta.

Kommunen har ett flertal tätorter varav Tranemo, Limmared, Länghem, Grimsås och Dalstorp är de största. Tätorter har i de flesta fall vuxit upp i samband med att järnvägen drogs fram och/eller runt industrietableringar. Mindre tätorter finns i Ambjörnarp, Ljungsarp, Lindrum, Nittorp, Månstad och Uddebo. Dessa består till övervägande del av bebyggelse uppförd från 1920-talet fram till 1980-talet.

GÅRDSFORMER OCH BYGGNADSTYPER

Den äldre jordbruksbebyggelsen i Tranemo kommun tillhör det västsvenska traditionsområdet, vilket sträcker sig från småländska höglandet ända upp mot de värmländska bygderna. Ett av huvuddragen inom detta område är den så kallade västsvenska gårdstypen som kännetecknas av att man- och fägård är mer eller mindre klart åtskilda. Grupperingen av gårdens olika byggnader har inte haft någon bestämd eller sluten placering vilket gör att inget entydigt mönster kan urskiljas förutom en benägenhet att anordna bostadshus och ladugård parallellt eller i vinkel.

I kommunens skogs- och mossområden är mindre brukningsenheter vanliga. Gårdsbebyggelsen är här mer terrängbunden och grupperar sig ofta efter denna västsvenska gårdstyp. Det är mycket vanligt att mangård och fägård skiljs åt av en väg och de båda enheterna blir därmed klart åtskilda. I det öppna odlingslandskapet består gårdarna ofta av en mer sammanhållen bebyggelse eftersom man i många fall inte behövt ta någon större hänsyn till terrängen. Huskropparna är inte sällan placerade i öppen fyrkant kring en rektangulär gårdsplan eller i rätvinkel mot varandra.

Utmärkande för äldre tiders bebyggelse är bland annat dess starka geografiska särprägel. Byggnadstyper har varierat mellan olika regioner och kulturområden. På samma gång har en stark traditionsbundenhet medfört att teknik och utförande inom dessa områden förändrats långsamt. Tillgången på lämpligt byggnadsmaterial har varit avgörande för valet av byggnadsteknik. I Tranemo kommun, som tillhör de delar av Sydsverige där tillgången på gran och fur varit god, har knuttimringen varit dominerande. Inte enbart materialtillgången utan även kulturell samhörighet som främjats av viktigare vägar mellan olika platser har haft inverkan på förekomsten av vissa byggnadstyper och tekniker. Nya idéer har ständigt spridits, men förändringar skedde, efter våra mått mätt, ytterst långsamt, åtminstone fram till tiden runt sekelskiftet 1800. Vad gäller Tranemo kommun har närheten till Danmark och kontinenten inneburit en påverkan söderifrån, samtidigt som man även varit förbunden med det småländska höglandet och utgjort en del av dess kulturområde.

Fram till tiden runt sekelskiftet 1900 uppfördes de flesta byggnader framförallt på landsbygden, men även i tätorterna, av liggande timmer. I skogsrika bygder likt de i Tranemo kommun kom timmerbyggandets teknik till användning i de flesta sammanhang; för boningshus och uthus, i såväl allmogens som de högre ståndens byggnader och i kyrkorna.

BONINGSHUSEN

Det finns inte många byggnader kvar som kan ge en uppfattning om den folkliga byggnadskulturen i kommunen före den stora 1800-tals omvälvningarna. Byggnadsbeståndet på landsbygden härrör till stor del från tiden mellan laga skiftesreformens påbörjande omkring 1830 och början av 1900-talet. Men även av denna periods bebyggelse har mycket hunnit försvinna eller förändras kraftigt under de största delen uppkommen från omkring 1920-talet och framåt och trots att den inte hunnit uppnå någon anmärkningsvärd ålder har också den förändrats kraftigt under senaste decennierna. Bebyggelsen i kommunens tätorter är med några undantag till de senaste decennierna. Främst är det 1960- och 70-talens villaideal som slagit igenom på bred front och hus från alla perioder har försökt anpassas efter dessa ideal. En stor mängd nya och ”underhållsfria” material i kombination med energisparåtgärder och statligt understödda s.k. ROT – åtgärder har fått förödande konsekvenser för det äldre byggnadsbeståndet. (Äldre planlösningar se bilaga l).

De äldsta spåren
En av de äldsta och mest ålderdomliga hustyper vi har kännedom om är det
s.k. sydgötiska huset eller högloftshuset som det också kallas, planlösningar finns som bilaga. Något förenklat kan huset beskrivas som en låg ryggåsstuga som flankeras av ett eller två högloft vid stugans gavlar. Hustypen, som troligen har sina rötter i 1300-1400-talet, har funnits i Tranemo kommun men idag finns tyvärr inga kända hus av denna typ bevarade.

Den vanligaste bostadsformen var annars fram till början av 1800-talet låga stugor med åstak, utan högloft, vind eller övervåning. De uppfördes alla efter samma konstruktionsprincip men planlösningarna har varierat. Vanligast har s.k. framkammarstugor, s.k. parstugor och s.k. enkelstugor med långkök och sidokammare varit. Den i övriga landet vanligt förekommande s.k. enkelstugan har vad man vet inte förekommit i någon större omfattning.

Redan på 1600-talet började ryggåsstugor förses med tredelade innertak av panelbräder s.k. tredingstak. Även välvda innertak har förekommit. Eldstaden fanns som regel placerad vid själva stugrummets bakre yttervägg. En stor del av eldstadskomplexet sträckte sig in i stugan där en hörnhärd var anordnad. Först vid 1700-talets senare del började eldstäder anläggas centralt i husen. Fram till början av 1800-talet stod timmerväggarna ofta omålade och utan brädfodring. När välståndet ökade började. man klä in husen med panel även de s.k. knutskallarna kläddes in för att förhindra röta. Denna inklädnad brukar benämnas knutlådor. Senare sågades knutskallama av på äldre hus i samband med att panel sattes upp på fasaderna. Yttertaket var vanligtvis täckt med bräder, näver och grästorv. De har senare ofta fått spåntäckning och även tegeltak vilket ger mycket tjocka och tunga tak.

Hus av de ålderdomliga typer som här beskrivs kan fortfarande påträffas i kommunen. Det antal byggnader som bibehållit ursprunglig karaktär och utseende är dock starkt begränsat. Husen står idag ofta på mangården invid ett yngre bostadshus och fungerar som förråd eller i vissa fall helt utan användning. De har blivit vad som kallas överloppshus och tyvärr är det mycket vanligt att de är i dåligt skick. De fåtal som finns kvar bör lyftas fram och vårdas med stor omsorg.

Många hus som ursprungligen varit ryggåsstugor finns idag bevarade i mer eller mindre förändrat skick. De är ombyggda med exempelvis nya innertak, nya takstolar och/eller är förhöjda med ett par stockvarv vilket resulterat i resligare byggnader.

1800-talets omvälvningar
1800-talet var en period då landsbygdens byggnadssätt genomgick stora förändringar. Vid större och välmående gårdar hade bönderna emellertid redan i slutet av 1700-talet börjat att uppföra stora tvåvåningshus. Ofta var dock övervåningen endast en kuliss som skulle ge uttryck för välstånd och den förblev många gånger ett oinrett förvaringsutrymme. Ett fåtal sådana byggnader finns ännu bevarade inom Tranemo kommun. I kargare och fattigare delar kom förändringarna i byggnadsskicket först kring 1800-talets mitt. Laga skiftesförordningen från 1827 medförde flyttning av många gårdsenheter och bidrog starkt till en förnyelse av byggnadsbeståndet.

Mangårdsbyggnaderna uppfördes vid den här tiden ofta i 1½ våning eller mera sällsynt i två fulla våningar. Husen fick betydligt rymligare mått än sina föregångare och de kläddes med panel vilken täckte de numera släta timmerknutarna. Tekniken med takstolsburna yttertak med högre resning och större taksprång ersatte de låga ryggåskonstruktionerna. Taken täcktes med spån och/eller lertegel. Röd-färgningen slog igenom på bred front men ännu fanns många omålade hus.

De byggnadstyper som dominerar är de vars planlösningar motsvaras av de s.k. dubbelkammarstugorna och de s.k. enkelstugorna med sidokammare och långkök. S.k. parstugor och s.k. enkelstugor förekom också inom kommunen men troligen inte i lika stor utsträckning som de två förstnämnda byggnadstyperna. Som nämnts uppfördes byggnaderna vanligtvis i en och en halv våning och mera sällsynt i en eller i två fulla våningar. Den s.k. dubbelkammarstugan är värd ett speciellt omnämnande. Byggnadstypen har en relativt begränsad geografisk spridning med sitt kärnområde i sydvästra Småland varför den även går under benämningen ”Smålandsstuga”. Den har varit spridd i hela Tranemo kommun och troligen varit den dominerande hustypen. Utseendemässigt påminner den mycket om den i Sverige mer allmänt förekommande s.k. parstugan. Den skiljer sig dock exteriört genom att ingången inte är helt symmetriskt placerad i långfasaden samt interiört genom att den ena större stugrummet avdelats till två mindre kammare.

1800-talets andra hälft kännetecknas av en övergång till ett modernare byggnadsskick och s.k. dubbelradhus började uppföras i allt större omfattning. Byggnadstypen i olika varianter fick stor spridning och uppfördes på gårdar i kommunen i mer eller mindre modifierade former ända in på 1950-talet. Hustypen blev så vanlig i Västsverige att den även har kommit att kallas västsvenskt dubbelhus. Framväxten av denna typ av byggnader var bland annat resultatet av kritik mot de långsmala byggnadskroppar som uppfördes vid tiden. Idealet ur uppvärmnings- och virkesekonomisynpunkt var det mer kvadratiska huset och det formgavs allt oftare av arkitekter som producerade s.k. typritningar vilka spreds över landet. Planlösningarna blev mer differentierade med bland annat separata sovkamrar och ett finrum eller sal. På de medelstora och mindre gårdar som dominerar i Tranemo kommun fick mangårdsbyggnaden ofta en enklare utformning med endast fyra rum samt en centralt placerad murstock vilken rummen grupperar sig runt. Byggnadstypen uppfördes vanligtvis i l½ våning och den kännetecknas av panelade fasader med parvis placerade fönster på långsidorna och s.k. snickarglädje på omfattningar och verandor som vid den här tiden blev allmänna. Mot slutet av perioden började ljusa oljefärger att bli vanliga parallellt med den röda slamfärgen.

Salsbyggnader
De s.k. salsbyggnaderna har uppförts i Sverige under en lång period. Byggnadstypen har sitt ursprung i herrgårds- och högreståndskulturen med förebilder från utländsk slottsarkitektur. Det stora uppsvinget kom under 1600-talet då fem- och sexdelade planlösningar började uppträda och byggnader av den här typen uppfördes sedan ända in på 1920-talet. Förutom herrgårdar förekom byggnadstypen även som prästbo- och kaptensboställen samt bland annat som s.k. förläggargårdar. Senare under 1800-talets senare hälft anammade allmogen denna byggnadstyp och s k salsbyggnader kom att uppföras som mangårdsbyggnader på större gårdar.

Villor och egna hem
I Tranemo kommun har det likt övriga Sverige börjat dyka upp nya byggnadstyper under 1900-talets första decennier i centralorten samt i industri- och stationssamhällen. Dessa byggnader blev också vanliga vid s.k. småbruk på landsbygden. Byggnaderna, som inte sällan uppfördes med olika former av statligt stöd, fick ofta tre- och fyra rumsplanlösningar. De fick rektangulära eller kvadratiska former och uppfördes vanligtvis i 1½ våning med brutet tak. De tidiga byggnaderna anknyter i detaljutformningen gärna till svensk tradition med rödfärgade träfasader, men källare och branta och/eller brutna takfall driver proportionerna i höjden och de får ett ”eget” uttryck. Senare på 1930-talet slog ljusa oljefärger och flackare takformer igenom.

Den mer ”lådformade” byggnadstypen som ibland går under benämningen folkfunkis uppfördes främst under 1930- och 1940-talet. Den har varit vanligt förekommande i kommunens tätorter. Byggnadstypen med sina mer fritt placerade fönster och flacka valmade sadel- eller tälttak uppfördes med både panelade och reveterade fasader i ljusa färger. De fick en eller två våningar, där tvåvåningshusen ursprungligen ofta innehöll två lägenheter.

EKONOMIBYGGNADER

De ekonomibyggnader som varit centrala för gårdens drift har idag sällan någon hög ålder. Framförallt ladugård och loge har byggts om och moderniserats i takt med förändrade jordbruksmetoder. Det stora flertalet av dessa byggnader är därför uppförda under 1900-talets första årtionden då en våg av moderniseringar sköljde över gårdsbebyggelsen och vi fick den bebyggelsestruktur som i de flesta fall är gällande idag. Orsakerna till förändringarna förklaras av att allt större djurbesättningar och förbättrad mejerinäring krävde rymligare byggnader liksom även de nya jordbruksmaskinerna. Vid de gårdar som ännu är i drift pågår denna utveckling än idag. Dagens byggande skiljer sig dock väsentligt från det äldre, framförallt vad gäller materialval men även när det gäller byggnaders utformning.

Typiskt för den svenska lantgården i äldre tid var mångfalden av byggnader. En väl bebyggd gård kunde omfatta mellan 10 och 15 byggnader med skilda funktioner. Förutom boningshus fanns en mängd ekonomibyggnader såsom fähus, stall, loge, vagnslider och redskapshus, visthus, sädesbodar, källare samt hemlighus. Till gården hörde ofta också en linbasta eller kölna med ett annat namn samt en smedja men på grund av eldfaran uppfördes dessa byggnader avsides från övrig bebyggelse. Under 1800-talet övergavs dock månghussystemet alltmer och man försökte samla exempelvis fähus, stall, loge i en stor gemensam ladugårdsbyggnad eller länga som det också kallas. Bakom detta låg bland annat centrala myndigheter som ända sedan mitten av 1700-talet hade drivit på och propagerat för den virkesbesparing som nya typer av ladugårdsbyggnader medförde. Av samman anledning ivrades också för användningen av sten i ladugårdarna. Det var dock främst stora rika bondgårdar och herrgårdar som hade resurser att uppföra längor helt eller delvis i sten.

Ladugård och loge var liksom övriga gårdshus uppförda i timmer. Fähuset var mörkt och dåligt ventilerat och djuren stod tätt intill varandra, vanligen utmed ytterväggarna. Under 1800-talet förespråkades som redan nämnts allt större och högre uthuslängor och tvåvåningslogar började förekomma, försedda med utvändig uppkörsbro och tröskgolv i övervåningen. Ibland utgjorde den nedre våningen fähusdel och kunde vara byggd i sten. Denna lösning blev senare under 1800-talet och framförallt under 1900-talets moderniseringsvåg mycket vanlig.

Boden eller magasinet har traditionellt varit ett mycket viktigt hus på gården eftersom det var här man förvarade förnödenheter; spannmål och andra livsmedel samt ibland även kläder. Boden kunde också inrymma sovplatser för gårdens ungdomar och tjänstefolket under sommarmånaderna. Byggnaden låg i regel på mangården ofta som flygel till huvudbyggnaden. Den uppfördes med särskild omsorg när det gäller timmermansarbetet och är idag inte sällan den äldsta byggnaden i en gårdsanläggning. Det är dock inte ovanligt att bodar har flyttats i samband med förändringar i byggnadsbeståndet. I denna del av landet har byggnaden dock inte varit lika vanlig och endast ett mindre antal äldre magasin finns bevarade i kommunen idag. Att bodar eller magasin inte uppförts i så stor omfattning kanske kan förklaras av att man i många fall har haft sädesbingar och matförråd inne i bostadshuset vilket är en kvarleva från äldre tiders bostadsskick.

Linbastan eller kölnan och smedjan har i jämförelse med andra ekonomibyggnader varit utsatta för större risker att förstöras på grund av den verksamhet de uppförts för. Eldsvådor i kombination med att dessa ensamliggande byggnader relativt tidigt tappat sin ursprungliga funktion gör att endast ett fåtal finns bevarade idag. Linbastan är värst utsatt. Den är en mycket intressant byggnadstyp eftersom de är besläktade med det medeltida eldhuset eller gavelsvalehuset som det också kallas. Dessa eldhus bestod av ett slutet rum, en stuga med eldstad mitt på golvet samt ett hål i taket för att släppa ut rök och släppa in luft och lite ljus. En bevarad linbasta kan, förutom att representera en vanlig och viktig byggnad på en äldre gård, även ge en bild av hur boningshusen såg ut långt tillbaka i tiden.

INDUSTRIANLÄGGNINGAR

De många bäckarna och åarna i kommunen har utnyttjats för att driva bland annat kvarnar och sågverk av olika typer och storlekar. Dessa kan sägas vara tidiga anläggningar av industriell karaktär trots att de var en del i jordbruket. De kvarnar och sågar som finns bevarade idag är vanligtvis uppförda under senare delen av 1800-talet eller under 1900-talets första årtionden.
Förutom nämnda typer av anläggningar finns även tidiga textilindustrianläggningar bevarade i Uddebo i kommunens sydvästra del.

Bild sid. 15 Limmareds glasbruk 1914

Under 1920- och 1930-talen började mindre verkstäder, snickerier och textilindustrier etableras i kommunen. De uppförde byggnader som tydligt har lånat drag av jordbrukets ekonomibyggnader. Under 1940-50-talet huserade den allt mer dominerande textil- och konfektionsindustrin ofta i små rationellt utformade och anonyma byggnader som idag kan vara svåra att identifiera.

KULTURHISTORISKT VÄRDE

Kulturhistoriskt värde inbegriper flera olika och ofta samverkande delvärden som kan tillmätas en byggnad eller en miljö. Dessa kulturhistoriska delvärden är i flera fall i hög grad kvalitativa och därmed också ibland mer svårdefinierade än t. ex ekonomiska värden. De inbegriper också delar som är relaterade till den enskilda människan och hennes referensramar. Som grundläggande kulturhistoriska värden kan man se kunskaps- eller dokumentvärden och upplevelsevärden.

Dokumentvärden
Dokumentvärden är de kunskapsrelaterade värden som bebyggelsen genom sin existens rent faktiskt berättar. De kan t ex berätta om näringsliv, samhällsmiljö, byggnads- och bostadsskick, arbetsförhållanden, sociala villkor eller estetiska ideal. Genom att bebyggelsen bevaras ger den oss en möjlighet att förstå något om vår historia, ur bl.a. dessa perspektiv.

Upplevelsevärden
Upplevelsevärden är de värden som skapar upplevelse hos betraktaren eller brukaren. Det kan t.ex. vara det arkitektoniska eller konstnärliga uttrycket, en enhetlig, vacker eller harmonisk miljö. Det kan också handla om patinan som förmedlar åldrande och ett tidsdjup eller de identitets- och symbolvärden som kan finnas hos bebyggelsen.

Bild. Sid. 16 Källåsen

Förstärkande värden
Delvärden som forstärker de grundläggande värdena är autenticitet (äkthet, ursprunglighet) och det pedagogiska värdet (tydlighet och förståelighet). I denna rapports beskrivningar har begreppet välbevarad använts när byggnader anses ha en hög grad av autenticitet. Dessutom har byggnaders sällsynthet och representativitet ur såväl nationellt, regionalt och lokalt perspektiv stor betydelse när urvalet görs.

Miljövärde
Kulturhistoriskt värde tillmäts inte bara enstaka byggnader utan också sammanhängande miljöer, där byggnader tillsammans och i samspel med andra kulturhistoriskt intressanta komponenter bildar en helhet. Exempelvis utgörs en gårdsanläggning på landsbygden inte bara av mangårdsbyggnaden och ekonomibyggnaderna. I den kulturhistoriska bedömningen tas också hänsyn till bebyggelsens placering, vägsträckningar, hägnader och andra historiska spår i kulturlandskapet. En miljö med många historiska spår bevarade besitter vanligtvis ett större kulturhistoriskt värde än en enstaka byggnad ryckt ur sitt sammanhang. Likaså kan enskilda, inte speciellt märkvärdiga byggnader ha stor betydelse i landskapsbilden och tillsammans utgöra miljöer med högt kulturhistoriskt värde.

Urvalskriterier
Det kulturhistoriska värdet använder länsmuseet som motiv och verktyg för att göra ett begränsat urval av de byggnader och bebyggelsemiljöer som man anser det vara angeläget att enskilda fastighetsägare och samhället bevarar för framtiden. Det urval av byggnader och bebyggelsemiljöer som redovisas i denna rapport bör bevaras eftersom de anses betydelsefulla och utgör väsentliga historiska spår av vårt kulturarv.

När det gäller bedömningen av det kulturhistoriska värdet hos bebyggelsen i Tranemo kommun har byggnadernas ursprunglighet varit av stor betydelse som urvalskriterie. I första hand avseende byggnaders exteriörer, men även välbevarade interiörer har varit betydelsefulla. I det konkreta arbetet bedöms extriöra byggnadsdelar som fasad, fönster, dörrar, tak samt övriga detaljer som arkitektonisk utsmyckning, skorsten sockel m.m. En annan viktig urvalskriterie har varit representativitet. Det kan exempelvis röra sig om en byggnadskategori eller byggnadstyp som varit karaktäristisk för en viss företeelse vid en bestämd tid. Kommunens hembygdsföreningar har framförallt bidragit genom att försöka belysa den bebyggelse som tillmäts en kulturhistorisk betydelse därför att det anses finnas symbolvärden knutna till byggnaderna eller miljöerna. De har också uppmärksammat den bebyggelse som tillmäts betydelse för den lokalhistoriska identiteten.

De redovisade kulturhistoriska värdefulla miljöerna i denna rapport är utvalda p.g.a. att den samlade bebyggelsemiljön är betydelsefull ur olika aspekter. Det är alltså bedömningen byggnadernas samlade kulturhistoriska värde inom ett avgränsat område som konstituerar de utvalda miljöerna. För ett urval av mer ”heltäckande” kulturmiljöer måste även andra faktorer vägas in i bedömningen. Det gäller då fornlämningar, kulturlandskap, historiska minnesmärken, naturvärden m.m. Sådana miljöer skall arbetas fram och redovisas i det kulturmiljöprogram som kommunen planerar att ta fram. Det finns dock s k riksintressen vilka utgör exempel på sådana miljöer som redan är identifierade. Dessa är beslutade av Riksantikvarieämbetet och står under tillsyn av länsstyrelsen. I Tranemo kommun finns idag 6 områden av riksintresse får kulturmiljövården. För de byggnader som ingår i någon av dessa har en notering gjorts i beskrivningen under respektive fastighet.

På vilket sätt bebyggelsen skall tas om hand och underhållas redovisas mycket översiktligt under rubriken ”Allmänna råd i byggnadsvård” efter sockenredovisningen i denna rapport. För mer utförlig information finns alltid en möjlighet att kontakta länsmuseet eller Borås Museum för råd och hjälp i dessa frågor.

Kulturhistoriskt urval och värdering
Riksantikvarieämbetet har gjort följande illustration över hur de kulturhistoriska kriterierna hänger samman för att göra en sammanvägd värdering. Illustrationen är hämtad ur tidskriften ”Kulturmiljövård” .

BEVARANDEFÖRSLAG FÖR KULTURHISTORISKT VÄRDEFULL BEBYGGELSE

Här följer en beskrivning av de enskilda fastigheter och bebyggelsemiljöer som länsmuseet idag tillmäter ett kulturhistoriskt värde. De berörda byggnaderna och miljöerna redovisas sockenvis. Som bilagor finns en alfabetiskt ordnad förteckning över alla berörda fastigheter, sockenkartor och tätortskartor där de aktuella fastigheterna är utmärkta. De nummer som står intill fastigheterna hänvisar till kartorna i bilagan. Sockenredovisningarna inleds med en beskrivning av kulturhistoriskt intressanta bebyggelsemiljöer. En mer utförlig beskrivning av de fastigheter som ingår i bebyggelsemiljöerna återfinns sedan i redovisningen av socknens kulturhistoriskt värdefulla fastigheter som följer. Denna är ordnad alfabetiskt med undantag för en kort beskrivning av sockenkyrkan vilken i samtliga fall redovisas som första objekt.

Byggnadsminnen
Vissa byggnader besitter ett så stort kulturhistoriskt värde att man kan prata om att de är synnerligen märkliga. Dessa byggnader kan få ett bevarandeskydd med hjälp av Kulturminneslagen. Det är länsstyrelsen som fattar beslut om vilka byggnader som skall bli byggnadsminnen, ofta efter det att länsmuseet har gjort en utredning. I Tranemo kommun finns ett byggnadsminne, nämligen Torpa stenhus i Länghems socken. I denna rapport föreslår länsmuseet att följande byggnader eller anlägg-ningar bör utredas som byggnadsminne:

Gölingstorp 5: l, Gölingstorps marknadsplats, nr 11 i Nittorps socken. Håcksnäs 3: l, Hovsnäs, Gamle gården, nr 7 i Länghems socken.

Skyddsbestämmelser för kulturhistoriskt värdefulla byggnader
Kommunen kan också fatta beslut om att byggnader skall bevaras och att de inte får rivas. Denna reglering mellan fastighetsägare och kommun sker i samband med att kommunen upprättar en plan, detaljplan eller områdesbestämmelser. Länsmuseet anser att några områden / fastigheter besitter ett sånt betydande kulturhistoriskt värde att kommunen bör överväga att skydda dem med hjälp av sin lagstiftning. Det skulle kunna vara aktuellt för följande områden / fastigheter:

· Bebyggelsemiljön vid Gölingstorp, Nittorp socken.
. Bebyggelsemiljön vid Nittorps by inklusive fastigheten Tommared 1:5, Nittorps socken
· Bebyggelsemiljön i Uddebo, Tranemo socken.
· Bebyggelsemiljön vid Björstorp, Ljungsarp socken.
· Bebyggelsemiljön runt Tranemo kyrka, Tranemo socken.
· Bebyggelsemiljön runt Mossebo kyrka, Mossebo socken.
. Bebyggelsemiljön vid Bruntorp och Månstad samhälle, Månstad socken.
· Bebyggelsemiljön vid Stjärnebo, Ambjörnarp socken.
. Gårdsanläggning, Hjärtared 2:8, 2:10, Dalstorps socken.
. Gårdsanläggningar / Kulturlandskap vid Lilla Skillerås, Mossebo socken.
· Bygärde 1 :31, Gamla Prästgården, Sjötofta socken.
· Björdal :3, Gårdsanläggning, Månstad socken.
· Gudarp 3:5, Byn, Bostadshus, Tranemo socken.
· Skårtebo 1: 1, F d komministerboställe, Södra Åsarps socken.
· Tommared l :5, Hembygdsgård, Nittorps socken.
· Tranemo 36:1, Medborgarhuset, Tranemo socken.
· Ämtashult 1:3, Gårdsanläggning, Ambjörnarps socken. · Kvistbäck 2: l, Gårdsanläggning, Nittorps socken.
· Limmared l :5, Villa Limmared, Tranemo socken.

Begreppet ”K-märkt”
Lite vanvördigt kan man säga att de fastigheter som redovisas i denna rapport nu blivit ”K-märkta”, Anledningen till att länsmuseet inte direkt säger att de blivit ”K-märkta” är att begreppet inte finns annat än i folkmun. Begreppet ”K-märkt” är inte kopplat till någon lagstiftning eller några bidragsregler. En person som äger en byggnad som är ”K-märkt” har med andra ord inte några juridiska krav på sig att bevara byggnaden. Kommunen har en skylighet att vid bygglovprövning ta hänsyn till det kulturhistoriska värdet men kan inte mer än i undantagsfall hindra en rivning. I Kulturminneslagens inledande portalparagraf konstateras att det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö och att ansvaret för denna del av vårt kulturarv delas av alla. Detta innebär att såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön, men paragrafen har inte någon juridisk verkan och det faktum att en byggnad finns redovisad i denna rapport innebär alltså inte en juridisk skyldighet att bevara den. Dock kan man säga att berörda fastighetsägare har ett stort moraliskt ansvar att vårda och bevara de ”K-märkta” byggnaderna. De bästa förutsättningarna för ett varsamt bevarande och ett positivt brukande av det byggda kulturarvet finns därför hos stolta, intresserade och kunniga fastighetsägare samt hos en engagerad, uppskattande och likaså stolt allmänhet