Artikelförfattare: Uppgift om enskild författare till artikeln saknas.

Artikel ur ”Sjuhäradsbygdens Jul”, uppgift om årtal för tidningen saknas.
Årg. 32, sid. 10 och 20.
T.f. utgivare: Kenneth Berg.
Tryck och distribution: Eskil Johanssons Tryckeri AB, Bryggaregatan 8, Borås.
Pris: 3.50 kr.

Kampen om duglig arbetskraft i Sjuhäradsbygden är långt ifrån något nytt problem. Intet är nytt under solen heter det ju, och det är tillämpligt även här. Ty när den svenska glasbruksdriften började inledas på allvar under 1740-talet förslog inte antalet anställda. Även bruken i grannländerna, och Tyskland samt Italien tävlade om att få så dugliga medarbetare som möjligt och sedan behålla dem. Genom gamla brev kan man få en inblick i hur det kunde gå till på Limmareds glasbruk vid nämnda tid.

Grundare av bruket var överste Gustaf Ruthensparre, som fann trakten med dess rika tillgång på bränsle och kvarts särskilt lämpad för ett glasbruks etablerande.
Den 7 oktober 1748 har översten skrivit ett brev från Stockholm till baronen Georg Bogislaus Stael von Holstein på Kosta glasbruk där det heter:

Högwälborne Herr Baron General Lieutenant Landshöfd. Öfwercommendant och Riddare af Kongl. Swärdsorden.

Filion, som för några weckor sedan warit wid mitt glasbruk i Westergötland, har utom sig sjelf utbudit några arbetare, som torde hända warit af Hr. Baron General Lieutnantens Landshöfding Öfwercommendantens och Riddarens glasblåsare, Hwarför iag i sådant fall och emot Hr. Barons General Lieutnantens Öfwercommendantens och Riddarens samtycke på intet sätt welat dem antaga, utan sådant hörsammst härmedelst welat låta wetta; Skulle dock Filion för dess person wara ledig, så täcktes Tit. lämna mig honom så giärna som någon annan hwarom jag hörsammast beder.

Samme Filion har berättat, at en af mina blåsare vid namn Gustaf Holm skall uppehålla sig wid Kosta Glasbruk, och som denne Holm allenast haft mitt tillstånd på Sex weckor at under den tiden mitt bruk i Sommar varit släckt, få förskaffa sig sitt uppehälle, antingen vid Kosta elr Halermanska glasbruket, men sedermera sig wid mitt Bruk icke infunnit; Så är till Tit. min hörsammaste begäran, thet gunstig befallning skie måtte, at glasblåsaren Holm ofördröjligen begifwer sig till Limmareds Glasbruk emedan samma Glasblåsare icke allenast, som en liten gåsse wid mitt bruk blifvit uppdragen, utan har iag ock låtit honom lära alt hwad han nu kan, så att han därföre är förbunden wid mitt glasbruk at arbeta, utom det han hos mig häftar för en ansenlig skuld, som han är skyldig at med arbete afbetala.

Jag tilförser mig Tit. benägna bifall därutinnan, at om någon glasblåsare, utom mitt afskedspass kommer till Kosta bruk, the tå gienast blifwa fasttagne och återförda hwaremot jag å min sida, aldeles försäkra at draga lika omsorg, om någon ifrån Kosta bruk, skulle wid mitt bruk, utom Tit. avskied gifwa sig an, och the tå behörige blifwa tillbaka sända, hwarigenom Skiäligen kan förmodas, att bägge bruken kunna, åtniuta sina förmoner, utan at blåsarne hafwa någon nytta deraf, men de på sådan sätt inskränkas och icke tillåtas utom rigtigt afskedspass få antaga tienst, hwarest de behaga.

Med högachtning har jag den ähran stedse af framhärda Högwälborne Herr Baron Generallieutenantens, Landshöfdingens och Öfwercommendantens och Riddarens

Ödmiukaste och hörsammaste
Tienare
G. Ruthensparre

Det svarsbrev som Stael von Holstein avsände finns bevarat i form av ett odaterat koncept.

Fast ogärna har jag förnummit, huru såsom Herr Öfwerstens Sohn Lieut. Ruthensparre nyligen i samtahl med glasförares Westergren på allt sätt lastat Kosta glas bruks tillwärkning såsom odug. sökt persvadera bemte glasförare til at taga glas på Herr Öfwerstens Bruk och ej mit. Hr Lieutenanten häräfwen utlåtit sig, at den bästa glasblåsaren wäntades ifrån mit Bruk til Herr Öfwerstens, med mehra och detta alt kan ej annat än förkomma mig sälsamt. Jag har i alderringaste måtto aldrig giort något Her Öfwerstens glasbruk till prejudice, eller last dess tilwärkning mindre sökt dragit några Herr Öfwerstens glasblåsare til mit Bruk, utan twärt om altid önskat, det Her Öfwersten med sit Bruk måtte hafwa all nytta och välsignelse.

Och äfwen så sinnad skulle jag föreställt mig Hr. Öfwersten warit mot mit bruk och wet mig aldrig, mot af Herr Öfwersten hafwa förskyldt. (Ett par satser därefter har ej gått att tyda.) – likwäl har den bedragaren gått ifrån mig eftersom han hade hos mig blind, wem därtile ära wållen är mig fulle obekandt, likaledes ock en annan glasblåsare, och nu sökes at få glasblåsaren Giöbel ifrån mig.

Men så är det svårt at see den ene efter den andre wilja practicera sig bårt, som dock eij skall lykas för dem. Huru tilbörligt det är at den ene skal förolämpa den andre, lämnar jag Herr Öfwersten själf at eftersinna, jag lät så passera med Eder (troligen glasblåsaren med detta namn?) att han kom ifrån mig och kunde jag ej annat än låta honom gå, som den skiälmen gjorde sig blind, men en tijd derefter fick jag förnima, at han arbetade på Herr Öfwerstens Bruk, detta lät jag nu få passera för Hr. Öfwerstens skuld, men at än widare försöka at draga arbetarne ifrån mit Bruk, kan jag ingalunda tohla, och underlåter jag eij deröfwer at beswrära mig å wederbörlig ort, detta har jag funnit nödigt wälment och tiensteligt af gifwa Hr. Öfwersten wid handen, förmodandes, at Hr. Öfwersten hädanefter gynnar mit glasbruk på samma sätt, som jag hans, så at den ena eij förolämpar den andre i någon måtto, och skulle Hr. Öfwersten fehlas goda glasblåsare, så kan han dem ju föreskrifwa uthe ifrån. Så har jag måst giöra och det icke utan stor kåstnad och beswär, hwarför ej annars kan, än wara mig sensibelt när jag finner sådane karlar locka ifrån mig till end annans tjenst.

Förblifwer

Hur ärendet sedermera avlöpte är inte helt känt. På Kosta var Gustaf Holm anställd åtminstone åren 1750-1751. Eventuellt var han verksam vid Limmared före och efter denna tid. Senare troligen i Norge. Ättlingar från glassläkten Holm har varit anställda på ett flertal svenska bruk, bl.a. i Västergötland.
Generalen och landshövdingen Stael von Holstein drev Kosta glasbruk till år 1756 då det försåldes. Limmared däremot ägdes av Ruthensparre och senare dennes arvingar till år 1787 då bruket försåldes till överste Carl Eric Sparre.

Tillägg till ovanstående artikel.
Artikeln är publicerad enligt tidningens version och innehållet kan ses som ett bidrag till att bevara ett stycke ”nutidshistoria”.
Läs gärna fler inlägg och berättelser från förr i tiden fram till våra dagar under www.tranemo.nu

Inga-Lill Lindgren, Tranemo Bibliotek.