Artikelförfattare: Ann-Louise Nyde.

Artikel ur ”Svenljunga & Tranemo Tidning” 1997-09-11.
Nr 37 – årg. 6, sid. 23.
Kindsbygdens egen tidning.
Ansvarig utgivare: Sune Strand.
Tryck: Tryckerigården, Bollebygd.
Distribution: Posten.

Det är 15 år sedan (läs från år 1997) det rök ur en kolmila i Ljungsarp senast.
– Vill man hålla kunskapen levande får det inte gå längre tid, säger Lage Larsson från Hembygdsföreningen. Risken är att det inte längre finns någon kvar som kan och vet hur det går till att kola.
Tiotalet personer har ägnat en stor del av sommaren (1997) åt att bygga kolmilan, under ledning av kolarbasen Gösta Persson.

Gösta, som kommer från Norrland, var med och kolade ”på riktigt” som barn. Under senare delen av kriget, berättar han, var det många milor igång.
– För det mesta var det ett slitigt och eländigt arbete. Men precis som det kommer besökare hit, hände det där att någon ville se hur det gick och kom med lite äppelkaka till oss.

Skorstensmila
Milan i Ljungsarp är en skorstens-mila, som styrs med draghål.
– Den är mindre riskabel och processen går fortare än i en rökmila. Det var på 1940-talet som skorstensmilan kom och i stort sett ersatte rökmilan.
Beskrivningen över tillvägagångssättet är lång. Först och främst gäller det naturligtvis att fälla virket och få det riktigt torrt. Det är lantbrukarna i Ljungsarp som bidragit med virket.
Marken skall förberedas och milan beredas och resas efter konstens alla regler med ved, kolbotten, rosten, kungen, resning, kullhuggning, täckning. Efter skorstenen kommer stybbning och till sist är det dags för tändning.

Askhög eller 20 m³ kol
Människor strömmar till, det är ju som sagt 15 år sedan sist tillfälle gavs att vara med när en mila tänds. Snabbt och raskt slår kolarna ihop en ”ljugarbänk” för åskådarna.
Lage kommer ut ur sin smedja med kolarspetten som han alldeles nyss smitt. Ögonblicket är inne. Det lyckas inte första gången, men efter några försök stiger röken upp från milan.

Första vaktpasset för kolarna har börjat. Nu gäller det att hålla milan under uppsikt och se till att det inte blir någon ”frät”, okontrollerad förbränning av veden, utan att det kolar och blir kol, förklarar Gösta:
– Det kan bli en askhög eller 20 m³ kol, allt däremellan är bra!

Tillägg till ovanstående artikel.
Artikeln är publicerad enligt tidningens version och innehållet kan ses som ett bidrag till att bevara ett stycke ”nutidshistoria”.
Läs gärna fler inlägg och berättelser från förr i tiden fram till våra dagar under www.tranemo.nu

Inga-Lill Lindgren, Tranemo Bibliotek.