Artikelförfattare: Uppgift om enskild författare till artikeln saknas.

Artikel ur ”Sjuhäradsbygdens Jul”, från år 1957.
Sid. 18-20.
Utgivare: G. Thulin.
Tryck: Borås år 1957, AB Borås Tidnings Tr. 5923.
Pris: 2,50 kr.

”Sparkar man på en buske i Sjötofta, så kommer det fram antingen en skinnrajare (skinnberedare) eller en liesmed”, lydde ett under förra århundradet allmänt ordstäv. Det alluderade på den allmänna förekomsten i socknen av skinnberederier och liesmide som biförtjänster till vad de små brukningsdelarna gav.

Slutet av 1800-talet var liesmidets glanstid. Då fanns det gott om liesmeder i Sjötofta. Enligt den för några år sedan utgivna boken om Sjötofta tillverkade enbart brestorpssmedjan ett år 220 tjog liar. Och eftersom liar gjordes litet varstans i socknen: Aborrhult, Bredstorp, Klev, Fagerås, Perstorp, Erikstorp, Stägelhult, Sävshult o.s.v. blev den totala produktionen ganska stor. Den avyttrades på marknader och genom handlare i Västergötland, Halland, Småland etc.

Numera (läs 1957) är liesmidet för hand i det närmaste utdött – de ”sista på skansen” i detta förnämliga yrke torde för Kinds vidkommande vara bröderna Vilhelm Adolfsson, bosatt i Mossebo, och Gustaf Adolfsson i Nedergården, Sjötofta, men även för dem hör det numera till sällsyntheterna att de smider upp några liar.

Slåttermaskinens inträde i jordbruksarbetet gav givetvis den mest allvarliga stöten åt liesmidet, och sedan försvann snart även ”hackeslåttern” på ängarna, där korna istället släpptes på bete. Även efter slåttermaskinens tillkomst behövs emellertid liar för att slå renar, liggsäd, litet grönfoder på kvällarna till djuren, trädgårdar etc., men så kom den fabriksmässiga tillverkningen av liar och konkurrerade ut det gamla handsmidet, varjämte det ställde sig allt svårare att få lämpligt råmaterial.

– Vi var fyra bröder, som lärde liesmidet hos vår far, Adolf Samuelsson på Brestorp i Sjötofta, berättar Gustaf Adolfsson i Nedergården, när vi besöker honom på hans gård. Adolfsson är numera enbart lantbrukare. Även sedan liesmidet i stort sett upphört fortsatte han att vara bygdesmed, reparera fordon och redskap åt bönderna etc., men så småningom blev detta arbete honom för tungt. Nu har han sålt de moderna maskiner han satt upp med i sin smedja. Skall han nu göra någon enstaka lie, får det ske helt för hand och det bör ju gå bra, ty Adolfsson har konsten inne sedan pojkåren, och så har han kvar både sin ässja, städet, den stora blåsbälgen, tängerna och släggorna och allt vad som i övrigt vill till för liesmide. Riktigt utan beställningar är han för övrigt inte. Det förekommer ibland, att en och annan vill ha en handsmidd lie för trädgårdsbruk etc. och som erbjuder sig att betala bra, bara man får en gjord. Så hr Adolfsson hade vid vårt besök beställningar på tre liar. Om han nu skulle få tid och lust att ställa sig vid städet igen.

– Far var känd vida omkring för sina präktiga liar, och vi pojkar var icke gamla, när vi fick börja arbeta i smedjan, berättar hr Adolfsson. Liarna såldes i tjog och slogs samman i buntar. En bunt 6-kvarters liar kostade på sin tid 21 kr och sedan ändrade sig priset med 5 kr för varje halvt kvarter. Med pojkarnas hjälp smiddes hemma i Brestorp upp till 220 tjog om året. Man smidde mest på vintern för att sedan fara ut på marknaderna och sälja. Vi pojkar fick så småningom också fara på marknader och sälja liar. Jag var många gånger i Svenljunga, som var en bra marknad. Och så sålde vi också direkt till handlarna. När vi pojkar blev fullväxta skaffade vi oss en fotogendriven motor som dragkraft och hade maskiner, så vi kunde göra 500 dussin liar per år.

Att smida liar så de blev som de borde vara var en svår konst och därtill ett tungt jobb. Vid vissa arbetsmoment måste man vara två man, en som svängde den 4-5 kg tunga grovräckningssläggan, och så smeden, som visserligen hade en lättare hammare men som bar ansvaret för att lien fick rätt form och gott ”bett” och därför minutiöst måste passa järnet både på städet och i elden samt sköta den så oerhört viktiga härdningen så att eggen varken blev för hård eller för mjuk.

Det kanske icke var så underligt, att liesmederna på sina håll traditionsenligt började dagen med ett par råa ägg samt ett par supar malörtsbrännvin kl. 3 på morgonen, ty så tidigt började fordom liesmedens dag för att sluta kl. 20, då dagens beting, 20 liar, skulle vara färdigt. Till ”hälsovården” hörde åderlåtningen, som beträffande liesmederna skedde skärtorsdagen för att ha den rätta kraften. Då skulle smeden avtappas en tallrik blod, har en gammal liesmed berättat enligt Sjötoftaboken.

Fram till första världskriget var vi i full gång med liesmidet, berättar hr Adolfsson, men sedan har det minskat undan för undan, bl.a. därför att det blev allt svårare få tag i lämpligt råmaterial. För tillverkning av liar skulle man ha snedvalsat järn, så att bakkanten höll 10 mm och framkanten 5-7. Detta material tillverkades i Tyskland, och när det försvann blev det besvärligt för liesmederna. Ett svenskt bruk lyckades sedermera tillverka ett användbart stål, men det hade högre kolhalt vilket gjorde att liarna lätt blev hårdare. Smederna lyckades emellertid så småningom komma tillrätta med problemet, men numera vill bruken icke gärna tillverka sådant stål – det är väl för liten efterfrågan.

Gustaf Adolfsson har på sin gård en manbyggnad i gammal stil. Den är uppförd år 1821 och innehåller på nedre botten förutom köket ett stort rum med öppen spis samt ett par kamrar. På vinden förvaras en del äldre föremål, såsom ett betsman med skålpundsvikter, en hörrepa m.fl. Och i ett rum står en vävstol, där husets fru väver mattor åt sig själv och sonhustrun. Den gamla hemslöjden håller glädjande nog alltjämt i sig.

– I år har jag, säger Vilhelm Adolfsson, smitt upp sex dussin liar, och de har gått till bönder i trakten, som behövt dem till att slå gräs på renar etc. med. De handsmidda liarna är alltjämt populära – de biter bättre än de fabriksgjorda, som tillverkas allt för hastigt, menar många – och det har därför inte varit någon svårighet att sälja de sex dussina (dussinen). Det har på senare tid förekommit att lantbrukare bjudit Adolfsson ända upp till 25 kr för en lie. Men nu är det slut med liesmidet för hans del, ty det går inte att få tag på något snedvalsat järn längre. De i år tillverkade liarna var alltså hans sista. Möjligen kommer Vilhelm att få överta ett litet parti snedvalsat järn som hans bror Gustaf har kvar och smi (smida) upp det nästa år, men sedan är det oåterkalleligen slut med liesmidet för hans del och därmed troligen även i Kind. Han och sonen kommer sedan uteslutande att i sin smedja, som numera har karaktären av mekanisk verkstad och snickeriverkstad, tillverka byggnadssmiden, lantbruksredskap såsom traktorkärror etc. samt gummihjulsvagnar. De sistnämnda har varit en stor artikel i flera år, men numera har behovet i stor utsträckning fyllts, varför efterfrågan minskat.

Vid ett tidigare besök visade Vilhelm Adolfsson med en son som medhjälpare hur det går till att göra en lie. Man hugger först av ett par lagom långa järnbitar, lägger ett stycke stål mellan dem, och sedan börjar arbetet med att hamra samman järnet och stålet. Järn och stål tillsammans ger en hållbar lie med gott bett, skulle man ta enbart stål bleve lien så skör, att den ginge utav vid användningen. Sedan järn- och stålbitarna rödglödgats placeras de under en slägghammare, som hamrar ut järnet till önskad bredd och längd. Förr gjordes även detta arbete för hand. Mellan varje slag av hammaren vänder smeden råmaterialet, så att släggan ena gången råkar på föremålets breda sida, andra gången på den smala. Denna procedur kräver stor skicklighet, och det är inte alla smeder som trots flerårigt arbete i branschen kunnat helt och fullt tillägna sig denna konst.

När liebladet hamrats ut har det hunnit svalna, varför det glödgas på nytt. Sedan vidtar en del arbetsprocesser, som måste göras för hand. Sålunda görs ”sporren”, den lilla hake i liens grovända, som ska placeras in i ett hål i lieorvet, och ”låret”, som ska ligga an mot orvet, liksom liens spets och överkant för hand. Därmed är lien klar för härdning, den inte minst viktiga proceduren, ty på denna hänger ytterst liens bett och styrka. Lien värms åter upp och doppas sedan i vatten. När den tas upp ur vattenbaljan är den glashård, varför den måste uppmjukas något genom ”anlöpning”. Denna tillgår så att lien dras genom en eldslåga några gånger.

Vissa arbetsmoment tarvar två man. Vid framställning av den breda kanten på liebladets översida måste ex. en man hålla lien och det enkla redskap, som används vid detta arbetsmo-ment, medan den andre sköter släggan.

Adolfsson har mest gjort liar av den s.k. smålandsmodellen. Förr brukade han sälja många liar på marknaderna i Skällinge och i Svenljunga. I unga år vistades Adolfsson en tid i Amerika. Först hade han anställning på en liefabrik, men där blev han inte gammal. Han var nämligen så nyfiken på alla tillverkningsprocesserna, att fabriksledningen tog honom för en yrkesspion och gav honom respass. Hemkommen förvärvade Adolfsson Bollsjöbruk, förr plats för en glashytta, och grundade egen verkstad.

Tillägg till ovanstående artikel.
Artikeln är publicerad enligt tidningen och ovanstående återgivning kan ses som ett bidrag till att bevara och förmedla händelser i vår bygd.
Läs gärna fler inlägg och berättelser från förr i tiden fram till våra dagar under www.tranemo.nu

Inga-Lill Lindgren, Tranemo Bibliotek.