Författare: Axel Nylander

Artikel ur ”Borås och de Sju häraderna – 1953”. Årg.8. Sid.43-56.
Kulturhistoriska Föreningen. Redaktör: Ingegärd Vallin

Återges med tillstånd av föreningens ordf. Lennart Wasling 2006.

Under Danmarks krig mot Sverige 1611-1613 företogo danskarna enligt tidens vedertagna bruk vid krigföringen ett flertal härjningståg i bl.a. Västergötland, och Kinds härad ett av gränslandskapen utsattes särskilt för en grundlig förödelse. Kyrkorna brändes, och hela byar utplånades, och befolkningen nedhöggs i den mån den icke lyckats att hinna någon säker tillflyktsort i skogarna.

Några år efter krigets slut tillsattes 1618 en kungl. kommission för att få nya brukare på de ödelagda gårdarna, och i Mossebo fick en man vid namn Måns Andersson rättighet att mot erläggande av skatt till Kronan med äganderätt upptaga hemmanet Åsen. Denne Måns synes ha blivit rätt så välbärgad, i det att han kunde räntefritt låna Mossebo kyrka 100 daler silvermynt på fem år till inköp av den större ringklockan.
Hans dotter skänkte på sin bröllopsdag en mässhake till kyrkan.

En sonsonsson till denne förste kände ägare till Åsen var Joseph Hansson, som föddes 1707 och växte upp i Mossebo. Enligt uppgift idkade han på 1730-talet gårdfarihandel såsom brukligt var i trakten. Han gifte sig med Ingeborg Arvidsdotter och förvärvade undan för undan en hel rad fastigheter i Mossebo, Ambjörnarp och Sjötofta socknar. Genom s.k. förpantning inköpte han – trots han icke var av frälse börd – säterierna Mossebo, Bossared och Hallabo samt även andra hemman såsom Malsbo, Säfveredsholm och Trollabo. Till dessa gårdar hörde betydande skogsarealer med sågverk, kvarnar och en knipphammare. Han var också vid sin död 1784 en efter dåtida förhållanden förmögen man.

Sin förmögenhet hade han i första hand förvärvat genom förtjänst på gårdfarihandel och sinne för affärer, ehuru – såsom Otto Mannerfelt antyder – det icke är uteslutet, att han även som riksdagsman skaffat sig vissa inkomster. Joseph Hansson var nämligen icke endast en vaken affärsman utan även framstående politiker och riksdagsman, med anslutning till mösspartiet.

Tyvärr känna vi ganska litet om allmogens politiska inställning under frihetstiden, särskilt under den tidigare delen. Rikspolitiken sköttes i första hand av adeln och i viss mån prästerskapet, medan däremot borgare och bönder mera voro statister i skådespelets bakgrund. Den period, som efter Karl XII:s död och det så småningom åstadkomna fredsslutet följde i Sverige under mössornas välde med Arvid Horn som ledare, ingav allmänheten en känsla av lugn och trygghet, som varade till 1738, då det mera oroliga hattpartiet kom till makten.

Mannerfelt ger följande skildring av situationen:
Till varje riksdag ägde häraderna rättighet att inför sin domhavande genom allmänt val utse en riksdagsfullmäktig. Mycket ofta utsågo flera härader en gemensam fullmäktig. Vi äga några få källor, som bestyrka Sjuhäradsbygdens ställning till partistriderna. Ehuru Borås borde enligt sitt näringsintresse tillhört hattpartiet, så befinnes det dock, att Borås riksdagsmän efter 1750-talet mestadels tillhörde mösspartiet. Mösspartiet hade även tidigare en stark anslutning från opinionen i Sjuhäradsbygden. Före 1765 års riksdag synes dock ett omslag ägt rum, då bönderna delade sig mellan hatt- och mösspartiet. Hattarnas kandidat till nämnda riksdag blev Sven Hofman, under det att mössorna enade sig, som vi få se, om val av Joseph Hansson.

Joseph Hansson valdes till riksdagsman av Kinds härad första gången 1740 och återvaldes sedermera alla riksdagar ända till 1769 års riksdag, då hans val överklagades hos landshövdingeämbetet, där valet felaktigt underkändes på den grund, att han bebodde säteri och därför icke kunde tillhöra bondeståndet. Vid valet till 1771 års riksdag blev han det oaktat återvald och bevistade 1771-1772 sin sista riksdag. Efter Gustaf III:s statsvälvning den 19 augusti 1772 lämnade han den politiska banan.

Som riksdagsman gjorde Joseph Hansson sig redan tidigt uppmärksammad både genom sitt ståtliga yttre, men framför allt genom sin ovanliga talgåva. Genom rådighet och mod kom han snart att spela en viss roll.

Redan vid 1742-43 års riksdag framträdde han för att värna om skattebondens äganderätt till sin jord, och resultatet blev en försäkran, att skatteallmogen skulle ”utan särskild och ny ränta bliva behållen vid alla de ägor och tillägor, som till deras skattehemman lytt och legat, det vare sig redan byggda torp och uppodlade lägenheter eller sådana, som hädanefter genom flit och arbete på deras enskilda ägor uppodlas.”

Vid 1755 års riksdag i november behandlade ständerna enligt Mannerfelt ett betänkande från stora deputationen i vilket riksdagen föreslogs i ganska tydliga ordalag varna konungen för opposition mot riksrådet m.m. Betänkandet hade godkänts av de tre högre stånden, som beslutat avsända en deputation till konungen, vilken skulle överlämna betänkandet till honom. Bönderna voro allmänt emot hela denna demonstration mot konungen och då talmannen Olof Håkansson den 20/11 med ståndet skulle företaga val av medlemmar i deputationen från bondeståndet, uppstod ett allvarligt tumult, under vilket några riksdagsmän rusade fram mot talmannen för att kasta ut honom. Allmän villervalla uppstod i ståndet, där ett allmänt slagsmål höll på att uppstå. I detta kritiska läge begiver Joseph Hansson sig fram mot talmans bordet och börjar med sin ljudeliga stämma överrösta oväsendet, i det han tog upp psalmen: (i dåvarande psalmboks lydelse)
”Vår fiende ifrån oss driv
Och du med friden när oss bliv
Ledsaga oss i denna stund
Att vi må undfly djävulens fund”
Detta stillade bullret, de oroliga lyssnade först liksom med förundran, men sjöngo sedan med de två följande verserna.

Kort efter detta uppträde anlände de tre övriga ståndens talmän, varvid lantmarskalken höll ett strafftal, som gjorde, att bönderna bringades till ordning och företogo valet. Under denna riksdag tillväxte allt mer och mer Hanssons förtroende i ståndet och bland valmännen. Före riksdagen 1765 ägde vid valen till fullmäktige lidelsefulla uppträden överallt i landet rum. Hansson valdes dock utan svårighet, men det var nu som Sven Hofmans, vilken tillhörde hattpartiet, val i Vedens härad underkändes med åberopande av, att han som sakförare vid en häradsrätt förklarades ovärdig föra annans talan. Hofmans fiendskap till mösspartiet låg väsentligast till grund för det uppror han i maj 1766 lyckades åvägabringa i Boråstrakten. Som vi veta med olycklig utgång för honom och några hans meningsfränder.

Vid riksdagen 1765 uppstod inom bondeståndet vid utseendet av talman tävlan mellan Olof Håkansson och Joseph Hansson. Valet utföll emellertid så, att Håkansson blott fick 33 röster, men Hansson 103.

Under denna riksdag spelade Hansson en ganska stor roll. Hanssons politiska medgångar väckte emellertid avund och ovilja, så att då han 1769 återvaldes till riksdagsman, blev hans val som förut omnämnts underkänt.

Till 1771 års märkliga riksdag blev Hansson ånyo vald till fullmäktig och inställde sig i ståndet. Här beslöts nu vid företagande av talmansval 14/6, att icke till talman utse någon vars val var ställt under prövning. Hanssons omtvistade val 1769 hade emellertid kort efter Adolf Fredriks död av rådet upptagits till prövning, varvid landshövdingeämbetets utslag stadfästats. Trots allt detta valde bondeståndet till talman Joseph Hansson med 84 röster mot 61, som tillföllo Lars Torbjörnsson, vilken 1769 efter Olof Håkanssons död tjänstgjort som talman i bondeståndet. Vid riksdagen förekom sista dagarna i augusti av k. m:t väckt förslag om avskaffandet av husbehovsbränningen. Bönderna motsatte sig detta och uppdrogo åt talmannen, att hos konung Gustaf III anmäla, att bönderna under inga villkor ville bifalla förslaget. Hansson fick då till svar av konungen, att riksdagen icke kunde avslutas förrän denna fråga avgjorts och då Hansson framförde detta besked, föllo bönderna till föga, kanske påverkade av att de gärna ville resa hem.

Det var troligtvis icke med lätt hjärta, som en så pass utpräglad partiman – han hörde icke till de ledande mössor, som nämnda dag häktades – som Joseph Hansson mottog underrättelsen om Gustaf den tredjes revolution 19 augusti 1772. Icke desto mindre blev det hans skyldighet att till konungen framföra ståndets tacksamhet för revolutionens genomförande, vilket han gjorde i följande något slingrande fraser:

Han framhöll ”att alla större förändringar kommo från en högre makt, som satte gräns för allt jordiskt välde. Sverige, sade han ytterligare, Sverige har från uråldriga tider varit ett fritt och självständigt rike och dess innevånare fria och lagstiftande, dock laglydiga medborgare. Men när orättvisa och inbördes agg tog överhand, ledsnade folket vid dessa sötebrödsdagar samt avklädde sig under konung Carl XI:s tid friheten och införde suveräniteten. Sedan det någon tid fått med smärta känna tyngden, blev genom Guds försyn friheten återupplivad 1720. Den då antagna grundlagen har dock nu till kraft och verkan upphört och ständerna hava med sin landsherre överenskommit om en ny regeringsform och återfört konungen till sin makt och ständerna till deras frihet såsom före 1680. Försynen har härigenom velat som en fader locka sina barn till sämja och enighet till vilka tänkesätt vi också nu varandra mana,” varpå han med sina stånds bröder avsjöngo psalmversen 409 i 1937;års psalmbok:
”Se hur gott och ljuvligt är att bröder kunna sämjas.”

Mannerfelt gör om detta anförande följande reflexion:
Innehållet av dessa anföranden, det högt uttalade berömmet över rikets forna frihet, ”sötebrödsdagarne”, likaså orden om ”den genom Guds försyn 1720 återupplivade friheten” – och om den ”smärtsamma tyngden av suveränitetens förtryck” o.s.v. låta oss ana det verkliga tänkesättet.

För min egen del gör jag den reflexionen, att förmågan i Sveriges riksdag att tala mångordigt och vackert utan att säga sin egentliga mening icke gått förlorad i våra dagar.

Joseph Hansson har haft klart för sig, att han icke vidare skulle uppträda som riksdagsmannakandidat, och att fördenskull 1771-1772 års riksdag var den sista som han bevistade. Hans avsked till bondeståndet innehöll bl.a. följande:
Ståndsbröderna tackar han ömt och hjärtligt samt påvisar, att det nu var sista gången han talade till dem från detta rummet och säger till sist:
”Jag vore ovärdig att av Eder någonsin ihågkommas, om jag icke till sista andetaget bevarade minnet av Edra välgärningar. Jag önskar Eder en lycklig hemresa, en förnöjd och säll levnad, samt att en gång med glädje få mötas vid den stora riksdagen, där alla världens länder skola mötas inför Guds tron.”

Sedan han slutat sin riksdagsmannaverksamhet, synes han ha ägnat sina krafter åt skötseln av alla sina fastigheter samt uppenbarligen också åt Mossebo kyrkas ombyggnad. Härom vittnar den stora tavla. som är uppsatt på kyrkans norra långsida. vars inskription förutom den högtidliga ingressen omtalar. att när
Talemannen Joseph Hansson var
Mossebo kyrkas föreståndare samt
Thes Byggnads och Prydnings Befordrare
blef thenna Mossebo kyrka byggd 1773.

Av målade fält på orgelns bägge sidor framgå, att orgelverket skänktes av Joseph Hansson och hans hustru, Ingeborg Arvidsdotter. år 1776.

Man skulle ha väntat att finna denna kyrkobyggnad invigd under särskilda högtidligheter, men ingenting tyder på att någon sådan invigning ägt rum. Skarstedt har den förklaringen, att det hela endast varit en renovering av den befintliga kyrkan. men jag har här i Mossebo fått den värdefulla upplysningen, att av den gamla kyrkan på samma plats endast gaveln i koret samt en del virke i takstolarna kommit till användning i den 1773 ombyggda kyrkan. och att det närmast var fråga om en nybyggnad.

Emellertid måste det omnämnas i detta sammanhang, att det stora intresse Joseph Hansson visade för Mossebo kyrka icke gengäldades av någon uppskattning gentemot honom från prästerskapets sida. Tvärtom var Joseph Hansson ingalunda omtyckt av kyrkoherden i Tranemo pastorat, Martin Kjerrulf. Skarstedt skriver: ”Bland det. som mycket smärtade honom var förlusten av Mossebo enkestom, i strid varom Joseph Hansson kallar Kjerrulf sin ”vän och bytes broder”. hvilket. då det låg näst intill denne Talmans heman. denne myndige bondherre vigilerade sig till hos Kungen under pretext, at det ursprungligen vore ett kronoheman, för hvilket han sedan erlägger en spottstyfver”.

Och vidare enl. Skarstedt: När Joseph Hansson var död 5/12 1784. och vid jordfästningen 5/1 1785 även hans porträtt skulle uppsättas på kyrkoväggen. yttrade, den personalia uppläsande Prosten Kjerrulf. som brukade att spotta mellan hvar och hvarannan mening, under denna affekt, liksom gällde det ett bespottande av mannens minne: ”Så häng nu der, tvi, på den spiken, tvi, där du bort hänga, tvi, längesedan, tvi.”

Sin tacksamhet mot Joseph Hansson för allt vad han gjort för Mossebo kyrka visade emellertid församlingen genom att förära honom en större silversked, som allt fortfarande lär finnas i behåll hos en av hans avkomlingar.

Av intresse är även att något beröra Joseph Hanssons relationer med konungahuset. Jag erinrar då först om Skarstedts uttalande, att han vigilerat sig till Mossebo Stom hos konungen, vilket ju tyder på att han åtnjutit konungens välvilja.

Vidare har jag från landsarkivet i Göteborg fått den uppgiften, att i bouppteckning efter Joseph Arvidsons i Malsbo hustru Christina Hansdotter (kusiner och bägge barnbarn till Joseph Hansson) den 22/5 1810 antecknas: ”I st förgylld bägare 28 lod, skänkt den 4 juni 1752. av dåvarande Hans Kongl. Höghet Svea Rikes Kronprins Gustaf”, värderad till 18 rdr banco.

Riksdagen 1751-1752 avslutades just den 4 juni 1752, och ständerna hade med ”synnerlig glädje förnummit de förträffliga snillegåvor och övriga goda sinnes böjelser, som hos Kronprinsen funnos och utvecklades”. Han var 5½ år. Tydligen har Joseph Hansson) på något sätt stått i Konungaparets gunst, då det torde vara mindre troligt, att alla riksdagsmän fått sådana förgyllda bägare.

Mannerfelt omnämner 1923, att godsägare Karl Rylander, Marbäck, innehar en större silverpokal med lock, vilken är försedd med drottning Sofia Magdalenas namn och årtalet 1775. Såsom jag redan nämnt, lämnade visserligen Joseph Hansson riksdagen 1772 den 9 september men synes även därefter ha stått på mycket god fot med hovet, och denna pokal bär vittne härom.

I Mossebo kyrka hänga porträtt av konung Gustaf III och drottning Sofia Magdalena, enligt uppgift osignerade kopior av porträtt av Lorens Pasch, d.y., och enligt uppgift ha dessa kopior kommit till kyrkan på föranstaltande av Joseph Hansson och på hans bekostnad. – Porträttet av Joseph Hansson är utfört av Ulrika Fredrika Pasch, en syster till ovannämnde Lorens Pasch.

Jag vill vidare återgiva ett par anekdoter, som berättats här i bygden, och som belysa Joseph Hanssons ställning gentemot konungahuset. – Såsom riksdagsman ådrog han sig konung Adolf Fredriks gunst till stor harm och avund bland adelsmännen. Det hände att kungen rådfrågade honom i en del frågor, och att han ofta inbjöds till hovets fester och därvid fick en förnämlig placering.

Det förargade många vid hovet, att denne bonde i sina stalluktande och urblekta vadmalskläder var så högt aktad av konungen. Det förhöll sig med stallukten så, att Joseph Hansson såsom den knalle han var begav sig iväg till riksdagen en hel månad före dess öppnande, medförande häst och vagn med fullt lass av handelsvaror, som avyttrades under vägen upp till Stockholm. Vid rast och natthärbärge ryktade och fodrade han själv sin häst, varav kläderna kommo att lukta.

Det var inte utan att drottning Lovisa Ulrika delade adelsmännens åsikt om Hanssons kläder, och därför skänkte hon honom ett fint kläde till en kostym och uttryckte sin önskan, att han till nästa riksdag måtte bära den nya kostymen. Hansson lovade också låta sockenskräddaren hemma sy kostymen. Året därpå återkom han i nya kläder – men av vadmal. Drottningen frågade, hur det kom sig, att han inte låtit sy klädet, som hon skänkt honom. ”Det har jag gjort”, svarade Hansson och knäppte upp rocken, varvid den fina kostymen kom till synes.

Vid ett annat tillfälle var han också gäst vid kunglig taffel och hade blivit placerad till vänster om kungen. Det var då brukligt att vid måltiden ge sin granne en s.k. matklapp genom att ge honom ett slag på axeln eller kinden. I vanliga fall brukade matklappen gå bordet runt medsols, så att konungen gav sin vänstra granne den första klappen, men några adelsmän, som voro förtörnade över Joseph Hanssons fina placering, ordnade med att matklappen gick motsols, så att Joseph Hansson skulle bli tvungen, att – när den gått bordet runt – slå kungen på axeln, vilket ju icke gärna kunde gå för sig. När klappen kom till Joseph Hansson, sade emellertid denne:
”Min far var en åkerman
När han kom till renen vände han”
och slog en örfil tillbaka till grannen till vänster, vilken fyndighet av kungen livligt uppskattades.

Även med konung Gustaf III hade Joseph Hansson goda relationer. Det påstås, att han under kungens kronprinstid lämnade denne åtskilliga handlån mot löfte att få penningarna tillbaka, sedan Gustaf blivit kung. Att det goda förhållandet till kungahuset fortfor även efter det att Joseph Hansson lämnat riksdagen torde bevisas av de nyss omnämnda porträtten av konungaparet, och man kan tänka sig, att den likaledes omnämnda pokalen med drottning Sofia Magdalenas namn är ett kungligt tack för dessa porträtt.

Joseph Hansson efterlämnade många avkomlingar, som delvis finnas kvar i Mossebo, medan andra äro spridda vida omkring, men det hör icke till dagens ämne att gå djupare in i dessa släktförhållanden. Och det återstår nu endast att förklara, varför jag kommit att intressera mig för Joseph Hanssons liv och leverne, och det beror på att han är farmors mormors farfar till min fru.

KÄLLOR.
Otto Mannerfelt: Artikel i Borås Tidning 15/3 1923.
Skarstedt: Göteborgs Stifts Herdaminne, 1885.
E. Ingers: Bonden i svensk historia, del II, 1948.
Landsarkivet i Göteborg (släktforskning och bouppteckningar).
Magnus Pettersson: Beskrivning över Kinds härad, 1896.
L. P. Dahlström, Tranemo (uppteckningar av hörsägner).