Författare: Wilborn Ågren.

Artikel ur ”Sjuhäradsbygdens Tidning” – 1993-04-01.

Josef i Mossebo fick först vakta får sedan blev han en originell predikant.
Josef Eriksson växte upp i ett mycket fattigt hem. Han var född i Mossebo socken 1854. I hemmet saknade man ibland det allra nödvändigaste för att klara uppehället till livet.

Det notabla med denne broder Josef från västgötabygden var att han blev en man, som skulle beställa och bestyra det mesta kring sin egen person. Det är tydligt att den hårda lotten i barndomen och ungdomsåren medverkade till att Josef livet igenom kom att ömma för ”nödens barn”.

En social insats av imponerande format blev hans gärning här i livet. Han jobbade både i Sverige och Norge.
– Till Josef, till Josef, så hette det förr när nöden stod blek vid varendaste dörr, sjöng de gamla läsarefäderna under sin jordiska tillvaro. Man syftade i denna del av västgötabygden på den egyptiske ”socialministern” Josef. Den mannen hade korn i sina magasin när det stod tomt i andras kornbodar. Josef i Mossebo hade gott betyg i social mening ute på fältet.
– Ja, se till Josef Eriksson kunde man komma när som helst och även med vad som helst. Man blev inte missförstådd hos honom.

Vaktade får
Josef Eriksson fick – liksom patriarken Jakobs unge son Josef – vakta sin faders får. Han hade att vakta sin morbror Skillers boskapshjordar i St. Skillersås. Senare fick han plats som dräng på Målaskogs gård i Småland.
Josef hamnade i Målaskogs – och det blev ingen passande miljö för den unge pojken. Ty där stod brännvinsflaskan och dansen högt på nöjeslistan, när man samlades till nöjen i bygden.
Den fyndige och spirituelle Josef var en begåvad och gärna sedd deltagare på nöjesträffarna i trakten.

Var kavaljer
Till lekstugorna klappade hjärtan livligt hos många flickor i takt med tonerna till en polka, gammelvals och andra låtar. Josef – en glad och pigg gosse, var en åtrådd kavaljer i nämnda sammanhang.
På den tiden var jobbet hårt och slitsamt, arbetstiden var enormt lång på den stora gården Målskog. Men då spelmännen drog igång till dans, då vek tröttheten. Några supar lättade tillställningen.

Väckelsen igång
Emellertid hände något livsförvandlande hos Josef och hans närhet. Österifrån drog en andlig väckelse fram. Budbärarna till ett nytt liv kom från Jönköping och Smålands trakter. Väckelsen drog väster ut in i Västergötland och in i Kinds härad.

Till Norge
Josef kände sig manad att bege sig utanför de svenska gränserna.1884 for han till Norge och kom till Oslo, där han deltog i en bibelkurs som ordnats av Fredrik Fransson, världsmissionären. Han blev därefter en trägen predikant och stannade i 18 år, varav tio år som lokal predikant i Oslo. I övrigt reste han hos Norges Missionsförbund.

Personligen mötte jag Josef Eriksson en gång i hans hembygd, där jag var pastor. Josef var mycket starkt bunden till Norge och det norska folket. Så pass bunden till vårt grannfolk att han inte gärna höll en predikan på svensk mark, utan att illustrera med glimtar från sitt arbete i landet på andra sidan kölen! Fick jag veta.

Han kom igen
Efter utflykten till Norge kom Josef igen 1901 och blev ivrig pastor i Gislaveds och Anderstorps missionsförsamlingar. Med påtaglig framgång tjänade han där i åtta år. Därpå utsågs Josef till s.k. resepredikant i Västra Smålands och Kinds härads missionsförening. Det blev hans sista ordinarie uppgift. Han fick goda vitsord och därtill en trogen vänkrets också i dessa gränstrakter.

”Lille Josef” som man ofta kallade honom, lät inte predikantgärningen stanna enbart i predikstolen. Han drev en omfattande insats i socialvård och vårdade gärna sjuka och företog besök hos människor i bekymmer och lidande. Han var också en praktiskt lagd man.

De rika
I Oslo fann Josef vägen till rika människor och vädjade till dem om bidrag åt behövande. En dag behövde han 60 kr för att klara hyran åt en uppsagd familj, vilken höll på att bli vräkt. En fattig änka saknade mat åt sina barn. Josef hjälpte henne via någon rik. Då Josef ofta gick mellan olika platser (han nyttjade varken cykel eller bibel) brukade han ofta plocka bort större stenar och andra föremål från vägen. Han vill undvika att barn skulle skada sig och undvika cykla på stenarna etc.
Sådan var den osjälviske predikanten från Mossebo, Josef.

Slutet 1933
Så var den originelle Josef från Mossebo klar att flytta hem. Den 7 december 1933 var livets arbetsdag ändad. I en norsk tidning läste man:
”Josef Eriksson var en av banebryterne i den frikirklige virksomhet båden inom Svenska missionsförbundet og Det Norske Misjonsforbund. Han var en original, han lignet ingen annen, han var sig selv lik. Full av lyst humör, lynen de og slående i sin forkunnelse og illustrasjoner og djup och rik evangelisk. Hans basun frembregte rene, klare toner, og det var med saerlig interesse og opmerksamhet man fulgte med hem, när han talte. Han var ikke redd for å uttaledet han mente var rett og sant.”

”Når han stod på prekestolen og talte, var det som han stod og samtalte med folket. Han kunde for eksempel migt i sin tale henvände sig til og si: Hvad seier du, Johan? Er du med August? Det var en livlig blik i hans öjne, når han helt naturligt talte og strödde salt og pepper omkring sig. Men han var också den ekte, varme og trofaste ven med hjertet på rette sted.”

”Her i Norge var han kjent i vide kretsar, avholt og aktet som få. Han var en israelit, i hvem der ikke var svik. En kjempe i evangeliets tjeneste har han vandret bort.”