Författare: Rune Holmberg

Artikel ur ”Kindsforskaren” Nr.1 – 1998 Årg.9 Sid.10-11

Järnframställningen var en ganska omfattande verksamhet för kindborna under medeltiden. Men vi kan inte hitta någonting om det i gamla handlingar. Sådana självklara saker som att tillverka järn fanns det kanske ingen anledning att dokumentera. För hantverk gällde vid denna tid i stället den praktiska kunskapsförmedlingen mellan generationer, kunskap genom handling, en kunskap som vi nutida människor måste beundra. Att utan mätinstrument kunna behärska den metallurgiska process som järnframställningen utgör. När den lokala järnframställningen försvann under 1300-talet försvann också kunskapen i våra trakter. Men under mäktiga mosslager ligger minnen av denna strävsamma verksamhet. 200 platser har vi hittat i Kind, tre har vi grävt ut. Vi har försökt att rekonstruera ugnar och processer. Det är om detta jag skall berätta lite kortfattat.

UPPTÄCKTEN

Sommaren 1982 besökte Östen Knutsson och jag Mats Andersson i Bullsäng, Örsås. Mats hade en del fornfynd han ville visa. Vad som väckte vårt intresse mest, var ett par slaggbitar. Vi fick se fyndplatsen som var rester efter en blästerugn. Med arkeologers hjälp ordnade vi en C14-datering som visade på 850 e.Kr. Östen drog sig till minnes att han sett liknande slagg på andra platser, vilka vi började undersöka. Vi misstänkte också att alla de hundratals groparna ute i markerna kunde vara kolningsgropar som hade med järnframställning att göra. När vi grävde i dem hittade vi rikligt med träkol och i närheten fanns i regel ett slaggvarp. Det kol som användes i blästerugnarna hade tydligen tillverkats invid järnframställningsplatserna. Kolningsgroparna blev därför vägvisare till de små och låga slaggvarpar som annars hade varit svåra att hitta.

Nu vidtog en mer omfattande undersökning i skog och mark. Förutom fältarbetet, där även Thore Pettersson deltog, så ordnade Inger Stark en vandringsutställning över våra fynd. Utställningen bidrog till att vi fick många nya tips från allmänheten. 1984 skickade vi en rapport till Riksantikvarieämbetet som upptog 90 fyndplatser. Under 1984 inledde vi även samarbete med arkeolog Lars-Erik Englund som kommit till Tranemo för att inventera fornminnen för den nya ekonomiska kartan. När denna inventering var klar kunde 192 förhistoriska järnframställningsplatser redovisas i Kind.

Tranemo 87, Holsjunga 5, Mårdaklev 2,
Örsås 20, Sexdrega 4, Södra Säm 2,
Mossebo 12, Svenljunga 4, Tvärred 2,
Kalv 9, Ljungsarp 3, Håcksvik 1,
Ullasjö 9, Redslared 3, Mjöbäck 1,
Nittorp 7, Revesjö 3, Månstad 1,
Sjötofta 7, Dannike 2, Södra Åsarp 1,
Ambjörnarp 5, Grönahög 2.

Som framgår av sammanställningen finns de flesta platserna i Tranemo och socknarna runt omkring.

UTGRÄVNING

De här upptäckterna eggade fantasin. Hur såg det ut i slagghögarna. Fanns det några ugnsrester osv.? Vi ville naturligtvis gräva ut någon plats. Det ville också Lars-Erik. Han fick tillstånd att på arbetstid leda arbetet under förutsättning att Tranemo Hembygdsförening ordnade med personal, redskap och övrig utrustning som behövdes. Vi utförde två utgrävningar i Tranemo och sedermera en vid Enekullen i Örsås.

I Tranemo grävde vi på fastigheten Arnås som ägs av bröderna Johansson i Algutstorp. På båda platserna hittades dubbelugnar eller som arkeologerna säger parugnar, d.v.s. två ugnar placerade invid varandra i kanten av slaggvarpet. Ugnarna var 30 cm i diameter och ca 80 cm höga. I Sverige förekommer parugnar endast i Ätrans och Nissans dalgångar. Liknande ugnstyper lär dessutom förekomma i Frankrike och Schweiz.
Vid Enekullen i Örsås såg ugnarna ut på samma sätt. Här hittade vi sex ugnar d.v.s. tre par placerade på olika nivåer i det sluttande slaggvarpet. Två ton slagg fick avlägsnas innan vi kom ner till ugnarna. Våra grävningar pågick åren 1988-93. Samtidigt med grävningarna måste allting mätas och dokumenteras. Det blev ca 30 plan- eller profilritningar för varje plats. Genom tillmötesgående från Riksantikvarieämbetet och företag på orten har många platser kunnat åldersbestämmas med ett stort antal C14-analyser. Verksamheten har i huvudsak bedrivits mellan 800-1250 e. Kr. Två platser, Kalsebo och Gnipebo är tidigare ca 100 e.Kr.

Den malm som användes i ugnarna var rödjord, det kunde ganska snart konstateras. Det finns gott om rödjord i våra trakter. Järnhalten är hög ca 65%. Enligt vägningar vi har gjort visar sig slaggvarparna innehålla 1,5 – 2 ton slagg. Ett undantag är Enekullen i Örsås som beräknas innehålla ca 60 ton slagg. Detta är troligen Västergötlands största järnframställningsplats.

FÖRSÖK OCH UTVÄRDERING

När utgrävningarna gett så tydliga belägg för hur en järnframställningsplats varit anordnad blev det naturligtvis lockande att göra egna försök. Vi inledde med att bygga ugnar och bälgar, tillverka kol i grop och rosta rödjorden. Vår första järnblåsning gav bara slagg. Men vi gav oss inte, efter 25 försök började vi få bra järn. Vi har gjort ca 60 försök nu. De skulle bli för omfattande att beskriva processen här, men man kan nog säga att den balanserar på en knivsegg. Det gäller att tillföra ugnarna rätt blandning av kol och malm samt att blåsa in rätt mängd luft med bälgen. En lyckad blåsning där man använt 12 kg rödjord och 20 kg kol ger en ca 3,5 kg slaggbemängd järnlupp som efter sammansmidning ger ca 8 hg gott järn. En sådan här blåsning tar 3-4 timmar. Vi brukar ha kampanjer om tre dagar där första dagen går åt att torkelda ugnen. Vid ett sådant försök går det åt ca 2 kubikmeter ved till kolning, rostning och värmeeldning. Av järnet som vi fått har våra skickliga smeder tillverkat knivar och andra föremål.

Ett av våra mål har ju också varit att försöka bedöma hur stor mängd järn som producerades i Kind under medeltiden. Vi har alltså jämfört järn – slaggförhållandet från våra försök med den slaggmängd som hittades vid utgrävningarna.

Varje medelstor järnframställningsplats bör i medeltal ha gett 250 kg färdigbearbetat järn, vilket motsvarar en produktionsmängd vid de nu kända platserna av ca 50 ton. Hur denna produktion fördelas under de ca 400 åren är omöjligt att säga, men den mest omfattande produktionen har antagligen förekommit ca 1150-1250 e.Kr. Man måste också räkna med att fortfarande är många järnframställningsplatser oupptäckta, varför den verkliga produktionen har varit betydligt större än våra beräkningar.

Projektet bedrivs i Tranemo Hembygdsförenings regi men vi har även ett flertal medarbetare från andra orter i Sverige som deltar vid våra försök. Dessutom har vi haft: Riksantikvarieämbetet, Jernkontoret, Länsstyrelsen och ett flertal företag och privatpersoner som sponsorer för verksamheten.

Mer att läsa om järnet i Kind:
Från Borås och de sju häraderna 1994. Englund L-E, Vikingatida blästbruk i Västsverige.
Med hammare och fackla. XXXIII.
Englund L-E, Experimentell järnframställning i rekonstruerad vikingablästra.