Berättat av Agnes Svensson f. Edman, nedtecknat av Görgen KarIzon.

Artikel ur ”Kindsforskaren” Nr.3 – 2005 Årg.16 Sid.9&10

Texten är tidigare publicerad i Älvsborgaren 1977:2. Den har förmedlats till Kindsforskaren av Stig Bergehall.

Rasken känner de flesta till, han som var indelt soldat boende i ett torp med sin Ida och alla sina pojkar. Salomon Edman hette min pappa som också var knekt, men i mitt hem blev det enbart flickor, närmare bestämt fyra stycken. 1892 föddes jag och sedan blev det år och barn. Agnes fick jag heta och Signe, Ester, Berta blev mina systrars namn.

Ett omålat grådaskigt torp med små fönster, fast på ett idylliskt stycke mark med små åkrar och ängar upphuggna i skogen blev mitt första tillhåll som barn.

Mamma hade försökt piffa upp det inne med de små möjligheter som fanns. Några små fönsterträd var det enda som lyste upp gråfärgen inne. Tapeterna på väggarna där de satt uppe var svarta av sot av alla gånger som det rykt in. Ett ”stort” rum med en öppen spis var vårat tillhåll, där vi åt, sov och alla andra vardagssysslor skulle göras. Möbleringen var inte mycket att skryta om, bord, några stolar och två utdragssoffor. I murstocken bredvid öppna spisen fanns en ugn och längst ute i den fanns en hålighet som kallades för gruva, där kunde mamma torka våra blöta kläder. Ovanför spisen var det upphängt en käpp som man hängde upp brödkakor och paltbröd på. Den käppen brukade kallas för gällen. Golvet var som i alla andra ställen av trä och det skurades så vitt som möjligt av mamma. Då man inte hade råd att använda såpa så tog man sand i stället. Det fanns faktiskt en spis i ett litet utrymme, men den kunde aldrig användas så all mat iordninggjordes över den öppna spisen i allrummet. Det hade en gång också funnits en farstu men den hade pappa spikat igen så att nu användes den som ett utrymme att förvara smutskläder i.

POTATIS, SILL OCH FLÄSK

Vi hade också en liten ladugård som innehöll en ko, i bästa fall en gris och två hönor. Det var för övrigt nog väldigt svårt att vara gris hemma hos oss, då det sällan blev något kvar ifrån matbordet. Vår kost bestod antingen av salt sill och potatis eller salt fläsk och potatis.

Det var ett ganska torftigt liv man levde, men det var ändå ganska innehållsrikt. Exempelvis kunde man när man gått och lagt sig studera djurlivet som fanns längs väggarna, kackerlackorna kom nämligen fram när det mörknade, och man kunde då se dem spatsera upp och ner längs väggarna i skenet av den enda ljuskälla som vi hade, och det var en liten fotogenlampa. Ja, vi hade faktiskt en annan lampa också och det var en stormlykta som vi hade när vi behövde besöka dasset.

Dasset besöktes inte så mycket efter mörkrets inbrott utan man försökte hålla sig så länge som möjligt. Dasset var nämligen beläget en bra bit ifrån stugan intill ladugården, och det var inte så trevligt att gå i mörkret och kanske i snöyra som svepte kring benen. Nej, då var det bättre att ligga och trängas i soffan och dra lakanet, ja, det fanns bara ett, över ansiktet och krypa närmare den syster som låg närmast så man kunde hålla sig varm. Ibland kunde det vara så kallt när man vaknade på morgonen så vattnet i spannen hade frusit.

50 ÖRE/VECKAN

Pappa var knekt från 1890 och hade då en lön från kronan på femtio öre per vecka. Ibland kunde han jobba extra i skogen och få någon krona extra. När jag var tolv år fick jag följa med ut i skogen för att hjälpa pappa att dra timmersvansen. Vid dessa tillfällen fick jag låna pappas gamla läderstövlar och det tyckte jag var så roligt för annars så var ju träskon det enda skoplagg som fanns sommar och vinter. Att skolan fick sitta emellan de dagar som jag hjälpte pappa var det ingen som tog hänsyn till.

Skolan började jag vid sju års ålder och då gick jag varannan dag. De första åren fick jag gå till skolan i Uddebo som låg cirka tre kilometer från mitt hem. Problemet var att det rann en å mellan skolan och hemmet, men det löstes genom att det bodde en gammal farbror vid ån, och han rodde över mig på morgonen och hämtade mig på eftermiddagen. Efter några år var jag tvungen att gå i skolan som låg i Tranemo. Dit var det en mil som jag var tvungen att traska morgon och kväll. Mörkt på morgonen när man gick till skolan och mörkt när man gick därifrån var det på vintern, så någon mörkrädsla fick man inte ha då stigen slingrade sig fram i storskogen. Hade man tur någon gång kunde man få åka med en oxskjuts.

Att pappa var knekt fick man veta i olika sammanhang, då jag tror att det var ett av de lägsta steg i samhället som man kunde komma, utnyttjades detta av många. Det hette som oftast när det var något, ”bara en knektatös” .

ROTEBÖNDER

De rotegårdar som skulle se till att vi kunde överleva var Järphult och Ögården från Tranemo och patron Claesson från Uddebo. Lika illa behandlade av rotebönderna som Raskens blev hände inte hos oss, utan de gjorde vad de skulle göra. Någon hade till uppgift att plöja och harva medan andra skulle skörda. Ved skulle också ses till att vi hade, men det brukade for det mesta bli vi töser som fick gå till skogen och hämta torra träd och grenar som vi sedan släpade hem på en släde.

En gång om året var det syn och det var kapten Mannerfeldt och kapten Uggla som med sina fina uniformer påtagna och raka i ryggen kom ridande på sina hästar. Deras uppgift var att titta på stugans skick, men jag tror aldrig att jag såg dem stiga av sina hästar, utan de gjorde ett varv kring stugan och så gav de sig iväg igen till något av de andra knektatorpen. De knektar som bodde närmast oss var Falk i Kråketorpet, Ryberg i Urshult och Stål i Totebo. Samtliga dessa låg i UlIasjö socken. Det hände titt som tätt att vi barn fick springa med order till dessa ställen.

Det var inte bara synen som var en gång om året, utan också det obligatoriska mötet på Fristad hed. Då var det ett fejande innan det bar iväg. Uniformen skulle göras iordning och då särskilt knapparna skulle putsas blanka med en anordning som kallades for trippel. Stövlarna skulle skina så man kunde spegla sig i dom. Ränseln skulle rullas på ett visst sätt så att den blev en fin ryggbelastning.

SPRITPROBLEM

Lika prydliga som när de åkte var de knappast när de kom hem. De pengar de hade fått under mötet, gick for det mesta åt till sprit, och det mesta av den hade de redan fått innanför västen när de kom hem. Det hände att de var så berusade när de kom till Svenljunga (när det hade blivit järnväg dit) att de lastades direkt över till hästskjutsar som kollin och fraktades hem. Jag minns särskilt en gång så pappa blev hemskjutsad med en som samtidigt hade kalk på lasset. Ja, ni kan själva räkna ut hur han såg ut när han kom hem i sin uniform.

Tyvärr var det väl så att det dracks alltfor ofta sprit i knektatorpen, och det gjorde väl i sin tur att den fattigdom som rådde blev ännu större. Humöret var inte alltid det bästa heller när pappa var berusad, så det hände att mamma fick ta med oss flickor ut i skogen tills pappa hade nyktrat till.

EN ENDA FEST

Det var inte något stort umgänge som mina föräldrar hade, och jag kan faktiskt bara komma ihåg en fest som jag var med på som barn. Det var ett hopalägg där varje familj bidrog med tjugofem öre så att det kunde bli litet granna mat och dricka. Ett munspel var enda instrumentet som erbjöds till dansen. Musikanten hade sin plats på kanten till öppna spisen och ju längre det led på kvällen ju oftare gjorde han besök i askan då han hade litet svårt med balansen. I fönstren tittade nyfikna gummor in för att kanske få något att skvallra om. Om festen var hos August i Erikslund eller hos Johan i Ringhestra kommer jag inte ihåg. Dessa båda var torpare hos patron Claesson och var de vi hade som goda vänner.

Ja, så forflöt livet på ett knektatorp med ömsom glädje och ömsom sorg. År 1911 slutade pappa som knekt och fick en pension på 400 kronor per år. Vi töser skingrades på så sätt att två blev kvar i bygden och två av oss flyttade in till ”stan”. De knektatorp som fanns är nu for det mesta nedruttnade, och därfor är det särskilt roligt att jag haft tillfälle att besöka soldattorpet på I 15, och där jag faktiskt fann saker från mitt eget föräldrahem.

Till sist vill jag bara tacka dem som lägger ner arbete på att ta vara på gamla minnen i form av saker, kort och andra ting så att det arbete som lades ner av våra förfäder inte bara försvinner och glöms bort, utan att det finns kvar för generationerna efter oss.