Författare: Ingvar Hallqvist.

Artikel ur Borås Tidning 1993-01-31.

Magnus Olausson, sedermera Blom, föddes 1826 i farföräldrarnas undantagsstuga på gården Johansjö i Ölsremma. Föräldrarna Olaus Andreasson och Britta Månsdotter blev senare torpare, först i Lillängen och sedan i Sjöskogen.

Magnus, som var äldst, fick en syster och tre bröder. De båda yngsta dog i ettårsåldern och tredje brodern August, född 1833, drabbades i ungdomen av en svår sjukdom. Familjen hade det mycket fattigt och torftigt. Allt emellanåt förekommer de i sockenstämmoprotokollen. Magnus fick redan som elvaåring börja tjäna för sitt uppehälle, först som vallpojke och sedan som dräng hos bönderna. 1849 blev han antagen som soldat vid Älvsborgs regemente och flyttade till soldattorpet på Övre Björstorp i Ljungsarp. 1852 gifte han sig med bondjäntan Kajsa Jönsdotter från Algrena. De fick tre söner, den förstfödde dog ett år gammal. Genom arv efter hustruns moder tillfördes soldathemmet en penningsumma som förvaltades väl. Idoghet och sinne för affärer gjorde att soldatparet ökade sitt kapital, som efter dåtidens penningvärde kom att bli en mindre förmögenhet.

Blom handlade med kreatur, vilket var främsta orsaken till deras välmåga. Familjen gjorde också stora uppodlingar på soldattorpet och för denna gärning tilldelades Blom Patriotiska Sällskapets odlingsmedalj.

I 24 år stod lyckan soldatparet bi, sedan kom döden och tog Bloms sex år äldre maka. Av bouppteckningen framgår, att boet hade en förmögenhet på nästan 2000 kronor. Bloms kollegor, korpral Claes Richard Thor i Hulared, soldaterna Svenning Säll i Ölsremma, Josef Ask och Josef Aron Boman i Ljungsarp var tillsammans skyldiga 255 kr, och bönder i Algrena, Hjärtared, Kockö och Passarp omkring 500 för kreatur de inköpt av Blom.

Flera torpare i bygden hade mindre skulder och där fanns en osäker fordran på hjälmaforssmeden Lars Karlsson. Torpets egen djurbesättning bestod av fyra kor, två kvigor, en stut, en kalv, sju får, fem lamm och en gris, värderat till 485 kr. Dessutom står dödsboet som i ägare till fem byggnader på torpet Store Rödjorna i Ölsremma, värderat till 170 kr. Sönerna Oskar och Herman flyttade till Bottnaryd 1877 resp. Jönköping 1876.

1881 gjorde soldaten nr. 841, Magnus Blom sitt sista ”möte” på Fristadshed. I avskedsbrevet fick han betyget, ”Tjent utmärkt väl” och för sina 32 år i kronans tjänst fick han 60 kr i årlig pension. Två år senare gifte han om sig med Britta Andersdotter från torpet Björkelund i Bottnaryd och flyttade dit. 1887 tog makarna fostersonen Fritz, ett år gammal.

Blom fortsatte några år med handel av stutar som ibland kunde ge ett par hundralappar.
Bloms andra hustru, Britta dog 1907 och 1913 ringde Bottnaryds kyrkklockor för Magnus Blom.

Blom var schartauan och bibeltrogen intill sista bokstaven, som dåtidens västgötar i Göteborgs stift var. Ja han var så bibeltrogen att familjemedlemmarna inte fick säga t.ex. åja eller ånäj. Då läste han upp bibelspråket som lyder! Ditt tal skall var ja, ja, nej, nej, vad därutöver är, är av ondo. Han var måttlighetssupare, och kunde inte förmås att ta mer än en sup och ville gästen ha mer, fick han skåla med sig själv. Blom hade stränga principer som han och familjen levde efter: som att gå i kyrkan varje söndag.

Han var en hängiven kungadyrkare och all överhet var av Gud, inte bara konungen, det gällde också prästen, länsman, korpralen, fjärdingsman m.m. Men frikyrkan och nykterhetsrörelsen stod lågt i kurs, dem betecknade han som skrymteri och villfarelse. Ingen människa fick man tala om, inte ens tattarna, eller den luffare som besvarade Bloms gästfrihet med att stjäla hans ylletröja och tennfat. Ingen som begärde få ligga över natt blev nekade, han blev hänvisade till ”fällebänken” i köket. På denna bänk låg många jönköpingsfarare och soldatkollegor från Dalstorps pastorat. Då soldaterna gästade huset var det ett vilt historieberättande. Nittorpssoldaten Peter Qvint berättade, att han varit med regementet i Danmark 1848, hur vackra och förtjusande kvinnorna på Fyn voro och hur vita och vackra händer de hade. Vidare fick man höra deras uppfattning om hur kriget slutade och hur rädd tysken var för de svenska blodhundarna, dem ville man inte möta.

Många historier berättades om soldaternas garnisonstjänst som fångvaktare på Varbergs fästning. Om knektarnas kommenderingar då västra stambanan byggdes. De berättade, att de annars tuffa rallarna hade stor respekt för soldater som bar uniformsmössa som igenkänningstecken, ja dem ville de inte komma i bråk med. Bland de övernattande besökarna var ”sexdregaknallen” som kom varje vår och höst, samt knallen från Bloms hemtrakt som sålde glas från Limmared. Han påstod att varje resa gav ett netto om 50 kr.

Bloms ende broder August kom ibland på besök. Han var enormt stor och tjock, det sades, att han hade ”ätarsjukan”. Alltid när han kommit innanför dörren, bröt han ner två hålkakor från stången i kökstaket och begärde en kopparbunke med ”juldricka”. Han smulade ner brödet i bunken och åt upp med en sked och efteråt drack han två hela skopor med vatten.
August blev mentalsjuk under ungdomsåren medan han var skräddargesäll. Han tog brinnande vedträn ur spisen som han slogs med. Hans våldsamhet gjorde att vi blev tvingade lägga en kedja om hans hals och binda fast honom i väggen därhemma, berättade Blom.
Han hade sedan under flera år varit luffare, men nu from och frireligiös samt kunnat återuppta skräddaresysslan. ”Tjocke SkräddarAugust” som han kallades, fick ett sorgligt slut. Han var ensam i en torpstuga, där tog han ner en laddad hagelbössa från väggen och sköt sig.

Hemmet i Bottnaryd var ett s.k. förpantningsställe, friköpt på 49 år. Där fanns två stugor, en mycket gammal, och en ladugård. Torpet födde två kor, ett par stutar, en gris, två får och några höns.

Husets bröd var av hälften råg och hälften havre och fanns alltid hängande i taket. Maten bestod mest av potatis och sill till frukost, ärter, rotmos eller potatis och mjöldoppa till middag. Kvällsmålet var alltid rågmjölsgröt. Då korna var sinta drack man dricka eller sirapsvatten. På sommaren var spickefläsk och ”filebonke” stående middagsmålet.

I bostadshuset stod en stor vacker byrå, här hade Blom sina viktigaste saker: ”pengapung”, en medalj med ingraverat spett och spade, ett fickur, två remingtonpatroner. Handlingar från Älvsborgs regemente, domstolshandlingar m.m. Ibland kunde knektahumöret orsaka gräl med makan. Han citerade då ramsor, som t.ex. ”Tre ting äro förargliga, kor, hönor och kärringar eller Tre ting trivs bäst vid spisen; Sot, grytor och kärringar”. Han kunde också säga: ”Det är bättre att bo ihop med en orm på taket än tillsammans med en trätosam kvinna.”

Vargen fanns förr i Kindsskogarna, då Blom var vallpojke på 1830-talet stod han öga mot öga med vargen. Magnus som låg på marken bland de betande fåren, fick plötsligt se vargen slå med tassen mot fåren. Den lille parveln rusade upp och skrek allt vad han förmådde. Fåren sprang iväg hem och Magnus efter, han vände sig om och såg att vargen stigit upp på en tuva och spanade efter det bortflyende bytet.

Blom hade deltagit i flera vargjakter. När budet om vargskall kom var alla utan lagligt förhinder skyldiga att ställa upp och medföra bössor, spjut, yxor, ”varganät” och allehanda lurar och horn som gav starka oljud ifrån sig. Varggarnen sattes upp och skyttar ställdes på led snett utåt från garnen och drevkarlarna gick under stort oväsen mot garn och skyttar. Det var dock sällan någon varg sköts. Oftast fortsatte de förbi skyttarna och rusade i garnen, där stod alltid en knekt på vardera sidan som sprang fram och stötte spjutet i ”odjuret”. I bland kunde vargen i dödsångest och under tjut bita i spjutskaftet så träflisorna rök. Sedan bars vargen hem och flåddes. En lyckad vargjakt firades med lekstuga och dans under kvällen och förnatten. De sista vargarna utrotades under 1850-talet, då hade man begärt experthjälp från Norrland, två lappar kom ner till Västergötland. Man fick två vargar, den ena av dem fälldes i närheten av Bloms barndomshem.

Hästtjuvar hemsökte förr i tiden Kindsbygden. En gång stals den bästa hästen och kärran från Gölingstorp Gästgiveri, tjuven infångades sedermera i Trollhättan, han var då iförd en stulen officersuniform. Tattarna härjade också i bygden. En gång då en ölsremmasoldat var på väg hem till sitt torp, passerade han en backstuga, där utanför stod parkerade hästfordon. Han gick fram och kikade i fönstret och såg två tattarkarlar sitta vid bordet och spela kort medan deras kärringar stod vid spisen med matlagning. Det gamla backstugeparet satt förskrämda i ett hörn, Knekten gick hem och hämtade sitt gevär och sköt två skott utanför, rusade ut och hoppade upp på sina vagnar och försvann i sken.

Marknaderna var något man inte ville missa, det var inte bara hemmamarknaden i Gölingstorp som var viktig, det var också marknaderna i Svenljunga och Ulricehamn och på smålandssidan, N Unnaryd, Gislaved och Skillingaryd. På marknaderna byttes och köptes stutar och andra kreatur, det söps och slogs. Umgänget mellan ungdomar från Västergötland och Småland var inte det bästa. Det hela startade med att man sjöng nidvisor om varandra på lekstugorna.
En sådan började: ”Här dansar en kindbo klädd i klädesbyxor och skinnsko, där dansar en smålänning klädd i skinnbyxor och träsko.” Sedan var slagsmålet i full gång, mildaste tillhygget man använde var snusdosan. Men det var inte bara ungdomar som bråkade och slogs.

Många kindbor från nordöstra delen av häradet avyttrade sina produkter och alster i Jönköping, man fick bättre avsättning där än Ulricehamn och Borås, utom träkolet som mestadels levererades till Borås.

En bland många jönköpingsfarare var soldaten Carl Mauritz Hjert i Dalstorp som tillverkade dragkärror och laggkärl och försålde. Han lastade tre kärror på den fjärde och drog dem själv dit, den 5-6 mil långa vägen. Och en annan som en gång i månaden for till Jönköping var soldaten Johan Fredrik Toll i Ölsremma: Han synes dock mest ha ägnat sig åt att frakta andras varor, bl.a. åt Gabrielssonsmederna i Algrena: en gång när en ”lansvägsfora” var på väg hem västerut från Jönköping och kommit till Dunkehallabackarna vid krogen ”Statut”, uppstod ett häftigt slagsmål mellan västgötar och smålänningar. Smålänningarna som var flest till antalet och använde ”tjurapessar” (torkade könsorgan efter tjur) som batonger blev övermäktiga, så västgötarna fick kasta sig upp på sina slädar och kvickt lämna platsen. Blom och en annan man från hemsocknarna, nappade åt sig en gubbe som fått ett slag och låg avsvimmad i snön.

Vid värdshuset i Lomsjö, som ligger i kanten av Dummemosse, samlades västgötarna. Då visade det sig att en blivit bestulen på ett ankar brännvin som han haft på släden. Ingen i karavanen ville följa med tillbaka, utan han fick fara ensam. Han band hästen ett stycke från krogen och smög sig fram. Här hittade han sitt brännvinsankare nergrävt i snön och återvände glad. På morgonen gjorde foran sig i ordning för att fortsätta. Då som först anlände en av Bloms soldatkollegor, som körde ett par stutar och alltså inte kunnat undfly slagsmålet genom att köra sig till räddning. Man samlades omkring knekten och frågade honom hur han klarat sig. Knekten visade då upp en målstake, en rund virkesstötta som var blodig och söndersplittrad i ändan och yttrade: ”Om det kommer så många smålänningar som det finns sådana i Helvetet, så med den här till hjälp så skall jag och mina stutar fram.”

Blom berättade också om motsättningar mellan rotebönderna och knekten. I Ljungsarp rasade en storbrand torksommaren 1868. Släckningsmannarna blev överansträngda och slöa. Elden hade uppstått vid svedjeeldning hos Svenning i Skrikebo, den fortsatte över Spolabovägen och brände ner ladugården för torparen i Kärret, elden kunde stoppas först vid Askåkers gärde.

Vid jultid var det storkalas i Askåkersbyn och enligt traktens sed så skulle det rimmas för julgröten. Soldaten Josef Ask ville ge igen för en oförrätt och drog till med följande rim: ”Denna gröt är kokt i gryta och inte i spann. Nu har askåkersbönderna brådare än när skogen brann.” Då blev bönderna så förargade, att de kastade sina grötaslevar och lämnade bordet.