Samtal med Vivvi Nilsson, Greta Carlsson, Lillan Josefsson och Ulla Josefsson, alla boende i Nittorp, tillhörande samma symötesgäng.
Samtalen är från 2007.

Att vara kvinnlig ungdom i Nittorp för 55 år sedan var oftast riktigt roligt.
De flesta fick efter avslutad konfirmation och en så gott som obligatorisk hårpermanent, arbete på Nittorps syfabrik.

Nöjesutbudet runt om i trakten var enormt, jämfört med det utbud som finns idag.
Det var dans som var den allra mest intensiva aktiviteten.
Under sommarhalvåret dansades det någonstans i närheten alla lördagar mellan klockan 20.00-24.00 och alla söndagar mellan klockan 19.00-23.00. På vintern däremot, höll det sig för det mesta enbart med lördagsdanser.
I perioder tillkom det danstillställningar även på onsdagar.
Inte konstigt att det kunde ta emot att gå upp tidigt på måndags morgon”¦
Men väl på plats på syfabriken, började nöjesplanerna inför kommande vecka att ta form redan på frukostrasten.

På sommaren dansades det bland annat på utomhusbanor i Nittorp, i Uddebo och i Månstad. På vintern var det inomhusdans som gällde, bland annat i Mossebo och i Ambjörnarp.
Det var cykel som var transportmedlet större delen av året. Endast vid ordentlig snö och kyla gick man ihop för att dela på en taxitransport.

Till danserna hörde så gott som alltid lotteriförsäljning genom tombola.
Oftast var någon av vinsterna hemliga och lämnades ut först vid stängningsdax, allt för att hålla attraktionen över vinsthyllorna vid liv hela kvällen.
Om Stig Dowers, Mossebotrion eller Bernts spelade var nöjeskvällen verkligen på topp. Men det dög lika gott med en ensam speleman med dragspel.

Utöver entrén på 50 öre, fick man köpa en dansbiljett för ytterligare 10 öre styck, att lämna vid varje enskilt danstillfälle.
Det var herrarna som fick bjuda på biljettavgiften för den dam han bjöd upp.
Det var inte ovanligt att två damer dansade tillsammans. Då delades det på utgifterna.

Till varje utomhusdansbana hörde en skådeplats, en öppen gräsyta, där det nära nog slogs var vecka. Många ställde sig som publik runt skådeplatsen.
Vissa kvällar resulterade intresset för slagsmålet i enormt stora folksamlingar.
Ofta var det samma skara karlar som slogs var gång. Ett typexempel av en slagskämpe var en något äldre kommen, berusad ungkarl.
Det förekom att folk betalade entré, inte för dansens skull, utan bara för att komma in på området och bevittna ett eventuellt slagsmål.
Blodiga läppar och blåtiror var väl oftast kontentan efter dessa avslutade meningsskiljaktigheter. Därefter gick man hem för att plåstra om sig och ladda för nästa vecka.

Trots intresset för slagsmålen så var det dansen som var det absolut starkaste intresset.
Det dansades bland annat vals, slowdans, quick step och foxtrot.
Det var vanligt att delta i danskurser inom nämnda danser, de pågick ständigt.
Gammeldanskurser fanns det också, men det var inte lika roligt att dansa det, som de lite mer modena danserna.
Ofta lärde äldre syskon eller kamrater ut danssteg.

Någon alkohol förekom inte bland damerna.
Förfest visste man inte vad det var och efterfest inträffade i form av kaffedrickning någon enstaka gång.
Bland herrarna fanns det alkohol i omlopp. Men då NTO – Nykterhetsorganisationen, hade hyfsat många medlemmar, fanns det även herrar som valde att avstå från ovanstående drycker.

Påannonseringen inför danserna var rejäl.
Den sköttes på byarnas befintliga anslagstavlor och dessutom på lämpliga telefon och lyktstolpar, vilka var av trä.

En danskväll avslutades alltid med tre stycken ”damernas”, där det var damerna som bjöd upp ( märk väl, att det var herren som stod för dansbiljetten trots att damen bjöd upp ), därefter var det ”tacken” och avslutningsvis ”sista”.
Damen bjöd upp den för henne, intressantaste herren första dansen på ”damernas”.
Därefter dansade hon pliktskyldigast med andra kavaljerer de båda resterande danserna.
Om det gick planenligt blev hon sedan, till ”tacken” och ”sista”, uppbjuden av den herre som hon tidigare bjudit upp i den allra första dansen.
Det var liksom kulmen på kvällen, särskilt som det då spirade ett ömsesidigt intresse dem emellan.

Alla danser i närheten var så kallade rumsrena.
Värre var det med midsommardanserna i Hofsnäs!
De kallades folkligt för Syndanästet.
Där tältades det efter danserna.
Dessutom förekom det fulla damer där!
Trots förbud hemifrån (eller kanske just därför) var det så spännande med detta Syndanäste, att det där trots allt, förekom en del besök av Nittorpsdamer.

Det var idrottsföreningarna som oftast stod för nämnda dansarrangemang.
Utöver dem, anordnades det även danser av NTO och SLU – Svenska landsbygdens ungdom.
NTO var särskilt väl förankrat i Mossebo, med en drivande förening, som smittade av sig till byarna runt omkring.
I Nittorp resulterade det bland annat i många roliga möten, ofta i samband med vuxenlekar.
En av dessa lekar var Mörkerleken, vilken lektes på ett liknande sätt som den mer kända Ryska posten.
Det var spännande och fnissigt och kunde ju dessutom resultera i en kram eller puss i all oskyldighet.

Bio var ett annat nöje. Då åkte vi till Dalstorp där en biobiljett kostade 2.00:- eller 2.50:- beroende på hur lång filmen var.

Auktioner var annat som roade såväl gammal som ung.
Det hölls flera auktioner vart år. De anordnades av Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Kyrkliga syföreningen eller av Röda Korset.
Vid dessa tillställningar hörde det till, att vissa män med för dagen väl tilltagen plånbok, trissade upp priset på utropad vara till ibland löjligt stora summor, allt för att imponera på varandra.
Men föreningarna var ju såklart glada över dessa herrar!

Bibliotek fanns i liten skala, men märk väl, i varje litet samhälle.
Poesiaftnar??? – Nej, så kulturella var väl ingen här, att det intresserade tillräckligt.
Privata fester på logar innan höet kom in, var däremot vanligt, särskilt vid födelsedagar.

För en ”dam” född i Nittorp, sittandes vid denna artikels penna, låter detta nöjesutbud näst intill overkligt. Det är snudd på att avundsjukan sätter åt.
Så otroligt levande byalivet lät!
Varför är det inte på samma sätt längre?

Damerna i gänget svarar: – Jamen allt är ju så förändrat nu. När ungdomarna ska ut på dans kommer de ju oftast inte i säng innan i bästa fall klockan 03.30.
Danserna håller på till 02.00 och därefter är det bussåkning hem.
Dessutom dricks det alkohol mer allmänt nu.
Vem orkar det 2-3 gånger i veckan?
Det är dessutom dyrare att gå på dans numera, både vad gäller entré och större krav på klädbyten.
På dansställen ska det vara ljus och ljudshower och kända artister.
Det är som ett rullande ekorrhjul. Vi kommer inte ur det längre.
Allt var inte bättre förr, men nöjeslivet var definitivt det!

Nedtecknat av Petra Annerdahlen.