Författare: Fritz Claeson.
Fritz Claeson gav 1939 ut boken Tranemo socken under 100 år 1837-1937.(Red. anm.)

Artikel ur ”Kindsforskaren” Nr.1 – 1998 Årg.9 Sid.6

Den som åker på länsvägen genom Uddebo observerar antagligen två stora hus som skiljer sig från mängden. Det ena är Fritidsgården, det andra ett stort grått trähus.
De var en gång boningshus och ägdes av bröderna Fritz (f.1868) och Ernst (f.1866) Claeson, välkända textilfabrikanter. (Jfr. separat artikel, Uddebo – Industrisamhället)

Som tonåringar gick Ernst och Fritz i skola i Jönköping. De var livligt intresserade av Kinds forntid På sina sommarlov 1881 – 1882 gjorde de ”fotresor” i häradet. De medförde penna, papper, kritor och matsäck och hann under en dag vandra flera mil. I stugorna efter vägen frågade de efter fornsaker, gamla gravar och bautastenar. Intressanta saker ritade de av. Deras iakttagelser och teckningar finns samlade i en tjock handskriven bok, som numera ägs av fru Brita Lauritsen, en sentida släkting. Hon har välvilligt lånat boken till Tranemo Hembygdsförening för avskrivning och ev. tryckning.

Avskrivning gjordes av Gunnel Larsson, Tranemo.
Boken ”Fotresor”, vandringar i Kinds härad år 1882-1883, utgavs 2002 av Tranemo Hembygdsförening.

1881-1882! Det kanske ringer en klocka hos någon? Just det! Det var då den nya kyrkan byggdes i Tranemo. Ernst beskrev den kyrka som skulle rivas så ordentligt som han kunde ”eftersom det framdeles kunde intressera någon”. Vi nutida tranemobor är ju tacksamma för det. Samtidigt gjorde brodern Fritz en beskrivning av ”dåläget”.

På våren 1882 nedrefs den gamla kyrkan och då upptäckte man under golfvet tvänne grafvar, den ena utan lock. Den förut omnämnda stenen (Kilastenen, se Kindsforskaren nr 2, 1997 sid. 10, avskr. anm.) har kanske tjenat som lock till denna graf. Det är dock troligare att dessa grafvar tillhört den adliga ätten Gyllenstjerna, som 1633 bodde på Limmared i synnerhet som i närheten av dem flere kopparmynt från 1630 blifvit funna. Grafvarne hafva ännu ej blifvit undersökta, emedan då kyrkan refs en mängd grus och sten öfvertäckte dem, och detta murbruk m.m. har ännu ej blifvit bortförde.

Strax bredvid den gamla kyrkan, dock närmare sjön har en ny kyrka af sten blifvit uppförd i den nu moderna sex eller åttakantiga stilen och den eger ett mitd på kyrkan hvilande torn hvilket från spiran ned till marken mäter 130 fot.

På vestra sidan framme i sakristian har byggmästare Pettersson låtit inmura Kilastenen, så att den härigenom blifvit bevarad till efterverlden.

Kyrkan eger sex läktare af hvilka 5 äro tillgängliga för allmänheten, och den ena upptages af orgeln … Kyrkan upplyses af fotogenlampor, hvilka blifvit köpta för frivilliga bidrag, hopsamlade inom socknen.

Invånareantalet inom Tranemo socken uppgår till omkr. 1550 personer, fördelade på omkring 400 hushåll. Förnämsta näringskällorna inom socknen äro jordbruk och boskapsskötsel, men en ganska stor del av befolkningen föder sig genom handaslöjd, förnämligast väfning af halsdukar eller vadmal och kläde. Detta afyttras ej såsom fordomdags af gårdfarihandlare eller knallar utan säljes förmedelst reseexpediter ”en gros”. Dock ser man ofta knallar tåga ut till närliggande landskap för att derigenom förtjena sig sin bergning. Folket är mycket modernt och för ett par år sedan aflades de sista kortbyxorna med åtföljande skor och silfverspännen eller långstöfvlar. Nästan hvarje yngling och jungfru har förskaffat sig visitkort, som nu gälla i st. för porträtt.

Vidskepelsen qvarlefver ännu hos de äldre i socknen, och man kan af dem få höra en mängd skrock och sägner. En sådan sägen går om en, på torpet Moa liggande sten, hvilken blifvit kastad mot Tranemo kyrka af en i Åsarp boende jättinna Åsa Långa; men lyckligtvis kom stenen ej fram utan blef liggande på en äng under Moa ¼ mil från kyrkan. Den påstås vända sig hvar gång den hör klockorna i Tranemo ringa. Än i dag visar allmogen på ett märke i stenen hvarest jättinnan haft sin tumme. (Stenen syns nära vägen på Tranemo Trägårdstjänsts mark i Ömmestorps ind. område, avskr. anm.)

Då grunden till den nya kyrkan skulle läggas uppkastades ur kyrkogården söndriga likkistor och dylikt, och som gummorna i sockenstugan troligen tyckte att det kunde vara bra att elda med begagnade de det derför till detta ändamål. Men då de om morgonen vaknade upptäckte de till sin förskräckelse och förvåning att askan var nedrifven ur spisen och utspridd öfver hela golfvet. Då detta hände några morgnar å rad upphörde gummorna med gamla likkistor och göra det troligen aldrig mera.