Utdrag ur ”Ambjörnarps Torp & Hembygdsbok”-1983. Sid.229-240.

Utgiven av Ambjörnarps Hembygdsförening.
Förord och studieledare Elvira Hansson.

HUSFÖRHÖREN
Husförhörslängderna ligger till grund för alla uppgifterna om de på torpen bosatta, men mycket mer kan utläsas av dessa längder. De utgjorde mantalsskrivningslängder, innan den senare upprättade mantalskrivningen var påbörjad. Det föreskrevs att varje hushåll, om möjligt alla skulle närvara vid husförhören, och alla förändringar inom familjen fick då bokföras av tjänstgörande prästman. Därvid kan ibland barn vara ”överåriga” innan de blev antecknade, eftersom inte husförhör förekom varje år av längderna att döma. Dels hölls förhör om deras kristendomskunskap i allmänhet och dels deras kunnighet i Luthers lilla och Luthers stora katekes, om kunnandet i innanläsning, skrivkunnighet, deras begrepp, om deras nattvardsgång, om de bevistat husförhören och om vaccination (på senare år), allt antecknat i särskilda kolumner. Dessutom finns i marginalen diverse anteckningar av mera personligt slag, vilket ej här medtagits, då det skulle orsaka funderingar av allehanda mer eller mindre trevliga upplysningar för den som vill forska i sin släkt, och anses vara läst under tysnadslöfte.

I en uppgift återfinnes bl.a. att år 1896 hölls husförhör i rote 1 hos Lind på Hallabo i rote 2 hos Anders Sven Petersson i Höltö, i rote 3 i Elfshult (ej angiven person) och i rote 4 hos Minus Eriksson i Granäs (stavat med ett n).

År 1897 hölls husförhören i första, tredje och fjärde rotarna i kyrkan. Detta har troligen sedan förekommit framöver ty anteckning finns att Carl Hellberg höll husförhör i kyrkan den 29 juni 1926, den 29 augusti 1929 och av Ivar Wadensjö 1934. Sista husförhöret i Ambjörnarps kyrka hölls den 3 december 1935 av v. pastor Bertil Eriksson (sedermera kyrkoherde i Sexdrega och numera avliden) och han behandlade då döpelsens sakrament.

Ivar Wadensjö som blev vald till komminister i Sjötofta 1933 och flyttade dit 1934, framställde önskemål att husförhören åter skulle hållas i hemmen som fordom, och detta hörsammades av församlingen. År 1936 återupptogs den gamla seden och det året hölls husförhör enligt följande. Första roten hos Per Johansson, Lalabo, andra roten hos Hans Hansson, Lida, tredje roten hos Carl Löfgren, Älvshult och fjärde roten hos Salomon Andersson, Björkered. (Förteckning över samtliga husförhör därefter finns i mina privata anteckningar).

Husförhören är inte förhör i egentlig mening numera, ingen är nödgad svara på frågor, men prästen önskar svar för det blir då ett samtal i andliga sammanhang. Personlig gemenskap vid kaffet som bjudes av värdfolket på stället gör också samvaron berikande. I allmänhet göres insamling på husförhören till sjömännen och deras julglädje och uppmuntran för deras stora insatser för vårt land i deras farofyllda arbete på de vida haven. Husförhören hålles i vanliga fall under november månad.

Ur gamla protokoll kan antecknas följande angående husförhör:
Den 30 oktober 1839. Överenskommelsen förnyades att vid husförhör ingen bjudning sker eller måltid för grannar eller andra än de tjänstförrättande dock må gifvas en sup åt de äldre som husförhöret bevistat, och lofvades en noggrann efterlefnad av denna öfverenskommelse.

Ur husförhörslängderna har följande antecknats:
Fått B av Fruntimmers B-sällskap i Stockholm vid dess vigsel i Ambjörnarps kyrka 1823, detta gäller pig. h. Stina Andreasd. från Örsås f.d. 2-2-1803, maken heter Nils Petersson f.d. 11-10-1791 i Ambjörnarp. Boende på Stommen. Flyttat till Örsås uttaget betyg 6-6-1828.

Då ingen förklaring fanns angående B-sällskapet i Stockholm och det var intressant att veta vad detta hade för uppgift, gjordes flera förfrågningar på olika håll. Men till sist erhölls resultatet från Sveriges Radio i deras program ”Svar i dag” och medarbetaren Ursula Richter genom begärt skriftligt svar. Detsamma hade följande lydelse: Fruntimmersbibelsällskapet i Stockholm bildades 1820 och hade som beskyddarinna prinsessan Sophia Albertina. vars palats numera disponeras av UD. Enligt stadgarna skulle medlemmarna erlägga en årsavgift av 2 riksdaler och då den var erlagd i 10 år blev hon ständigt medlem. Föreningen var öppen för alla stånd, men årsavgiftens storlek begränsade urvalet. Ser man på medlemsförteckningen t.ex. för 1831 är det mycket grevinnor, friherrinnor och även biskopinnor. Man kan konstatera att det tydligen även var många yngre med.

T.ex. fröken Ebba Löwenhielm, och den ofrälse Benedicta Pettersson, som inte kunde kallas fröken utan titulerades mamsell. Sällskapet utdelade biblar till brudpar över hela landet och för 1841 visar årsberättelsen att 405 biblar utdelats. De flesta i Linköpings stift. Biblarna var bundna i goda skinnband och på pärmen stod tryckt i guld ”af Fruntimmersbibelsällskapet i Stockholm”. I den sista tryckta årsberättelsen 1863 finns en tabell som visar att man från 1829 utdelat 15.631 biblar till fattiga brudpar.

Av ovanstående får vi alltså veta att Nils Pettersson och hans maka Stina Andreasdotter fick en bibel från Stockholm på sin bröllopsdag som gåva från Fruntimmers B-sällskap. Det är väl i nutid en mera sällsynt bröllopsgåva.

I husförhörslängdernas marginaler
I husförhörslängdernas marginaler finns rent skrämmande tragiska öden antecknade när det gäller torparna. Inte nog med att fattigdomen ständigt var som ett spöke för dem, utan alla personliga svårigheter som drabbade dem. Här nedan skall ges ett axplock ur de anteckningar som finnes, givetvis helt antecknade utan angivande av namn och vem som drabbats av de olika öden som nämns. De är lästa och antecknade under självtaget tystnadslöfte för att ingen nu levande skall sörja personligt för avlidna förfäders gärningar eller krämpor och sjukdomar i gången tid.

Här några exempel: Krumpen, ofärdig. Svagsint vårdas af sonen. Kan ej läsa. Avhände sig själv livet. Straffad två gånger för stöld. Dött i nervfeber. Oduglig i ena armen. Svagsint, mindre vetande. Utfattig, sjuk. Dömd för brott mot fjärde budet till kyrkoplikt under förmyndarskap. Fattig alldeles. Fallandesot, fånig. Går omkring, kan ej läsa, ej gå till H. (Husförhör). Varnad inför K. Rätt för oenighet i huset-fortfar? Svag hörsel. Sjuk, krumpen. Klen. Skjuten i ena axeln. Enögd. Kan ej läsa, ej gå till N (Nattvard). Sjuk, oduglig till arbete, ej sedlig. Glömd. Fått enskild skrift för snatteri 1831. Fälld för brännvinsutskänkning 1860. Dömd för brott mot fjärde budet offent. kyrkoplikt och vatten och bröd. På lasarettet hela året, lam. Snatteri och arsenik. Straffad för första resan stöld. Fått tre oägta barn. Fått två oägta barn. Fått ena armen ur led och fördärfvad. Skrumpen af gikt, bräcklig. Mindre vetande, utfattig. Varnad enskilt och i K.R. för hustrumisshandling. Halt och ofärdig. Svag och utan styrsel i kroppen.
Lomhörd ej arbetsför. Svag kunskap. Varnad enskilt samt med kyrkorådet för oenighet med hustrun. Kan ej tjäna något, njuter understöd av socknen.

Av de ovan angivna exemplen framgår, att det var en hård lott för många, ja för många helt omänskligt lidande, kanske i många år och inte alltid med förståelse av de närmaste, om de ens hade några närstående som kunde vara till hjälp och någon tröst.

I nutidens Sverige med sin höga standard låter det ovan omnämnda som lögn eller sagor, men tyvärr är det den nakna sanningen som kommer fram genom dessa anteckningar. De bör ge en tankeställare för alla som klagar för aldrig så lite som går emot, och som inte tycker sig få nog av allt och alla i detta prylsamhälle som skapats genom den ökade standarden och landets välstånd under senaste decennierna.

KYRKLIGA SEDER
Ringning av kyrkans klockor gick förr på rote, d.v.s. från varje rote fick männen lära sig ringa, och det pålystes vid gudstjänsten vem som skulle ansvara för ringningen nästa söndag. Vid ringningen till gudstjänst lyfte alla män på hatten på kyrkbacken, alltså blottade huvudet som ett bevis för vördnad inför gudstjänsten.

Vid nattvardsgång, som förr kallades att gå till skrifts, var männen klädda i s.k. bonjour, den långa svarta rock som räckte till knäna samt svarta byxor, vit rosett på hårt styvt skjortbröst, det fanns även lösa sådana och det användes mest, hög hatt med hög rak kulle som var svart och benämndes även stormhatt. (Man övergick senare till svart hård hatt med rund kulle kallad ”knall-hatt”.) Männen skulle även vårda sitt skägg och vara prydliga inför högtiden. Kvinnorna var helt svartklädda. Till omkring sekelskiftet 1900 och även därefter hade kvinnorna duk på huvudet, i regel fyrkantig svart duk av sidentaft, vikt i trekant och knuten under hakan. De övergick alltmer att använda hatt som huvudbonad, vilket stundom då ansågs som bevis på högmod. Ofta var det de bättre ekonomiskt ställda som hade råd att köpa hatt.

Vid nattvardsgång gjordes anteckning i sakristian för deltagande och då lämnades pengar. Om det förekom på1800-talet är ej känt, men i början av 1900-talet och flera årtionden framåt var det vanligt, då med 50 eller 25 öre per person, vilket då delades i två delar, 33 + 17 och 17 + 8, den ena delen skulle användas till att köpa nattvardsvin och oblater och den andra hälften till andra utgifter. Vid nattvardsgången skulle makar vid uppstigandet efter knäfallet på altarringen vända sig mot varandra efter det de bugat och nigit mot prästen och sedan vandra tillbaka till sittplatsen. Angående den svarta klädseln som ovan nämnts förekom det alltid på de fyra böndagarna både för män och kvinnor ett stycke in på l930-40-talen.

Kyrkovaktmästaren
För mycket längesedan fanns varken sittplatser eller värmeanordningar i kyrkorna. Stundom blev det för kallt och oljud uppstod när man klapprade med fötterna i golvet för att kunna hålla värmen. Många hade gått till fots miltals i kölden, och gudstjänsten kunde hålla på i flera timmar. Predikan kunde pågå i både en och två timmar. Därför var det säkert välkommet när det ordnades med sittbänkar, och alla fick en vilostund efter den långa marschen eller färd med häst och släde i kalla vinterdagar, även om skinnfällar värmde och schalar kom till god användning. Kanske inte så underligt om uppmärksamheten blev avslappnad efter hand. Skulle någon råka ”slumra till” var det kyrkvaktmästarens uppgift att med ”kyrkostöten” (ett långt skaft med kula i ena ändan) väcka den slumrande. Den kunde också användas att stöta i golvet med, för att på så sätt hålla uppmärksamheten vid liv. De som sovit fick ibland plikta något öre. Några kyrkor har fortfarande någon sådan kyrkostöt kvar bl.a. Sexdrega, men de är aldrig i bruk numera av helt naturliga skäl.

Vaktmästaren skulle också se till förr liksom nu, att kyrkan öppnades i rättan tid och även ansvara för att den blev låst, vilket en tid sköttes av klockaren. Församlingens klockare ledde psalmsången och när sedan orgel installerades fick vaktmästaren trampa orgeln, så den fick luft och fungerade. Det är ej känt om det fanns orgel i den gamla kyrkan.

Vid dödsfall fick vaktmästaren hjälpa till att gräva graven, men de anhöriga skulle själva skyffla igen graven medan folket stod kvar, och det var den värsta stunden vid begravningen när rasslet av sten och grus nådde kistan och den gömdes i jorden. Ännu levande personer har varit med om detta så det höll troligen på till detta århundrades början. Sedan fick vaktmästaren övertaga detta arbete, för övrigt fick han hålla reda på var de avlidna var begravna. Många hade ej någon minnessten över graven, ej heller som nu gravkartor indelade i kvarter och som ledning numrerade.

Lönen för en kyrkvaktmästare var vid sekelskiftet och de närmaste årtiondena 90:- om året, vari ingick alla förekommande arbeten. Julnatten fick han börja elda vid 2-tiden för att få kyrkan uppvärmd till ottan, och naturligtvis hugga veden.

Kyrkan rengjordes till midsommar och till detta samlades då en grupp kvinnor som frivilligt åtog sig att skura kyrkan. De manliga kyrkvärdarna var då närvarande och behjälpliga med varjehanda t.ex. vattenhämtning från ån och diverse annat. När skurningen, putsningen av mässingsföremål, fönstertvätt och allt annat rengjorts och allt avslutades, bjöds på ett glas vin (troligen nattvardsvinet) för besväret. På de sista åren då denna form av rengöring förekom brukade dagsverket ersättas med 2:-. Detta avskaffades någon gång på 1930-40-talet sen det blev ordnat med en ordentlig lön för kyrkvaktmästaren, vilken ansvarar för renhållningen.

Bröllop
Någon större kännedom om hur forna tiders bröllop gick av stapeln har man väl inte, men en del finns ju att berätta. Lysning kungjordes tre gånger i kyrkan tre söndagar i rad (om det försummades en söndag måste det börjas om på nytt om det skulle bli lagligt). Detta förfarande pågick till 1960-70-talet och i regel skulle det blivande brudparet åhöra sin lysning en av lysningssöndagarna, oftast andra söndagen. (Om ekonomin tillät det brukade bruden ha en ny klänning den dagen s.k. lysningsklänning) åtminstone på senare år, från 1930-40-talen var det brukligt.

Förlovning föregick alltid bröllop, eller trolovning, det senare ansågs väl mera bindande. Angående klädedräkten hade i allmänhet brudgummen s.k. bonjour, en svart lång rock, svarta byxor, vit skjorta eller åtminstone vitt skjortbröst och vit rosett, höghatt s.k. stormhatt. Svart färg ansågs vara högtidsdräkt i alla avseenden. Bruden bar svart lång fotsid klänning i ylle ofta med någon vit garnering av spets eller insättning. Kjolen i våder med velourband i nedkanten och blusen eller koftan som den ofta kallades var med insydda 7-8mm breda fjädrar som formade kroppen och var av samma tyg som kjolen. Detta mode var aktuellt omkring sekelskiftet 1900 och ett par årtionden framåt, men efter 1920-talet övergick brudarna till vit klänning och vit slöja och männen delvis till frack. Myrtenkrona var ofta vanlig för bruden och i de flesta hem fanns krukväxten myrten, åtminstone där det fanns flickor att gifta bort.

En del kyrkor hade brudkronor att låna ut, men Ambjörnarp fick sin första och enda brudkrona 1944 (skänkt av Flickornas Syförening). På 17-1800-talet var det mycket noga med att få bära kronan. Om bruden var havande fick hon böta penningar om hon trots detta bar krona. I en annan s.k. sägen heter det, att kronans metall silver eller guld blir svart eller svärtad om detta är förhållandet. Det fanns ju mycket skrock förr. Bröllopen var stora släktsamlingar i regel för dem som hade råd att göra bröllop för sina döttrar. De yngre bröllopsgästerna indelades i par som tärnor och marskalkar och kunde stundom vara ett l0-tal eller mer. Dessa följde då i rad efter brudparet, antingen det var kyrkvigsel eller annorstädes. Den seden pågick till åtminstone 1940-50-talet. De följde även brudparet när de skulle ut på kvällen och visa sig för dem som hurrade ut brudparet. Detta förekommer ännu och ofta är det bordskavaljer och bordsdam som då följs åt. Längre tillbaka förekom troligen ingen placering i så måtto än att brudparets föräldrar skulle sitta närmast kontrahenterna jämte prästen. Det förekommer fortfarande.

I forna tider förekom både till bröllop och begravning att man hjälptes åt med maten. Man hade s.k. ”förning” med sig till bröllopsgården för att underlätta det hela. Sötost och ostkaka var ofta en förekommande rätt och ”tarta” en sorts kakor som liknade smörbakelser gavs ofta som förning. Ibland hölls bröllop i dagarna tre. Först själva bröllopsdagen, sedan dagen efter för de äldre som uppvaktat och tredje dagen som ungdomskalas, det senare förekommer väl ännu någon gång men avtar alltmer. Det var väldigt noga förr om vem som skulle bjudas först till bordet, det var ju främst prästen och klockaren med fruar, men sen var det ett väldigt krusande vem som kom därnäst allt efter ålder eller rang och värdighet. Man lånade porslin i affärerna till stora bjudningar ända in på 1930-40-talet om inte det egna förrådet räckte. Brudparet företräddes ofta av två fiolspelmän både till vigseln och i övrigt. Om det fanns utrymme till dans spelades fiol och därtill två- eller femradigt dragspel ibland.

Dop
I regel fanns både gudföräldrar och faddrar närvarande vid dop. Den som bar barnet kallades gudmor, det var i regel kvinnan som bar barnet, men mannen stod vid sidan om de var makar, och det kallades då att ”hålla fram” barnet. Ett par andra vittnen var närvarande och kallades ”faddrar”, att ”stå fadder” för barnet. Dopet förekom både i kyrkan och i hemmet liksom nu, allt efter vars och ens önskan. Förr döptes de nyfödda barnen mycket snart efter födseln. Det är känt att på 1800-talets mitt förekom att barn som föddes en lördagsnatt, döptes påföljande dags gudstjänst i kyrkan. Om möjligt skulle barnen döpas innan åttonde dygnet efter födseln, och det kallades att barnet skulle kristnas. Ingen skulle till utomstående tala om barnets namn innan prästen sagt namnet och dopet förrättats. Gudmodern skulle också bära barnet till hemmet efter dopet och först lämna det till barnets far. Vid dopet skulle gudmodern i barnets linda invira en silverpeng i ett psalmboksblad. Detta skulle medföra att barnet aldrig skulle bliva fattigt. Psalmboksbladet skulle medverka till att barnet skulle bliva gudfruktigt. Om två barn döptes i samma vatten, skulle flickebarn döpas före gossebarn – annars skulle flickan få skäggväxt. Om barnet skriker under dopet får det bra sångröst ansågs det, en annan betydelse var att barnet inte tyckte om sitt namn. Så förtäljer de gamla. I hem där det fanns ett odöpt barn, skulle detta erhålla gåvor av besökaren. Eljest miste den mössan.

Kyrkotagning
När ett barn var fött förekom, antingen i samband med dopet eller någon söndag senare, att modern kyrkotogs, och innan dess skulle inte modern gå bort till främmande. Ritualen bestod i att modern knäböjde vid altarringen och prästen läste den för kyrkotagning föreskrivna ritualen, vilken innefattar tacksamhet till Skaparen för det nyfödda barnet. Modern skulle då ha någon anhörig med. Enligt min vetskap var den sista kyrkotagningen i Ambjörnarps kyrka år 1947.

Konfirmationens kläder
Flickorna hade svarta känningar till in på 1920-talet och pojkarna hade i allmänhet svarta eller mörkblå kostymer av cheviottyg. Därefter har flickorna vita klänningar och pojkarna mörka byxor, vit skjorta eller bomullströjor.

Förbön
Det var allmän sed till l950-60-talet med förbön för sjuka i kyrkan, något som mera sällan nu förekommer. Prästen bad antingen med egna ord eller den bön som finns angiven för detta. Även hände någon gång att församlingen sjöng en psalm. I allmänna kyrkobönen som läses varje söndag finns bön för sjuka.

Begravning
Om vi tänker tillbaka till senaste sekelskiftet eller senare, så är det en väldig förändring som skett när det gäller begravningar. De flesta människorna avled i hemmen och man fick själv ordna alla bestyr. Begravningsentreprenörer varken fanns eller ens var påtänkt, det är ju sena årtiondens åtagande av privat person.

När någon avlidit blev det i regel någon grannmora eller makar som åtog sig att göra den döde i ordning, tvättade liket (rakade mannen) klädde dem i vit lärftskjorta eller kvinnorna i vit lärfttröja och med ett vitt lakan över kroppen. Händerna knäppta och en psalmbok lades under hakan, så inte käken föll ner. När det var färdigt lästes ur bibeln, böner bads och man sjöng någon psalm. Ofta lades den döde på ett sofflock tills kistan anskaffades, vilken med häst fick hämtas ibland långa vägar ifrån. Det hände även att någon som var snickarkunnig ställde i ordning sin egen likkista, den stod då förvarad i någon uthusbyggnad tills döden inträdde. Dels blev det ju mindre ekonomiskt betungande, dels var det svårt att skaffa kistor från annan ort. De hemmatillverkade kistorna målades svarta med kimrök. Möjligen kunde vid dödsfall någon snickare på orten snabbt tillverka en kista när det behövdes. Om man hade något utrymme inomhus eller i en bod eller uthus ordnades ett likrum. Man satte vita lakan på väggarna, gjorde någon dekoration av t.ex. myrtenkvistar och svarta band, så stod kistan där tills begravningen då man skulle bryta upp från hemmet sista gången.

Begravningar hölls alltid i hemmen (eller om det var för trångt med utrymmet eventuellt hos någon av barnen). Samtliga skedde i hemmet dit förutom släkten även det s.k. ”båra-laget” = bärarlaget inbjudits. När inbjudan med s.k. sorgbiljetter började är ej närmare känt, men på 1920-talet hade det börjat tillämpas och det var breda 1,5 till 2cm svarta kanter runt om. Det fanns stugor dit ingen körväg fanns, utan liket måste bäras åtminstone till farbar väg. Den siste i Ambjörnarp som bars på bår var Anders Josef Andersson på Gröneslätt född 1834. Död 8-10-1913. Jordfästning ägde i regel rum i samband med gudstjänst på söndagen och därför skedde samlingen tidigt, stundom redan kl. 5 på morgonen. (Se t.ex. nr 11 Kroken). Alla var givets vis svartklädda som ju var högtidsdräkt. Männen klädda i bonjour (lång svart rock) senare frack, vit eller svart rosett på styvt stärkt bröstveck (fanns även lösa hårdstärkta, vilket mest användes), hög hatt med rak kulle och smala brätten (ibland benämnd stormhatt).
(Hänvisningen till nr 11 Kroken gäller för boken ”Ambjörnarps Torp & Hembygdsbok”-1983, sid. 76, och avser torpet Kroken under Lalabo).

Kvinnorna helt i svarta klänningar ofta med påsatt sorg-crepp som påminnelse om sorgen. När kvinnorna hade duk på huvudet, sattes en bred kant av sorg-crepp runt kanten, och när det senare övergick till hatt som huvudbonad bars lång svart sorgslöja, den räckte ofta ned mot höften. Vid begravningstillfället skulle slöjan vara ner över ansiktet och även tid efter begravningen, men sedan enbart hängande på ryggen.

Vid samlingen på morgonen bjöds på förtäring och det var ju nödvändigt, ty det blev många timmar till hemkomsten. Innan uppbrottet från hemmet var det någon som ”tog ut liket”, vilket innebar att antingen församlingens präst eller någon annan företagsam person (vilket var mest vanligt) höll en andakt inför avskedet från hemmet, och han kallades då ”Vekasta-präst”. Någon psalm som påminde om döden sjöngs av begravningsgästerna. Kistan stod placerad i lik-rummet eller placerad utanför huset på 2 svarta bockar i en av 6 granar ordnad liten ”bers唝. Innan avfärden avlyftes locket för att de som önskade skulle få se den döde en sista gång. Det ansågs att om man med handen fick vidröra den döde, blev sorgen och saknaden mindre. Så skedde avfärden till kyrkan. I regel var det en vanlig åkvagn eller släde, vilken smyckats i de fyra hörnen med små gran-toppar, som kistan placerades på, men omkring 1920-talet skänkte J.A. Alsing i Lida en lik-vagn i Ambjörnarp, vilken sedan i några årtionden användes, både sommar och vinter (var även försedd med medar), ända tills bilarna tog över.

Färden till kyrkan företogs gående. Hästarna fick inte springa och många i sorgetåget gick till fots, därför tog det lång tid. För att hedra den döde lades ofta ett granriskors, med ram av granris omkring, på vägen vid de gårdar eller stugor som begravningsföljet passerade. Framkomna till kyrkan placerades kistan på två bockar i kyrkporten innan båra-karlarna bar kistan till graven eller in i kyrkan. Jordfästningen förekom i samband med gudstjänsten, vilken stundom började kl. 9 fm. Före gudstjänsten var jordfästningen ute på kyrkogården. Någon gång på 1920-talet förekom jordfästningen inne i kyrkan och blev alltmera vanligt efter hand. Om det var sommartid utbars kistan till graven före högmässans början. På vintern däremot fick kistan stå kvar och utbars efter gudstjänstens slut. Vid högmässan hölls då efter söndagens vanliga predikan, som ibland varade en timme eller mer, en lik-predikan samt en personalia, som innehöll en redogörelse för den avlidnes personlighet, födelsetid och ort, äktenskap, familjens sammansättning, maka barn m.m. Under hela gudstjänsten förblev begravningsgästerna sittande utan att resa sig vid den läsning av texter eller annat som bjuder att åhöras eller sjungas stående. Vid graven förekom kanske något tal eller avskedsord någon gång. Kransarna som förekom var i regel av glaspärlor trädda på ståltråd i vackra mönster.

Hemfärden från kyrkan företogs också i sakta gående, stundom var det halvmilen, ja en hel mil förekom från kyrkan till hemmet, och då var det säkert många som var trötta av färden. Hemkomna bjöds det på vin och sorg-karamell, som bestod av en sockerliknande karamellsbit med svart omslag av papper c:a 15-18cm långt och med ett märke, en ängel eller blomma som höll ihop det fransade pappret. Ibland bjöds vinet före avfärden till kyrkan. Att det smakade bra att äta säger sig självt efter många timmars bortavaro. Släkt och grannar hjälptes åt med maten och hade s.k. ”förning” med sig, både till begravningar och bröllop. Oftast bestod förning av ostkakor, sötost, bakverk som vetekransar. även smörbakelser som då benämndes ”tarta”, men de var troligen inte av nutidens höga standard. Det var nödvändigt att alla hjälptes åt, ty det fanns inte gott om mat och en samling så stor som en begravning kunde knappast ordnas utan hjälp från andra, dels ekonomiskt ej heller varumässigt. Ofta förekom flera måltider under en begravning som många gånger varade hela söndagen. Ibland togs någon kaka hem i ”lummen”(ficka på kjolen) till barnen hemma, som väntat att föräldrarna skulle komma hem och ha något gott med sig. Ibland sparades även sorgkaramellen till de hemmavarande barnen. Det hände ju att starkvaror förekom vid ”lik-ölen” som de ofta benämnde begravningarna förr, och inte alltid rådde det tystnad och stillhet som borde prägla en minnessamling efter en avliden. Det berodde väl stundom vem som avlidit, var det en gammal person som levt sitt liv, så var det bara naturligt med ett avsomnande, men var det en mänska i medelåldern som lämnat en stor familj, eller ung så kändes sorgen tyngre. Så är det väl även i våra dagar, sorgen drabbar olika, men i nutid blir inte männen högröstade av spritpåverkan som fordom var fallet. Stundom ritades gravtavlor över avlidna personer, dessa ritades för hand.
(Här bredvid finns en gravtavla som bild).

LITET AXPLOCK OM DIVERSE SEDER
Vid lysning till äktenskap brukade det heta att kontrahenterna bryta benen när de ramla ut för predikstolen.

Att resa äreport vid bröllopsgården är en sed som förekommer alltjämt. Att kasta risgryn på brudparet som nu förekommer är av senare datum, ty långt tillbaka skulle det betraktas som ”illa hushållning med Guds gåvor”. Att skjuta äreskott för brudpar var mycket vanligt förr, men har avtagit under senare tid. Folk trodde förr att det blev rikedom för brudpar som får lik emot sig, alltså dödsfall nära eller möte med liktåg.

Att grannar och släktingar medtog s.k. ”förning till bröllop och begravningar”
kallades att ”reda”.

När personer från annan ort eller från annan plats i bygden flyttade till ett nytt hem skulle grannarna taga emot dem och ”redde” då till deras ankomst.

Att äta ägg vid påsk är säkert en gammal sed, och det förekommer ännu att äta påskägg. (Om det finns barn i familjen vill de gärna måla färger och mönster på dem för att få dem lite festligare.) Ännu förekommer seden att elda påskeld, men har i viss mån avtagit. Att skjuta påsksmällar med bössa som var så vanligt förr, har numera ersatts med uppskjutning av raketer, delvis åtminstone.

Förr gick ungdomar omkring i byarna och sjöng för ägg på Valborgsmässoaftons kväll eller kvällen före, och då sjöng man:
1. God afton om Ni hemma är, maj är välkommen, förlåt oss om vi väcka Er, sommarn är så ljuvlig för ungdomen.
2. Ägg och pengar vill vi ha, maj är välkommen, få vi det så är det bra, sommarn är så ljuvlig för ungdomen.
Om det blev några gåvor sjöngs:
Tack och tack det ska Ni ha, maj är välkommen, för gåvan den var ganska bra, sommarn är så ljuvlig för ungdomen. Blev det dåligt med gåvorna utbyttes ”ganska” men ”inte” bra. Man samlade äggen i korgar, ofta en stor potatiskorg med handtag i båda ändar och resultatet blev gott. Av de insamlade ägg och pengar, hölls sedan en festlighet med dans. Denna sed upphörde någon gång vid 1930-talet.

Det kallades att dricka ”mall” i benen. Det fanns inte många nöjestillställningar vid den tiden. Längre tillbaka brukade ungdomar samlas ibland på en bro och dansa om någon i gänget hade fiol eller kanske ett tvåradigt dragspel. Det hände även på 1920-talet att ett gäng samlades och på den då befintliga dansbanan vid Lyckås dansade en stund till dragspel, då hade femradiga spel börjat trakteras. Någon gick med ”hatten” och skramlade ihop lite pengar till spelmannen, det behövdes inga tillstånd på den tiden.

På Valborgsmässoafton numera sjunger traktens körer välkända vårsånger och något tal förekommer mellan sångerna. I över 30 år har här följt underhållning i Bygdegården av ortens förmågor i allmänhet och har blivit mycket uppskattat.

Att ”löva till midsommar” var mycket vanligt förr. Man bröt kvistar och satte i verandans snickarglädje eller hela björkar vid dörrarna. Inne smyckades med löv och ängens alla blommor, mer förr än nu, sen trädgårdsblommorna i viss mån tagit överhand. (Någon gång ser man lövprydda bilar vid midsommar).Förr skulle man limma skorstenen till midsommar enligt den vanliga seden.

Man kunde samlas till slåttergille eller slåtteröl som det också kallades. Från Tosthult har antecknats följande:
På Ljungbergs tid (1830-talet) var Tosthult utbruk till Högalid. Ljungberg brukade därför anordna ett större slåtteröl i Tosthult, varvid traktens ungdom samlades vid tretiden på morgonen. De hade tre fiolspelare i täten samt en man som drog en kärra med en brännvinskagge och delade ut brännvin allt som oftast. Vid middagstiden var allt avslaget och sen blev det dans och lekar som varade långt fram på natten på gårdens loge. Tre dagar därefter upprepades slåtterölet, varvid höet bärgades in. Någon betalning vid slåtterölet förekom ej, ersättningen utgjordes av mat och dryck.

Att fira Lusse har blivit allt populärare och på många orter och i städer väljs egen Lucia som sedan åker omkring till olika organisationer, sjukhus, gamla m.m. för att sprida ljus och glädje. Barnen är förtjusta i att få klä ut sig till ”Lussegubbar” och har då även en liten Lussebrud med sig ofta sjungande Luciavisor eller andra julsånger eller dylikt.

Bland julseder förekommer fortfarande att ”doppa i grytan” på julafton och att sätta upp julkärve till fåglarna. Men annars har julborden fordom utökats med en nästan omåttlig mängd mat av alla sorter, tack vare välståndet i landet och möjligheten att anskaffa allt i matväg vid alla tider på året.

Seden att sätta upp en vit duk i taket är helt försvunnen och seden att på julafton lägga omkring gödselstacken är bara ett minne blott. Ingen tror längre på att den som kommer först hem från julottan får först skörda och inbärga sin gröda. Nu finns inga hästar att kappköra med vid julottan, sen bilismen helt tagit över, och heller hörs det ingen bjällerklang, vilket var en ljuvlig ton att höra när slädarna gled fram över snön och det var vackert väder och slädföre under julottefärden.

Sjukdom
De flesta personer som avled i forna tider slutade sina dagar i hemmet, där de vårdades. Var de gamla, bodde de i regel hos något av barnen, vilka hade omsorg om föräldrarna till döddagar, oftast genom undantagskontrakt i samband med gårds köp eller på annat sätt. Ibland var det någon släkting som vårdade sig om t.ex. ett ensamstående syskon eller liknande. Barndödligheten var ganska stor, mycket beroende på en ofta bristfällig kost eller för lite mat, stundom var det av farsoter av olika slag som de svaga barnen inte hade kraft att stå emot. Man hade inte stora möjligheter att komma till sjukhus. Det fanns inga bilar att tillgå utan transporten måste ske med häst och vagn eller släde, och det fanns bara enstaka sjukinrättningar som hade plats att ta emot patienter och avstånden var alldeles för långa. Ingen telefon fanns och läkare anlitades bara i yttersta nödfall, och då fick läkaren komma till den sjuke oftast efter häst. Han hade då medicin med sig och skrev ut recept för åkomman som sedan måste anskaffas ofta långt ifrån. Hade doktorn varit hos någon sjuk ansågs ofta att patienten var döende.

Man anlitade många gånger växter som var s.k. medicinväxter och som gav bot. Det lärdes från fäderna och gick i arv till barnen. Groblad ansågs vara en läkeört, groblad på sår påskyndade läkningen. Daggkåpa var ett lugnande medel som ansågs innehålla salicylsyra, liksom älggräs. Av hästfibbla eller slåttergubbe gjordes en tinktur mot sviktande hjärta. Blodrot hämmade blod i urinen. Kungsljus kokat med något stärkelse stoppade ofelbart diarré. Om vi i nutid tänker på t.ex. fingerborgsörten Digitalis purpurea som vi har i våra trädgårdar, så innehåller ju dess blad vissa glykosider med god effekt på hjärtat. Blodiglar sattes på vid tandvärk, en åkomma som var mycket vanlig genom dålig tandhygien. Många barn fick ”skivert” eller ”skärvan” = engelska sjukan. Till den fanns olika botemedel, bland annat skavdes filspån från kyrkklockors nedre kant som botemedel. Mot bröstböld kunde man skrapa på gamla träbyggnader, som hade ett gulnat stoff, som något slags mögel där virket började bli till förruttnelse. Rödsoten härjade svårt under 1850-talet. Under 1854 avled 43 personer i Ambjörnarp och 1857 avled 52 personer i rödsot enligt uppgifter i Landsarkivet i Göteborg införskaffade av Tore Andersson, Hunnabo.

En metod som fordom användes var åderlåtning och ännu kan man på museum eller i privat ägo se s.k. åderlåtningsjärn. Metoden hade sina fördelar, det bildades nytt blod i kroppen och risk för högt blodtryck och hjärnblödningar minskade ju därmed. Ofta fick ju de gamla ”slaget”, men om det var hjärnblödning, hjärtslag eller hjärtinfarkt är nog lite svårt att avgöra. En annan benämning var att ”slå åder”, men det rör sig kanske om något annat. Man anlitade många gånger s.k. ”kloka gubbar eller gummor” , vilka med sin kunskap gav lindring för människor och djur. Många människor hade genom hårt arbete blivit böjda i ryggen, och värkande lemmar var nästan varje äldre mänskas lott, genom arbete i väta och kyla och bristfälliga kläder som inte gav tillräckligt skydd för otjänlig väderlek.

En som var mycket anlitad omkring sekelskiftet 1900 och senare i Ambjörnarp var sjukvårdssoldat Josef Björn på Pjuken. Han drog ut tänder för 25 öre. Sedan han slutat som soldat öppnade han egen praktik på Gräsåsen. Många här på orten anlitade David i Ryd och Johan i Ryd i Småland. De läkte bensår, spjälkade brutna ben och botade diverse åkommor.

Förr fanns inga barnmorskor, men s.k. ”Jordemor” eller ”Jordegummor” behövdes i varje församling ty barnafödandet skedde i hemmen. Bland de mest anlitade jordegummorna i Ambjörnarp, märktes Anna Engstrand i Älvshult, Mina Svensson i By och Nelly Danielsson i Emtashult. För övrigt fick väl grannar och släktingar ”rycka in” och göra sitt bästa om inte någon av jordegummorna kom fram i tid.

De barn eller vuxna personer som fötts eller blivit utvecklingsstörda gömdes ofta i hemmen, så inte andra människor fick träffa dem som var annorlunda.