Författare: Skildrat av en deltagare, se förtydligande i slutet av artikeln.

Artikel ur ”Från Borås och de Sju häraderna – 1964”. Årg.19 Sid.87-94.
Kulturhistoriska Föreningen. Redaktör: Ingegärd Vallin.

Återges med tillstånd av föreningens ordf. Lennart Wasling 2006.

Sommaren 1856 vistades jag hos ett par goda vänner, bror och syster, på landet några mil från Jönköping och blef då tillsamman med dem bjuden på bröllop till deras släktingar, boende i en angränsande socken i Westergötland. Brudgummen var kusin till mina vänner. Bruden härstammade från en förmögen och ansedd bondesläkt. Både brudens och brudgummens fäder hade i yngre dagar varit handlande och haft sin handel i Norrland och Dalarne och på densamme förtjenat en ganska solid förmögenhet. På gamla dagar hade de slagit sig till ro på sina fäderneärfda gårdar och återgått till jordbrukarnes klass, och nu skulle barnen deras, som sagt var, fira bröllop. Detta skulle försiggå på i orten brukligt gammaldags vis, och jag, såsom varande stadsbarn, hade aldrig varit med om något sådant och gladde mig mycket åt att få vara med.

Bröllopet skulle stå en tisdag, straxt efter midsommar, och vigseln försiggå före middag. Som vi hade lång väg till bröllopsgården måste vi resa tidigt på morgonen, hälst som vi voro bjudna att äta frukost i brudgummens hem, dit vi hade en och en half mil och sedan lika långt till brudens hem. Wederbörligen utrustade med en väldig ”förning” bestående af ostkaka, sockerkaka, hvetekakor samt bakelser och småbröd af flera sorter och dertill en nyfiskad gädda, vägande 20 pund, begåfvo vi oss af i arla morgonstund och kommo i god tid fram till brudgummens föräldrahem, der frukostbordet stod färdigt och vi på de hjertligaste välkomnades af brudgummens fader, en hedersman i ordets fulla bemärkelse, samt dottern, som förestod hushållet efter moderns död. I det gästfria hemmet voro, förutom brudgummen, tvenne yngre bröder den gamle fadern behjelpliga att sköta gårdsbruket.

Efter intagen frukost voro vi alla redo att sätta oss upp i de redan framkörda åkdonen, der vi placerades par om par. I första åkdonet, en vagn med två säten, åkte brudgummen och hans far i framsätet, bakom dem sutto tvenne spelmän med hvar sin klarinett, hvilka de trakterade med lif och lust vid affärden och sedan vid hvarje ställe vi passerade stämde upp sina ljufliga toner. Wid hvarje stuga voro s.k. brudgranar uppsatta och vid alla grindar äreportar, klädda med löf och blommor. Detta hela vägen mellan brudgummens och brudens hem. Wid alla gårdar och vägar tillstötte åkdon med bröllopsgäster, deribland prosten och prostinnan från brudgummens församling, så att då vi kommo fram voro vi en lång rad, alltjemt med musiken i spetsen. När vi sedan hunnit skölja dammet af oss och blefvo i ordning, bjöds det på kaffe, både mycket och gott, hvarefter vi ungdomar begåfvo oss till en annan byggnad för att hämta bruden, som der, biträdd af prostinnan i brudens församling, iklädt sig bröllopskläderna.

Sedan vi nu ordnats parvis, tärnor och marskalkar, satte vi i gång, bruden förd af sin far och spelmännen i spetsen. Öfver ingången till den större byggnaden var uppförd en vacker äreport i form af ett tempel. Der mötte brudgummen förd af sin far och mottog sin brud. I öfra våningen stod församlingens kyrkoherde tillreds vid kullerstolarne jemte 4 unga gossar, som höllo pällen öfver brudparet och vigseln försiggick i vanlig ordning.

I undre salen stod nu middagsbordet tillreds, fullsatt med tårtor, sockerkakor och bakelsefat, samt vid båda ändarne af det i hästskoform dukade bordet en väldig dryckeskanna af gammal t silfver med en karolin på det tunga locket och runda kulor, stora som små äpplen, till fötter. Båda kannorna voro fyllda med hembryggat fradgande öl, hvilket flitigt tömdes och lika flitigt fylldes igen. Midt på bordet tronade en stor krokan, utgörande en del af förningen, och som burits i en klädkorg från staden af tvenne personer. Rätterna voro många och bastanta, men innan någon fick smaka en smula af välfägnaden steg värden upp och bad gästerna vara välkomna och förklarade, att ingen som ville vara hans vän fick försöka att lemna bröllopsgården före lördagen.

Under middagens lopp höllos tal med ty åtföljande skålar i oändlighet. Till sist gick en tallrik omkring och en insamling gjordes till de fattige i socknen. När middagen ändteligen efter flera timmars ätande var slut, blef det en liten rast medan kaffe dracks, sedan tog dansen vid. Det var dock endast bruden som skulle ta en sväng med alla de manliga gästerna, först med far och svärfar några hvarf, hvilka båda vid dansens slut tryckte ett par större sedlar i hennes hand, derefter blef det svågrarnas tur, hvilka alla tryckte en 100 kr sedel i hennes hand. Sedan blef det öfriga släktingar, kusiner, morbröder, som också i tur och ordning lemnade ett kontant vedermäle till tack för dansen. Ingen gaf mindre än 50 kr. När nu hela raden af släkten var genomgången, blef det de öfriga gästernas tur, dessa voro naturligtvis ej så frikostiga, men ingen gaf mindre än en tia banko (eller 15 kr).

Medan dansen pågick hade ett bord blifvit framsatt. Wid detta togo de båda prostarne plats, försedda med ett ark papper och penna, och efter hvarje dans lade bruden de pengar hon erhållit på bordet, och prostarne tecknade upp hvad hvar och en gifvit. Huru inbringande dansen än var, blef bruden alldeles uppgifven af trötthet, ty de unga männen nöjde sig ej med att som de äldre göra ett par svängar utan drog bruden med i en hvirflande polska, så att hon mellan hvarje dans måste springa in i nästa rum och få sig en dosis Hoffmans o. Phalsy droppar samt kasta sig ett par sekunder på soffan för att kunna hålla ut. När nu bruden dansat med alla, räknade prosten igenom penningehögen, hvilken befanns innehålla mycket över tusen kr, och tillkännagaf äfven huru mycket hvar och en gifvit.

Nu skulle kronan dansas af bruden, alla flickorna togo nu i ring omkring henne och började dansa rundt. Bruden, med förbundna ögon, skulle taga fatt i någon af de dansande och sätta kronan på hennes, hufvud. Sedan detta skedt, togo de gifta kvinnorna i ring kring flickorna, och skulle under skratt och skämt söka rycka bruden från flickorna, hvilka ifrigt sökte hålla henne qvar. Detta lyckades dock icke, i synnerhet som bruden sjelf hjelpte till att komma ur flickornas ring. Men hett gick det till med försvaret å ömse sidor och det var ej så noga om en klädningssöm eller kjol skulle ryckas lös under striden. Det blef nu brudgummens tur att gå igenom samma pers och med samma resultat. Det hade nu blifvit sent på natten, och som prestherrskapet ville resa, serverades nu en grundlig supé, hvarefter deras hästar kördes fram, och prostinnan som klädt bruden, aftackades vederbörligen och begåfvades med en riklig dusör samt en god del af gästernas medhafda ”förningar”. Sedan presterna rest blef dansen allmän, och medan den pågick passade min väninna och jag i sällskap med brudgummens syster på att gå och taga all ”förningen” i betraktande. I ett stort rum i öfre våningen voro dessa uppdukade på ett bord, som räckte genom hela rummet och och på flera bord vid sidorna och bestod af, förutom högar af bröd, hvetekakor, stora som grynsåll, sockerkakor, gräddkakor, ostkakor, stora bunkar med sötost, skålar med bakverk af alla slag, brickor med konfekt och slutligen bastantare saker, såsom ostar, kalf- och fårstekar, smör och Gud vete allt hvad der fanns. När vi beundrat och förundrat oss öfver alla Guds gåfvor, som var uppradade der, var det ljusan dag, och de dansande såväl som spelmännen började tröttna.

Wi blefvo alltså af värdinnorna visade till våra sofrum. Vi flickor i ett rum med flera sängar, och för dem som dessa ej räckte till åt var bäddat syskonsäng på golfvet. Hvar alla öfriga gäster logerade vet jag inte, men det var nog sörjt för dem också, och solen stod högt på himmelen då vi kröpo till kojs. Det dröjde dock länge innan vi kunde somna, ty skämt och skratt höll oss vakna i det längsta.

Slutligen tog dock Jon Blund öfverhand, och vi somnade ljufligt och sött. Klockan var då nära 5 på morgonen, men vi hade icke sofvit många timmar, då vi väcktes af bruden sjelf, bärande en välförsedd kaffebricka, och värdinnorna bärande det delikataste småbröd. Sedan detta var inmundigat var det att skynda på med påklädningen, emedan ”förfrukosten” redan stod framdukad och bestod af hvarjehanda kallskuret, stufvat kalvkött, ostkaka m.m. Sedan var det att fördrifva tiden på bästa möjliga sätt, tills den rigtiga frukosten serverades vid tolvtiden.

Som vi hela tiden gynnades af det härligaste väder, kunde vi hela dagarne vistas ute i det fria, sysselsättande oss med lekar och upptåg af alla slag, hvarvid ej förfriskningar fattades. Kaffe, vin och punsch bjöds omväxlande. När sedan fram på aftonen en bastant middag var afäten, började dansen ånyo och fortsatte till efter midnatt. Mina vänner och jag hade vårt största nöje af att, inkrupna i ett hörn, sitta och titta på dansen och på spelmännen som halfsofvande gned sina fioler än på strängarne än bakom dem.

På samma sätt gick det till alla dagar undantagandes tredje dagen, då det föreslogs af någon att göra en tur till en hälsobrunn, som fanns på ej så långt afstånd. Detta förslag antogs med nöje af alla de unga och i god tid voro vi i ordning att begifva oss i väg. Med spelmännen i första åkdonet jemte brudparet, kommo vi andra efter, par om par, åkande fram till brunnsalongen till brunnsgästernas stora förnöjelse. Der blef det både dans och traktering öfver lag af medförda förråd. Efter en glad dag kommo vi åter till bröllopsgården fram på aftonen, der middagsbordet stod färdigt med både mycken och god mat.

Efter en liten hvila och sedan kaffe druckits började lekar och dans igen, men som vi nu litet hvar började vara trötta och längta hem, slutade vi tidigare än vanligt och begåfvo oss till sängs för att vara i ordning nästa morgon för hemresan. Men så lätt gick det dock icke för sig att komma i väg, först måste en grundlig frukost intagas, kaffe drickas m.m. Under tiden steg en af de äldre gubbarne upp och tackade å alla gästernas vägnar för godt kalas och riklig traktering samt vädjade till samtliga gästerna om det ej vore lämpligt att med en liten drickespenning ersätta ”Kocken” för all ospard möda och för alla nätter hon fått vaka för vår skull. Detta fann alla vara rätt och billigt, och trots värdens protester togs en tallrik fram och hvar och en lade sin lilla penninggåfva derpå. Nu inkallades ”Kocken”, som befanns vara en äldre enkefru, som biträdde med sin kokkonst vid alla högtidliga tillfällen inom socknen, hon aftackades nu med en skål och ett litet tal och fick mottaga gästernas kontanta erkänsla för sina besvär.

Nu vora åkdonen framkörda och vi efter vederbörligt afsked resklädda och redo att sätta oss upp, och det gjorde vi visserligen, men tror någon att vi fingo resa så med detsamma? Nej först skulle våra körsvenner in och ha ”färdknäppen”, som bestod af en rykande toddy midt på blanka förmiddagen, och medan vi fruntimmer väntade kommo värdar och värdinnor och bjödo på punsch, vin och konfekt samt stycken af krokanen, som nu var nedbruten. Efter mer än en timmas väntan kommo ändtligen våra körsvenner, och vi fingo lemna bröllopsgården och dess gästfria värdfolk, och vi drogo en lättnadens suck när hästarne sattes i gång och vi under hurrarop från de qvarvarande lemnade gården.

Nu troddes att allt var slut, men långt derifrån. Vid vår afresa hade värdarne stuckit ned en butelj punsch i hvarje åkdon, som våra körsvenner skulle spendera ut under vägen till alla som ”gjort grannt” med granar och äreportar. Vid hvarje stuga vi åkte förbi skulle nu våra kavaljerer ur åkdonen och in för att traktera de inneboende. Dessa hade emellertid gömt sig och måste sökas bakom dörrar och skåp samt nödgas och trugas och dragas med våld fram för att hålla till godo med trakteringen. Det ansågs nemligen ej höra till god uppfostran att utan krus hålla till godo. Detta upprepades vid hvarje stuga, så att det dröjde till midt på natten innan vi kommo till brudgummens f.d. hem. Efter att ha hvilat hästen der en stund fingo vi ändteligen på allvar anträda hemfärden. Solen var dock uppe då vi den vackra sommarmorgonen fingo krypa i säng och, som det till på köpet var söndag, riktigt ostörda hvila ut.

Så lyckliga voro de ej i bröllopsgården, ty der skulle torpare, tjenstefolket, värdar och värdinnor ha ”efterkalas”, och det dröjde nog veckan ut innan det blef hvila och ro för dem. Ja så var det ändteligen slut. Roligt hade det nog varit men ”långsamhet gör ledsamhet” heter det, och så var det med detta.

Berättelsen har ställts till förfogande av fru Effie (Josefina Eufemia) Österlund, dotter till brudparet. Hon fyllde den 15 sept. 1963 99 år och firade sin födelsedag på Näbbagården i Gölingstorp. Hon bor nu på Västergården, Tranemo. (Det senare gäller naturligtvis inte nu när året är 2007).

Händelsen är skildrad av fru Eleonora Ericsson i Unnaryd, hon var moder till Oscar Ericsson därstädes. Brudparet var Nils Salomon Carlsson, född i Gölingstorp 1825, död på Lagmanshaga 1884, och Emma Sofia Sandlund från Tokared i Strängsered, född 18/5 1829, död 31/12 1879. De bosatte sig först i Tokared och sedan på Lagmanshaga. Brudgummens fader var Svenning Carlson, född i Gölingstorp 1791 och död där 1869. Han var gift med Maria Stina Hulander, född i Hulared 1799, död 1852. Dottern som förestod hemmet efter faderns död var Josefina Wilhelmina, född 5/6 1830, död ogift 1903. Brudgummens yngre bröder var Jacob Ludvig, född 21/12 1827, död 1/10 1874, och Oscar, född 6/3 1836 och död ogift 3/11 1903. Svenning Carlson ägde hela Gölingstorp Norregården och 1/4 mtl Näbbagården. Hans far Carl Nilsson var född i Kättsjö 13/12 1757, död i Gölingstorp 19/12 1827, modern Elisa Mårtensdotter var född i Gölingstorp (Sörgården) 25/11 1758 och dog 30/5 1848.

Vigselprästen hette Anders Essén, han var född i Essunga 1801 och kom till Hössna 1836, han blev prost 1845 och dog 1875. Essén var på sin tid en mycket bemärkt prästman. Prostinnan som klädde bruden var Ingegärd Elisabeth Essén, född 1818, gift 1836, död 1906. Hon var dotter till fältprosten, kyrkoherden i Borås, Anders Bjursten och Johanna Helena, f. Borgström. Prästen i brudgummens hempastorat, alltså Dalstorp, var W. Chronander, som var kyrkoherde i Dalstorp 1855-58. Han ligger begraven på Dalstorps gamla kyrkogård under en vit marmorpelare.
Dessa uppgifter lämnade av fru Olga Jacobsson, Näbbagården, Gölingstorp.