Samtal med Helge Johansson född 1913 på Krubbo, Mossebo.
Numera bosatt på Hjälmå, Dalstorp.
Samtalen hölls i februari år 2007.

Jag har varit med om så mycket i mitt liv att det vore bortkastat om allt följde mig ner i graven.
På detta vis vill jag efterlämna sådant som kan vara intressant för i första hand mina barnbarnsbarn, men även för allmänheten.

Min mamma, Hilda Josefina föddes år 1871 i Ambjörnarp.
Hon for till Amerika när hon var 16 år men återvände till Ambjörnarp ganska snart.
Hennes mor blev sjuk.
Men då dollar stod högt i kurs, lockades hon tillbaka till Amerika ännu en gång.
Av någon okänd anledning kom hon trots allt, även efter denna utlandsresa, tillbaka till Sverige.
Hon träffade då min far, Mårten Wilhelm född 1877-1935 på Krubbo, Mossebo.
De båda fattade snart tycke för varandra, varpå de gifte sig och bildade familj.
Mor ansågs vara ovanlig genom det att hon var 38 år då hon födde sin förstfödda. Därefter födde hon ytterligare tre barn i rask takt.
Hon blev 96 år.

Jag själv kom som nummer tre i barnaskaran.
Vi bodde på Krubbo, pappas barndomshem.
Far hade tidigare arrenderat stället, men hade köpt loss det år 1907 för 4000 kronor.
Det var fattiga och svåra tider.
Någon lek, som att hoppa rep eller annat, var det aldrig tal om. Vi barn skulle hjälpa till med sysslor så fort vi klarade det.
Far var en snäll man, han piskade oss inte.
Med mor var det annat, där satt riset löst.
Trots det, tyckte jag mycket om min mamma.

Tidigt, redan vid 4-5 års ålder, kom jag att intressera mig för jakt.
Det var något med det som var så väldigt spännande.
Greve Spencer, häradsdomare från Ulricehamn, ägde jaktmarkerna runt omkring där hemma.
Så fort det var möjligt smög jag mig ut i skogen då det skulle jagas. Jag gömde mig ofta bakom en sten eller ett träd.
Mamma sa ofta – ”Vad ska det bli av pojken? Han har ju bara jakt i huvet.”

Mamma, ja hon var en tusenkonstnär vad det gällde att laga mat.
När jag var 6 år brann första världskriget.
Det var för eländigt, ont om mat.
Många människor hemomkring drabbades av spanska sjukan. Det var en hemsk sjukdom som tog många liv.
Vid ett tillfälle gick mor förbi far just som han slog upp locket på en melasstunna.
Melass är avskrädet som blir vid sockertillverkning. Konsistensen påminner om sirap, fast det är svart till färgen.
Melassen användes till att fora korna med så att de skulle äta halmen bättre.
Mamma bad far att ge henne lite melass i en kaffekopp. Hon gav sig sedan in i köket för att som hon sa, experimentera lite.
Väl därinne kom hon på att blanda ihop något slags sött långpannebröd som hon sedan gräddade. Vi barn stod storögda och såg på då hon skar upp rutor av detta färdiga sötebröd.
Sedan åt vi upp alltihop!
Det var så fantastiskt gott.
Mamma bakade sedan detta goda sötebröd många, många gånger och jag vill påstå att hon därigenom räddade oss från spanska sjukan.

En gång då jag var 8 år och far och mor skulle fara iväg till Tranemo marknad, hände något som jag aldrig ska glömma.
Jag vinkade av dem när de åkte iväg i fjädervagnen bakefter hästen.
Så fort de var utom synhåll gick jag för att hämta ett skott och fars Remington gevär.
Jag hade länge gått och funderat över hur det skulle kännas att skjuta med just det geväret. Nu såg jag min chans.
Jag ritade en rund ring på en sillalåda med svart kol.
Därefter lutade jag lådan vid en sten framme på gärdet, kröp ner i ett grustag, laddade bössan och sköt iväg ett skott.
Hjärtat slog så fort, så fort.
Jag var mycket nervös och tänkte att det här blir nog det sista jag gör.
Men så sprang jag fram till lådan och då fick jag se att skottet hade tagit i det svarta.
Då tyckte jag att jag var en riktig jägare!
När mor och far kom hem kunde jag inte bärga mig. Jag visade far sillalådan och sa: – ”Det här har jag skjutit.”
Far frågade vad jag hade skjutit med.
Jag berättade att jag använt mig av hans gevär.
Resten av den dagen gick jag runt och oroade mig för vad som skulle komma att hända.
På kvällen då hela familjen hade gått till sängs, alla i samma rum, hörde jag far säga: – ”Helge har skjutit med mitt Remingtongevär. Vad ska vi ta oss till med honom?”
Då jag förstod att mor var på väg ur sängen för att ge mig smisk, hörde jag återigen fars röst.
Han sa: – ”Men pojken var inte dålig till att skjuta.”
Då somnade jag bums.
Att få ett erkännande av far på det sättet, var inget som hörde till vanligheterna. När det nu hände, så kände jag mig säker på att inte få pisk av mor.
Efter den dagen stegrades intresset för jakt ytterligare.

Vintern då jag var 10 år var mycket kall.
En morgon stod jag, som så ofta, alldeles nära vedspisen för att värma mig.
Just den här morgonen skulle jag iväg till skolan.
Jag hade endast mitt livstycke på mig, vilket ju innebar ett slags linne med strumpeband.
I strumpebanden skulle det sedan fästas hemmastickade långstrumpor, men dessa hade jag alltså ännu inte fått på.
Bäst som jag stod där och värmde mig så slamrade det till och mor satte vällinggrytan på spisen.
Det var en stor gryta, vi var ju sex personer som skulle mättas.
Det hade satt sig i mors sinne att få ur mig det envisa jaktintresset.
När hon stod där vid spisen, vällinggrytan och mig fick hon en alldeles vansinnig tanke.
Hon hämtade den stora papperspåsen, fylld med gevärsskott som förvarades i vår chiffonjé.
Mor tänkte att om hon förstörde alla skotten, skulle jag inte längre kunna skjuta.
Hon lyfte av grytan från spisen och slängde ner påsen med dess innehåll.
Det blev en smäll så stor, så stor.
Jag tror aldrig att någon människa har hört något liknande inomhus.
I den extremt högljudda, samlade explosionen som följde for spislocken upp mot taket med en vådlig fart. När locken landade, slog de sönder spisens ringar och slängde upp järnspisdörrarna.
Då dörrarna öppnades, flög det ut brinnande vedflisor och aska vilket antände trasmattornas kanter.
Det rök så mycket därinne i köket att vi inte kunde se varandra.
Jag var den som tog mest skada.
Värmen från explosionen svedde särskilt mina ben riktigt ordentligt.
Trots att jag inte var så gammal, hade jag ändå haft ovanligt mycket hår på benen.
Jag blev kallad för Esau i samband med denna olyckshändelse.
Esau, beskrivs i Bibeln som en luden jägare.
När elden var åtgärdad och den värsta choken lagd så sa mor: -” Jag ska aldrig mer lägga mig i skjutninga. Pojken förstod ju mer än jag!”
Hon hade väl, då hon slängde in påsen i elden sett på mitt kroppsspråk att jag förstod vad som skulle komma att hända.
Det var ju bara så att jag inte hann varna henne innan skadan var skedd.
Den dagen gick jag till skolan med en obeskrivlig sveda på mina ben.
Men att jag skulle stanna hemma, var det aldrig tal om”¦

Som barn sprang vi runt på granngårdarna för att ta upp potatis.
Det var ett sätt för oss att kunna få lite egna pengar. Jag var verkligen sparsam, sparade vartenda öre som jag tjänade under flera år.
När jag var 14 år hade jag sparat ihop 45 kronor.
Jag tog mig till en vapenhandlare i Ambjörnarp där jag köpte min första egna bössa.
När jag kom hem gömde jag bössan i en torvlada hemma på gården.
Ganska snart fick jag syn på en hare som satt på en åker.
Jag smet mig dit, sköt den, våndades. Nu måste ju alla ha hört skottet.
Till slut bestämde jag mig i alla fall för att visa vad det var som jag hade gjort.
Jag tog haren i öronen och visade upp den för far.
Då blev det tyst.
Det var ju inte så dumt att få lite kött.
Även min äldre bror fick intresse för jakten och köpte sig en bössa.
Sedan jagade vi.
Ååå, vad vi jagade!

Jag gick på varannandagsläsning i småskolan i Bollsjöbruk och sedan blev det storskolan i Bollebo.
Skolläraren hette Gustav Nilsson. Han var sträng.
Vid ett tillfälle kunde jag inte läxan ordentligt och fick då en kvarsittning.
Nilsson låste in mig i skolan och gick sin väg.
Jag kommer tydligt ihåg att jag länge satt och tittade på de höga skolfönstren.
Efter ett tag sköt jag fram en stol till ett av fönstren, krokade av fönsterhaken och tog ett jättehopp rakt ner.
Väl nere låg jag och tittade på skolans stenfot. Den var riktigt, riktigt hög.
Därefter gick jag hem.
Nästa gång som jag skulle gå till skolan var det med mycket pirr i kroppen.
Skulle jag kanske bli luggad eller få en ny kvarsittning av Nilsson?
Men nej då, han nämnde inte med ett ord vad som hade hänt. Han hälsade god morgon och sjöng morgonpsalmer som om inget hade hänt.
Det var märkligt.
Men det ville sig inte bättre att jag något år senare återigen skulle bli straffad av kvarsittning.
Denna gång hade jag sällskap av en grann tös vid namn Agnes Melkersson.
Vi satte oss bredvid varandra för att prata. Efter en stund öppnades dörren av skolläraren.
Vi fick genast gå hem.
Det kändes som om han inte vågade ha oss tillsammans där av någon anledning.

De dagar som vi inte gick i skolan, arbetade vi hemma på gården.
Vi hade egentligen inga kläder till att vara ute i, ändå var det utomhus vi tillbringade vår mesta tid.
Far hade en maskin som hette Vandring, vilken var som ett slags tröskverk.
Det var uppbyggt av två kugghjul, ett stort och ett litet mindre.
En bom stack ut en bit ur kugghjulet och i den selades hästen fast.
Sedan drogs bommen runt, runt av hästen som leddes av mig.
Denna tröskning skulle alltid göras vid dåligt väder.
Både hästen och jag tyckte att det var ett riktigt enformigt och jobbigt arbete att utföra.
Kallt var det också.
Jag kan riktigt känna hur kallt det var.

Slakten hölls till jul, då en gris offrades.
Det var rätt så rått egentligen.
Det allra mesta på grisen togs tillvara, som att huvudet klövs för att riktigt kunna komma åt allt blod.
Kors, så gott det var med ”bloamat”!

Efter avslutad konfirmation tyckte far och mor att det var dags för mig att klara mig själv.
Jag var 14 år.
Jag kom till ett ställe i Båraryd i Småland.
Där tjänade jag 15 kronor per månad.
För att kunna ta mig någonstans behövde jag köpa mig en cykel.
Bonden där på gården följde med mig till en cykelhandlare i Gislaved.
Eftersom jag inte hade de 130 kronorna som cykeln kostade så fick jag köpa den på avbetalning.
De följande, nära nio månaderna var ovanligt bistra tider för mig. Hela min lön gick under denna tid direkt till cykelhandlaren.
På gården arbetade Sonja som piga. Hon var verkligen snäll.
Det hände inte sällan att hon delade till mig lite extra mat i smyg.
Sonja gifte sig sedan Lidh och bosatte sig i Ölsremma.

Då väg 27 skulle byggas om 1930-1931, slutade jag min anställning i Båraryd.
Jag flyttade tillbaka till mor och far och påbörjade istället arbete som vägarbetare.
Vi körde skottkärror med hjul av järn, fyllda med sten.
Det var verkligen ett mycket tungt och slitsamt arbete.
Jag var varken stor eller speciellt stark men jag klarade mig rätt så bra ändå.

Efter en lyckad jakt 1932 stod det i Västgötens Tidning: ”Herr Helge Johansson, Krubbo, Mossebo har skjutit en ståtlig älgtjur.”
Jag var knappt 20 år då och det kändes lite märkvärdigt att bli titulerad som en herre.

Efter arbetet på 27:an började jag som skogsarbetare.
Jag flyttade hemifrån till ett litet torpställe som hette Karinsbo. Det låg inte långt från Krubbo.
Jag arrenderade det stället i tre år.
Där hade jag två kor och några höns.
Jag slog gräset för hand med en lie. Det fanns ju inga maskiner.
När jag bar in det slagna, torkade höet använde jag mig utav ett redskap som kallades för Sju bågar.
Det redskapet var uppbyggt av två järnhalvor som man slog ihop och däri bar man sedan sitt hö.
Sju bågen slog hårt mot mitt ben när jag bar.
Det var ett fasligt slit.

På Karinsbo var det väldigt enkelt inrett.
Det fanns ingen elektricitet. Jag använde mig utav en fotogenlampa som jag hade hängande i en krok i taket.
När jag skulle ut till ladugården använde jag mig av densamma.
Konstigt att det inte tog eld i fler hus och ladugårdar än vad det gjorde.
Inne i torpet låg ett rejält plankgolv och väggarna var av timmer.
Det fanns bara ett enda rum, där det stora stenrudet med öppen spis tog stort utrymme.
Över spisen satt en stor torkarm som gick att dra till olika lägen, där hängde ständigt kläder på tork.

Dagarna tillbringade jag med arbete i skogen, oftast tillsammans med min granne Holger Sandberg.
Även Holger hade ett eget litet ställe, så vi hjälptes åt med våra jordbruk.
Vi köpte oss egna bjälkhuggare. De vägde 7 kilo.
Jag och Holger trivdes gott ihop, både som vänner och som arbetskamrater.

Alfred Nord var en rejäl man boendes i Stackebo, Tranemo.
Han handlade med virke.
Det var oftast han som var vår arbetsgivare.
Jag minns så väl en gång då Nord pekade på mig och sa: – ”Nu har jag skaffat mig en redig bjälkhuggare. Han har sinne för detta.”
Jag hade fått förmånen att ifrån födelsen vara vad som kallades för rätthänt. I mitt fall innebar det bland annat att jag fick fina och släta sidor på stocken.
Det var ju roligt att höra det som Nord sa inför alla gubbar, för det var annars sparsamt med beröm.

Själva arbetet med att få ett träd till en färdig bjälke, började med att jag och Holger drog i var ända på ett stocksåg.
När trädet var fällt, kvistades det och lades sedan på en palling.
En palling var en ställning som fick trädet att ligga stilla och inte beröra marken.
Sedan högg vi in fyra sidor på stocken så att det blev till en bjälke. En färdig bjälke skulle vara 6 tum i högkant och 6 alnar lång.
För att ha något att gå efter då vi högg, använde vi oss av kimrök, som vi förvarade i en liten påse av fårskinn.
Denna kimrök, som är ett rent kolpulver, drog vi på ett ullsnöre.
Ullsnöret spände vi fast på stocken, lyfte och släppte.
Snöret hade då efterlämnat en bra linje att hugga efter.
Vi tjänade 36 öre per stock.
Det blev på sin höjd ungefär 2 kronor på en dag.
Det var långa arbetsdagar sex dagar i veckan. Någon semester var inte att tänka på.
Då det var kallt, brukade vi tända en brasa av tjärved.
Vi stod runt brasan och åt den medhavda maten.
Det var ingen som vågade sitta ner av rädsla för att förkyla sig.
Vid större arbeten var Holger och jag förstärkta med fler skogshuggargubbar. En del av de gubbarna rökte och hade alltså med sig tändstickor.
Vi brukade roa oss med att lägga en tändsticka på stubben för att försöka klyva den med våra sjukilosyxor.
Det var roligt och gav även en bra arbetsträning då tändstickans storlek var att likna vid kimrökslinjen.
Jag var en av dem som träffade.
Det rådde ett gott kamratskap.
Skogsarbetsåren var de roligaste arbetsåren, trots att det var slitigt för kroppen.

Vid ett tillfälle inträffade det som jag kallar för mitt mandomsprov.
Genom en god vän till mig som hette David Ödman, kontaktades jag angående fel huggna järnvägsslipers i Ulricehamn.
Det var 71 stycken slipers som behövdes huggas om.
Jag blev tillfrågad om jag kunde åta mig det arbetet, vilket jag tackade ja till.
Det innebar en dag då jag gick upp långt före det ljusnade för att mjölka mina kor.
Därefter lagade jag till frukost, åt och packade en matsäck till arbetsdagen.
Sedan cyklade jag de 5 milen till Ulricehamn.
Väl framme, högg jag det jag skulle.
Det var det värsta virket som jag någonsin hade känt, torrt och segt på samma gång.
Arbetet var färdigt då det började mörkna.
Då cyklade jag hemåt.
Långt innan jag var hemma hörde jag hur mina kor stod och råmade.
Jag har nog aldrig varit så trött som jag var när jag kom hem men det var bara att kavla upp ärmarna och börja mjölka.
Jag silade mjölken och tog in den i torpet.
Det var så gott att dricka den ljumma, mättande mjölken.
Jag drack och drack.
När jag var mätt och nöjd stupade jag i säng. Då hade jag gjort min dag.
Sedan var det upp igen tidigt nästa morgon”¦

Tänk att jag tröskade med prägling som var brukligt redan på Gustav Vasas tid.
Vid prägeltröskningen använde man sig av en pasepinne, uppbyggd med två trästänger, en kort och en lång.
Stängerna var hopbundna i den ena ändan.
Man slog växelvis med en slagna och en pasepinne tills det mesta av kornen föll ur. Därefter skyfflade man säd ur högen som låg på golvet och kastade detta hårt mot väggen.
Då agnarna lättade, flög de ut en bit på golvet.
De tyngre kornen föll däremot rakt ner utmed väggen.
Det blev många kast innan man hade det hela klart.
Vilket arbete”¦

Men hur mycket man som karl kan tycka att man har slitit, står det sig slätt mot den svenska bondmorans arbete.
Det var alltid de som gick upp först, tände eld, mjölkade korna, fodrade dem och lagade frukost. Allt detta innan någon annan i familjen hade vaknat.
Hårda, arbetsamma arbeten stod sedan som dagens aktiviteter.
Tänk bara på tvätten.
Att hugga hål i isen för att tvätta tunga mattor i iskallt sjövatten slet rejält på både kroppar och framförallt händer.
Kvinnorna var dessutom nästan alltid sist i säng.
Det är verkligen något att hylla!

Jag gick och tittade på en fin flicka som hette Elvira.
Hon kom från Bollsjöbruk i Mossebo.
Jag hade tur, för vi gifte oss 1939.
Hon flyttade in till mig på Karinsbo.
Där bodde vi sedan knappt ett år, tills vi arrenderade Rude, Mossebo.
Vi hade höns, 6 kor och 1 häst.
Vi var lyckliga.
Men mitt i all lycka drabbades vi av sorg då vår förstfödde, som var en son, dog strax efter förlossningen.
Det var ett mycket hårt slag.
Men som tur var, dröjde det inte så länge innan vi fick en liten härlig tös 1941.
Samma år köpte vi Krubbo, mitt barndomshem.
Efter fyra år blev det tillökning i familjen med ännu en fin liten tös.
Det var härliga tider.

Jakten var fortfarande ett brinnande intresse.
Till en början jagade jag även som äkta make, varje söndag så gott som hela året.
Men då det endast var på söndagarna som jag var ledig, började jag efter ett tag att känna att det var något som var fel i mitt liv.
Söndagarna skulle ju vara en vilodag med hela familjen.
Jag bestämde mig för att sluta att jaga på söndagar.
Elvira var nog den som var allra gladast över mitt beslut.

Jag har genom åren ägt och vårdat sammanlagt 20 stycken jakthundar.
Min allra första hund var en blandras som hette Pila.
Min andra hund var en renrasig hamilton.
Hon fick heta Pila 2. Henne gav jag 75 kronor för, som liten valp.
Därefter har det passerat såväl smålandsstövare som schillerstövare.
Någon enstaka finsk stövare hade jag också som jaktkamrat.
De flesta hundarna blev riktigt bra jakthundar.

Tiden innan det att jag tog körkort och köpte bil, var det motorcykel som gällde.
Jag fick plats med hela familjen på den.
Yngsta dottern satt på bensintanken, äldsta dottern satt på den förlängda bönpallen, Elvira satt längst bak och någonstans mitt i detta satt jag.
Så körde vi under många år.
Men så kom polisen.
Då tog det slut.
Vi kom körande från Mossebo in i Ambjörnarp.
Jag hade precis tagit svängen runt Ambjörnarps kyrkmur då jag såg en poliskontroll utanför affären, alldeles intill bensinmacken. – ”Vad gör jag nu”, tänkte jag.
Jag fortsatte att köra fram till kontrollen, där en av de två poliserna gjorde ett stopptecken.
Då tog jag ner fötterna i backen och stannade motorcykeln på det viset, eftersom inte bromsen fungerade.
Sedan blev det en rejäl genomgång på motorcykeln av poliserna.
Det var fel på fotbroms, handbroms, signal och en hel del annat.
Denna kontroll väckte uppmärksamhet och resulterade i en stor folksamling.
Den äldre av poliserna hette Jacobsson och var en bra polis.
Han tyckte att vi kunde gå in i polisbilen för att prata, så kunde folket få stå kvar utanför, utan att höra.
Hittills hade ingen frågat efter mitt körkort och jag hoppades verkligen att han skulle glömma att ställa den frågan.
Vi avslutade samtalet efter att Jacobsson hade skrivit några rader om ärendet.
Jag öppnade raskt bildörren och hade fått ut ena foten då jag hörde: ” -Ja det var så sant, vi skulle väl titta på körkortet också.”
När jag sa att jag inget körkort hade, undrade Jacobsson varför jag gjorde på det viset. Han påstod att det aldrig skulle hålla i längden.
Jag fick böta 150 kronor.
Efter den händelsen åkte jag till Värnamo för att ta ett körkort. Det gick lätt att ta och det kostade cirka 400 kronor.
Jag lät skogvaktaren komma hem för att stämpla ut skog som skulle omsättas i pengar.
För pengarna skulle jag köpa familjen en Wolksvagen för 4000 kronor.
Bäst vi gick där i skogen sa skogvaktaren: ” – Men en bil måste ju ha lite bensin med.”
Då lät jag honom ta lite mer skog än vad som var tänkt från början.
Skogen har på många sätt gjort så att vi har haft det bra.

Mitt arbete som skogsarbetare tog slut när skogsmaskiner tog över arbetet. Dessutom var jag då också ganska kroppsligt sliten med värk som följd.
Vi flyttade till Grimsås, men behöll Krubbo.
Jag bestämde mig, som så många andra, för att ta arbete på dåvarande IKO i Grimsås.
Företaget var nytt på orten och lokalerna var under intensiv uppbyggnad.
Jag fick anställning som intern målare.
Elvira började i samma veva på Simotex syfabrik, även det i Grimsås.
IKO:s utveckling gick framåt i en rasande fart.
Där arbetade jag sedan i nära 15 år.
Tänk, vilken skillnad det blev på arbetsvillkor när jag började fabriksarbeta jämfört med skogsarbetet.
Plötsligt hade vi både arbetsfria lördagar och betald semester!

Grimsås var ju bra i fotboll på den tiden.
Jag minns särskilt en allsvensk kvalmatch 1965, mot Brage på hemmaplan.
Då byggdes sju tillfälliga utedass som jag målade.
Det kom över 15 000 personer till den matchen.
Jag och Elvira bodde nära järnvägen i ett hus på andra våning. Vi stod och såg på när det vällde ut folk ifrån tågen.
Folkmassorna strömmade rakt över våra trädgårdar.
Det var som att stå och titta på en film.

Det kan vara farligt att arbeta i skogen.
En snörik vinterdag gav jag mig ut i skogen för att arbeta.
Det här var på senare tid.
Jag använde mig utav mitt motorsåg, vilket fick bakslag, varpå halva benpipan skars av på mitt ena ben.
Jag hade 800-900 meter i djup snö att gå till bilen. Två grankäppar fick jag tag på som jag hade till att stödja mig på.
Jag fick hoppa på ett ben.
Jag sa till mig själv – ”Tat lugnt Helge. Tat lugnt.”
Det gjorde jag.
När jag låste upp min bil tackade jag Gud att jag kommit så långt.
Jag körde hem till Grimsås.
Det blev en ganska blodig resa.
Väl hemkommen blev jag körd av min dotterdotter till en läkare i Ulricehamn.
Där blev jag väl mottagen.
Det var ett fult sår, fyllt med Helly Hansen ludd.
Trots luddet så läkte såret riktigt bra.
Jag kan inte begripa hur det gick till, men efter bara en månad var jag så pass bra läkt att jag åter arbetade i skogen.
Jag blev inte ens halt!
Men jag manar numera alltid andra till försiktighet när de ska ut i skog och mark.

Genom hela mitt liv är jag övertygad om att jag har haft en skyddsängel som min ständiga följeslagare.
Jag har varit med om så många allvarliga tillbud, ändå så har jag klarat mig helskinnad.
Det var nog förutbestämt att jag skulle få leva ett riktigt långt liv.
Iallafall är det vad jag tror.

Min Elvira blev bara 73 år.
Det blev tomt utan henne.
Efter en tid flyttade jag in på Hjälmå, Dalstorp. Det är nu snart 14 år sedan.
Här har jag det bra. Alla är så snälla emot mig.

Jag hoppas att allt detta berättade ska kunna bli till någon slags nytta.
Trots att det kommer från en enkel torparepajk, som jag.
Jag är i alla fall tacksam för ett långt liv med snälla barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
Tack.

Nedtecknat av Petra Annerdahlen.

Samtal med Helge Johansson född 1913 på Krubbo, Mossebo.
Numera bosatt på Hjälmå, Dalstorp.
Samtalen hölls i februari år 2007.

Jag har varit med om så mycket i mitt liv att det vore bortkastat om allt följde mig ner i graven.
På detta vis vill jag efterlämna sådant som kan vara intressant för i första hand mina barnbarnsbarn, men även för allmänheten.

Min mamma, Hilda Josefina föddes år 1871 i Ambjörnarp.
Hon for till Amerika när hon var 16 år men återvände till Ambjörnarp ganska snart.
Hennes mor blev sjuk.
Men då dollar stod högt i kurs, lockades hon tillbaka till Amerika ännu en gång.
Av någon okänd anledning kom hon trots allt, även efter denna utlandsresa, tillbaka till Sverige.
Hon träffade då min far, Mårten Wilhelm född 1877-1935 på Krubbo, Mossebo.
De båda fattade snart tycke för varandra, varpå de gifte sig och bildade familj.
Mor ansågs vara ovanlig genom det att hon var 38 år då hon födde sin förstfödda. Därefter födde hon ytterligare tre barn i rask takt.
Hon blev 96 år.

Jag själv kom som nummer tre i barnaskaran.
Vi bodde på Krubbo, pappas barndomshem.
Far hade tidigare arrenderat stället, men hade köpt loss det år 1907 för 4000 kronor.
Det var fattiga och svåra tider.
Någon lek, som att hoppa rep eller annat, var det aldrig tal om. Vi barn skulle hjälpa till med sysslor så fort vi klarade det.
Far var en snäll man, han piskade oss inte.
Med mor var det annat, där satt riset löst.
Trots det, tyckte jag mycket om min mamma.

Tidigt, redan vid 4-5 års ålder, kom jag att intressera mig för jakt.
Det var något med det som var så väldigt spännande.
Greve Spencer, häradsdomare från Ulricehamn, ägde jaktmarkerna runt omkring där hemma.
Så fort det var möjligt smög jag mig ut i skogen då det skulle jagas. Jag gömde mig ofta bakom en sten eller ett träd.
Mamma sa ofta – ”Vad ska det bli av pojken? Han har ju bara jakt i huvet.”

Mamma, ja hon var en tusenkonstnär vad det gällde att laga mat.
När jag var 6 år brann första världskriget.
Det var för eländigt, ont om mat.
Många människor hemomkring drabbades av spanska sjukan. Det var en hemsk sjukdom som tog många liv.
Vid ett tillfälle gick mor förbi far just som han slog upp locket på en melasstunna.
Melass är avskrädet som blir vid sockertillverkning. Konsistensen påminner om sirap, fast det är svart till färgen.
Melassen användes till att fora korna med så att de skulle äta halmen bättre.
Mamma bad far att ge henne lite melass i en kaffekopp. Hon gav sig sedan in i köket för att som hon sa, experimentera lite.
Väl därinne kom hon på att blanda ihop något slags sött långpannebröd som hon sedan gräddade. Vi barn stod storögda och såg på då hon skar upp rutor av detta färdiga sötebröd.
Sedan åt vi upp alltihop!
Det var så fantastiskt gott.
Mamma bakade sedan detta goda sötebröd många, många gånger och jag vill påstå att hon därigenom räddade oss från spanska sjukan.

En gång då jag var 8 år och far och mor skulle fara iväg till Tranemo marknad, hände något som jag aldrig ska glömma.
Jag vinkade av dem när de åkte iväg i fjädervagnen bakefter hästen.
Så fort de var utom synhåll gick jag för att hämta ett skott och fars Remington gevär.
Jag hade länge gått och funderat över hur det skulle kännas att skjuta med just det geväret. Nu såg jag min chans.
Jag ritade en rund ring på en sillalåda med svart kol.
Därefter lutade jag lådan vid en sten framme på gärdet, kröp ner i ett grustag, laddade bössan och sköt iväg ett skott.
Hjärtat slog så fort, så fort.
Jag var mycket nervös och tänkte att det här blir nog det sista jag gör.
Men så sprang jag fram till lådan och då fick jag se att skottet hade tagit i det svarta.
Då tyckte jag att jag var en riktig jägare!
När mor och far kom hem kunde jag inte bärga mig. Jag visade far sillalådan och sa: – ”Det här har jag skjutit.”
Far frågade vad jag hade skjutit med.
Jag berättade att jag använt mig av hans gevär.
Resten av den dagen gick jag runt och oroade mig för vad som skulle komma att hända.
På kvällen då hela familjen hade gått till sängs, alla i samma rum, hörde jag far säga: – ”Helge har skjutit med mitt Remingtongevär. Vad ska vi ta oss till med honom?”
Då jag förstod att mor var på väg ur sängen för att ge mig smisk, hörde jag återigen fars röst.
Han sa: – ”Men pojken var inte dålig till att skjuta.”
Då somnade jag bums.
Att få ett erkännande av far på det sättet, var inget som hörde till vanligheterna. När det nu hände, så kände jag mig säker på att inte få pisk av mor.
Efter den dagen stegrades intresset för jakt ytterligare.

Vintern då jag var 10 år var mycket kall.
En morgon stod jag, som så ofta, alldeles nära vedspisen för att värma mig.
Just den här morgonen skulle jag iväg till skolan.
Jag hade endast mitt livstycke på mig, vilket ju innebar ett slags linne med strumpeband.
I strumpebanden skulle det sedan fästas hemmastickade långstrumpor, men dessa hade jag alltså ännu inte fått på.
Bäst som jag stod där och värmde mig så slamrade det till och mor satte vällinggrytan på spisen.
Det var en stor gryta, vi var ju sex personer som skulle mättas.
Det hade satt sig i mors sinne att få ur mig det envisa jaktintresset.
När hon stod där vid spisen, vällinggrytan och mig fick hon en alldeles vansinnig tanke.
Hon hämtade den stora papperspåsen, fylld med gevärsskott som förvarades i vår chiffonjé.
Mor tänkte att om hon förstörde alla skotten, skulle jag inte längre kunna skjuta.
Hon lyfte av grytan från spisen och slängde ner påsen med dess innehåll.
Det blev en smäll så stor, så stor.
Jag tror aldrig att någon människa har hört något liknande inomhus.
I den extremt högljudda, samlade explosionen som följde for spislocken upp mot taket med en vådlig fart.
När locken landade, slog de sönder spisens ringar och slängde upp järnspisdörrarna.
Då dörrarna öppnades, flög det ut brinnande vedflisor och aska vilket antände trasmattornas kanter.
Det rök så mycket därinne i köket att vi inte kunde se varandra.
Jag var den som tog mest skada.
Värmen från explosionen svedde särskilt mina ben riktigt ordentligt.
Trots att jag inte var så gammal, hade jag ändå haft ovanligt mycket hår på benen.
Jag blev kallad för Esau i samband med denna olyckshändelse.
Esau, beskrivs i Bibeln som en luden jägare.
När elden var åtgärdad och den värsta choken lagd så sa mor:
-” Jag ska aldrig mer lägga mig i skjutninga. Pojken förstod ju mer än jag!”
Hon hade väl, då hon slängde in påsen i elden sett på mitt kroppsspråk att jag förstod vad som skulle komma att hända.
Det var ju bara så att jag inte hann varna henne innan skadan var skedd.
Den dagen gick jag till skolan med en obeskrivlig sveda på mina ben.
Men att jag skulle stanna hemma, var det aldrig tal om”¦

Som barn sprang vi runt på granngårdarna för att ta upp potatis.
Det var ett sätt för oss att kunna få lite egna pengar. Jag var verkligen sparsam, sparade vartenda öre som jag tjänade under flera år.
När jag var 14 år hade jag sparat ihop 45 kronor.
Jag tog mig till en vapenhandlare i Ambjörnarp där jag köpte min första egna bössa.
När jag kom hem gömde jag bössan i en torvlada hemma på gården.
Ganska snart fick jag syn på en hare som satt på en åker.
Jag smet mig dit, sköt den, våndades. Nu måste ju alla ha hört skottet.
Till slut bestämde jag mig i alla fall för att visa vad det var som jag hade gjort.
Jag tog haren i öronen och visade upp den för far.
Då blev det tyst.
Det var ju inte så dumt att få lite kött.
Även min äldre bror fick intresse för jakten och köpte sig en bössa.
Sedan jagade vi.
Ååå, vad vi jagade!

Jag gick på varannandagsläsning i småskolan i Bollsjöbruk och sedan blev det storskolan i Bollebo.
Skolläraren hette Gustav Nilsson. Han var sträng.
Vid ett tillfälle kunde jag inte läxan ordentligt och fick då en kvarsittning.
Nilsson låste in mig i skolan och gick sin väg.
Jag kommer tydligt ihåg att jag länge satt och tittade på de höga skolfönstren.
Efter ett tag sköt jag fram en stol till ett av fönstren, krokade av fönsterhaken och tog ett jättehopp rakt ner.
Väl nere låg jag och tittade på skolans stenfot. Den var riktigt, riktigt hög.
Därefter gick jag hem.
Nästa gång som jag skulle gå till skolan var det med mycket pirr i kroppen.
Skulle jag kanske bli luggad eller få en ny kvarsittning av Nilsson?
Men nej då, han nämnde inte med ett ord vad som hade hänt. Han hälsade god morgon och sjöng morgonpsalmer som om inget hade hänt.
Det var märkligt.
Men det ville sig inte bättre att jag något år senare återigen skulle bli straffad av kvarsittning.
Denna gång hade jag sällskap av en grann tös vid namn Agnes Melkersson.
Vi satte oss bredvid varandra för att prata. Efter en stund öppnades dörren av skolläraren.
Vi fick genast gå hem.
Det kändes som om han inte vågade ha oss tillsammans där av någon anledning.

De dagar som vi inte gick i skolan, arbetade vi hemma på gården.
Vi hade egentligen inga kläder till att vara ute i, ändå var det utomhus vi tillbringade vår mesta tid.
Far hade en maskin som hette Vandring, vilken var som ett slags tröskverk.
Det var uppbyggt av två kugghjul, ett stort och ett litet mindre.
En bom stack ut en bit ur kugghjulet och i den selades hästen fast.
Sedan drogs bommen runt, runt av hästen som leddes av mig.
Denna tröskning skulle alltid göras vid dåligt väder.
Både hästen och jag tyckte att det var ett riktigt enformigt och jobbigt arbete att utföra.
Kallt var det också.
Jag kan riktigt känna hur kallt det var.

Slakten hölls till jul, då en gris offrades.
Det var rätt så rått egentligen.
Det allra mesta på grisen togs tillvara, som att huvudet klövs för att riktigt kunna komma åt allt blod.
Kors, så gott det var med ”bloamat”!

Efter avslutad konfirmation tyckte far och mor att det var dags för mig att klara mig själv.
Jag var 14 år.
Jag kom till ett ställe i Båraryd i Småland.
Där tjänade jag 15 kronor per månad.
För att kunna ta mig någonstans behövde jag köpa mig en cykel.
Bonden där på gården följde med mig till en cykelhandlare i Gislaved.
Eftersom jag inte hade de 130 kronorna som cykeln kostade så fick jag köpa den på avbetalning.
De följande, nära nio månaderna var ovanligt bistra tider för mig. Hela min lön gick under denna tid direkt till cykelhandlaren.
På gården arbetade Sonja som piga. Hon var verkligen snäll.
Det hände inte sällan att hon delade till mig lite extra mat i smyg.
Sonja gifte sig sedan Lidh och bosatte sig i Ölsremma.

Då väg 27 skulle byggas om 1930-1931, slutade jag min anställning i Båraryd.
Jag flyttade tillbaka till mor och far och påbörjade istället arbete som vägarbetare.
Vi körde skottkärror med hjul av järn, fyllda med sten.
Det var verkligen ett mycket tungt och slitsamt arbete.
Jag var varken stor eller speciellt stark men jag klarade mig rätt så bra ändå.

Efter en lyckad jakt 1932 stod det i Västgötens Tidning: ”Herr Helge Johansson, Krubbo, Mossebo har skjutit en ståtlig älgtjur.”
Jag var knappt 20 år då och det kändes lite märkvärdigt att bli titulerad som en herre.

Efter arbetet på 27:an började jag som skogsarbetare.
Jag flyttade hemifrån till ett litet torpställe som hette Karinsbo. Det låg inte långt från Krubbo.
Jag arrenderade det stället i tre år.
Där hade jag två kor och några höns.
Jag slog gräset för hand med en lie. Det fanns ju inga maskiner.
När jag bar in det slagna, torkade höet använde jag mig utav ett redskap som kallades för Sju bågar.
Det redskapet var uppbyggt av två järnhalvor som man slog ihop och däri bar man sedan sitt hö.
Sju bågen slog hårt mot mitt ben när jag bar.
Det var ett fasligt slit.

På Karinsbo var det väldigt enkelt inrett.
Det fanns ingen elektricitet. Jag använde mig utav en fotogenlampa som jag hade hängande i en krok i taket.
När jag skulle ut till ladugården använde jag mig av densamma.
Konstigt att det inte tog eld i fler hus och ladugårdar än vad det gjorde.
Inne i torpet låg ett rejält plankgolv och väggarna var av timmer.
Det fanns bara ett enda rum, där det stora stenrudet med öppen spis tog stort utrymme.
Över spisen satt en stor torkarm som gick att dra till olika lägen, där hängde ständigt kläder på tork.

Dagarna tillbringade jag med arbete i skogen, oftast tillsammans med min granne Holger Sandberg.
Även Holger hade ett eget litet ställe, så vi hjälptes åt med våra jordbruk.
Vi köpte oss egna bjälkhuggare. De vägde 7 kilo.
Jag och Holger trivdes gott ihop, både som vänner och som arbetskamrater.

Alfred Nord var en rejäl man boendes i Stackebo, Tranemo.
Han handlade med virke.
Det var oftast han som var vår arbetsgivare.
Jag minns så väl en gång då Nord pekade på mig och sa: – ”Nu har jag skaffat mig en redig bjälkhuggare. Han har sinne för detta.”
Jag hade fått förmånen att ifrån födelsen vara vad som kallades för rätthänt. I mitt fall innebar det bland annat att jag fick fina och släta sidor på stocken.
Det var ju roligt att höra det som Nord sa inför alla gubbar, för det var annars sparsamt med beröm.

Själva arbetet med att få ett träd till en färdig bjälke, började med att jag och Holger drog i var ända på ett stocksåg.
När trädet var fällt, kvistades det och lades sedan på en palling.
En palling var en ställning som fick trädet att ligga stilla och inte beröra marken.
Sedan högg vi in fyra sidor på stocken så att det blev till en bjälke. En färdig bjälke skulle vara 6 tum i högkant och 6 alnar lång.
För att ha något att gå efter då vi högg, använde vi oss av kimrök, som vi förvarade i en liten påse av fårskinn.
Denna kimrök, som är ett rent kolpulver, drog vi på ett ullsnöre.
Ullsnöret spände vi fast på stocken, lyfte och släppte.
Snöret hade då efterlämnat en bra linje att hugga efter.
Vi tjänade 36 öre per stock.
Det blev på sin höjd ungefär 2 kronor på en dag.
Det var långa arbetsdagar sex dagar i veckan. Någon semester var inte att tänka på.
Då det var kallt, brukade vi tända en brasa av tjärved.
Vi stod runt brasan och åt den medhavda maten.
Det var ingen som vågade sitta ner av rädsla för att förkyla sig.
Vid större arbeten var Holger och jag förstärkta med fler skogshuggargubbar. En del av de gubbarna rökte och hade alltså med sig tändstickor.
Vi brukade roa oss med att lägga en tändsticka på stubben för att försöka klyva den med våra sjukilosyxor.
Det var roligt och gav även en bra arbetsträning då tändstickans storlek var att likna vid kimrökslinjen.
Jag var en av dem som träffade.
Det rådde ett gott kamratskap.
Skogsarbetsåren var de roligaste arbetsåren, trots att det var slitigt för kroppen.

Vid ett tillfälle inträffade det som jag kallar för mitt mandomsprov.
Genom en god vän till mig som hette David Ödman, kontaktades jag angående fel huggna järnvägsslipers i Ulricehamn.
Det var 71 stycken slipers som behövdes huggas om.
Jag blev tillfrågad om jag kunde åta mig det arbetet, vilket jag tackade ja till.
Det innebar en dag då jag gick upp långt före det ljusnade för att mjölka mina kor.
Därefter lagade jag till frukost, åt och packade en matsäck till arbetsdagen.
Sedan cyklade jag de 5 milen till Ulricehamn.
Väl framme, högg jag det jag skulle.
Det var det värsta virket som jag någonsin hade känt, torrt och segt på samma gång.
Arbetet var färdigt då det började mörkna.
Då cyklade jag hemåt.
Långt innan jag var hemma hörde jag hur mina kor stod och råmade.
Jag har nog aldrig varit så trött som jag var när jag kom hem men det var bara att kavla upp ärmarna och börja mjölka.
Jag silade mjölken och tog in den i torpet.
Det var så gott att dricka den ljumma, mättande mjölken.
Jag drack och drack.
När jag var mätt och nöjd stupade jag i säng. Då hade jag gjort min dag.
Sedan var det upp igen tidigt nästa morgon”¦

Tänk att jag tröskade med prägling som var brukligt redan på Gustav Vasas tid.
Vid prägeltröskningen använde man sig av en pasepinne, uppbyggd med två trästänger, en kort och en lång.
Stängerna var hopbundna i den ena ändan.
Man slog växelvis med en slagna och en pasepinne tills det mesta av kornen föll ur. Därefter skyfflade man säd ur högen som låg på golvet och kastade detta hårt mot väggen.
Då agnarna lättade, flög de ut en bit på golvet.
De tyngre kornen föll däremot rakt ner utmed väggen.
Det blev många kast innan man hade det hela klart.
Vilket arbete”¦

Men hur mycket man som karl kan tycka att man har slitit, står det sig slätt mot den svenska bondmorans arbete.
Det var alltid de som gick upp först, tände eld, mjölkade korna, fodrade dem och lagade frukost. Allt detta innan någon annan i familjen hade vaknat.
Hårda, arbetsamma arbeten stod sedan som dagens aktiviteter.
Tänk bara på tvätten.
Att hugga hål i isen för att tvätta tunga mattor i iskallt sjövatten slet rejält på både kroppar och framförallt händer.
Kvinnorna var dessutom nästan alltid sist i säng.
Det är verkligen något att hylla!

Jag gick och tittade på en fin flicka som hette Elvira.
Hon kom från Bollsjöbruk i Mossebo.
Jag hade tur, för vi gifte oss 1939.
Hon flyttade in till mig på Karinsbo.
Där bodde vi sedan knappt ett år, tills vi arrenderade Rude, Mossebo.
Vi hade höns, 6 kor och 1 häst.
Vi var lyckliga.
Men mitt i all lycka drabbades vi av sorg då vår förstfödde, som var en son, dog strax efter förlossningen.
Det var ett mycket hårt slag.
Men som tur var, dröjde det inte så länge innan vi fick en liten härlig tös 1941.
Samma år köpte vi Krubbo, mitt barndomshem.
Efter fyra år blev det tillökning i familjen med ännu en fin liten tös.
Det var härliga tider.

Jakten var fortfarande ett brinnande intresse.
Till en början jagade jag även som äkta make, varje söndag så gott som hela året.
Men då det endast var på söndagarna som jag var ledig, började jag efter ett tag att känna att det var något som var fel i mitt liv.
Söndagarna skulle ju vara en vilodag med hela familjen.
Jag bestämde mig för att sluta att jaga på söndagar.
Elvira var nog den som var allra gladast över mitt beslut.

Jag har genom åren ägt och vårdat sammanlagt 20 stycken jakthundar.
Min allra första hund var en blandras som hette Pila.
Min andra hund var en renrasig hamilton.
Hon fick heta Pila 2. Henne gav jag 75 kronor för, som liten valp.
Därefter har det passerat såväl smålandsstövare som schillerstövare.
Någon enstaka finsk stövare hade jag också som jaktkamrat.
De flesta hundarna blev riktigt bra jakthundar.

Tiden innan det att jag tog körkort och köpte bil, var det motorcykel som gällde.
Jag fick plats med hela familjen på den.
Yngsta dottern satt på bensintanken, äldsta dottern satt på den förlängda bönpallen, Elvira satt längst bak och någonstans mitt i detta satt jag.
Så körde vi under många år.
Men så kom polisen.
Då tog det slut.
Vi kom körande från Mossebo in i Ambjörnarp.
Jag hade precis tagit svängen runt Ambjörnarps kyrkmur då jag såg en poliskontroll utanför affären, alldeles intill bensinmacken. – ”Vad gör jag nu”, tänkte jag.
Jag fortsatte att köra fram till kontrollen, där en av de två poliserna gjorde ett stopptecken.
Då tog jag ner fötterna i backen och stannade motorcykeln på det viset, eftersom inte bromsen fungerade.
Sedan blev det en rejäl genomgång på motorcykeln av poliserna.
Det var fel på fotbroms, handbroms, signal och en hel del annat.
Denna kontroll väckte uppmärksamhet och resulterade i en stor folksamling.
Den äldre av poliserna hette Jacobsson och var en bra polis.
Han tyckte att vi kunde gå in i polisbilen för att prata, så kunde folket få stå kvar utanför, utan att höra.
Hittills hade ingen frågat efter mitt körkort och jag hoppades verkligen att han skulle glömma att ställa den frågan.
Vi avslutade samtalet efter att Jacobsson hade skrivit några rader om ärendet.
Jag öppnade raskt bildörren och hade fått ut ena foten då jag hörde: ” – Ja det var så sant, vi skulle väl titta på körkortet också.”
När jag sa att jag inget körkort hade, undrade Jacobsson varför jag gjorde på det viset. Han påstod att det aldrig skulle hålla i längden.
Jag fick böta 150 kronor.
Efter den händelsen åkte jag till Värnamo för att ta ett körkort. Det gick lätt att ta och det kostade cirka 400 kronor.
Jag lät skogvaktaren komma hem för att stämpla ut skog som skulle omsättas i pengar.
För pengarna skulle jag köpa familjen en Wolksvagen för 4000 kronor.
Bäst vi gick där i skogen sa skogvaktaren: ” – Men en bil måste ju ha lite bensin med.”
Då lät jag honom ta lite mer skog än vad som var tänkt från början.
Skogen har på många sätt gjort så att vi har haft det bra.

Mitt arbete som skogsarbetare tog slut när skogsmaskiner tog över arbetet. Dessutom var jag då också ganska kroppsligt sliten med värk som följd.
Vi flyttade till Grimsås, men behöll Krubbo.
Jag bestämde mig, som så många andra, för att ta arbete på dåvarande IKO i Grimsås.
Företaget var nytt på orten och lokalerna var under intensiv uppbyggnad.
Jag fick anställning som intern målare.
Elvira började i samma veva på Simotex syfabrik, även det i Grimsås.
IKO:s utveckling gick framåt i en rasande fart.
Där arbetade jag sedan i nära 15 år.
Tänk, vilken skillnad det blev på arbetsvillkor när jag började fabriksarbeta jämfört med skogsarbetet.
Plötsligt hade vi både arbetsfria lördagar och betald semester!

Grimsås var ju bra i fotboll på den tiden.
Jag minns särskilt en allsvensk kvalmatch 1965, mot Brage på hemmaplan.
Då byggdes sju tillfälliga utedass som jag målade.
Det kom över 15 000 personer till den matchen.
Jag och Elvira bodde nära järnvägen i ett hus på andra våning. Vi stod och såg på när det vällde ut folk ifrån tågen.
Folkmassorna strömmade rakt över våra trädgårdar.
Det var som att stå och titta på en film.

Det kan vara farligt att arbeta i skogen.
En snörik vinterdag gav jag mig ut i skogen för att arbeta.
Det här var på senare tid.
Jag använde mig utav mitt motorsåg, vilket fick bakslag, varpå halva benpipan skars av på mitt ena ben.
Jag hade 800-900 meter i djup snö att gå till bilen. Två grankäppar fick jag tag på som jag hade till att stödja mig på.
Jag fick hoppa på ett ben.
Jag sa till mig själv – ”Tat lugnt Helge. Tat lugnt.”
Det gjorde jag.
När jag låste upp min bil tackade jag Gud att jag kommit så långt.
Jag körde hem till Grimsås.
Det blev en ganska blodig resa.
Väl hemkommen blev jag körd av min dotterdotter till en läkare i Ulricehamn.
Där blev jag väl mottagen.
Det var ett fult sår, fyllt med Helly Hansen ludd.
Trots luddet så läkte såret riktigt bra.
Jag kan inte begripa hur det gick till, men efter bara en månad var jag så pass bra läkt att jag åter arbetade i skogen.
Jag blev inte ens halt!
Men jag manar numera alltid andra till försiktighet när de ska ut i skog och mark.

Genom hela mitt liv är jag övertygad om att jag har haft en skyddsängel som min ständiga följeslagare.
Jag har varit med om så många allvarliga tillbud, ändå så har jag klarat mig helskinnad.
Det var nog förutbestämt att jag skulle få leva ett riktigt långt liv.
Iallafall är det vad jag tror.

Min Elvira blev bara 73 år.
Det blev tomt utan henne.
Efter en tid flyttade jag in på Hjälmå, Dalstorp. Det är nu snart 14 år sedan.
Här har jag det bra. Alla är så snälla emot mig.

Jag hoppas att allt detta berättade ska kunna bli till någon slags nytta.
Trots att det kommer från en enkel torparepajk, som jag.
Jag är i alla fall tacksam för ett långt liv med snälla barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
Tack.

Nedtecknat av Petra Annerdahlen.