Författare: Måns Mannerfeldt

Artikel ur ”Från Borås och de Sju häraderna – 1957”. Årg.12. Sid.51-74.
Kulturhistoriska Föreningen. Redaktör: Ingegärd Vallin

Återges med tillstånd av föreningens ordf. Lennart Wasling 2006.

FÖDD 1614 PÅ TORPA, DÖD 1685 I STOCKHOLM.
STORMAN; FÄLTHERRE; GENERAL-GUVERNÖR ÖVER SKÅNE, HALLAND OCH BLEKINGE;
KANSLER FÖR LUNDS UNIVERSITET;
GREVE TILL BOGESUND (NUVARANDE ULRICEHAMN);
FRIHERRE TILL ÖRESTEN OSV.;
HERRE TILL TORPA, OCH EN TID TILL YTTERLIGARE MÅNGA GÅRDAR I SVERIGE SAMT I ESTLAND;
MEN UNDER SINA SISTA LEVNADSÅR FÖRFÖLJD AV SÅ OGYNNSAMMA
ÖDEN, ATT HAN DOG NÄSTAN UTFATTIG

Hur man än med beundran, spänning och förvåning följer riksamiralen greve Gustaf Otto Stenbocks ovanligt märkliga livsupplevelser, stannar man alltid och gärna vid honom som herre till det gamla förnäma Torpa i Kinds härad uti Västergötland. Godset mottog han som mycket gammalt fädernearv, i rakt nedstigande led ända sedan åtminstone 1300-talet. Och på Torpa samt i våra bygder i övrigt lever alltjämt minnet av Gustaf Otto Stenbock livligt kvar. Gården har efter honom direkt i fäderne- eller mödernearv följt hans efterkommande via hans son generallöjtnanten greve Erik Gustaf Stenbock, dennes dotter Beata Elisabet (gift med överamiralen och landshövdingen friherre Carl Georg Siöblad), den sistnämndas dotter Charlotta Eleonora (gift med amiralen och presidenten greve Erik Arvid Sparre af Söfdeborg), vidare via flera generationer Sparre till agronom Fredrik Zethelius, vilken ärvt den gamla sätesgården från sin moder fru Ebba Zethelius och från dennas moder, fru Ebba Storckenfeldt, född Sparre.

Det blev många namn, som räknades upp här. Men besväret att taga reda på dem är just icke vidare stort. Ty blott man bläddrar i VII:e bandet (som behandlar släkterna Schildt-Sture) i ”Den introducerade Svenska adelns ättartavlor”, med tillägg och rättelser ut-givna av Gustaf Elgenstierna, kommer man lätt till rätta med de gamla ägarnas till Torpa namn, vilka ju måste rymmas just i det VII:e bandet, Stockholm 1932.

Under dessa förhållanden torde det vara på sin plats att i detta häfte av årsskriften ”Från Borås och de sju häraderna” ägnas uppmärksamhet åt greve Gustaf Otto Stenbock, Sveriges storman och Sjuhäradsbygdens ädle son. Redan av rubriken till denna uppsats finner vi, att vår korta biografi självfallet skall beröra Gustaf Otto Stenbocks fäderne och möderne, hans roll som krigare till lands, som vår förste generalguvernör över Skåne etc. samt vår förste kansler för Lunds universitet, vidare honom som riksamiral samt människa och egendomsherre. Givetvis bör här också observeras Gustaf Otto Stenbocks båda äktenskap samt hans fjortontaliga barnskara. En av sönerna var den store Magnus Stenbock, ”Måns Bock”, segerherren vid Hälsingborg den 28 febr. år 1710, stamfadern till alla nu levande Stenbockar och många andra personer på skilda håll och kanter.

Nu måste jag, tyvärr, av sak- och utrymmesskäl här förbigå det mesta av såväl Torpagodsets som den ”yngre Stenbockssläktens” tidigare öden. Många av oss minnes dock säkerligen ganska väl från de historiska studierna överste-fälthövitsmannen Gustaf Olofsson friherre Stenbock till Kungslena, herre till Torpa och Tofta (i Kronobergs län). Denne högt ansedde man, vilkens svärföräldrar hette Leijonhufvud och Vasa, var fader till ”gamble greve Peder Brahes” maka, till konung Gustaf I:s tredje drottning Catharina, som var 39 år yngre än konungen, samt till många söner, av vilka fältöversten och ”landshövdingen” i Västergötland Erik Stenbock till Kronobäck, Öresten, Torpa, Toftaholm och Kungslena blev farfader till Gustaf Otto. Denne Erik Stenbock, som gifte sig på Torpa med den från Hörningsholm enleverade Svante Stures dotter Malin, fick – liksom många av hans gelikar under senare delen av 1500-talet – genomgå underliga livsöden.

Alltmedan hertig Karl av Södermanland (sedermera Karl IX) för oss nu levande svenskar plägar framstå som Sveriges verklige företrädare, har konung Sigismund alltmera kommit att betraktas som – ”utböling”. Sigismund var dock vårt lands laglige konung, vilken därtill på grund av sitt mödernearv också blivit Polens rätte konung. När så Sigismund, förd av en drift och därtill tvingad av främst religiösa komplikationer med Sverige, begav sig till Polen, följdes han till detta land av mången svensk ädling. Till det ”svenska sällskapet” i Polen hos konung Sigismund sällade sig år 1597 också friherre Erik Stenbock till Torpa, vilken dit åtföljdes av sina tre söner. En av dessa var Gustaf Otto Stenbocks fader, friherre Gustaf Stenbock till Torpa.

Vi har ingen rätt att klandra de många svenska ädlingar, som – i de flesta fall följande rent, konungsligt sett, lojala synpunkter-höll fast vid konung Sigismund. Långt borta i Polens land behöll de i regel sin svenska nationalitet. Och – mirabile dictu – somliga, såsom ”landsherren” i Västergötland Gustaf Stenbock till Torpa, återvände under Karl IX:s, eller under Gustaf II Adolfs tid till Sverige och blev där framstående ämbetsmän, medan andra ”flyktingars” söner, såsom västgötarna Lennart Torstenson och Knut Jöransson Posse (Sigismunds rikskansler Jöran Knutsson Posses son), Johan Baner (den i Linköping år 1600 halshuggne Gustaf Axelsson Baners till Djursholm son) m.fl. även blev synnerligen framstående svenska krigare och ämbetsmän.

Det var sålunda ett märkligt samt originellt fädernearv, som den på Torpa år 1614 födde Gustaf Otto Stenbock hade att bära. Mödernearvet var också, förvisso, icke mindre originellt. Ty hans moder, det Sigismundsvänliga riksrådet greve Erik Brahes till Visingsborg hustru var en tysk furstinna, hertiginna av Braunschweig-Lüneburg.

Intet jävar dock den uppfattningen, som alla kännare av fakta fått, att Gustaf Otto Stenbock uppfostrades på Torpa till att vara och bli en äkta, redlig svensk man. Ordet ”uppfostrades” i detta sammanhang måste likväl tagas med förstånd… Ty vem är färdiguppfostrad vid 13 års ålder? Och det var just vid en dylik pojkålder, som Gustaf Otto Stenbock fick lämna Torpa och fäderneslandet. Men detta skedde icke under omständigheter, vilka skulle komma att minska riktningarna av de här antydda uppfostringstendenserna. Nej, det blev i stället tvärtom.

Den unge pojken Gustaf Otto blev nämligen hovjunkare hos konung Gustaf II Adolf och fick som sådan följa honom till kriget i Preussen. Härmed började en under 52 år pågående tjänst såsom krigare, som soldat fram till värdighet av fältmarskalk och som riksamiral. Denna krigstjänst avbröts blott sporadiskt några gånger, såsom när Gustaf Otto åren 1652-54 var guvernör i Riga och lagman över Ingermanland, åren 1658-64 generalguvernör över Skåne, Halland och Blekinge samt då han fick styra och regera på gamla Torpa. Men, för ingen del, tro blott nu icke, att han under de omtalade få åren fick lämna sina krigiska uppdrag! De dåvarande tiderna var i sanning så farofyllda, att något dylikt icke var tänkbart.

Motsatserna gjorde sig i stället starkt gällande. Ur historieprofessorn och statsrådet F. F. Carlsons ”Minnesteckning öfver riksamiralen grefve Gustaf Otto Stenbock” (publicerad som ett äreminne i Svenska Akademiens Handlingar år 1873) lånar vi följande citat ur ett brev från konung Karl X Gustaf till Stenbock, då han på senhösten 1658 var satt att som svensk överbefälhavare leda stormningen mot Köpenhamn: ”Eder närvaro behövdes väl i Skåne, men I ären omistlig för armén”. Själv skrev också Stenbock t.o.m.”: – – – och vet Gud, att jag då mången gång önskade mig att kunna vara både i Skåne och i lägret”.

Naturligtvis var icke heller förhållandena i Estland, i Ingermanland och i Skåne sådana, att Stenbock, när han vistades där, kunde lämna de militära uppgifterna. Försvaret av ständigt hotade östersjöprovinser samt försvaret av och försvenskningsarbetena i Skåne-Halland-Blekinge krävde ständigt, dag och natt, krigsförberedande åtgärder från lagmannens eller generalguvernörens sida. Dessbättre för honom och för de landområden, han hade att svara för, kunde han härunder så balansera de uppkommande situationerna, att ev. fiender då icke kunde sätta sina fötter på östersjöprovinsiska eller skånska jordar. Ifall det hade blivit så, då torde Karl X Gustaf – kanske – fått skäl att upprepa de hårda ord, vilka han en gång (nämligen efter de svenska motgångarna vid försvaret av Nyborgs fästning på östra delen av Fyen under det andra danska kriget) skrev med tanke på att så många svenskar fallit, under det att befälhavaren Stenbock själv räddat sig över Bältet i skydd av nattens mörker på en liten roddbåt: ”Hava fienderna tagit gätterna, kunde de gärna tagit bocken med!”

Den svenske konungens hårda ord synes dock främst vid detta tillfälle ha varit framsprungna ur hans smärta, då han fick meddelande om förlusterna vid Nyborg. Ty på intet vis minskades senare Karl X Gustafs förtroende för Gustaf Otto Stenbock. Enligt F. F. Carlson skulle t.ex. Karl X Gustaf vid sammanträffandet med Stenbock i Hälsingborg, när konungen var på väg till sin sista resa till Göteborg ha yttrat till Gustaf Otto Stenbock: ”Låt nu se, min lille man, att du bevisar min son samma kärlek, som du bevisat mig; övergiv honom icke så länge du lever!” Rådet följdes noga.

Men vi har inga skäl att nu och här gå händelserna i förväg. Det hittills omtalade är blott avsett att ge en ram kring Gustaf Otto Stenbocks utveckling och verksamma liv. Ingen må likväl här vänta sig en, om än aldrig så kortfattad, krigshistorisk skildring kring Stenbocks levnad. Just emedan det är en krigshistorisk forskare, som nu för pennan, och som känner ämnets ofantliga vidd i föreliggande fall (en vidd och en omfattning, vilken icke ens den ofta ”icke militärt tänkande” F. F. Carlson kunnat helt kretsa in i sitt äreminne), samt därtill anser, att det främst måste vara de kulturhistoriska och lokal-historiska synpunkterna, som bör belysas och betonas i denna uppsats, skall blott en mycket kortfattad rapsodi lämnas rörande Gustaf Otto Stenbock som krigare.

Saken är alltså klar. Men vid sidan härav måste vi med förvåning erkänna, att den krigarroll, vilken Gustaf Otto Stenbock fick utföra, omfattar deltagande såväl i Gustaf II Adolfs polska krig, som i hela vår del av striderna under det trettioåriga kriget samt i Karl X Gustafs kamp både i Polen och mot Danmark (varvid Gustaf Otto Stenbock fick strida mot danskarna i södra och västra Sverige, i Skåne och på de jutska öarna samt mot norrmännen i Värmland och Bohuslän).

Men det var icke nog härmed! Under Karl XI:s krigsföretag hade Stenbock dels överbefälet av vår flotta, när de då svenskägda tyska städerna år 1675 skulle undsättas, och dels ledningen av krigsföretagen mot danskarna-norrmännen i Västergötland, Bohuslän, Dal och Värmland år 1677-79. Det är överhuvud taget få svenskar, som kunnat – och fått – föra vapen under så långa och skiftande tider som Gustaf Otto Stenbock.

Kanske någon gent emot detta påstående vill hävda, att Erik Dahlbergh väl måtte ha varit ”än värre”. Nog fick denne ”hålla på” nära 20 år, efter det att Stenbock nedlagt sina befattningar. Men Erik Dahlbergh var blott 5 år, då Stenbock började kämpa under Gustaf II Adolf i Preussen. Och Stenbock hade redan varit överkommendant i Minden och Westfalen samt som generalmajor befälhavare mot danskarna i Värmland, när Dahlbergh av en ”skrivare blev soldat”, och då tjänade såsom ”simpel konduktör”. Med dessa ord är intet ont sagt om den tappre och duktige Erik Dahlbergh. Jag beundrar honom, och hans verk, helt.

Gustaf Otto Stenbocks militära karriär, vilken gick synnerligen fort, och hans deltagande i flertalet av våra slag under trettioåriga kriget omfattade tjänst vid Smålands ärorika kavalleriregemente, vid ett par tyska regementen samt vid Kronobergs regemente, där han år 1637 inträdde som chef. Han var däremot icke chef för Jönköpings regemente, som F. F. Carlson anfört.

Under Johan Baners och Lennart Torstensons rörliga fälttåg deltog Stenbock med liv och lust. Härunder – liksom när han tjänade under generalissimus pfalzgreven Karl Gustaf strax före den westfaliska freden – fick han lära sig såväl det rörliga krigets många växlande metoder som försvarets viktiga administrativa åtgärder. Erfarenheterna härutinnan kom honom väl till pass, när han blev styresman i Estland och Ingermanland, liksom när han under Karl X Gustafs polska krig i regel som befälhavare över självständigt opererande häravdelningar nödgades pröva på kraven att under ”order och contraorder” eller på egna initiativ klara sina trupper i med- och motgångar. Är 1655 blev Stenbock också rikstygmästare och chef för det svenska artilleriet. De många anfall mot fientligt artilleri i stridsställningar, som han tidigare hade fått utföra, hade bl.a. gjort honom till ”kännare av vapnet” ifråga (ett uttryck, vilket måhända först synes en icke militär läsare såsom – osakligt, men vilket ändå måste anses vara träffande).

År 1656 blev riksrådet greve Stenbock, då ännu icke 42 år, fältmarskalk. De flesta av trettioåriga krigets stora hjältar var då redan döda. Jämte Karl Gustaf Wrangel (som nu dock var befälhavare för vår flotta) och fältmarskalken Wittenberg var Gustaf Otto Stenbock en av de få då ännu levande stora krigarna från det trettioåriga kriget. När detta påstående göres, har jag dock därför icke glömt Gustaf Horn. Men denne mans dagar blev räknade, just när han under det begynnande danska kriget sattes som överbefälhavare vid försvaret av själva Sverige. I Skara avled nämligen Gustaf Horn den 19 maj 1657. Det var därefter som Stenbock fick fullmakt att näst riksdrotsen greve Per Brahe till Visingsborg föra generalbefälet i Halland, Västergötland och Småland mot de då anfallande danskarna.

Lokalgeografiskt sett, kom nu Stenbock på ”sin mammas”, alias sina fäders, ”gata”. Det var dock säkerligen, militärt sett, icke lika lätt och naturligt för en befälhavare att kämpa här, som det måste ha varit ute i Polen, där fältmarskalken var van att ständigt äga fullt utbildade trupper under sig samt att hänsynslöst kunna låta dessa föda sig av orternas tillgångar där ute. Men Stenbock fyllde likväl även här hemma i Sverige sina svåra värv mycket väl. Ett gott stöd hade han av sin svåger greve Per Brahe, den till det yttre visserligen litet bekväme lagmannen men dock den man, vilken de facto nu visade sig som en ”riksförsvarsgeneral” av Guds nåde. Om äventyr och bragder under det då pågående kriget inom Sveriges landamären (även vad rör de fortsatta striderna mot norrmännen i Bohuslän, med närliggande landskap) torde det av Försvarsstabens krigshistoriska avdelning planerade översiktsverket nästa år komma att lämna livliga skildringar. Per Brahe hade år 1650 blivit änkling, då hans första gemål, Gustaf Otto Stenbocks syster, avled. Motsvarande hårda öde hade drabbat Stenbock år 1653, när hans första maka, riksrådsdottern Brita Horn, avled. Av deras sju barn levde då fyra.

När Skåne, Blekinge och Halland efter Brömsebrofreden skulle införlivas med Sverige, gällde det för Karl X Gustaf att finna en svensk person, vilken vore särskilt lämpad att som generalguvernör ordna de inre förhållandena i de nya landsdelarna samt dessutom kunde sörja för de viktiga landsdelarnas effektiva försvar. Det ligger icke det minsta av tendenser i den skildring, som lämnats här ovan. Men det torde icke väcka förvåning hos någon, när han eller hon nu får höra, att Gustaf Otto Stenbock två dagar efter det att freden i Roskilde var undertecknad mottog konungens befallning att vara general-guvernör över land och fästningar i de nya svenska provinserna. Härmed började för Gustaf Otto Stenbock ett värv, vilket utan överdrift kan sägas blev ett av de mest betydelsefulla och för vårt land välsignelserika, som lagts på någon svensk ämbetsman.

Det må nu blott uttalas den önskan, att Gustaf Otto Stenbocks viktiga guvernörs arbete snart nog må i bokform bli vetenskapligt korrekt och fullständigt utrett. Många ännu outnyttjade källor – icke minst i Lunds universitetsbibliotek; i Landsarkivet i Lund (i generalguvernörsarkivet, jordeböcker etc.); och hos hovjägmästaren friherre C. J. Bonde på Eriksberg – finns och bör kunna ge det allra bästa kunskapsstoff. Man bör naturligtvis icke förbigå de många utredningar etc., vilka redan finns tillgängliga, och vilka belyser stora delar av ämnet ifråga.

Stunden är nu kommen att ytterligare en hårsmån beröra Gustaf Otto Stenbocks familje- och släktskapsförhållanden. Redan år 1653 hade Per Brahe ingått nytt äktenskap, när han på Bogesund, strax nordöst om Stockholm, förmälde sig med Lennart Torstensons änka, Beata De la Gardie. Det är utmärkande för vår storhetstid med de ofta förekommande dödsfallen inom familjerna, att en änkling eller en änka några få år efter sin makas eller makes bortgång ofta plägade gifta om sig. Härigenom gavs icke blott åt vederbörande kvarlevande en i regel lycklig ålderdom, utan barnrikedomen plägade också ökas, varjämte de olika släkternas kontakter stegrades i hög grad.

Liknande omständigheter som Per Brahe mötte nu också Gustaf Otto Stenbock. Grevinnan Catharina Christina De la Gardie, som var dotter till riksmarsken Jakob De la Gardie och själva Ebba Brahe, hade år 1656 blivit änka efter fältmarskalken och riksrådet greve Gustaf Adolf Lewenhaupt. Hon var syster till Karl X Gustafs svåger, den bekante greve Magnus Gabriel De la Gardie. I närvaro av konungen och drottningen sammanvigdes i Göteborg den 1 juni 1658 Gustaf Otto Stenbock med den aderton år yngre Catharina Christina De la Gardie. Härmed skapades mitt under dåvarande oroliga förhållanden i vårt land ett äktenskap, som skulle bli lyckligt och vara i 27 år. Inom detta kom sju barn till världen, och näst yngst av dem var Magnus Stenbock (den s.k. ”Måns Bock”). Gustaf Otto Stenbocks nya maka var också ett mycket behagligt men också driftigt fruntimmer. De nyöppnade släktförhållandena förde Gustaf Otto Stenbock inom Magnus De la Gardies intressesfär. Som vi snart skall få se, kom detta dock att menligt ingripa i Gustaf Otto Stenbocks öde.

De ord, med vilka den bekante brevskrivaren Johan Ekeblad från Stola (på Kålland) orienterar om G. O. Stenbocks och Christina De la Gardies bröllop, är tidstypiska. I ett brev till sin ”käre farkär” från Göteborg pingstdagen 1658 förtäljer han bl.a.:
”Tredje dagen i denna hälgen gör hans majestät bröllop åt grefve Göstaf Stenbock och grefvinnan Cristina De la Gardie, hvilket blef slutet för 2 dagar sedan, utan att han någontid hade kännt henne.”

Stunden syntes emellertid nu, i juni 1658, vara kommen för Gustaf Otto Stenbocks och hans makas, Catharina Christina De la Gardies, husliga lycka. Kanske bl.a. ett angenämt liv på Torpa hägrade för de nygifta? Men annat krävde tidsläget. Blott några dagar efter bröllopet nödgades Stenbock att sjöledes återvända till Skåne för att där sköta sitt generalguvernörskap. Med stöd närmast av fem underlydande landshövdingar m.fl. fick han nu fortsätta sitt riksgagnande verk i Skåneland.

Stenbock kunde visserligen blott påbörja och förmedla införandet av svensk lag och av svenskt undervisningsväsen i Skåneland. Han fick dock härutinnan en vacker belöning, när han år 1666 blev förordnad att bli det då nystartade Lunds universitets förste kansler.

Men två år dessförinnan hade ”icke-sjömannen” Stenbock, främst på förslag av sina två svågrar, Per Brahe och Magnus Gabriel De la Gardie, samt för den del, märkligt nog, också efter egen önskan, blivit vald och förordnad till riksamiral.

Med liv och lust började han nu söka fylla sitt viktiga nya värv. Tiderna var och blev dock ofantligt dystra inför de militära åtgärder, som vidtogs under Karl XI:s förmyndareregering. Bakslagen och ledan var stora efter de många och lyckliga tidigare krigsföretagen. Vår ekonomi låg i lägervall. Förmyndareregeringen ”solade” sig i egen bekvämlighet – en för dess medlemmar understundom skön sak, vilken likväl de facto förmörkades av inre tvedräkt och av utländska intriger mot vårt land. Högst olyckligt blev Stenbocks riksamiralskap, icke minst då snart krig tillstötte och då sjöväderleksförhållandena därtill blev så svåra, att den ännu icke fullt rustade flottan omöjligt kunde fylla sina uppgifter.

Det är nästan, som om man tvingades att mitt i ett stolt glädjespel ändra tonen och övergå till en tragedi, när nu fortsättningen av Gustaf Otto Stenbocks bana skall beröras. I tragedin ligger dock många vackra drag, vad rör vår mans eget uppträdande. Den nu efter dåtida förhållanden rätt gamle mannen led ofta svårt av gikt och annat ont. Han behöll dock livet ut sin starka pliktkänsla, trohet mot konung och fädernesland, sitt offersinne och sin lust att ånyo draga mot fienden, om så krävdes, vilket det också gjorde. Men olyckshändelserna fortsatte ändå i ökat crescendo.

Med en relativt stark, ehuru ”icke färdigutrustad, sjukvårdsförsedd och med enhetligt befäl bemannad” flotta gick år 1675 riksamiralen till sjöss för att vid det då inträffade kriget undsätta våra tyska städer. Havets oroliga element och vissa interna svagheter hos flottan tvang Stenbock att avbryta sitt undsättningsföretag och med fartygen återvända till Stockholms-skären. Den unge konungen Karl XI, uppfylld av vrede, befallde då Stenbock att ånyo löpa ut med sina skepp, och rådet anbefallde en undersökning av orsakerna till flottans förra återtåg. Stenbock förde icke överbefälet år 1676, då flottan blev slagen vid Ölands södra udde i maj månad. Men han sändes härefter till Dalarö, där den ånyo återvändande flottan befanns vara relativt oförstörd. Riksamiralen rustade så det hela efter bästa förmåga. Han fick Karl XI:s tillstånd att ånyo förestå sitt ämbete.

Men den 8 juli föll undersökningskommissionens dom över Stenbock. Han sades i denna ha kunnat dömas att ersätta alla de tyska städernas förlust, men han dömdes ”blott” att vara förlustig sitt riksamiralsämbete och skyldig att ersätta 209.341 daler silvermynt i skadestånd. Härmed blev Gustaf Otto Stenbock ”förstlingen” i den rad av efterräkningar, som kom att utmärka tiden för Karl XI:s regering. Riksamiralen blev förkrossad av domen, men han gav sig icke saklöst utan hänvisade till sina goda avsikter, sin ålder av 62 år och sin sjuklighet.

I början av år 1677 erkände konungen Stenbocks stora förtjänster samt befallde, att domen skulle utkrävas som böter, varvid 100.000 daler silvermynt snarast borde erläggas som bidrag till ”våra rustningar”. Stenbock blev en syndabock inför det rådande ekonomiska läget (härvid icke alldeles olik vissa av våra största privata företagare inför skattesituationen i våra dagar). Under en vistelse på Torpa mottog riksamiralen underrättelserna från Stockholm om de dryga efterräkningar, som drabbat honom. Han gav härpå ett klokt och vackert svar samt lät sända konungen en förteckning på sina förmögenheter, men han ansåg fortfarande domen orättvis. Karl XI meddelade senare kommissionen, att det skulle vara nog, om Stenbock blott utbetalade 100.000 daler. Härmed var hans heder räddad.

Nu framträdde den gamle Stenbocks vilja att alltfort aktivt tjäna vår krigsmakt. Sedan hans svåger, Magnus Gabriel De la Gardie, frånträtt sitt befäl, gavs åt Stenbock ledningen av våra västra landskaps försvar mot danskarna och norrmännen. Från Göteborg tog han sig verket an. Även här blev förhållandena svåra: medlen var knappa; oreda rådde i förvaltningen; inträdande skarp köld och Stenbocks egen svåra gikt – allt hämmade de våras aktivitet. Fienderna började belägra Bohus goda fästning. Men i mitten av juli kunde Stenbock ånyo stiga till häst. Överste Olof Ribbing har i ”När Hisingen var i fiendehand” (publikationen Göteborgs Försvar, årgång 1921) berättat bl.a. om Stenbocks bravader i ryggen på fienderna utanför Bohus sommaren 1678. Det var då, som fienderna, innan de bortkördes, hade inkastat i fästningen ”2265 swåra Bomber och Stinck-Potter, 600 12-pundige Granater, som blefwe kastade uthur Trää-Mörser, 161 Fyhr-Kulor, 79 korgar med Hand-Granater och 384 Stenkast föruthan otalige många Tusende Canon-Skått”. Men Bohus stolta borg föll varken den gången eller någon annan!

Ytterligare ett fälttåg återstod emellertid för Stenbock. Redan under våren 1679 inföll fienderna i Dalsland och Värmland, innan Stenbock hunnit dit till undsättning. Fortsättningsvis fick Stenbock i uppdrag att anfalla Uddevalla. Men så slöts ett allmänt stillestånd, varefter ånyo stora svårigheter mötte med avseende på fälthärens för-läggning och upplösning. Efter fredsslutet i Lund kunde den nu sextiofemårige Gustaf Otto Stenbock efter att i nära 50 år ha tjänat det allmänna lägga ned vapnen.

Av någon stillhet fick han dock icke ens härefter njuta. Tvärtom. Under de sex år, som han ytterligare fick leva, mötte honom ständigt ökade olyckor. Hela det samhällsskick, inom vilket han utvecklat sin verksamhet, föll. Stenbocks samlade stora gods och förmögenhet måste skingras som följd av de anklagelser och efterräkningar, vilka ständigt träffade honom. Härvid medverkade bl.a. vidräkningar mot svågerns, Magnus Gabriel De la Gardies, parti samt rent personligt riktade anmärkningar mot Stenbock att han – i det han följt tidens sed – hade nyttjat sina underlydande till sina egna byggen. Han kunde dock behålla sitt gamla Torpa. Stenbock avled i Stockholm den 25 september 1685. Vid hans grav yttrades, att i medgång förhävde han sig aldrig, i motgång var han tålig och aldrig försagd; med alltid oförändrad uppsyn bar han både lycka och olycka, både goda och onda dagar. Gravsättningen skedde i Sten Sture-graven i Strängnäs domkyrka, där hans andra maka också nedbäddades, sedan hon avlidit så sent som år 1707. – Gustaf Otto Stenbock var under sitt långa liv med alla dess växlingar längre och i högre grad herre till Torpa än någon annan det varit eller blivit. Men han kom icke, såsom fadern och farfadern, att vila i Torpagraven i Länghems kyrka.

Vad vet vi nu om Gustaf Otto Stenbock som herre till Torpa vid sidan av de upplysningar, vilka redan lämnats? För att svara på den frågan utnyttjar jag här till en del de uppgifter, som lämnats av min nu avlidne vän, kaptenen och riddarhuskanslisten greve Reinhold Stenbock i studien ”Torpa, Historik jämte ägarelängd”, 1925, 1929. Helt naturligt måste även dessa upplysningar bli kortfattade.

I 40 år var Gustaf Otto Stenbock herre till Torpa. Enär den avgörande delen av denna tidsrymd sammanföll med det under vår storhetstid rådande intresset att bättra på de gamla herrgårdarna, nybygga eller modernisera dem, är det lätt att förstå den dåvarande stora livaktigheten rörande förhållandena på Torpa. Stenbock glömde aldrig sin gamla fädernegård, huru många övriga gods än kom att tillfalla honom. Här var städse hans huvudresidens. Frånsett gårdens traditionsvärde och känslobetydelse, låg den också icke illa till, geografiskt sett, för Gustaf Otto Stenbock med avseende på anhalt-stationsläge under hans många tillfälliga förflyttningar såväl från guvernörs- och universitetskanslerskapet i Skåne till Stockholm som i samband med de olika fältherrebefattningarna upprepade gånger i södra och västra Sverige.

Torpas medeltida betydelse som viktig strategisk ort, [där gården ju låg vid Asundens (Åsundens) sydvästligaste avloppssjö, strax söder om Ätrans utflöde], var alltjämt bibehållen. Landsvägen Falköping-Bogesund (Ulricehamn) med sina tre viktiga åt Halland löpande grenar öster om Asunden-Sämsjön-Bystadssjön via Limmared- Tranemo; mellan Asundens utlöpare Valdbrosjön och Sämsjön över Vegby-Länghems kyrka mot Svenljunga osv.; samt ”den verkliga åldriga Ätrastigen”, Redvägen (Ridvägen), över Tväred-Dannike-Hillared också mot Svenljunga omslöt ju det gamla Torpagodset. Detsammas betydelse som en slags huvudort i Väst-Sverige under Stenbocks förfäders tid, ytterligare befästad som sådan genom Gustaf Vasas giftermål med Catharina Stenbock, bibehölls förvisso under Gustaf Ottos och hans gemålers levnad. När riksamiralen besökte sitt Torpa, vilket skedde så ofta omständigheterna detta tillät, satt han på säker grund, med goda utsikts- och förbindelsemöjligheter åt skilda håll. Så mycket större blev därför möjligheterna för honom att då kunna ägna sig åt sin kära gårds förbättrande.

Som väl är, äger vi bevarade två kartor, vilka stammar från Gustaf Otto Stenbocks regementskap. Den äldsta, som i original alltjämt finnes i Torpa gårdsarkiv, är ”Geografisk Afritning öfver Tårpa Sätes Gårdh 1648”. Den andra förvaras i Kungl. Lantmäteristyrelsens arkiv i Stockholm under signum ”Kiettil Claesson Felterus’ karta över Torpa 1683”. Lägger vi härtill den i Kungl. Biblioteket förvarade antagligen på 1670-talet av Erik Dahlbergh gjorda originalteckningen över Torpa , vilken är förlaga till kopparsticket över gården i ”Suecia Antiqua et Hodierna”, finner vi sålunda med glädje och tacksamhet, att vi äger goda vittnen om Torpas förhållanden och förbättringar under Gustaf Otto Stenbocks tid. Dessa blir ännu flera, om vi därtill kommer ihåg såväl det i Riksarkivet förvarade sigillet av år 1669 av Torpa borgrätt, ”Torpa borrats sigill”, som en del minnen inom Torpa stenhus samt förekomsten av en samling urkunder (icke minst i Gustaf Otto Stenbocks samling i Riksarkivet). Dessutom lever en massa minneserinringar i bygderna, vilka i våra dagar som ett värdefullt arv, avsett att föras vidare, främst bevaras av fru Ebba Zethelius på Torpa. Många gånger har jag med allra största spänning och intresse fått höra Gustaf Otto Stenbock-minnen berättade av henne och hennes man, kammarherren Fritz Zethelius, samt se dem visade på Torpa.

In summa må här blott som allra hastigast beröras några få av erfarenheterna enligt ovan. Av 1648 års karta ser vi, huru borggårdskomplexet då var omgivet av stängsel med rikt utsirade grindar och portar. Ett litet ”lusthus” synes söder om stenhuset i den redan då ungefär hundraåriga trädgården. Norr om borgholmen låg ”dammen”, den av ålder, typiskt nog, kallade ”Braxendammen”. Erik Dahlbergh har därtill tecknat den lilla ”fataburen”, förrådshuset med sin åt alla sidor utskjutande övervåning, som jämte det också lilla ”kapellet”, fanns på borggården.

Det är självfallet, att Gustaf Otto Stenbock genom beröringen med kontinenten under de tyska och polska krigen samt i det byggnadskulturellt blomstrande Danmark skulle – likt så många andra svenskar – ha fått mottaga givande intryck av stegrade anspråk på livet och av dyrbarare levnadsvanor. Gustaf Otto Stenbock medhann också att låta utföra stora omläggningsarbeten på sin sätesgård. Som det gamla stenhuset icke längre motsvarade tidens krav på bekvämlighet och ljusa, varma rum, lät han uppföra ett nytt boningshus, av trävirke i två våningar, med en segmentgavel på södra långsidans mitt. Detsamma är avbildat på den Dahlberghska teckningen . Byggnaden flankeras av två envåniga flyglar, försedda med s.k. säteritak. Den av olika främmande personer understundom hörda uppfattningen, att den nuvarande herrgårdsbyggnaden på Torpa skulle vara det av Gustaf Otto Stenbock byggda trähuset, är felaktig. Detta hus brann ned på 1700-talet. Och den nuvarande herrgårdsbyggnaden, med sina två framspringande flyglar, är uppförd sannolikt på det äldre husets grund samt invigd år 1809.

Ehuru det gamla stenhuset övergavs som bostadshus under Gustaf Otto Stenbocks tid, lämnades det icke utan omsorg och användning (fastän synbarligen även dess direkta försvarsuppgifter då utdömdes). Här var fortfarande festlokalerna samlade. Här låg också den gamla rustkammaren. Glanstiden för denna synes ha infallit under Gustaf Otto Stenbocks tid. I densamma fanns då en särdeles rikhaltig vapensamling samt mycket av konst- och kulturhistoriskt värde.

Gustaf Otto Stenbock ägnade sin uppmärksamhet även åt omgivningarna på Torpa, bl.a. åt de tre därstädes då liggande ”djurgårdarna”. – Som godsherre var Stenbock god och rättvis mot sina många underlydande.

Den nuvarande slottskyrkan, Nya kapellet, i södra delen av bottenvåningen i stenhuset är ett verk genom Christina De la Gardies inflytande. En viktig ombyggnad av själva stenhuset ägde också rum, inspirerad av henne. Hon hade synbarligen något av samma konstintresse, som utmärkte hennes broder, Magnus Gabriel De la Gardie.

Det är med en viss ruelse, som jag går att nedlägga pennan efter denna överblick. Genom intryck från min fader, som var en god kännare av de äldre förhållandena på Torpa; genom hörsägner, icke minst från min makas familj (som härstammar direkt från Gustaf Otto Stenbock); och genom mångåriga forskningar i arkivalier rörande 1630-
t.o.m. 1650-talen vet jag, att mycket mera borde kunna ha utvunnits kring det här behandlade ämnet, än vad som skett. Bristande tid samt andra omständigheter har kommit att hämma uppgiftens lösande på bästa och fullständigaste sätt. Men viljan är, och har varit, god. Kunde det här lämnade materialet vid sidan om påminnelsen om Torpaherren greve Gustaf Otto Stenbocks märkliga liv också stimulera någon eller några att fortsätta och fördjupa forskningarna, vore mycket vunnet.

Som en syntes av Gustaf Otto Stenbocks liv torde, med fog, dessa två rader av svågern, rikskanslern och riksdrotsen Magnus Gabriel De la Gardies till Läckö vackra psalms andra vers (Sv. psalmboken, 1937, nr 555: 2) kunna sättas:
”Jag kommer av ett brusand hav
på rätta glädjestranden.”

Detta gäller icke blott den mycket gudfruktige greve Gustaf Otto Stenbocks själ och ande. I sanning: orden kan också tillämpas inför det alltid levande minnet av den gamle fältmarskalken och riksamiralen, den ädle herren till Torpa, Sjuhäradsbygdens store son.