Författare: Ingvar Hallqvist och Kent Andersson

Artikel ur ”Kindsforskaren” Nr.2 – 2004 Årg. 15 Sid.8&9

Vi som lever i norra delen av Kind är skyldiga Gunda Kristoffersen ett stort tack. År 1934 intervjuade hon bland annat sin mormor Alida Melander (född Andersdotter i Södra Åsarp 1859) om arbete med jorden, skogen, djuren, hemmet, kläderna, naturfenomenen, umgängesformerna, sådant vi kallar skrock och mysterier med mera i Kindsbygden. Andra hon intervjuade var farfadern Carl Danielsson på Kullen, född 1834 i Öreryd, Stefanus Karlsson, född 1858 och Ida Karlberg, född Andersdotter i Ågården, Kalv 1858 och Emma Larsson, född 1851 i Ambjörnarp. En mycket värdefull samling berättelser, som i original finns på Folklivsarkivet i Göteborg. Forskarklubben har köpt in kopior av hela samlingen.

Vem var Gunda Kristoffersen? Gunda föddes 1910 som näst äldsta barn till Joel och Natalia Carlsson från Älmås Östergården i Dalstorp. Föräldrarna ägde och brukade gården, som kallades ”Kullen”, till 1922 då den såldes. De flyttade då som affärsidkare till Tranemo. Under skolåren drabbades Gunda av en muskelsjukdom, som med tiden satte henne i rullstol. Trots sitt svåra fysiska handikapp var hon kraftfull och driftig med egna företag, först i Mölndal sedan en bokföringsbyrå i Borås. År 1947 gifte hon sig med norrmannen Arnold Kristoffersen. Gunda slutade sina dagar i Hyssna år 1980.

Gunda var brorsdotter till den i bygden kända Lydia Danielsson (Lydia på Kullen), som skrev nyckelromanen ”Där susar skog – Där skälver asp”, utgiven med kommentarer av Kent Andersson.

NÅGRA SMAKBITAR

Här bjuder vi på några smakbitar ur den digra samlingen med uppteckningar. Gundas farfar, Carl Danielsson berättade:
– Gulsjuka. Man skulle skava gul mossa på en gammal vägg som vette åt norr, samt ta en gulsparv med fjäder och allt och torka tillsammans och stöta det. Det skulle sedan ges den sjuke att ta in.
Mormor Alida berättade bland mycket annat om vad man skulle iakttaga när man hade ett nyfött barn i huset.

– Det första djur ett nyfött barn skulle röra vid var en hund, ty då fick det gott läkekött. Man skulle rulla barnet på en spiselhäll, utifrån och inåt, det var för att det skulle bli ”härdigt” (ej ömtåligt) och för att det inte skulle få skivert, ty det rullades ut och bort genom skorstenen.

En något annorlunda ramsa gav, enligt Alida, svar på vem man skulle få gifta sig med.
– Man kunde plocka blad efter blad från en prästkrage för att se om man blev gift. Sedan kunde man fråga: ”Konung, riddare, präst, bonde eller tiggare”. Man nappade blad för blad för att se vad yrke den tillkommande skulle ha. Man drog upp ett strå och pressade ut en droppe. Åt det håll som droppen föll bodde fästmannen.

Ida Karlberg, född 1858 i Kalv, bidrar med en berättelse om en mäktig speleman med mera:
– Näcken bodde i sjöar och bäckar och hördes ofta spela. Han kunde genom sitt spel dra människor till sig så de drunknade. Om man bad honom om midsommarafton, så fick man det man ville ha. En spelman som lärt av honom spelade en gång Näckens polska och kunde inte sluta spela innan man ryckte stråken ur hans hand. En gubbe fångade en dag en vit häst som han satte för plogen och plöjde med. Han höll på i två dagar, därefter skulle han släppa hästen på bete, men så fort hästen blev lös kastade han sig i forsen och försvann. Gubben förstod, att det var Näcken som uppträtt i hästgestalt. Om man offrade en vit katt till Näcken fick man fiskelycka. Han kunde uppträda som en sjöjungfru med långt böljande hår och fiskstjärt, den så kallade Havsfrua. ”Havsfrua tvättar byk”, sade man då det var mycket skum på vattnet.

Funderar du över hur du skall ordna och dona med slåtter, skörd och tröskning? Stefanus Karlsson i Askåker, Ljungsarp, född samma år som Ida, delar med sig av sin kunskap:

– Om isen vid islossning drev åt söder skulle det bli ett gott år, drev den åt norr blev det missväxt. Om det var någon nykommen i byn skulle den bjuda på någon förtäring, den så kallade ”gulbenskanna” , annars blev det inte väl med slåttern. För att skydda skörden mot råttor lades enris i alla hörn på ladan. Efter slåttern gjordes slåtterkalas. Som stående rätt förekom sötost, brynost och först och sist brännvin. Man använde slagor vid tröskinga. Det var två käppar hopbundna med en läderrem, så kallad ”präglatrösking”. Man tröskade par om par, så att två stod mittemot varandra och slog var sitt slag på den på loggolvet utbredda säden. Man brukade gå upp tidigt på morgonen och ”tröska otte”. Till lyse användes då en lykta med ljus i, upphängd på en bjälke. Tröskningen skulle vara avslutad till jul om det var bra.

gulsjuka = gulsot
skivert = engelska sjukan

ENA VISA

Några visor finns med i Gundas samling. De är alla lämnade av hennes mormor Alida, som också bidrog med noterna, om det nu är så att du känner dig spelsugen.

Nu är det sommar och göken gal
blommorna växer på ängen.
Mamma tager på lillan en schal,
pappa säger till drängen:
Sela hästen och spänn för,
gör allt i ordning som sig bör.
Lillan ska åka till mormor.