Artikel ur Borås Tidning 1995-10-22.
Artikelförfattare Mikael Andersson.

Kort men fantastisk! Så kan historien om Grimsås samhälle enklast beskrivas, enligt Tomas Rundqvist, före detta skollärare, bygdeforskare och Grimsåsbo sedan 1938.

I söndags kväll var det dags för ett av grimsåsveckans populäraste arrangemang: ”Berättarkväll i bygdegården”, då unga som gamla samlades för att lyssna på minnen från Grimsås ”födslotid” vid seklets början.
På berättarkvällen kunde vi inte vara med, men en förmiddag samlade vi några av dem som var med då det begav sig: Hans Björk, 88, Åke Tengskog, 85, Hildur Andersson, 92, och Svea Andersson, 85, samt Tomas Rundqvist 85 år.

Något av det fantastiska med Grimsås är att samhället aldrig skulle blivit till, om inte Borås-Alvesta Järnvägs AB 1902 beslutat lägga en station i dåvarande Grimsås by.
– På den tiden fanns här bara en gård, Hammarn, men redan året efter, 1903, öppnades här en affär. 1905 byggdes tre hus till, bland annat skomakarns och snickarns, berättar Tomas Rundqvist.
– 1907 fick byn ett bageri, men det gick i konkurs nästan med en gång.

Kaféliv
Bättre gick det för de ölkaféer som tidigt såg dagens ljus i Grimsås och lockade till sig virkesarbetare från trakterna omkring. Flera grimsåsbor, bland andra byns förste invånare Patrik Svensson, höll med ett kafé som extraknäck.
– På den tiden fanns det restriktioner som sa att ölen skulle serveras till smörgås. Men det var ju inte alla som var hungriga, så smörgåsen gick in och ut och blev så småningom rätt sliten, minns Hans Björk.
– Till sist var det någon som föreslog att kaféägare Svensson skulle skaffa sig en porslinssmörgås.

På den tiden var det också ett söndagsnöje att köpa två cigaretter för fem öre, eller tio stycken av en billigare sort för 15 öre hos handlaren. Detta samtidigt som tågets ankomst besågs.

Ortens första industri var Grimsås lådfabrik, ”Såget” kallat i folkmun.
– Den var länge den enda industri som hade öppet året om och det var där ”höginkomsttagarna” jobbade, de som tjänade 60 öre i timmen, minns Åke Tengskog.
Men så fick de också arbeta hårt för pengarna. Nio timmar om dagen, måndag till fredag. Plus fem timmar på lördagen.
Grimsås andra stora näring var annars pressning av torv, vilken bröts på mossen utanför samhället.
– Det var ett hårt jobb. Först skulle torven brytas och bäras på böjd rygg till vagnarna på den smalspåriga järnvägen. Länge fick vi skjuta vagnarna för hand ner till samhället, innan vi först fick en bensinmotor och senare ett eldrivet lokomotiv, berättar Åke Tengskog.

”Bykade”
Hildur Andersson har andra erfarenheter att förtälja om.
– På den tiden stortvättade eller ”bykade” vi, som det hette, två gånger om året.
– Först hällde vi björkaska i ett väldigt stort tvättkar. Sedan slog vi på hett vatten, gryta efter gryta. För att tvätten skulle bli ren klapprade vi den med ”klappeträn” vid brunnen och sedan var det bara att låta den torka utomhus eller på vinden om höstarna.
Tvätten blev så mycket lättare när man fick vattenledning fram till gården, och slapp bära vattnet. Hildur hade nog att göra ändå, med sex småflickor att fostra.
Hildur och hennes man Luther Andersson, tillhörde annars dem som hade det bättre ställt. Familjen bedrev lantbruk och hade fem eller sex kor och en häst.

Piga och dräng
Svea Andersson hörde till dem som kanske fick slita ändå hårdare. Hon var enda barnet i familjen när hon växte upp.
Man kan nog säga att jag var både piga och dräng – samtidigt. Förutom hushållsarbete, var det till att hjälpa till att sköta djuren, skörda och tröska, med mera, med mera.
Så mycket tid till nöjen blev det inte över.
– Men ibland var det dans här i Grimsås. Annars cyklade vi till Nittorp eller Ljungsarp. När vi skulle hem fick man försöka hitta i månskenet.
Några ordentliga väganslutningar fick inte Grimsås förrän på 1940-talet, efter att mejeriet etablerat sig. Mjölken skulle fram, även om det ännu var med häst och vagn.
Första bilen hade dock kommit till Grimsås långt tidigare, närmare bestämt 1921, då virkeshandlare Julander skaffat sig ett åkedon.

Första filmen
Ett par år tidigare, 1918 eller 1919, hade Åke Tengskog sett sin första biofilm tillsammans med sin pappa.
– Det var bioförevisning uppe på vinden, där Hildur bor idag. Vad jag minns av filmen var att det skakade och hoppade väldigt på duken.

Inte var det nådigt att vara skolbarn på den tiden heller. Beroende vilken sida av bäcken barnen bodde på fick de antingen gå till skolan i Mossebo eller Nittorp.
Det var till att gå ett par mil om dagen på dåliga vägar. Och inte plogade dom om vintern heller. Och sen när vi skulle läsa för prästen fick vi ta oss ända till Tranemo, minns Hans Björk.

Först vid 1900-talets mitt kom det riktiga lyftet för Grimsås. Det var då Karl Olsson, ortens torvfabrikör och bankman, satsade på något så annorlunda som kabeltillverkning – IKO-Kabel var fött och växte snabbt till en storindustri. Därmed var Grimsås, så att säga, placerat på kartan.

Att man 1965 nådde smått otroliga framgångar inom fotbollen – Grimsås IF kvalade till allsvenskan inför 15 000 åskådare på Grimsborg – är väl fantastiskt nog.
Men det låter vi vara en annan historia.

FOTNOT: De äldre bilder som illustrerar Grimsås historia i reportaget är hämtade från en utställning i hembygdsgården, som funnits att beskåda under grimsåsveckan.(1995)