Samtal med Göte Josefsson född 1928 i Nittorps by och Stig Josefsson född 1930 i Gumpebo.
Samtalen hölls i mars 2007.

Flera av de arbeten som vi sågs uträtta av våra föräldrar och av far/morföräldrar håller på att försvinna eller så har det redan försvunnit.
Anledningen till det är enkel – de behövs inte längre uträttas.
Utvecklingen har gått framåt.
Idag utför vi istället arbeten som våra förfäder aldrig skulle ha förstått sig på.
Dåtidens arbete var över lag mer krävande än nutidens.

Vi pratar om den tid då drängarna inte anställdes efter sina betyg, utan efter ett väl uträttat lyft av ”drängastenen”.
”Drängastenen” kallades ibland även för ”löftestenen” och låg placerad på de större gårdarnas ägor.
Rent krasst kan sägas att om den sökande inte kunde lyfta den där stenen, fick han heller ingen anställning.
Till saken hör att det var oerhört tunga stenar, vars tyngd ofta inte ens klarades att bära av storbonden själv.

Storbönderna höll sig inte enbart med drängar.
De hade utöver sin piga, även andra kvinnor till hjälp vid specifika arbeten.
Dessa kvinnor, ofta bosatta på arrenden till bönderna, arbetade bland annat som räfserskor vid behov.
Att räfsa ansågs nämligen vara ett riktigt kvinnogöra och det sågs med förnedring ifall en karl mot förmodan hade tagit sig an uppgiften.
Enligt hörsägen förstörde räfserskorna den första hästräfsan.
De tyckte inte om att hästarna tog deras arbete och därigenom även den lilla lön de tidigare hade kunnat få.
En lön som ofta utbetalades i form av ett köttstycke eller liknande.

Det var ett hårt arbete att odla mark, med mycket stenspättning.
Därefter brukades marken, såddes och skördades slutligen.
Det var en konst att slå med lie.
Den slipades på slipstenen som fanns hemmavid.
När man sedan skulle ut på markerna för att slå, bar man även med sig ett litet bryne och en ”vespestecka” för att få bort råeggen.
Det var mycket viktigt att aldrig släppa ner lien ner i backen men den var otymplig och tung så det var inte alltid så lätt.
Där åkrarna låg nära ett vattentag var det särskilt viktigt att hålla lien en bit över marken.
Om lieeggen fick aldrig så lite vatten och sand på sig tog det bettet på den direkt.
Konsten att slå med lie gick i arv från far till son.

Tänk, så många gamla arbetade åkrar det på senare år har planterats skog på!

Skörden var viktig och var i första hand till för djurfoder.
För till och med de allra fattigaste bönderna hade åtminstone, en ko.
En liten del av skörden tog man dessutom till byte av innehållet i hushållets bolster, vilket byttes en gång per år.

Att äga en ko var så gott som nödvändigt.
Av den fick man mjölk och hjälp i arbetet i form av en dragare.
Själva mjölkningen var ett kvinnogöra.
Många är de historier om de blivande eller nyss förlösta kvinnor som mer eller mindre fick passa på att föda mellan mjölkningarna eftersom deras män inte behärskade mjölkarbetet.
Mjölken samlades i stora mjölkkannor som fyllda forslades till byns mjölkbord.
Arbetet var männens och uppskattades av dem.
Mjölkbordet var nämligen något av en samlingspunkt och där gavs tillfälle att lägga in en pris snus och prata bort en stund med grannarna.
Mjölken körde de oftast på en cykelkärra från gården till mjölkbordet, där kannorna sedan hämtades av en bil som körde hela lasset till mejeriet.
En del av mjölken behöll man till hemmet, där den bland annat blev till smör.
Det var ett styvt arbete att kärna smöret riktigt gult och fint.
På senare tid ersattes smörkärnan av andra hjälpmedel vilket underlättade arbetet en hel del.

Många gårdar, stora som små, höll sig ofta med får.
Av dem fick man utöver kött även eftertraktad ull.
Att bereda ullen hörde till kvällsarbetet.
Många gånger var det karlarna som drog ullen i ”skrubbestolen”, en slags stol med kraftiga piggar som stack upp.
På dessa piggar drogs ullen fram och tillbaka så att den reddes ut ordentligt och blev mjuk och fin.
Därefter togs ullen över av kvinnorna för att bli kardad och spunnen.
Det var först efter denna procedur som de kunde börja väva.

Att se till att det fanns ved att tillgå i hemmet var en annan nödvändighet då spisen krävde det som bränsle och det var boningens enda värmekälla.

Slakten var otäck.
För inte så vansinnigt länge sedan skars faktiskt fåren levande, direkt i halsen”¦
På grisarna däremot sattes det en slaktmask.
Det var en slags mask, vars mitt hamnade uppe på huvudet på grisarna.
Mitt på masken satt en rejält grov spik som man slog ner med en slägga.
Då blev grisen hjärndöd och slakten kunde börja.
Nej hujedamejdå, slakten sköts bättre nu för tiden.

Det var brukligt att det fanns en cykel i varje hem.
Barncyklar var oerhört sällsynta.
Istället skjutsades barnen på pakethållaren och på en brädlapp som sattes fast i ramen på damcyklarna.
Hade man istället en herrcykel, fick barnen hänga under stången!

När vi hade vuxit upp till unga män och tjänade våra första alldeles egna pengar, var det rent allmänt tre viktiga och snabba inköp som skulle göras.
Det var en kostym, en hatt och en cykel.
Utan en proper kostym kunde man nämligen inte gå ut och dansa.
Om man mot förmodan skulle ge sig iväg på en tillställning i enbart byxor och skjorta, skulle man helt enkelt inte bli insläppt.
En cykel var ju förstås en fantastisk lättnad, vad gällde att kunna transportera sig till olika ställen.
Det fanns gott om dansställen där musiken spelades av spelemän.
Danskvällarna sågs alltid ett antal gubbar i trakten, cykla omkring med sina dragspel på ryggarna då de var på väg till kvällens olika arbeten.

Ja, många av dessa minnen kommer snart att glömmas bort.
Någon sentimentalitet över det känner vi inte men det är ändå roligt att bevara bygdens historia på detta sätt.
Om femtio år kanske det återigen är högsta mode med kostym och hatt!

Nedtecknat av Petra Annerdahlen.