Berättat år 2007 av Dagny Gustavsson f. Johansson. Hon föddes i Gölingstorp 1919 där hon bodde fram till 4 års ålder. Familjen flyttade då till Knestorp, där Dagny bodde resterande barndom.

Första frimarknaden i Gölingstorp var den 19 september 1862. Det är lätt att komma ihåg, för det har inom familjen alltid berättats att min farfar Oscar Celius Johansson också föddes den dagen.
Han föddes just i Gölingstorp, på Sörgården.
Sedan dess har det varit marknad två gånger om året. Höst och vår marknad. Under alla dessa år har det endast varit inställt två gånger beroende på snöstorm vid det ena tillfället och mul- och klövsjuka vid det andra.

Då jag var barn, på 20-talet, var marknaderna väl etablerade och välbesökta. Det innebar ett välkommet avbrott i vardagen. Längtan till dem stod högre i kurs än något annat, jul och födelsedagar inräknat.
När så äntligen dessa dagar kom, var det bråda tider för alla boende i Gölingstorp med omnejd. Varje marknadstillfälle pågick, för dem, i tre dagar.
Tidigt på morgonen dag 1 åkte alla vuxna karlar som hade häst och vagn till stationerna i Brandsmo eller Limmared.
Där togs knallar från vida omkring emot och fick hjälp att lasta av sin packning.
Dessa knallar forslades sedan till Gölingstorp och installerades i de ladugårdar och gårdar som fanns till buds.
Även kvinnorna steg upp i ottan.
På deras lott stod matlagning, servering och uppassning.
I vartenda upptänkligt kök i Gölingstorp lagades och serverades det mat.
Det gick åt enorma mängder.
Kvinnorna hade även ansvar för barnen. Men då de hade fullt upp med sitt, blev det väl så, att de barn som var stora nog att komma med på marknaden, var också stora nog att klara sig själva. Barn i barnvagn såg man aldrig till, skulle man med på marknad, var man stor nog att gå.
Var man som barn hungrig, gick man bara in i ett kök och fick sig en bit mat.
Friheten var total.

Vid ett marknadstillfälle, då jag var 2 månader, blev jag bortrövad!
Min mamma var fullt upptagen i köket i en av marknadens serveringar, ett serveringsställe där det förresten än i dag serveras kaffe och våfflor.
Lilla jag, låg nedbäddad i en korg på golvet.
Plötsligt upptäcktes det att jag var borta.
Lätt panik uppstod, men efter bara en liten stund återfanns jag på marknadstorget i famnen på en
”lurig gubbe”.
Jag lades tillbaka i min korg och arbetet kunde fortsätta. Ordningen var återställd.
Trots denna incident, var det aldrig så att vi barn blev varnade för något eller någon.
Marknaden var fri. Det gick alltid bra.

Första marknadsdagen installerade sig alla kreatursägare och knallar.
Dag 2 var den stora dagen för allmänheten. Det var då kreatursauktionen och knalleförsäljningen var igång.
Dag 3 kördes folk tillbaka till stationen och tillagningen i köken pågick fortfarande.
De karlar som inte hade tillgång till egen häst och vagn städade på marknadsplatsen.
Från tidig morgon till sena kväll höll det på.
Sista kvällen när allt var klart, fanns det i de flesta hem en totalt utmattad mor vid spisen och en något överförfriskad far vid köksbordet.
Det dracks nämligen en hel del dessa dagar. Men det var inget som vi barn tänkte så mycket på, det hörde ju till.

Det var många, många fler knallar på den tiden, jämfört med idag. Skillnaden är enorm.
Knallarna kom både från lokalt håll och långväga.
Alla människor kände förväntan inför denna dag.
Här träffades och pratade man med folk och fä.
Något som inte var alldeles ovanligt var att unga, förälskade par passade på att köpa ringar och förlova sig på plats.
En fantastisk mötesplats.

Min morfar tillverkade potatiskorgar och andra korgar som såldes på marknaden. Min farfar hjälpte till med kreaturen på auktionen.
Av dessa båda herrar fick jag marknadspeng, inga större summor, men det räckte gott till lite karameller och det som man tyckte sig behöva.
Att få marknadspeng av den äldre generationen var vanligt förekommande.

Då jag blev något äldre, men fortfarande var barn, kom det ett tivoli till marknaden.
Det var något otroligt roligt och något man aldrig hade skådat tidigare.
Tivolit slogs upp alldeles intill dåvarande gästgiveri, det hus som fortfarande ligger i vägkorset mot Dalstorp.

I krönet i uppförsbacken, mitt emot det hus som numera är fallfärdigt och ligger öde, mot Ljungsarp till, låg en dasslänga.
Under marknadsdagarna användes utedassen i hela Gölingstorp som allmänna.
Man gick in där det var ledigt, om det så var inne på gården hos någon privatperson.

Det var mest ”bonnafolk” på marknaden beroende på att det var mest sådant folk boende i trakten, men ”fint folk” kom också.
Så gott som alla var där.
Många av besökarna kom till fots. De som färdades med häst och vagn fick inkvartera dessa i stallar och ladugårdar där det fanns plats. Där kunde hästarna vila upp sig och få dricka lite vatten.

De barn som bodde i Gölingstorp och i småbyarna runt omkring, gick inte till skolan alls marknadsdag 2.
Det var egentligen ingen fridag men beteendet accepterades utan någon form av fysisk bestraffning.
Men glad åt det var han inte, Arvid Olsson – skolläraren.
För att locka till sig barn till skolan just den dagen delade han ut 25 öre till vart och ett av de barn som faktiskt ändå kom.
Det var alltid Ryda- och Moghultsbarnen, som ju ändå hade tillräcklig lång väg bara att komma till skolan.
En del av Nittorpsbarnen tog sig till skolan för att genast efter avslutad skoldag springa iväg till Gölingstorp för att handla upp pengen, som i storlek var väl tilltagen.
Den resterande delen Nittorpsbarn, stod emot pengen och tillbringade istället hela dagen på marknaden.

Så fort det blev ljust, marknadsdag 3, alltså städdagen, skyndade alla kringboende barnen tillbaka till marknadsplatsen.
Den morgonen var nästan lika rolig som den riktiga marknadsdagen.
Det var då som man kunde göra de riktiga fynden bland alla sopor och tappat som ännu inte var bortforslat. Man kunde hitta både pengar, smycken och annat.
Det man hittade – det fick man.
Letandet pågick tills det var dags att SPRINGA till skolan i Nittorp.
Där började man sedan i tanken att längta till nästa Gölingstorp marknad”¦