Författare: Torbjörn Fogelberg

Artikel ur ”Från Borås och de Sju häraderna – 1984″. Årg.37. Sid.115-142.
Kulturhistoriska Föreningen. Redaktör Anders Larson.

Återges med tillstånd av föreningens ordf. Lennart Wasling 2006.

Hittills publicerade uppgifter om glastillverkning i Mossebo socken är tämligen svävande. I minnesskriften till Limmareds glasbruks 200-årsjubileum 1940 nämns en resolution år 1831 över en till K M:t ingiven klagoskrift, där brukets ägare anmärkte på en obehörig och obehaglig konkurrens genom att ett glasbruk grundats på Häljabo gård i Mossebo socken. Enligt resolutionen föranledde klagoskriften emellertid ingen åtgärd.
(1)Olof Nordström uppger i sitt 1962 publicerade arbete Svensk glasindustri 1550-1960 att Bollsjö glasbruk i Mossebo anlagts 1831 och nedlagts 1881. De i tidigare litteratur nämnda bruken Bollsjö och Mossebo har enligt honom varit identiska (2). Slutligen har Jarl Weidow i sitt 1969 publicerade arbete Svenska glasbruk 1955-1965 formulerat sig försiktigare om det enligt honom 1830 anlagda Bollsjö å Helgebo gård, 1 mil sydost om Limmared. Han citerar Heribert Seitz arbete Äldre svenskt glas, enligt vilket bruket fick fortsätta, men skriver ”Om glastillverkningen kom igång är emellertid icke med visshet känt.” Weidow refererar vidare till minnesskriften om Limmared, enligt vilken företaget 1856 anlade Bollsjö glasbruk, 18km sydost om Limmared. Bruket uppges ha drivits till år 1877. Slutligen skriver Weidow om Bollsjö, som han uppger ha lagts ned 1881: ”Att avståndsbedömningen icke överensstämmer med Helgebo gård, där Mossebo angives vara anlagt kan ju bero på mindre korrekta angivelser. Det kan antagas att Mossebo och Bollsjö varit samma bruk. ”(3)

Syftet med den följande undersökningen är att något närmare söka belysa bakgrunden till planerandet av glasbruk i Mossebo under 1800-talet, vilka som engagerat sig häri, samt i vilken utsträckning planerna kunnat realiseras. Källorna utgöres dels av två akter i riksarkivet dels av Limmareds glasbruks numera i landsarkivet i Göteborg förvarade arkiv.

Vi kan då först konstatera att glastillverkningen vid det år 1740 privilegierade Limmared under mitten av 1820-talet råkade in i en stagnationsperiod. Bruket ägdes sedan slutet av 1770-talet av greve Claes Erik Sparre, som var född 1746 och således uppnått 80-årsåldern. Den likaledes till åren komne bruksförvaltaren Jönsson lämnade sin tjänst i september 1824. ”Samtidigt därmed” skriver Fritz Brusewitz i sina anteckningar från 1930-talet ”tycks en betydande inskränkning i bruksdriften ha ägt rum. 1825-1832 varierade antalet mästare mellan 5 och 7.” Tillverkningen bestod enligt en uppgift år 1818 av ”varjehanda slags glas, vitt och grönt det vita glaset är så klart som engelskt och liknar kristall.”(4) Det årliga tillverkningsvärdet omkring 1820 uppgavs till 9 000 rdr bko, redan det en ganska blygsam summa*. Till samma belopp togs glasbruket upp i bouppteckningen i januari 1821 efter grevinnan Maria Helena Sparre.
Jämförelsevis kan nämnas att 1 1/2 mtl Limmareds säteri i samma bouppteckning värderades till 6 000 rdr bko.(5)

*Som jämförelse kan även nämnas att 1818 redovisade Kosta glasbruk ett tillverkningsvärde av 32515 rdr bko. Sölje i Värmland 12509 rdr bko och Johannisholm i Dalarna inte mindre än 45388 rdr bko.

Mot bakgrunden av här relaterade omständigheter blir planerna på etablering av nya glasbruk i Limmareds omgivningar vid mitten av 1820-ta1et förklarliga. De första beläggen härför kan spåras till våren 1826. Tillsammans med hemmansägaren Andreas Rylander, innehavare av Mossebo stom, Trällabo och 3/8 Mossebo säteri, ansökte ägarna till hemmanen By, Emtashult, lilla Hinkelsbo, Snarås, Stjärnebo, Toftö och Östergården i maj 1826 att få anlägga ett litet glasbruk ”i södra kanten av Måssebo stoms gärde på jämn plats invid ödetorpet Sörstömmen, utmed allmänna farvägen från Måssebo kyrka till landsvägen och bara några hundra alnar från kyrkan och Måssebo stoms gård. Landsvägen gick mellan Grönhults och Tåstarps gästgivargårdar, 5/8 mil från den förra och drygt 1 mil från den senare.” Från bruksplatsen var det 5 mil till Ulricehamn, 6 till Borås, 11 1/2 till Göteborg och 11 till Halmstad. Till Limmareds glasbruk var det i det närmaste 2 mil.

Rylander försäkrade sig också om tillförsel av bränsle och råmaterialier till bruket. Detta framgick av en Mossebo stom 31 maj 1826 av 15 bönder i Ryd, Järnhestra, Toftö, Skillerås, Snarås, Stjärnebo, Emtashult, By, Skummenäs och Kullabo undertecknad skrivelse. Rylander skulle få anlägga och begagna bruket, antingen ensam eller med vilka intressenter som helst. Han skulle själv ansvara för alla kostnader, varemot de 15 bönderna förband sig att endast till bruket i Mossebo mot betalning leverera ved, timmer, bräder, kattsten m.m. som de kunde avlåta.

I skrivelse till kommerskollegium, daterad Mossebo den 18 juli 1826 utvecklade Rylander jämte c:a 20 jordägare i Mossebo, Tranemo och Ambjörnarps socknar närmare skälen för sin ansökan. De framhöll att deras hemman med ymniga skogstillgångar ej kunde tillskyndas någon särdeles vinst därför att de låg så långt från städer och bruk. Tusentals lass s.k. vindfällen ruttnade bort utan nytta. I bergen fanns överflöd av kattsten, som kunde användas vid glastillverkning. Undertecknarna, som saknade förtjänster av andra binäringar, beslöt därför anhålla om privilegium på ett glasbruk på bekvämligt ställe inom Mossebo socken. Det skulle ge dem medel att betala skatter och andra nödiga utgifter, staten skulle få en årlig inkomst, och kringliggande orter få bristen på glas upphävd. I händelse av bifall hade sökandena stadgat och oåterkalleligen beslutat att ingen av dem eller deras efterträdare fick upplåta sina inom detta område belägna skogar eller stenbrott till annat glasbruk eller verk.

Rylander framstår här som den drivande kraften bakom det planerade glasbruket. Han måste från början ha varit på det klara med det motstånd som kunde väntas från Limmared. Emellertid kom läget för hans del att ytterligare kompliceras genom en nästan samtidig privilegieansökning för ännu ett nytt glasbruk i Mossebo socken. Bakom detta stod en fackman, nämligen ingen mindre än förvarande hyttmästaren vid Limmared.

Den nya ansökan, som kom in till kommerskollegium den 11 augusti 1826, var undertecknad av kronolänsmannen Jacob Bånge på Hulugärde i Håksviks socken, hyttmästaren Johan Christopher Göbel i Limmared och hemmansägaren Andreas Lundgren i Ladugården, Södra Åsarps socken, några km norr om Limmareds glasbruk. De ville anlägga ett glasbruk å kronoskattehemmanet Häljabo, som låg endast c:a 1/2 mil från Mossebo stom.

Den äldste av sökandena, hyttmästare Göbel, var född den 27 mars 1780 och
tillhörde en gammal känd tysk glasblåsaresläkt, som var representerad vid Limmared alltifrån brukets start. Av ett av prosten Lidell i Länghem den 4 nov. 1826 utfärdat intyg framgick att Göbel efter sin framlidne bror tillträtt hyttmästare befattningen vid Limmareds glasbruk, som han i flera år ”med mycken skicklighet förestått samt med sorgfällighet bedrivit”. Såvitt prosten visste hade Göbel ”till sin Höga Patrons (överste Sparres) nöje uppfyllt sin befattning.” Han hade även med biträde av brukets övriga arbetare murat om glas ugnen och därigenom visat insikt i allt som hörde till ett dylikt verks anläggning och bedrivande. Av medsökandena var Andreas Lundgren född den 8 okt. 1787 och kronolänsman Jacob Bånge den 6 jan. 1797.

Vid en första besiktning av Häljabo den 29 juli 1826 intygade H. Lund m.fl. att platsen låg öster-norr från hemmanet dels utom och dels inom gärdet på jämn slät mark med 3 fingers djup matjord å mobotten, 1/4 mil från stora landsvägen, 1/2 mil från närmaste kattstensberg, 600 alnar från en alltid vattenförande bäck, 5 mil från Ulricehamn. På såväl Häljabo som alla kringliggande hemman uppgavs att det fanns växtlig och ”alldeles outödelig” skog på alla sidor på minst 1 mils omkrets.

Kommerskollegium remitterade ärendet den 14 augusti 1826 till landshövdingen i Vänersborg, som i sin tur infordrade förklaring från Limmareds ägare. Denna förklaring jämte remitterade handlingar inkom till kommerskollegium den 26 nov. 1826. I sitt den 18 nov. 1826 daterade svar förordade landshövdingen för sin del i detta fall en lika noggrann undersökning av skogstillgångarna som föreskrevs för nya sågar. Innan en sådan undersökning skett kunde han inte lämna något bestämt utlåtande över ansökningen och allra minst tillstyrka att den bifölls.

I sin Torpa den 9 nov. 1826 daterade protest till kommerskollegium framhöll överste Sparre att bruket i Häljabo bleve både onyttigt och skadligt för orten, att det skulle leda till intrång i hans glastillverkning och kränka Limmareds privilegier samt strida mot de i författningarna för anläggning av nya glasbruk stadgade villkoren. Limmareds tillverkning uppgavs under 48 år ha varit samt vara och förbli tillräcklig för behovet både i Älvsborgs och flera angränsande län. På Sparres begäran intygade prosten Peter Aurelius i Tranemo den 4 nov. 1826 tillräckligheten av brukets tillverkning, att det endast var 2 mil från Limmared till Häljabo samt att Sparre ägde hemmanen Hinkelsbo 3/8 mtl, Skyås 1/4 mtl, Bålsjö 1/2 mtl, Rude 3/4 mtl och Mossebo 1/2 mtl i Mossebo socken samt att Andreas Lundgren var den ende av sökandena som ägde 1/4 hemman i socknen, som enligt ett häradsskrivareintyg den 7 nov. 1826 bestod av endast 13 3/8 mtl.

Enligt Sparre skulle nya bruk medtaga skogar som påräknats för Limmareds glasbruk och för kolning vid Nissafors och Gyllenfors 1 á 2 mil från Mossebo belägna järnbruk. Synemännen vid Häljabo den 29 juli 1826 var obehöriga. Sökandena hade inte behörigen visat att ortens skogar tålde det planerade brukets vedkonsumtion. Sparre framhöll att ved till Häljabo även skulle hämtas från skogar som var anslagna till andra bruk. Bergskollegium hade inte blivit hört. När därtill kom att Lundgren endast ägde 1/4 hemman i den socken vars skogar skulle användas och att Bånge ”borde vara första ordningsmannen i orten, och skydda men för ingen del själv ingripa i äganderätten för medborgare i sitt distrikt, har ansökningen det vidunderliga skick att den icke saknar någon enda sida av obehörighet.” Med hänvisning till anförda skäl och bevis hoppades Sparre att kommerskollegium ”rättvisligen skulle avslå ansökningen, detta helst han på grund av de medtagna skogarna vid Limmareds säteri redan ämnat flytta bruket till Måssebo socken för att där till driften använda sina skogar, varöver han och ej sökandena ägde dispositionen.”

Knappt en månad efter det att Sparres protest inkommit till kommerskollegium fick Häljabobrukets förespråkare stöd från allmogen i Mossebo m.fl. socknar i två skrivelser, båda daterade den 21 dec. 1826. I den ena, daterad i Kullabo, förklarade 15 hemmansägare i Ambjörnarps, Mossebo och Tranemo socknar att, sedan de numera funnit sig föranlåtna att avsäga sig all befattning med det vid Mossebo stom planerade bruket, ville de däremot till det närmare liggande Häljabo, om det kom till stånd, leverera ved och kattsten från sina hemman mot kontant betalning. De tillstyrkte Häljabobruket. Genom att sälja produkter dit skulle de få pengar till de alltid behövliga spannmålsköpen. I den andra skrivelsen från Agnabo förklarade ytterligare 5 hemmansägare i Ambjörnarp och Mossebo att, om bruket i Häljabo kom till stånd, skulle de sälja ved dit mot kontant betalning, detta så mycket hellre som de inte använde den till något annat bruk. Deras hemman med betydliga skogar men svaga inägor låg för avlägset.

I en Kullabo den 20 dec. 1826 daterad inlaga till kommerskollegium uppgav 14 bönder att Rylander på Mossebo stom den 3 april s.å. skrivit en fullmakt med uppdrag för innehavaren att å deras vägnar ansöka om ett glasbruk inom Mossebo och Tranemo socknar. Rylander inledde dem på tanken att de blott skulle underteckna, och han däremot lämna bevis, att de skulle slippa anlägga något verk utan att han endast ville använda det för sin räkning. Emellertid hade Rylander i följd av fullmakten anhängiggjort ärendet i kommerskollegium och under ansökningen därtill tecknat eller låtit teckna deras namn som sökande. Då de vid ”nogare eftertanke kommit fram till att de i framtiden skulle komma att betungas genom leverans av sina effekter till nedsatt pris eller uppoffring om anläggningen skulle misslyckas” avsade de sig ej blott bestämt allt deltagande i Rylanders ansökan 18 juli 1826, utan protesterade även kraftigt mot att de uppgavs som sökande till bruket. De vägrade också att leverera effekter från sina hemman till Rylanders bruk och förklarade att de först nu fått tillfälle bevara sin rätt ”den vi såsom enfaldige Bönder icke så noga förstått, och således varit lätt narrade att avstå.”

Från Torpa protesterade Sparre den 9 dec. 1826 mot ett glasbruk på Mossebo stom. Däremot förenade han sig i sökandenas protest mot ett bruk i Häljabo. Om inte ansökan om bruket vid Mossebo stom avslogs, eftersom den saknade laglig undersökning om skogstillgången och dess disposition samt brukets nytta eller skada för orten, önskade Sparre vid en sådan undersökning utveckla skälen för sitt bestridande. Man tävlade nu om att förstöra Limmareds privilegierade glasbruk genom nya anläggningar. Sökandena tycktes röja fientliga tänkesätt mot Limmared genom sin förening att utestänga andra verk även från att använda deras kalkstensberg inom Mossebo socken. Sparres bruk var likväl grundat på kattsten från Mossebo. Enligt Sparre hade sökandena ”icke mödat sig att ens i någon måtto bevisa allmänna nyttan av den enskilda skada man hugsättes att mig tillfoga.” Rylander & Co syntes främst velat hindra Häljabobruket med motivering att undersökning saknades. Men de förra hade åtminstone bifogat en undersökning, fastän den var otillräcklig och ogiltig, de senare däremot ingen alls. Beträffande sökandena till bruket vid Mossebo mötte enligt Sparre även ”osäkerheten om de såsom gårdfarihandlande icke skulle till våda för allmänheten missbruka till utprångling det för tillverkningen av vita glaset nödiga arsenik.”

På Sparres begäran intygade f.d. disponenten vid Limmared Gustaf Kuylenstierna och f.d. bruksbokhållaren S. Jönsson den 9 dec. 1826, att under deras tid vid Limmared ”glastillverkningen merendels varit så betydlig, att sedan de vanlige avnämarne uttagit så stor kvantité de kunnat avyttra, har ofta hänt, att större partier av diverse sorter glas blivit till påföljande året, bruket till last, uti magasinerne inneliggande.”

Mot slutet av 1826 var kampen om leverantörer till de båda planerade bruken i full gång. Detta framgår av rådhusrättens i Ulricehamn protokoll den 17 jan. 1827. Då hörde Rylander två bönder i Mossebo, som intygade att de kort dessförinnan i sällskap med Rylander besökt 12 bönder i Ambjörnarp och Mossebo. Alla hade då uppgivit att den med Rylander m.fI. ingångna överenskommelsen om ett glasbruk i Mossebo skett på god tro, fri vilja och mogen överläggning. Detta gällde även den med Rylander den 31 maj 1826 träffade överlåtelsen och förbindelsen, vars riktighet alla erkände. Men de 12 bönderna sade sig också några dagar före jul 1826 ha skrämts av Bånge och hans biträde fältväbeln Bergendahl m.fl. ”dels genom inbillad förmån och dels genom sanningslösa föregivande(n), och dels genom hotelse av länsman(s) ämbetsmyndighet” att underteckna 2 skrifter som Bånge medförde. De kände inte säkert innehållet, men det hade gått ut på att återkalla den med Rylander m.fl. ingångna föreningen. Ytterligare 2 bönder intygade att de av Bånge mot sin vilja förletts att underteckna 2 skrifter i ovannämnda avseende.

På uppdrag av kommerskollegium inställde sig kommissionslantmätare Jakob Norrbohm med 2 nämndemän vid Häljabo den 26 febr. 1827 för att undersöka skogstillgången å Häljabosökandenas hemman. Bånge och Lundgren var närvarande och förde även Göbels talan. Ägarna till 2 hemman i Lilla Skillerås och Snarås strax norr om Häljabo anmälde att om glasbruk fick anläggas där, ägde de liksom frälsehemmanet Stjärnebos ägare, utöver sina enskilda behov tillräcklig skog för att därmed driva ett glasbruk många år. Då de saknade köpare ville de så mycket hellre sälja skogseffekter billigt från sina hemman, som låg närmare intill Häljabo hemmans område.
Rylander och hans medsökande till bruket på Mossebo stom bestred anläggningen vid Häljabo, och ansåg därför den anbefallda undersökningen ändamålslös. Han styrkte vid lagmansrätten anhängiggjord rättegång angående påstådd samfällighet i skog och mark mellan flera hemman inom socknen och förmenade att Häljabo m.fl. hemman vid laglig delning komme att mista en del av sin ansenliga skogsmark. Men sistnämnda hemman hade ännu ej hörts i samfällighetsfrågan. Dock trodde Rylander att hela socknen kom att bli inblandad och att hemman fick ingå nytt skifte med varandra. Men det medgavs att Snarås hemman i Tranemo och Stjärnebo hemman i Ambjörnarp erbjudit det nya glasbruket ved.

På uppdrag av överste Sparre begärde Limmareds inspektor Hallberg samma slags syn som föreskrevs för anläggning av nya sågkvarnar – således av domare och nämnd, där vars och ens påstående kunde prövas och avdömas. Därför begärdes ändring i den tillämnade besiktningen, om den ej inställdes. Förrättningen borde uppskjutas till barmark. Vidare framhölls att driften vid Limmared fordrade minst 3 000 famnar ved per år. Slutligen framhölls att, då de närbelägna järnbruken (däribland Nissafors) medtog så mycken skog i samma trakt” så lärer för 2 á 3 glasbruk utsikten för ved vara lika så klen, som tillverkningen av glas för orten tillräcklig vid Limmared, vilket allt vid ett annat tillfälle kan utredas.”

Men Bånge ville att förrättningen skulle ske och att alla närvarande skulle tillfrågas 1) om Sparre någonsin låtit hugga eller föra bruksved från egna hemman inom Mossebo socken till Limmareds glasbruk, 2) om någon kände till att enskilda hemmansägare inom denna socken kört eller sålt bruksved till Limmared och 3) om kolning någonsin skett för Nissafors järnbruks räkning av brukets egna hemman eller andra och enskildas skogstillgångar inom socknen. Alla dessa frågor besvarades med nej. Rylander m.fl. tillade att Nissafors och Limmareds bruk låg för långt från Mossebo socken. Det hela slutade med att förrättningen uppsköts till barmark.

Dessförinnan intygade prosten Lidell i Länghem och Gustaf Kuylenstierna i Torpa den 30 april 1827 att Limmareds tillverkning detta år var så stor och tillräcklig, att fastän denna och angränsande orter m.fl. fått tillräckligt med glas efter deras behov, hade likväl större partier av diverse sorters glas måst magasineras vid bruket. -Detta intyg hade alltså ungefär samma lydelse som det i december 1826 utfärdade.
Först den 7 maj 1827 ägde så förrättningen rum i närvaro av Bånge, Lundgren och Hallberg. Vidare deltog A. Rylander för egen och medintressenters del i den av dem sökta bruksanläggningen vid Mossebo stom samt 13 hemmansägare i Ambjörnarps och Mossebo socknar – de sistnämnda i sin egenskap presumtiva vedförsäljare till det planerade bruket. I april 1827 hade skogen å hemmanen Häljabo, Stjärnebo, Stora och Lilla Snarås, Lilla Skillerås och Lilla Hinkelsbo undersökts och befanns uppgå till
s:a 2 023 tunnland.

Enligt Rylander hade ägarna till 7 hemman jämte honom ansökt om anläggning av ett annat glasbruk men senare avsagt sig kompanjonskapet. Men de hade likväl lovat lämna ved till sistnämnda bruk. Emellertid förklarade ägarna till de 7 hemmanen att deras namn helt utan deras vetskap tecknats under Rylanders m.fl. gjorda ansökan. De ville helst sälja till Häljabobruket, som kom att ligga närmast.

Provhuggningar på Häljabos, Stjärnebos och Snarås hemmans marker visade att skogen, mest fur och gran, utom på några få ställen, var väl mogen och kärnfull. Träden syntes bli fullmogna tidigast efter 60 à 70 år, beroende på markens beskaffenhet. Bruket skulle anläggas invid Häljabo gård på en större dels jämn dels sluttande plan utmed en i öst-västlig riktning rinnande bäck. Platsen låg 1/8 mil från allmänna landsvägen mellan Göteborg och Karlskrona, 3/4 mil från Grönhults gästgivaregård. Till Ulricehamn var det 5 mil, till Borås 6, Jönköping 7, Göteborg 11 1/2 och till Halmstad 11 mil samt c:a 2 mil till Limmared. Erhölls privilegium ämnade man bygga en ugn för 4 à 5 pottor (deglar), som skulle drivas av lika många bruksarbetare ( =verkstadsmästare). Vid 8 à 9 månaders årlig drift beräknades vedåtgången till 1200 famnar. S.k. kattsten för brukets behov fanns på flera ställen i grannskapet och inom 1/2 mil eller mindre från Häljabo. Pottaska kunde även fås på flera ställen inom några mils avstånd. Även saltpeterlador fanns på nära håll och tjänlig sand nära den tillämnade bruksplanen. Vid uppgiven bränslekonsumtion beräknades Häljabos 351 tunnland skog räcka i drygt 90 år. Därför ansågs en uträkning av skogstillgångarna vid de hemman som erbjudit sig sälja ved till bruket obehövlig. Dock nämndes att skogen vid 6 närbelägna hemman beräknades till s:a 1858 tunnland och vid alla de hemman varpå Häljabobruket skulle grundas till
s:a 3 881 tunnland.

Drygt en månad senare, den 11 juni 1827 gjordes motsvarande förrättning på platsen för det tillämnade bruket vid Mossebo stom. Därvid upplästes en skrivelse från 9 hemmansägare i gränstrakterna mellan Småland och Kinds härad. Deras hemman låg i Jönköpings län och Båraryds socken på 1/2 à 3/4 mils avstånd från Mossebo kyrka. Hemmansägarna hade ymnig tillgång på barrskog, som de ej kunde sälja, då den låg för långt från städer och bruk. Därför både önskade och tillstyrkte de glasbruket på Mossebo stom för att dit leverera de skogseffekter de möjligen kunde avvara. Även från Nittorps socken kom en den 9 juni 1827 av 14 hemmansägare undertecknad skrivelse. Deras till Mossebo socken gränsande hemman hade överflöd på barrskog, som de kunde dra föga nytta av. De tillstyrkte Rylanders anläggning som för orten högst nyttig och passande och kunde vid behov mot skälig betalning leverera ved, timmer och bräder m.m.

Anläggningen och driften skulle baseras på såväl skogstillgångarna vid Mossebo stom som vid nämnda hemman i Jönköpings län och Nittorps socken. Dessutom ägde sökandena följande hemman och deras ägare och innehavare hade medgivit dem tillgång till köpeved, nämligen 21 i Mossebo, 4 i Ambjörnarp och 1 i Tranemo.

Inspektor Hallberg från Limmared protesterade å Sparres vägnar med upprepande av tidigare anförda skäl och grunder. Men Sparres den 1 maj 1827 daterade protest och uppgifter bestreds både av Rylander och Bånge, varvid den förre tillade att han redan tidigare i kommerskollegium vederlagt skriftens innehåll. Bånge anmärkte att Rylander m.fl., då de uppgav skogstillgången för sitt bruk, sökt grunda det på flera hemman, som redan förut vid undersökningen angående Häljabobruket, erbjudit sig vilja sälja sina skogseffekter vid det sistnämnda, om det kom till stånd. Men Rylander och hans medsökande trodde sig vara desto mer berättigade därtill, som ifrågavarande hemmansägare även lovat att leverera till dem. Enligt Rylander måste kommerskollegium sätta utslag i denna fråga mellan honom och Bånge. – Kampen om vedleverantörerna komplicerade alltså privilegieansökningarna.

Hallberg anförde att, då Limmareds glasbruk grundats på såväl egna som andras i orten befintliga hemmans skogstillgångar , hade även ägarna till vissa av Rylander uppräknade hemman, vilkas skogar denne uppgivit som grund för skogstillgången och anläggningen vid Mossebo, så långt någon kunde minnas sålt bruksved till Limmared. Därför borde enligt Hallberg åtminstone dessa hemman uteslutas från det av Rylander uppgivna antalet. Närvarande åbor på berörda hemman medgav att de årligen sålt bruksved till Limmared. Men då ett bruk vid Mossebo stom kom att ligga mycket närmare ville de desto hellre sälja dit.

Därefter undersöktes skogsväxten och jordmånen av lantmätare m.fl. den 11 och 12 juni 1827. Famnvedsberäkningar, som är för detaljerade för att återges här, gjordes på Mossebo stoms och 5 angränsande hemmans skogar. Utom på några avsvedjade ställen var skogen väl mogen och således kärnfull, stark och värmande. Furorna på momarken blev fullmogna efter 70 à 80 år men något senare på den s.k. mjälemarken. Svedjandet hade upphört.

Om privilegium erhölls ämnade man bygga ett bruk av samma storlek och med samma beräknade drift och bränsleförbrukning som Häljabo. Veden i trakten uppgavs ha högre bränslevärde än veden vid Limmared. Kalksten för behovet fanns flerstädes på sökandenas ägor och inom 1/2 mil från bruksplatsen. Flera pottaskekokerier uppgavs finnas i Jönköpings län, en saltpeterlada i Mossebo och 4 i Kalvs pastorat. Tjänlig sand fanns nära bruksplatsen.

Rylander begärde att få intaget i protokollet en i Mossebo sockenstuga den 2 januari 1827 av 21 personer från trakten undertecknad skrivelse att det planerade bruket i Mossebo vore för orten mycket nyttigt och väl passande. Liksom i den tidigare skrivelsen till kommerskollegium den 18 juli 1826 framhölls att hemmanen hade överflöd på barrskog, att kattstensberg fanns och vidare att man även kunde sätta upp en stamp i en ström, som fick tillflöde från flera sjöar ovanför. Inom uppräknade hemmans c:a l 1/2 mil långa och l mil breda område fanns endast 1/4 mtl Häljabo, ägt av Anders Lundgren, samt 1/2 mtl Bålsjö och 3/8 mtl Stora Hinkelsbo, ägda av greve Sparre. Denne hade aldrig under de ovannämnda 21 personernas tid, fastän tillgången var god, använt någon ved från dessa sina hemman till Limmared, som uppgavs ganska sällan på 20 års tid ha kunnat producera tillräckligt för avnämarnas behov ”utan händer nästan beständigt, att den glashandlare som anmäler sig vilja köpa ett parti av ett hästlass, ofta kan gå där 8, 10 à 12 försäljningsdagar för att utfå en sådan kvantitet.”

Därefter uppgavs enbart Trållabo, Ryds och Grimsås hemmans skogar uppgå till s:a
9 321 tunnland – Bånge hade anmärkt att Rylander m.fl. vid uppgift om skogstillgången för bruket på Mossebo stoms ägor, sökt grunda den på flera hemman, som redan vid undersökningen i maj vid Häljabo, erbjudit sig att sälja sin ved dit. Detta intygade även den närvarande lantmätaren, som gjort undersökningen vid Häljabo. Denne, som också gjort storskifte i Nittorp, uppgav att varje helt hemman där hade 201 tunnland skogs och utmarksinnehåll.

Denna för Mossebobruket tillgängliga skog jämte angränsande hemmans i Jönköpings län, vilkas ägare erbjudit sig sälja ved vid Mossebo stom, utgjorde fullt ut så mycket som de hemmans, som tidigare anmält sig till försäljning till Häljabo. Enligt lantmätaren kunde 10 000 tunnland skog påräknas för bruket vid Mossebo stom, som vid uppgiven vedåtgång av 1 300 famnar per år kunde drivas med dåvarande skogstillgångar under 769 år! Det var således fullkomligt klart att Mossebo och angränsande socknars skogar räckte för att driva både två och flera glasbruk.

Rylander m.fl. skrev från Mossebo stom den 6 okt. 1827 till kommerskollegium rörande protesterna från Limmared och Häljabo. Sparre, som likt många andra bruksägare ville ha ett uteslutande monopol för Limmareds glasbruk, beskylldes för att inte ha följt sanningen, då han velat bestyrka att Limmareds tillverkning var mer än tillräcklig för ortens och angränsande invånares behov. De som kommit till Limmared för att hämta glas kunde vittna om motsatsen – dels hade de fått vänta länge, dels hade de fått återvända med oförrättat ärende. Av rådstuvurättsförhöret i Ulricehamn den 17 jan. 1827 framgick Bånges förhållande med några av dem som i särskild avhandling 31 maj 1826 förbundit sig att oåterkalleligen lämna materialier till Rylanders bruk. Därför behövdes ingen vidare vederläggning av Bånges uppgift att de övergivit Rylander m.fl. och i stället ingått enahanda förbindelse med Bånge m.fl. Platsen för bruket vid Mossebo stom framgick av lantmäteri protokoll.

Utan att skryta trodde sig Rylander & Co ”kunna, både i sammanlagd arbetsförmåga och förmögenhet, vara kronolänsman Bånge och dess båda medintressenter vida överlägsne.” Ty Rylander & Co ägde alla fastigheter som låg ”inom Kretsen” medan av Häljabointressenterna endast Lundgren ägde 1/4 mtl i denna trakt. De förra hade dessutom sökt privilegium före Bånge & Co och trodde sig således i alla avseenden vara företrädesberättigade till privilegier. De förnyade sitt förut väckta påstående, då såväl skog som övriga nödiga materialier fanns till överflöd.

I nov. 1827 protesterade även ägaren till Ods såg och Möllefors manufakturverk, J.A. Olivecrantz, hos kommerskollegium mot Häljabobruket. Utom de gamla privilegierade verken hade på senare tid så många nya tillkommit i orten att de gamla försämrats mycket därav beroende på skogarnas otillräcklighet. Inom en ganska begränsad vidd låg Nissafors och Gyllenfors järnbruk, Limmareds glasbruk, Möllefors räck- och spikhammare samt en mängd sågar, varav Olivecrantz ägde Od, som årligen försämrats genom brist på sågtimmer, så att det knappt lönade sig att underhålla den.

I Dalstorps pastorat norr om Mossebo hade flertalet hemmansägare inte tillräcklig skog för behovet av byggnadsvirke, då Nittorps sockenskogar vid denna tid uppgavs vara rätt klena. Endast i Ljungsarp kunde man ännu få någon skog av värde, men även den kom snart att tryta, då ett så skogsödande verk som ett glasbruk inrättades i nejden. Vid Möllefors med 1 räck- och 2 spikhamrar köptes alla kol från Ljungsarps socken, och man hade ofta måst hämta även från Unnaryd i Småland. Ett nytt glasbruk i Mossebo komme att ”fräta omkring sig” och följden bleve allmän skogsbrist varav hela orten komme att lida förfärligt -inte bara de gamla privilegierade hemmanen i form av brist på erforderligt byggnadsvirke.

Landshövdingen i Vänersborg, som 31 okt. 1827 sände infordrade handlingar i ärendet till kommerskollegium, skrev ”utan att kunna motsäga. . Sparres uppgift att han vid. . Limmared, tillverkar tillräckligt glas för närliggande orters behov, måste man likväl medge att ännu åtminstone en glasbruksanläggning skulle för ifrågavarande trakt medföra den nytta att Skogsägarne kunde vinna avsättning på sine efter vad det synes stora skogstillgångar, som de, såsom från järnbruk, sågverk och vattendrag (avlägsna) icke kunna annorledes avyttra.” Två nya glasbruk grundade på skogstillgångar i samma trakt och på i huvudsak samma avsättningsområden, kunde enligt landshövdingen inte bestå jämte Limmared; ”Tillåtelsen därtill synes ej gärna kunna förenas med omsorgen för glasbruksrörelsens bestånd i allmänhet.” Om bara en av ansökningarna skulle bifallas förordade landshövdingen bruket vid Häljabo ”såsom säkert av mera allvar och ändamål än hemmansägaren Rylanders association med 50 bönder av vilka en del såsom förmyndare ej lära äga rätt att på sina myndlingars bekostnad ingå uti dylik kostsam anläggning.”

I en till kommerskollegium den 18 okt. 1827 inkommen skrivelse anhöll Häljabointressenterna även om privilegium på tillverkningen av fönsterglas vid sitt bruk.

Den 27 febr. 1828 inkom så Sparres klagomål till kommerskollegium över de två planerade bruken i Mossebo. Däri påpekades att förhöret vid Ulricehamns rådstuvurätt visat hur man med hotelser, skrämsel och löften skaffat underskrifter av den del sockenbor, som fruktade för framtida olägenheter av Häljabobruket. Med anledning av KB:s yttrande 31 okt. 1827 framhöll Sparre att många kunde intyga att det fanns flera vattendrag också i Mossebo socken, vid vilka inte bara flera kvarnar och sågar var inrättade, utan också att järnmanufakturverk med fördel gagnades. Om ett eller flera glasbruk anlades bara 2 mil från Limmared skulle alla glasbruken få långt svårare avsättning än Limmared dittills ensamt haft. Detta skulle helt och hållet minera Limmared, som skulle kunna drivas med mångdubbelt fler arbetare, men som ej lönade sig, då man så ofta haft brist på avsättning.

Sparre förnekade inte att några gårdfarihandlare och borgare i Ulricehamn ibland inte fått sina glasrekvisitioner från Limmared, men enligt honom borde ett glasbruk i orten ej ensamt vara för nämnda kategoriers räkning. De fick föra annat gods kring landet ”och då det hänt, att man förlorat på glasutborgningen till dylika handlande, är ej underligt att man häldst på credit utlämnar glas till de vanliga försäljningsmännen.” – Det kan i detta sammanhang nämnas att ännu under åren omkring 1805, enligt passförteckningar i Limmareds arkiv, inte mindre än omkring 150 glasknallar saluförde brukets glas i skilda delar av landet. -Sparre påpekade vidare att man inte undersökt om kattstenstillgångarna räckte till för 3 bruk i framtiden – vid Limmared uppgavs årsbehovet till 100 skeppund (= 17 ton). Slutligen anhölls att ägaren till Nissafors järnbruk, vars rätt och fördel berodde av frågan, även skulle höras.

Sparres protester vann emellertid inget gehör hos kommerskollegium som på en och samma dag den 3 april 1828 utfärdade privilegier för båda bruken i Mossebo. Genom lantmäteriförrättningar hade utretts att bruken inte medförde någon fara för skogsbrist i orten. Enligt bergskollegium var berörda skogar ej anslagna till kolfång för något järnbruk i trakten.

Sparre gav dock inte upp utan inkom den 4 sept. 1828 med besvär över kommerskollegii privilegier för de båda nya bruken. Han sökte främst bevisa att Mossebo, Ambjörnarps och Sjötofta socknars skogar var så medtagna genom svedjande och ”tjäruväckning” att de inte i längden räckte för ortens behov och långt mindre för glasbruksanläggning. Det tog lång tid för skogen att växa upp på svedjad mark. Inom nämnda socknar var de svedjade arealerna enligt Sparre större än de med verklig skog bevuxna. Han ville därför att häradsrätten skulle utreda alla dithörande omständigheter. Han befarade att två nya bruk skulle leda till Limmareds undergång genom alltför nedsatta priser, vedbrist m.m. Överjägmästaren i länet intygade den 15 aug. 1828 att han flera gånger i tjänsten besökt nämnda 3 socknar och någorlunda kunnat ta kännedom om deras skogar. Fast de var ganska vidsträckta, uppgavs de likväl genom svedjande och tjäruväckning vara så förminskade, att de enligt hans övertygelse inte skulle räcka för ortens egna behov efter 10 à 12 år ”långt mindre äga bestånd för någon glasbruksanläggning.”

Sparre hade 50 år tidigare köpt Limmareds glasbruk i den säkra övertygelsen att han, enligt privilegiet den 10 juli 1740, som ägare till bruket var skyddad för allt hinder och intrång i sin tillverkning. Han utgav då ”tryggt en den tiden högt beräknad köpeskilling.” Genom de nya bruken väntades Limmared ”rent av förvandlas till intet och med det samma min utgivna köpeskilling försvinna.”

I sina Limmared 28 nov. 1828 daterade bemötanden av Sparres besvär över det beviljade bruket vid Häljabo framhöll dess intressenter att 1740 års privilegium för Limmared ej bestämde något monopol för Sparre. Senare tillkomna författningar lämnade bifall till fri näring. Ensidiga åsikter hindrade numera inte fabriksanläggningar. Kanske det sårade Sparre, som betalat bra för Limmared i förlitande på att inget sådant verk skulle få byggas i orten i framtiden, att genom anläggningen av flera glasbruk, de högt uppdrivna priserna på Limmaredsglaset ”något torde nedsättas. . ävensom att tillverkningarna torde behöva förbättras.” Sparre skulle inte längre få taxera sin vara efter behag. ”När en bruksanläggning icke mer förmår fylla avnämares behov, torde det vara obestridligt att avverkningen/=tillverkningen/ är för ringa.” Det var ett faktum att Häljabo låg mer än 1 mil från Limmared. Ortens överflöd på skogseffekter kunde användas utan skada vid glasbruk. Från Häljabo planerades inga ”förstöringsanstalter emot Limmareds gamla Glasbruk.” Sparre hade inte lyckats förmå KB i länet att avslå Häljabobruket, som Bånge & Co förmodade skola äga lika säkert bestånd som Limmared. Men de var överens med Sparre om att ett bruk vid Mossebo stom var mindre lämpligt ”såsom icke grundad på ordenteligt Bolag, utan endast vingleri och ensidiga åsikter.”

Sparres erfarenhet rörande skogstillgången avfärdades som ganska ringa, därför att han bevisligen inte kände skogstillgångarna å sina egna hemman och ännu mindre å andras. Sanningshalten i överjägmästarens intyg ifrågasattes, ty han hade sällan besökt orten och bevisligen aldrig Mossebo socken.

Bånge & Co hävdade att ortens skogar räckte för alltid med måttlig hushållning, utan avseende å deras ringa glasbruk. Vid lantmäteriundersökningen i maj 1827 hade endast beräknats den skogbeväxta marken som ”egentligast varit ifråga.” En häradssyn skulle endast leda till onödiga kostnader. Om privilegiet stod fast ämnade man som nämnts vid Häljabo även tillverka fönsterglas, som inte gjordes vid Limmared.

Även Rylander & Co protesterade hos kommerskollegium över privilegiet för Häljabo, varigenom de ansåg sig ”i högsta måtto prejudicerade.” I sina den 16 sept. 1828 inkomna besvär hänvisade klagandena till överenskommelsen den 31 maj 1826 (jfr tidigare del av texten.). Genom att själv resa omkring i bygden ”under utlovande av härligare förmåner och sanningslösa föregivanden” och genom sin ämbetsmyndighet hade Bånge lockat och förlett några av majöverenskommelsens undertecknare att underteckna 2 medhavda skrifter. Han hade också haft sällskap med fältväbeln Bergendahl, förre kronolänsmannen Lund och Lars Mårtensson i Moen. Rylander & Co kände inte till skrifternas innehåll men framhöll att de troligen gått ut på att de förledda personerna i stället skulle lämna materialier till bruket i Häljabo.

Rylander m.fl. bestred att Bånge och hans medintressenter skulle få anlägga ett lika beskaffat verk inom deras hemmans område, varigenom de både skulle komma på obestånd och ändamålet förfelas.

Av lantmäteriförrättningen 11 juni 1827 framgick väl att skogstillgångarna vid Måssebo stom skulle medge anläggandet av flera glasbruk. Men då hade beräknats de från längre avstånd, bl.a. från hemman i Jönköpings län, erbjudna skogseffekterna. Att ta ved därifrån skulle ”i märklig mon” öka utgifterna vid glasbruket mot vad de skulle bli vid leverans från de hemman som förbundit sig därtill enligt den åberopade föreningen den 31 maj 1826. Enligt KB:s resolution den 15 juni 1827 fick Häljabo och övriga hemman i ”skogsläget” endast använda sina skogar till husbehov. Därigenom var, enligt Rylander, bruksanläggning å Häljabo för tillfället hindrad. Först efter förrättad delning bleve bestämt vad hemmanet kunde ha i behåll av sin ansenliga skog. Därför anhöll Rylander och hans medintressenter att privilegierna för Häljabobruket måtte upphävas som för dess intressenter högst menliga, men att däremot Rylander m.fl. måtte få behålla sina ”hälst i motsatt fall och om båda bruken komme att uppföras inom en ringa krets, de nödvändigt måste bereda vars annars fall och all därpå använd möda vara förgäves, och det för denna torftiga orten påräknade tillfälle, att förtjäna något till skatte- och livsbärgning gå förlorat.”

Häljabo bruks intressenter bemötte i en Limmared den 9 nov. 1828 daterad skrivelse till kungen besvären från Rylander m.fl. och framhöll att bara ett fåtal av de 52 sökandena till Mossebobruket undertecknat ansökan till kommerskollegium. Därtill kom att flera av dem under ärendets behandling avstått från ansökningen. Bånge avfärdade anklagelserna för att ha använt ”ämbetsmannamyndighet, hotande och lockande för avståelsernas vinnande. . ” Han skrev att det kanske ”sårat Rylanders ilskefulla sinne” att han sökt dra fram i ljuset ”rätta förhållandet av de förbindelser, han för sin vinning på andre upplystes bekostnad, sökt sig tillskansa.” – Det kan i sammanhanget nämnas att Rylander 1821 pliktat ”för arghet uti rättegång”. – Illviljan hade dittills obehindrat lagt hinder i vägen för Häljabobrukets fullbordan. ”Vi hava icke sökt Bruksanläggningen till Tredje mans förfång, utan för egen och andras nytta.”

Som skäl för ogillandet av Häljaboprivilegiet anförde Rylander & Co att de kommit först med ansökan om ett bruk vid Mossebo stom. Men oavsett om Rylanders ansökning inkommit före Bånges yrkade den sistnämnde att detta ej måtte ändra privilegiet för Häljabo.

Om Häljabointressenterna ägde fler eller färre hemman i den trakt där deras bruk beviljats, måtte detta ”ingalunda bli norm för ogillande” av deras privilegium. Detta därför att de, om förmågan medgav, inte saknade tillfälle att köpa åtskilliga av de hemman vilkas dåvarande ägare förmenades ha undertecknat ansökan om bruket vid Mossebo stom. Flera av de 52 som undertecknat nämnda ansökan uppgavs inte vara egna hemmansägare, andra åter mindre bemedlade och ur stånd att offra något för anläggningen. Bånge & Co bestred lagligheten av den med Rylander & Co 31 maj 1826 träffade överenskommelsen. Ingen som frångått ansökningen hade kunnat förmås återgå till den. Vid lantmäteriundersökningen rörande bruket vid Mossebo stom hade hemmanens skogstillgång endast uppgivits jämförelsevis med andra utan säker eller grundlig ledning för bedömandet av den skog de innehade.

Lantmäteriförrättningarna 1827 visade att bruket vid Häljabo skog kunde drivas över 90 år, återväxten oberäknad. Om hemmanet frånhändes någon skog skulle bruket inte desto mindre kunna drivas en längre tid med egen skog. Bånge & Co, som sökt vederlägga motpartens uppgifter om det planerade bruket vid Mossebo stom, hemställde därför om det inte borde försvinna. De anhöll om fastställelse av det för glasbruket vid Häljabo den 3 april 1828 meddelade privilegiet.

Även Häljabointressenterna visade intyg om svårigheterna att få glas vid Limmared och vikten av att få tillgång till i orten tillverkat fönsterglas. Två bönder i Torp och en i Sibbarp påvisade att de flera gånger dels för egen räkning och dels som kommitterade av bekanta i de orter där de drev gårdfarihandel, förgäves bett att få köpa diverse glas vid Limmared. De hade ofta fått sin begäran ”obetydligt uppföljd.” Under flera månader hade de kommit till bruket 2 – 3 gånger i veckan och ansåg därför att, om ett glasbruk fick anläggas vid Häljabo, detta ”alldeles icke förminskar avsättningen vid Lemmareds Glasbruk vilket ej förmår tillverka det belopp av Glas, som orten avnämer och att skogstillgångar även medgiva anläggandet av ifrågavarande verk.”

Sex borgare i Ulricehamn intygade också den 20 juni 1827 att ett bruk vid Häljabo vore högst behövligt för staden, särdeles som Limmared inte kunde täcka dess behov. Om fönsterglas komme att blåsas vid Häljabo vore detta både nyttigt och ganska behövligt för staden med omnejd. Detta särdeles som fönsterglas endast kunde fås i Göteborg, och detta inte heller utan svårighet ”och dels genom den långa transporten Landsvägen dels blivit dyrare, och dels genom sönderkörning måst avsättas utan förtjänst, om icke med förlust.”

Bokhållaren på Limmared hade sommaren 1827 uppgivit att lagret var tomt. Det hade inte hjälpt om vederbörande begärt glaset medan bruket var igång ”emedan icke alla som begärt fått glas under det bruket varit igång.” När ugnen släcktes (för ommurning) fanns bara några dussin spetsglas i magasinen. Det gick inte heller att köpa gröna pottsbuteljer – allt som fanns var några små gröna kvartersflaskor .

K M:t befallde kommerskollegium att, sedan vederbörande hörts i vanlig ordning avge utlåtande med anledning av besvären från Limmared över de beviljade privilegierna för bruken i Häljabo och Måssebo stom.

I sina till kungen den 31 dec. 1828 ankomna förklaringar över Sparres besvär anförde Rylander m.fl. att Sparre ej kunde anse sitt glasbruk förvandlat till intet och sin utgivna köpeskilling därmed förlorad, genom att de på sina egna hemman fick en lika men inte större rättighet. De delade KB:s i länet uppfattning att 2 nya glasbruk inte kunde bestå i orten samtidigt med Limmared. Men de anhöll, såsom första sökande och själva ägare till de hemman varifrån råmaterialier för bruksdriften skulle fås, om företräde framför Bånge och hans medsökande, av vilka endast en ägde 1/4 mtl i trakten. Enligt Rylander m.fl. var Sparres kännedom om deras skogar ogrundad, därför att han aldrig besökt dem eller haft med dem att skaffa. Lantmätarens ämbetsutlåtande ansågs bättre underbyggt än överjägmästarens, som aldrig besökt Måssebo socken och vars betyg om skogarna således var falskt och oriktigt. Även om vedåtgången skulle fördubblas hoppades de att K M:t skulle finna att någon skogsbrist inte kunde inträffa i framtiden vid bruket å Måssebo stom – detta blott K M:t stadgade att alla de hemman, som först förbundit sig att lämna skogseffekter till bruket i Måssebo enbart, förblev därvid. Detta var grunden för deras ansökan. De hoppades att K M:t skulle anse den av Sparre åberopade häradssynen överflödig samt medförande tidsutdräkt och ökade kostnader.

Sedan kommerskollegium infordrat vederbörandes förklaringar över Sparres besvär avgav det den 5 februari 1829 sitt utlåtande till K M:t och refererade därvid till föreskrifterna i Kungl. breven 18 juli 1727 resp. 4 aug. 1747 med rekommendationer om glasbruks inrättande i skogrika trakter. Av undersökningar i de nu aktuella fallen framgick att stora skogstillgångar fanns på de hemman där man ville anlägga de nya bruken. Men de hemman som åtagit sig att leverera ved till bruket vid Måssebo stom hade tillsammans 140 % större skogsareal än motsvarande Häljaboleverantörer. Alltså fann kollegium skogstillgången inte utgöra något hinder för anläggningarnas beviljande. Enligt synerätten räckte skogstillgångarna i Måssebo och angränsande socknar till för att driva både två och flera glasbruk. De presumtiva vedleverantörernas hemman var enligt bergskollegium inte heller anslagna till kolfång för några järnbruk i orten. Kollegium fann sig således vid meddelandet av tillstånd för de båda glasbruken ha handlat enligt författningarnas föreskrift.

När den 83-årige överste Sparre på Limmared avled den 1 augusti 1829 stod hans glasbruk alltså inför utsikten att få två konkurrenter på nära håll. Av ovan refererade handlingar i privilegiefrågorna utgörs merparten av partsinlagor. De enda objektiva dokumenten i sammanhanget är protokollen från lantmäteriförrättningarna, som tillsammans med utlåtandena från bergskollegium blev avgörande för kommerskollegium vid utfärdandet av privilegierna. Partsinlagorna sammanfaller på en viktig punkt – klarläggandet av att Limmared inte försåg traktens glasknallar med så mycket glas de önskade ta ut vid bruket. Anledningen var förluster vid utlämnande på kredit till dessa knallar. Bland Häljabobrukets presumtiva kunder märktes sålunda t.ex. 15 glasknallar i Hulareds, Månstads och Södra Åsarps socknar.

Utgångsläget för de två nya bruken syntes alltså relativt gynnsamt vid den främste motståndarens bortgång. Likväl kom inget av dem att realiseras. Hyttmästare Göbel stannade kvar vid Limmared till sin död den 22 april 1845, och Andreas Rylander dog på Mossebo stom den 12 februari samma år.(6) Källorna lämnar inga upplysningar om anledningarna till att deras planer gick om intet. Rivaliteten om presumtiva ved- och råmaterialielevererantörer kan förmodas ha spelat in. Konjunkturerna under förra hälften av 1830-talet var inte heller speciellt gynnsamma. Avsättningen genom västgötaknallarna var överhuvudtaget stadd i tillbakagång.

Det kom att dröja drygt ett kvartssekel innan ett glasbruk förlades till Mossebo. Bakgrunden härtill var en relativt betydande expansion vid Limmared under 1850-talet. Tillverkningsvärdet vid bruket steg från 25 026 rdr bko 1852 till 46 618 rdr år 1857. Denna expansion skedde under ledning av delägaren Fredrik Brusewitz, som sedan 1846 var brukets förvaltare. En ny hytta med ugnar samt material- och pottkammare byggdes och glassliperiet utvidgades. Vid besiktning å Limmared i mars 1851 intygades att tillverkningen ”vunnit den fulländning att glaset såväl i färglöshet och klarhet, som även i anseende till ritning och slipning kan tävla med produkter från varje annat glasbruk i riket . . ”(7) Vid mitten av 50-talet fann Brusewitz det motiverat att förlägga ett annex bruk till Bollsjö. Enligt hans son Fritz Brusewitz (1856-1939) var skälet ”att på flera platser fördela den större vedåtgången, vartill den utvidgade glastillverkningen givit anledning.” I detta sammanhang kan även nämnas att Kosta glasbruk ungefär samtidigt, 1857, grundade ett dotterbruk i Johanstorp, 13km från moderbruket.

Det nya bruket vid Bollsjö, som låg c:a 4km söder om Mossebo stom och ungefär lika långt från Häljabo och således inte hade något samband med Häljabo, vilket felaktigt antagits av tidigare forskare, upptog driften den 7 sept. 1856 och tillverkade under resten av året huvudsakligen vitt men även något grönt glas.

BOLLSJÖ GLASBRUKS PERSONAL

Brukspatron Brusewitz anförtrodde ledningen av det nyanlagda bruket åt den 30-årige bokhållaren Johan Fredrik Ramström, född i Strängnäs den 3 maj 1827. Han fick utflyttningsattest från Sundsvall till Bollsjö bruk den l sept. 1857. Ramström återvände till Sundsvall redan sommaren 1861 och efterträddes följande år av den 27-årige Carl Magnus Fahlman från Stockholm, vilken stannade kvar vid Bollsjö under brukets hela återstående verksamhetstid. Under åren 1866-68 hade han biträde av bokhållaren Anders Wettervik. Den som i sista hand fattade de avgörande besluten var hela tiden brukspatron Fredrik Brusewitz på Limmared. Tabell 1, som bygger på husförhörslängder och inflyttningsattester, redovisar flertalet -men inte alla – de glasblåsare som verkat vid Bollsjö. Av tabellen framgår att arbetskraften utom från moderbruket Limmared även kom från några andra västsvenska bruk som Surte vid Göteborg och Sölje i södra Värmland samt i 3 fall från Norge.

Från Gravdals, eller som det också kallades Hestviks glassverk, som låg strax söder om Bergen attesterades den 27 juli 1857 glasfabrikanterna Gustaf Nyqvist, Frantz Christian Leonard Liberg och Christian Justinus Holm till Sverige. Vid Hestviks glassverk. som var i drift från omkring 1850 syns tillverkningen ha bestått av både buteljer och fönsterglas. Bruket, som var lokaliserat till Gravdals stora egendom. ägdes av den rike köpmannen August Konow. Den svenskfödde Nyqvist var gift med Kirstine Pedersdatter, född i Hurdal i Norge. Makarna hade vistats vid Hestviks glassverk i 2 år och medförde en 2-årig dotter till Sverige. Holm och Liberg tillhörde kända norska glasarbetarsläkter. Holm var född vid Aasnes glassverk. i Beitstadens församling nära Trondhjem och i drift mellan 1813-1883. Han var gift med svenskan Maja Stina Andersdotter och medförde utom hustrun även en l-årig dotter. Den 35-årige Liberg och hans hustru Anne Lovise Evensdatter hade 1855 flyttat från Hurdals glassverk till Hestvik och flyttade nu med 4 döttrar till Sverige.

Utom dessa 3 glasblåsare torde även brukets smältare Johan Chr. Evensen, som var född i Hurdal i Norge ha inflyttat därifrån – tyvärr saknas hans inflyttningsattest.

Man lägger särskilt märke till de många representanterna för glasblåsarsläkten Lamberg vid Bollsjö. Denna släkt hade tidigare varit verksam vid Limmared.

Vid tiden för brukets nedläggning emigrerade inte mindre än 6 arbetare till Amerika, 3 anställda – däribland förvaltaren – återvände till Limmared dit slutligen även den 63-årige Carl Lamberg återvände 1891. Glasblåsare Holm flyttade tillbaka till Norge redan sommaren 1861 och dit begav sig glasblåsaren Anders Nilsson 1875. Hans hustru Martha Dischler var född på Hurdal glassverk i Norge. Två medlemmar av släkten Lamberg emigrerade till Finland 1881.

Under brukets allra första tid arbetade ytterligare en norsk glasblåsare, Hans Jörgen Hagen vid bruket, som han emellertid lämnade redan 1857 för att bege sig till Danmark.

Som mästare arbetade Lex. under år 1861 Anders Nilsson, Gustaf Nyqvist, Justus Holm, Carl och Clas Lamberg och Frans Liberg samt längre fram på året även Fredrik Dover och Adolf Schmidt, som lånats in från Limmared. De sista blåsarna före nedläggningen 1881 var Sven Andersson, Carl Lamberg, LC. Lamberg och Clas (Reinholdsson) Lamberg, Petter Pettersson och Peter Svahn.

Redovisningen av antalet arbetare i tabell 2. är inte fullständig. Dessutom sysselsattes ytterligare ett ”obestämt antal” ej mantalsskrivna. Härom skrev Lex. Fredrik Brusewitz 1865 att både Limmareds och Bollsjö glasbruk var förenade med betydlig jordbruksfastighet ”och därför omöjligt uppge antalet ej mantalsskrivna arbetare särskilt för fabriken resp. jordbruket.” Beträffande den sammanlagda personalstyrkan vid Bollsjö kan nämnas att en odaterad förteckning (från 1860-talet) under själva bruket upptog 52 personer vartill kom ytterligare 62 vid Söderskog, Norskog, Stora Hinkelsbo, Skyås, Ängasjö, Mariebo, Limåsen, Lilla och Stora Falle samt Perstorp.

BRUKSEGENDOMENS OMFATTNING. BYGGNADER OCH UGNAR. DRIFT.

Till egendomen hörde utom själva glasbruket, som 1869 var taxerat till 15 000 rdr rmt, Bollsjö gård taxerad till 5 000 rdr, Hinkelsbo 4 100 rdr, Mariebo 5 400 rdr och Skyås till 3 600 rdr. Glasbruket var av ordinär storlek efter tidens förhållanden. l hyttan fanns hela tiden en 6-degelsugn. Vidare redovisades under en följd av år på 1860- och 70-talen 3 kylugnar, 2 temperugnar (för upptempring av deglarna), l vedtorkugn, l askugn samt 1873-74 även 2 s.k. brännugnar. För krossning av kvarts och lera fanns en vattendriven stamp om 10 hkr. Som dragare användes 3 à 4 hästar.

Driften syns ha pågått regelbundet ända fram till slutet av 1870-talet, och i allmänhet utan störningar. Ett undantag härifrån utgjorde dock det svåra året 1869. I början av mars detta år hölls sammanträde i Svenljunga om statsbidrags erhållande för Södra Kind, som led hungersnöd. Från Limmared rapporterade förvaltaren att bruket var överhopat av tiggare. Det rådde total foderbrist och de stackars hästarna stod knappt för sig själva. Många glaslass stod packade utan att komma iväg – ingen kunde köra dem.

Lågkonjunkturen under slutet av 1870-talet drabbade även Bollsjö, som endast drevs 5 månader under 1878. Även 1879 uppges det ha drivits kort tid, enär det gått med förlust. Nämnda år redovisades emellertid ett högt tillverkningsvärde och notisen passar bättre in på 1878. Under 1881 uppgavs tillverkningen endast ha pågått under några månader och inte lämnat någon beskattningsbar vinst.

Efter nedläggningen flyttades en större arbetarbostad till Limmared och kallades för Bollsjöbyggningen. När Fredrik Brusewitz på Limmared år 1882 löste ut delägaren Salomon Larssons sterbhus skedde det bl.a. genom avstående av det då nedlagda glasbruket i Bollsjö.

RÅMATERIALIER OCH BRÄNSLE

Vid tillverkningen användes kalk, kisel, soda, brunsten, härtsglas och skärv, aska, salt och vid enstaka tillfällen havre. Kalkstenen hämtades från ett brott på hemmanet Näfshults ägor. Månadsrapporter om förbrukningen av råmaterial finns bevarade från 1860-talet. Enligt en sådan rapport från maj 1868 förbrukades då 6 035kg kalk och kalksten, 2082kg soda, 36 fat aska, 4 fat salt och 4,2kg brunsten. I maj 1881, innan bruket lades ned, förbrukades 6 375kg kisel, 2 550kg soda och 1 275kg kalk.
Om småvedsleveranserna till bruket föreligger detaljerade rapporter.

BRUKETS TILLVERKNINGAR. FÖRSÄLJNING OCH MARKNADER.

Till Bollsjö förlades den enklare produktionen av emballage- och hushållsglas, medan det finare och dyrare glaset gjordes vid Limmared. En betydande del av tillverkningen vid Bollsjö bestod av medicinglas och sodavattensflaskor samt lampglas.
Enligt bevarade anteckningar från åren omkring 1870 blåstes buteljer för t.ex. champagne och likör, bl.a. i brungul färg, platta stämplade sodaflaskor, rundbottnade d:o, små apoteksflaskor, flaskor med inslipade proppar, burkar bl.a. för pomada, arsenikrör, och tjocka provrör. vidare märktes tunna bägare, diglas, dricksglas med slipade kanter, punschglas, karaffiner, kaffekokare, flata lampglas (brännare), ljusmanschetter, bläckflaskor och bläckhorn, de senare med veck.

Man blåste mest grönt glas men även vitt, gult och svart. På sommaren 1863 skrev brukspatron Brusewitz från Limmared att han synat champagnebuteljer från Bollsjö, varav en del rätt bra. Som en specialitet för bruket har nämnts s.k. jaktflaskor av ovanligt vacker form.

Det färdiga glaset levererades i stor utsträckning till Limmared f.v.b. Sålunda levererades t.ex. i jan. och febr. 1869 1 200 hytthundraden (HH)grönt glas till Limmared, och i oktober föregående år avgick 1 455 HH från bruket. Man hade kunder bl.a. i Askersund, Eskilstuna, Gävle, Halmstad, Jönköping, Linköping och ända uppe i Skellefteå.

Ännu under 1860-talet fanns bara smala, backiga och ojämna vägar, där det var svårt att forsla glas. En viss del av produktionen såldes fortfarande genom glas knallar . Men i slutet av 1870-talet rapporterade kronofogden i Kinds härads norra distrikt att gårdfarihandeln då nästan helt och hållet upphört. (8)

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING

Källor, otryckta:

Landsarkivet i Göteborg (GLA)
Kinds häradsrätts arkiv: Bouppteckningar 1845 F II a:44
Limmareds glasbruks arkiv: Bollsjö glasbruks kapitalböcker 1870-1881; Brev,
månadsrapporter, personalförteckningar m.m. rör. Bollsjö 1861-1870, 1881 o. odat; Limmareds glasbruks avräkningsböcker 1870-1882.(LGA)
Mossebo kyrkoarkiv: Husförhörslängder 1856-1891. Inflyttn. attester 1857.
Södra Åsarps kyrkoarkiv: Husförhörslängder 1819-1845.
Redvägs och Kinds härads kronofogdearkiv. Vol. E XIV nr 327, 328.

Riksarkivet, Stockholm (RA)
Kommerskollegium till K M:t 1829 5/2 ang. överste Sparres besvär rörande beviljad anläggning av 2 glasbruk i Mossebo socken, Älvsborgs län (med c:a 30 bilagor från åren 1826-1828).
Civildepartementets konseljakt nr 11 1851 den 10 oktober (ang:de greve C. Sparres anhållan om förslagslån för Limmareds glasbruk).

Göta Hovsrätt arkiv, Jönköping
Bouppteckning 1821 20/1 efter grevinnan Maria Helena Sparre.

Källor, tryckta:

Djurberg, Daniel. Geografiskt lexikon öfwer Skandinavien. Örebro 1818.
Historiskt-geografiskt och statistiskt lexicon öfver Sverige. Stockholm 1864
(art. Måssebo) samt supplement 1869 m(art. Bollsjö gård och glasbruk).
Kungl. Maj:ts Befallningshafvandes femårsberättelser. Elfsborgs Län. Stockholm 1822.

Litteratur:

Nordström, Olof. Svensk glasindustri 1550-1960. Lokaliserings- och arbetskraftsproblem /Meddelanden från Lunds universitets geografiska institution. Avhandlingar 41/ Lund 1962.
Weidow, Jarl. Svenska glasbruk 1555-1965. Växjö 1969. /Östlund, Karin/ Limmared 1740-1940. Ulricehamn 1940.

NOTER:

Anm: Där ej annat anges bygger framställningen på bearbetningar av den omfångsrika akten Kommerskollegium till K M:t 1829 5/2.
(1)Östlund s. 53
(2)Nordström s. 162, 165
(3)Weidow s. 69
(4)Djurberg art. Limmared
(5)se anf. bpt.1821 i Göta hovrätts arkiv i Jönköping
(6)se Kinds häradsrätt. Bouppteckningar F II a:44 (1845). GLA
(7)se anf. konseljakt 1851. Civildep:s arkiv. RA
(8)Redogörelsen för Bollsjö glasbruk bygger på anf. källor i Limmareds glasbruks arkiv
i GLA. Se även Östlund a.a. s. 23, 24, 31