Författare: Erik J. Karlsson

Artikel ur ”Kommunalt Forum” – Nr 2 1970. Informationsblad för Tranemo kommun (Tranemo – Limmared – Länghem).
Ansvarig utgivare: Lars Svensson.
Foto: Bergqvist Foto.
Ingår i samlingsboken ”Kommunalt Forum 1967-78”.

När min vän, redaktören för denna förträffliga tidskrift, ringde och sa, att jag skulle skriva något för detta vårnummer, så föreskrev han inte något bestämt. Det ska handla om dina mer än 40 år i kommunens skolor, några minnen, något om utvecklingen, sa han. Men personligt bör det vara.
Jodå.

Får jag börja med en grävskopa?
Jag står nämligen ibland och tittar på en sådan bjässe, som bryter sej fram i våra backar. Den gör mer på en eftermiddag, än vad tio man skulle kunnat hinna med på en månad för 40 år sen. Tror jag. Och jag minns inte, att det fanns några grävskopor här i bygden för 40 år sen, och inga grävmaskinister heller.

Ny teknik, nya yrken, nya möjligheter, nya levnadsförhållanden. Inga nya människor, men helt nya utbildningsbehov, och därför också nya skolor.

Grävmaskinisten åker från och till sitt arbete i egen bil. Naturligtvis. Det gör de flesta. Vi vanliga människor behöver bilen och har råd att nyttja både den och andra den nya teknikens moderniteter. Vi har råd och möjligheter – också att skaffa oss den skolning och utbildning, som tiden och framtiden kräver. En gammal skolman tänker givetvis ofta på sin egen barndoms 6-åriga varannandagsläsande skola på landet och på de oöverstigliga hinder som mötte den utbildningshungrige, när han funderade på högre skolor. Det gick inte, utom i enstaka undantagsfall. Vi hade inte råd. En och annan från landsbygden halvsvalt sig fram genom skolor och universitet och blev präst, men jag tänker ibland på de arma teologer, som for omkring och ”predikade för offer”.

Nu börjar utbildningsvägarna bli framkomliga för alla. Av den årskurs, som 1968 slutade grundskolan i Tranemo, gick bortåt 40 % till gymnasiala skolor, d.v.s. till gymnasier, yrkesskolor o. dyl.

Grunden kan läggas i hembygdens skola. Det mäktade inte den varannandagsläsande folkskolan för 40-50 år sen. Och på 1920-talet var varenda skola i bygden en varannandagsskola. Skolorna var många och små. Centralskolan kallades kyrkskolan, men de minsta barnen fick knalla iväg till småskolan i Kroksjölund. Och så var det skolor i Uddebo och Brandsmo, Fellingsryd och Rosenlund. I övriga socknar fanns skolor i Fåglabo, Bollebo, Bollsjö, Ambjörnarps kyrkby, Vägabo, Hunnabo, Sjötofta, Ekefors och Stenshult, i Limmared, Boda, Månstad, Länghem och Svenstorp. Kanske har jag glömt någon.

När motorismen slog igenom och skolskjutsar blev möjliga, försvann de små skolorna en efter en. Ska jag våga gissa att efter ett fåtal år, fem eller tio, så har vi bara tre skolor kvar i Tranemo nuvarande kommun, centralskolan, Limmared och Länghem.

Denna utveckling är inte endast av godo, framförallt inte för de mindre barnen. Jag ser i budgeten för 1969, skolskjutskostnaderna beräknats till 450 000 kronor. Och jag kommer ihåg, att när jag för första gången som vikarie för min företrädare en sommar rekvirerade statsbidrag för skolskjutsar, så fanns det bara en. Med den åkte barnen från Snarås, Hässleås, Gullbrandsbo och övriga gårdar däruppe till kyrkskolan. Men Uno Andersson fick bara köra med bilen till Ranabo vägskäl, och där fick barnen samlas. När den nuvarande kommunalnämndsordföranden kom in i skolstyrelsen, började han arbeta för att skjutsen skulle få gå runt till gårdarna.

Alla sådana ansökningar skulle på den tiden gå ända till Kungl. Skolöverstyrelsen, men efter många skriverier och uppvaktningar, t.o.m. av riksdagsmannen, lyckades det. Det var den första fjädern, ”skolfjädern”, i Nils Anderssons hatt. Han fick åtskilliga så småningom.

Under 1920-talet gick kampen och reformarbetet ut på att göra folkskolan till, som man sade, en bottenskola för alla barn, d.v.s. att man från folkskolan direkt skulle kunna komma in i realskolan och liknande skolor, och när riksdagsbeslutet kom, så var det den svenska folkskolans mogenhetsförklaring. En god grund hade lagts genom 1919 års undervisningsplan, i hög grad influerad och inspirerad av den omstridde skolmannen och politikern Verner Rydén.

Så småningom försvann vår bygds varannandagsskolor. Uddebo fick den första skolan av B-typ. Det var 1926. Kanske var det därför, som jag sökte min första plats där och så småningom fann mig tillrätta. Det var sannerligen ingen lärarbrist då. Vi var 158, som sökte den platsen.

Det fanns bara nio lärare i socknen då. Ja, just socknen. Skolan var icke den borgerliga kommunens angelägenhet utan kyrkostämmans, och kyrkoherden var skolrådets självskrivne ordförande. Om någon är intresserad av Tranemo skolhistoria, d.v.s. församlingens skolor, fram till l 930-talet, så vill jag hänvisa till ett mycket välskrivet och intressant kapitel i Tranemoboken av Johs Bexell. I hembygdsböckerna från Ambjörnarp och Sjötofta finns också mycket läsvärda avsnitt om dessa socknars skolor.

Så kom då 1940-talet med sina stora statliga utredningar om enhetsskolan eller grundskolan, som den nu kallas. Och redan 1950 var ett litet fåtal kommuner i Sverige färdiga att starta försöksverksamhet med 9-årig skola. Så icke i Tranemo. Den första kommunsammanslagningen hade kommit, och för Tranemo betydde det om- och nybyggnad av bygdeskolorna i Mossebo, Ambjörnarp och Sjötofta. Men
1957 var det klart, och vi började. En spännande tid.

”Varför så bråttom?” sa några. ”Vi kan väl vänta, tills våra grannkommuner börjar.” ”Då får vi vänta till sist”, svarade en elak person.

Men jag tror inte, att det är många kommunala förtroendemänniskor, som ångrar det tidiga beslutet, som fattades 1955 eller 1956, eller när det nu var.

En tidning frågade mej, när jag slutade förra våren, om det var något från mina många skolår, som jag minns med särskilt stor glädje. Ja, det är en hel del. Bland det bästa var nog likväl, när jag något år efter det vi släppt ut de första niorna, från gymnasiehåll fick höra, att våra elever klarade sej gott. År av möda gav resultat. Glädjande har också varit det för grundskolans elever nödvändiga, alltmer framväxande samarbetet mellan hem och skola. Goda minnen har jag också av samarbetet mellan kolleger och med alla de skolstyrelser, som jag slitit ut.

Några tråkiga minnen? Det har jag glömt.

Men minnen gläder endast gammalt folk. Det förgångna är inte det viktigaste, inte vad vi gjorde i går, utan vad som ska göras i dag och i morgon. Nytt organisationsarbete och nya pedagogiska försöksarbeten pågår och förestår. Det är nödvändigt, och Tranemo framsynta lärarkollegium tillönskas fortsatta framgångar.

En verklig revolution äger rum i våra skolor på läromedelsområdet. Jag minns, när jag i början av 1930-talet några veckor gästspelade i en av våra bygdeskolor, som då inte hörde till Tranemo kommun, och inventerade förrådet av läromedel. Där fanns några slitna kartor, ett par omgångar läseböcker, ett mindre antal planscher, och i ett skåp ett nytt balloptikon, som av någon anledning inte kunde användas. Det passade visst inte ihop med övrig el-installation i skolan. Våra dagars skolradio och TV, bandspelare och bildprojektorer av olika slag användes dagligen och stundligen, och dessa och andra audivisuella läromedel kommer att spela en stor roll i den alltmer framväxande individualiserade undervisningen.

Under mina 42 år i skolan har det alltså skett en genomgripande förändring av skolan, men det som skett är en följdriktig förändring, en följd av förändringen i samhället. Och jag är glad över att ha fått vara med på ett litet hörn.

Men – utan att man närmare vet hur det hela har skett, och hur det gått till, så står man en dag vid den gräns i livet, då det hela strängt taget är överståndet. Inre vyer kan djupna och förändras, men dessa förändringar i höjd- och sidled innebär väl sällan något nytt. Den man är, den är man, det man gjort, det är gjort. Jag är glad över det jag fått vara med om bland bygdens barn och ungdom. Men någon frågade mej, om jag är nöjd. Svaret på den frågan kommer jag nog alltid att fundera över.