Artikelförfattare: Tina Hjorth.

Artikel ur ”Svenljunga & Tranemo Tidning” 1998-11-19.
Nr 47 – årg. 7, sid. 16.
Kindsbygdens egen tidning.
Ansvarig utgivare: Sune Strand.
Tryck: Tryckerigården, Bollebygd.
Distribution: Posten.

År 1935 kom det en vikarierande skollärare och kantor till Länghem. Över sextio år senare finns han fortfarande kvar. Fast numera är det inte kyrkorgel och griffeltavla som trakteras, för John Andersson är pensionerad sedan många år. Idag är det pianot samt tidningar och böcker för egen förkovran som fyller den gamle kantorns dag.

Nämn John Andersson och varenda länghemsbo vet vem du talar om. Skollärare för först 5-6:an senare för klass 5-6-7 i närmare fyra årtionden, kantor i kyrkan lika länge. Nej, längre förresten, för långt efter pensioneringen ryckte John in när den ordinarie kantorn var ledig. – Men sedan kände jag att jag inte orkade mer, säger den snart nittioårige gamle skolläraren, som trots detta ställer upp som ackompanjatör ibland i mindre sammanhang.

Lärde noter av far
Som körledare är John Andersson också en känd gestalt. Kyrkokören ingick ju i kantorsarbetet och så småningom startades även barnkörer. Ungefär tio år innan John kom till Länghem hade en manskör startat. När John gick i pension 1976 fanns en liten skara sångare. Nyrekrytering skedde strax.
– Vi blev över tjugo stycken och sjöng regelbundet i tio års tid.
Sedan satte körledarens hörsel käppar i hjulet för fortsatta körövningar. Även om det händer att John leder manskören inför Valborgsmässosången.
– Min pappa var en duktig fiolspelare och en fantastisk sångare, berättar John som inte gärna sjunger själv.

Fadern lärde sig noter och överförde kunskaperna till sonen som övade på orgeln därhemma.
– Jag brukade öva in styckena som jag trodde de skulle låta och sa till pappa att ”nu pappa, nu går det väl bra”?
– Nej du, svarade pappa, det märker jag när ligger i sängen och lear på stortån.
Då satt inte takten som den skulle än. Sexton år gammal fick John sin första musiklektion. Magistern hette Henry Weman. Weman tyckte att pojken Andersson skulle satsa på musiken och John tog också en organist- och kantorsexamen.
– Men magistern hemma i Nittorp tyckte jag skulle gå på seminariet och läsa till lärare istället, så då gjorde jag det.

Tröttsamt sommarlov
Så kom det sig att Länghem år 1935 fick en nittorpsbo på den förenade tjänsten som skollärare och kantor. Och även om lärare har långa sommarlov hade kantorn på den tiden inte mycket ledigt. John jobbade sju dagar i veckan, sex i skolan och den sjunde i kyrkan.
– Först 1950 fick kantorerna lagstadgad semester.
Samma år började John ge lektioner i mandolin och blockflöjt.
– Kommunala musikskolan startade först 1954, men Hultén som blev den förste rektorn hjälpte mig i Länghem redan dessförinnan.

Som lärare gällde och gäller det att ständigt hålla sig ajour med den senaste utvecklingen. I slutet av trettiotalet, eller början av fyrtiotalet, kom det på tal att införa engelska som skolämne.
– Jag följde en radiokurs och läste sedan på distans, säger John och minns hur sommarloven tillbringades med en grammatikbok på ett bord på gräsmattan. Där gick han och klippte gräset och kastade ögon i boken.
– Härligt med semester, tyckte vännerna.
– Och jag var jättetrött!

Många minnen
Engelskträningen fortsatte med sommarkurser i England.
– På den första kursen träffade jag en gammal vän från seminariet! Vi hade inte setts på många år och det visade sig att vi skulle dela hytt på båten över till England.
Till den kursen, som var förlagd uppe i det vackra sjödistriktet, hade John smugglat med noter. Och på tre veckor lyckades de tjugosex kursdeltagarna blir en riktigt bra kör. Seminariekamraten håller John fortfarande kontakt med.
– Jag hälsade på honom i Kumla för inte så länge sedan.

Ett samtal med John Andersson lockar många minnen från den gamle skolläraren. Jag sitter stum, medan pennan glöder för att fånga dem alla.
– Vid en annan englandsresa bodde jag i London, hos en dam som påstod sig vara operettsångerska. Hon hade en flygel i lägenheten, men hon kunde inte spela och hon tog aldrig en ton som jag hörde.

Klockan i vardagsrummet tickar. Men tiden står still, John Andersson vrider den tillbaka. Till hemmet i Nittorp, till seminariet i Borås, till England, till första gången barnkören framträdde – i Herrljunga, någon gång på femtiotalet, till sextiotalet då kantorerna fick hela sex lediga söndagar per år. Rätt som det är, är vi tillbaka idag, till 1998, när John lever ensam i sitt hus och sköter sig själv. Med morgongymnastik, städning, matlagning och pianoklink.
– Pianot är som min leksak. Ibland när jag vaknar vid fyratiden på morgonen går jag hit och spelar en stund, säger han och slår an tonerna till Bachs Toccata.

Tillägg till ovanstående artikel.
Artikeln är publicerad enligt tidningens version och innehållet kan ses som ett bidrag till att bevara ett stycke ”nutidshistoria”.
Läs gärna fler inlägg och berättelser från förr i tiden fram till våra dagar under www.tranemo.nu

Inga-Lill Lindgren, Tranemo Bibliotek.