Författare: Valdemar Josefsson.

Berättelse ur pärmen ”Söder om landsvägen”.
Minnesanteckningar från Hinkelsbo by med omnejd under 80 år.

Vår vägförbindelse mot Ambjörnarp var innan vägen Bollebo-Skogen-Rödjenäs byggdes på 1940-talet bedrövligt usel trots det hade vi alltid förbindelse däråt och umgänge med människorna åt det hållet. Hinkelsbo-Hallabotorp kan man knappast ha kallat någon väg förut även mot Skogen, knappast framkomligt ens som cykelväg vissa årstider.

Vägen Hinkelsbo-Hallabotorp använde vi mest när vi skulle mot Ambjörnarp. När vi kom till sockengränsen till Ambjörnarp delade sig vägen mot Gamlabygget där vi var mycket, det var till att gå, cykla gick knappast då det bara var en gångstig. I gränsen till Hallabotorp var på sommartid en så länge jag minns en rödmålad grind som kallades ”röda leet”. I St Hinkelsbo på ”Oldenburgs” är en mycket ståtlig ek över tre meter i omkrets och lång fin stam som är fridlyst av förre ägaren Gösta Gislow, numera på Pastoratets mark.

Där finns en berghäll cirka en meters höjd alldeles flat på ovansidan och cirka tio meter åt vardera hållet. Enligt vad de gamla har berättat användes den som dansbana i deras ungdom. Högsta punkten i Hinkelsbo by är en fin kulle som kallas ”Linnekullen”.

I St Hinkelsbo var dessutom en förnämlig Plantskola på 1930-talet anlagd av en dansk jägmästare vid namn Oldenburg, Ekhyddans Plantskola, vilken numera är helt utplånad.

I gränsen mot Malsbo är en skogsudde, Teklas udde som fått namnet efter en änka som bodde på den ena gården. I gränsen mellan L Hinkelsbo och St Hinkelsbo är en lång backe som alltid kallats för ”bastelia” därför att mitt i backen legat en gammal linbasta. Den bäck som rinner upp sydväst gårdarna i St Hinkelsbo, Hagabäcken är ett högt vattenfall där fordomsdags varit en kvarn finns i dag rester kvar, nämnas kan att bäcken rinner mot norr.

Vägen mellan Hinkelsbo-Skogen var tidigare nästan obefintlig, bara en dålig körväg där det knappast gick att cykla utom på sommartid vid torrt väglag, mittemellan är ett gammalt nästan igenvuxet kärr som alltid kallats för ”Jungfrupölen” där det påståtts ha spökat, ingen har sett något, därom finns i en annan artikel.

Vid vägskälet till skogsbilvägen mot Älvsön har legat en stickhyvel, där det hyvlades takstickor på 1930-talet och har fått namnet ”Hyveln”. Den byggdes av Ragnar Rydberg och Hugo Josefsson i början på 1930-talet, och drevs med bensinmotor tills dess att det kom elektrisk motorkraft till byn 1936, då den flyttades och drevs med elektrisk kraft. Skogsvägen mot Älvsön byggdes 1966-1967 av Hilding Valbrant och Valdemar Josefsson.

Älvsön är en stor skogsö som legat otillgängligt innan det fanns någon väg dit. Den är 25 hektar och är belägen med ungefär lika stora delar på vardera gårdarna i L Hinkelsbo. Ett smalt sund endast trettio meter brett har funnits och en gammal kavlingabro, där det knappast gick att köra över med häst benämnt ”Älvsö bro”. På andra sidan är det stora mosskomplexet Skrikemossen vilket är klassat som naturskyddsområde. Mer om Älvsön finnes i annan artikel efter berättelser av Hjalmar Rydberg.

Gårdarna i Lilla Hinkelsbo delades 1842 efter att tidigare varit en fastighet och är långsmala skiften. Gränsen emellan gårdarna är tre och en halv kilometer. Längst ut i yttersta spetsen mötas fem ägogränser och är utmärkt på lantmäterikartan, ”Fem röde stenar”. Vi har dock aldrig kunnat finna några röda stenar vilket namn det alltid har hetat. De gränser som möts är i en punkt Lilla Hinkelsbo, Stora Hinkelsbo, Häljabotorp, Långeö och Hallabo utskift.

Skogen i Älvsön låg mycket illa till innan det fanns någon skogsbilväg dit. Det gick inte att avverka utom på vintertid när mossarna bar att köra, det var inte alla år det gick att komma dit. Vi fick trampa väg över mossarna så det bar att köra. Jag minns pappa och jag drog en liten snöplog och sen trampade väg. Det var långt att köra antingen fick det köras ut till Passjö eller framåt, det var närmare ungefär trehundra meter över mossen. Längre tillbaka kördes till Vägabo och därefter fraktades på lastbil till järnvägen i Ambjörnarp. Innan man kom ut till Vägabo var en lång och besvärlig backe som hette ”Kobbaknarten”, där lastades av en del av lasset för hästen orkade inte dra upp lasset, det fick sedan hämtas där och köras fram.

På ett flertal platser finns i skogen överallt lämningar efter gamla kolarmilor och tjärbrännor, även rester efter kolarhyddor. Där skogsbilvägen går inne i Älvsön finns en sådan som kallats för ”kolamilabotten” på Rydbergs sida.

I sockengränsen mellan Mossebo och Ambjörnarp är den högsta punkten i Tranemo Pastorat belägen, Slättåsen 297 meter över havet. Där var under krigsåren på 1940-talet uppfört ett luftbevakningstorn, det var dock aldrig besatt. Vid klart väder och med en stark kikare skulle Karlsborgs fästning synas.

Mossebo socken har vid flera tillfällen naggats i kanterna då sockengränsen flyttats. Torpet Stenbacken mellan Hinkelsbo och Skogen har tillhört Mossebo liksom Hallabotorp, vilket förut hette Malsbotorp. De överfördes till Ambjörnarp i början på 1800-talet då de förvärvades av Hallabo Säteri. Byn Bönabo på gränsen till Hestra överfördes till Norra Hestra på 1800-talet, även i Grimsås samhälle har en viss gränsjustering mot Nittorp skett.

Tillägg till ovanstående artikel.
Artikeln är publicerad enligt Valdemars berättelse i pärmen ”Söder om landsvägen” och innehållet kan ses som ett bidrag till att bevara vår ”bygdehistoria”.
Läs gärna fler inlägg och berättelser från förr i tiden fram till våra dagar under www.tranemo.nu
Här finns även fler berättelser från Valdemar Josefssons pärm.

Inga-Lill Lindgren, Tranemo Bibliotek.