Artikelförfattare: Ann-Louise Nyde

Artikel ur ”Svenljunga & Tranemo Tidning” 2003-11-13.
Nr 46 – årg. 12, sid. 7.
Ansvarig utgivare: Sune Strand
Distribution: Posten
Tryck: AB Smålänningen, Ljungby

Rune Holmberg från Tranemo, känd för sitt stora intresse för tidig järnframställning och även fornminnes- och hembygdsfrågor, har ägnat de senaste åren åt ett idogt letande både i naturen och i arkiv och gamla skrifter för att hitta Kinds härads gamla gränser och gränsmarkeringar. Inte mindre än 160 markeringar finns med i Runes bok och där återfinns såväl naturliga gränsmarkeringar; sjöar, åar, stora flyttblock och andra lätt igenkännliga formationer, som tjällror och femstenarör ditsatta av våra förfäder.
På lördag, den 15 november (år 2003), i Auktionshallen i Limmared, presenterar Rune själv sin forskning.

Intresset för hembygdsforskning har Rune alltid haft. När han så, i boken Namn och bygd, fick syn på Sven-Ulrik Palmes översättning av Arvid Knutssons, Torpa, 1400-talsbeskrivning av häradsgränsen, blev han nyfiken.
– Arvid Knutsson på Torpa var tidvis häradshövding och behövde känna till de administrativa gränserna.
Råmärkeslängden i handskriften omfattar 22 gränsmärken från Hillareds socken och medsols till Älvsereds socken. Av texten framgår att Arvid Knutsson haft för avsikt att fortsätta, men så blev det inte.

Nu hade Runes intresse väckts. Var fanns egentligen Såokoss with Dragaridh?
– Med hjälp av olika arkiv, gamla skrifter och inte minst personer jag kommit i kontakt med, som känt till gamla märken, letade jag mig fram. Såokoss with Dragaridh visade sig vara sjön Såken vid Hillared.

Riktmärket för Runes forskning har varit att ta fram de gränsmärken som har ett namn.
– Det har ett visst kulturhistoriskt värde med ett namn, inte bara ett nummer i lantmäterihandlingar, menar han.
Under långa tider har naturligtvis gränserna varit flytande utan exakt markering.
– Gränserna kom till när man skulle dela de samfällda skogarna vid till exempel storskifte och laga skifte. I de handlingar som då upprättades kan man ofta hitta de gamla namnen. Med de namnen och lantmäteriverkets nummer kan man sedan hitta dem i naturen.

Klovehall eller Tors hall
På Arvid Knutssons tid handlade det bara om naturliga gränsmärken. Kullar, gravrösen, en stor udda sten eller annat som såg annorlunda ut och var lätt att känna igen.
– Klovehall vid sjön Hornbetan på gränsen mellan Sjötofta och Våthult är en sådan. En plan bergyta där avtrycken som syns sägs ha åstadkommits av asaguden Tors båda bockar, och lär för länge sedan också ha kallats Tors hall.

När det svenska lantmäteriet inrättades, av Gustav II Adolf, blev det allt vanligare med konstruerade gränsmärken.
– Dessa råmärken skulle vara så stora att de inte kunde rubbas av fem man, för att man inte obemärkt skulle kunna flytta dem till sin fördel. Det skulle också läggas kol, ben, järnslagg eller något annat under, för att visa att markeringen var gjord av människohand.

Komosse – mest rysliga anblick
Runes arbete har förstås inneburit mycket letande i gamla arkiv och skrifter, men också givit mycket intressant information. Information inte bara om härads- och sockengränser utan också om hur man resonerade på den tiden och vad man trätte om.
– Man kunde vara överens om gränsmärkets namn, men inte vilken sten det var man talade om. Vid gränsdragningen mellan Ulricehamn och Marbäck, ville Ulricehamn ha gränsen i en rak linje mellan Skottek och Pinebo. Men då, menade Marbäck, skulle ju Sträckås hamna i Ulricehamn och de hade i alla tider skattat i Marbäck.

Ganska kul tycker Rune också att lantmätare Jonas Allvins kommentar om Komosse är. Denne Allvin anger i sin beskrivning över Mo samt Norra och Södra Wedbo härader år 1857 att Komosse ”företer den mest rysliga anblick av jordytor, som en missvårdad natur kan frambringa”.
– Mossmarker var inget som värdesattes på den tiden! Han tyckte sig stå vid gränslös öken!
Undrar vad han sagt om dagens turistbroschyrer över attraktionen Komosse?!

Tillägg till ovanstående artikel.
Artikeln är publicerad enligt tidningens version och innehållet kan ses som ett bidrag till att bevara ett stycke ”nutidshistoria”.
Läs gärna fler inlägg och berättelser från förr i tiden fram till våra dagar under www.tranemo.nu

Inga-Lill Lindgren, Tranemo Bibliotek.