Artikelförfattare: Ann-Louise Kjellner

Artikel ur ”Svenljunga & Tranemo Tidning” 2005-01-27.
Nr 4 – årg. 14, sid. 3.
Ansvarig utgivare: Sune Strand.
Distribution: Posten.
Tryck: Tabloidtryck i Norden AB.

En del stannar upp och tittar med vemod på rivningsarbetet medan andra tycker det är bra att den gamla brandstationen rivs. Oavsett vad man tycker, så är den gamla brandstationens saga all. Byggnaden sedan 1930-talet har tjänat ut sin roll. Av och till har det funnits förslag till nya användningsområden, för att bevara det som så länge varit något av ett landmärke för orten. Men av olika orsaker har inget ansetts som genomförbart. Brandstationen får ge plats för nya utsikter.
Inte fel, tycker Rolf Gotemark och Curt Persson, två av dem som fanns med under brandstationstiden.

Rolf Gotemark började inom brandförsvaret redan i slutet på 40-talet, men då i Limmared. När så kommunsammanslagningen genomfördes kom han i början av 70-talet som brandchef till Tranemo. Och till brandstationen där vid Assman.
– Minnena är väl inte så där hemskt roliga. Visst gick det, allt går när man är tvungen. Men lokalerna var dåliga, särskilt omklädningsrummen och utrymmen för hygien. Och sedan var det de ständiga översvämningarna, med vatten som rann in i garagen och fortsatte ner i källaren.

Tre brandbilar fanns på den tiden; en tankbil, en släckningsbil och en pickup.
– Ganska gamla och dåliga maskiner i början.
Brandförsvaret i sin helhet såg också annorlunda ut, berättar Rolf.
– Förutom brandkårer i Limmared, Länghem och Dalstorp, fanns brandvärn i Sjötofta, Ambjörnarp, Uddebo och i Grimsås där man hade en industribrandkår stationerad vid IKO Kabel (Nexans).

I slutet av 70-talet flyttades brandkåren till platsen där nuvarande gymnasiet finns och därifrån sedan till nuvarande plats.
Något större vemod inför rivningen känner inte Rolf.
– Nej några sådana känslor har jag inte, så rolig var den inte!

Tornet och tyfonen
Curt Persson fanns med som brandman under 70-talet och har mera handgripligt jobbat i den gamla lokalen.
– Den var väl mysig på sitt sätt, men det blev ju problem när vi fick nya brandbilen. Portarna var för smala och det hände väl en och annan gång att dörren på brandbilen åkte med när vi backade in!

Och så var det ju tornet som var lite kul.
– När vi tvättat slangarna i åvattnet togs de in i källaren Högst upp i tornet fanns en talja med ett rep. Slangarna fästes i repet och hissades upp för att hänga på tork.
Det var nämligen det som tornet var till för. Att torka slangarna, som på den tiden var gjorda av linneväv och inte helt lätta att hantera.
– Nej, de var rätt hårda och svårjobbade.
Tornet utgjorde också platsen för tyfonen. Några personsökare fanns inte på den tiden. Brandmännen kallades in med hjälp tjutet från tyfonen. Inte bara brandmännen förresten, signalen lockade till sig ganska många andra också, minns Curt.

Men inte heller Curt känner någon saknad.
– Jag tycker nog det blir ett lyft att få bort brandstationen. Det har ju varit en del turbulens och byggnaden var nergången. Jag tror det blir både bra och snyggt med den nya gångbron och som det kommer att se ut där.
Fast det finns faktiskt en sak kvar. Tuppen, den som satt på taket tillsammans med tyfonen. Den har man värnat om och låtit följa med och den pryder taket även på den nuvarande stationen!

Tillägg till ovanstående artikel.
Artikeln är publicerad enligt tidningens version och innehållet kan ses som ett bidrag till att bevara ett stycke ”nutidshistoria”.
Läs gärna fler inlägg och berättelser från förr i tiden fram till våra dagar under www.tranemo.nu
Där kan du även se fler bilder och läsa mer om den gamla brandstationen!

Inga-Lill Lindgren, Tranemo Bibliotek.