Författare: Stig Rylander

Artikel ur ”Kindsforskaren” Nr.3-4 – 1996 Årg.7 Sid.8

Petter Jönsson i visan reste bort till det stora landet i väster, där ingen kung fanns, och inga kitsliga präster. Det fanns många andra som reste av liknande orsaker. Min far hade två skolkamrater, födda 1888, som reste för att slippa obehagliga saker.

Erik Mårtensson från Humlegärde i Tranemo socken hade hört att militärtjänsten på Fristad skulle vara näst intill outhärdlig. Han oroade sig mycket för detta, och så mognade beslutet att resa till Amerika, för att på så vis slippa bli plågad av arga korpraler. Efter att ha varit i Amerika i ca 8 år blev han inkallad till amerikanska armen och kom som soldat till Frankrike. Där blev det ett liv i leriga skyttegravar, och han upplevde slaget vid Verdun, som var en av de större drabbningarna under första världskriget. Militärlivet på Fristad bör ha varit rena idyllen mot detta. Erik hade turen att klara sig oskadd från kriget, och när han kom tillbaka till Amerika blev han farmare i Minnesota. Där levde han till omkring 1970. Han kom inte att besöka Sverige, men min far hade viss kontakt med honom, bl. a. som” god man” vid föräldrarnas död.

En annan av fars skolkamrater var Alrik Johansson från Kalsebo i Tranemo. Alrik var en ganska tuff yngling. Han kunde inte vänta tills han blev 21 år, utan tog värvning vid Älvsborgs regemente i unga år. Han var först i Fristad, och kom senare till Karlsborg för vidare utbildning. Många med samma utbildning blev sedan poliser, och Alrik sökte och fick polistjänst i Karlstad. Vid ett ingripande i ett bråk, ansågs han brukat mer våld än nöden krävde. Han lär ha skadat örat på den gripne med ett hugg av sin sabel. För detta hade han ett åtal att vänta. Alrik fann nu för gott att lämna landet.

I Danmark skulle det finnas möjligheter att köpa en s.k. väst. I denna väst fanns en biljett till Amerika samt de papper som behövdes för att komma in i landet. Denna möjlighet utnyttjade Alrik. På de papper som fanns i västen hade han nu fått ett nytt namn: Rundsjö, eller som det blev i Amerika: Runshaw. Även tre av hans bröder som fanns i New Britain, Conn. antog detta namn. Alrik bodde sen hela sitt liv i New Britain och arbetade som snickare. Han besökte Sverige efter 45 år i Amerika, 1958.

En inte helt ovanlig orsak till emigration var att en ung man fick reda på att han skulle bli far. Då det kunde vara svårt att försörja en familj, var det kanske bättre att försvinna till Amerika. Många flickor fick klara sig bäst de kunde.

Ett exempel på detta hittade jag i samband med att en amerikansk familj sökte sina rötter i Sverige.

En man vid namn Larsson från en gård i Tranemo gifte sig och flyttade till gården Källhult i norra Tranemo. Efter en tid visade det sig att han också väntade barn med en piga på Ljungsnäs. För att komma undan skammen och underhåll beslöt han att ta sin familj med till Amerika. Kyrkoherden i Tranemo visste hur saken låg till och vägrade skriva ut flyttningsattest. Larsson reste ändå och bytte samtidigt namn till Källgren efter Källhult. För att göra det lite besvärligare för efterforskare stavade han namnet Cellgren. Det hela tycks emellertid fått ett lyckligt slut.
Cellgren lyckades ganska bra i det nya landet och jag tror att han så småningom tog kontakt med den oönskade sonen som han fick med pigan från Ljungsnäs.

I professor Tilanders bok ”Necken och Krog-Lisa” beskriver han ett ovanligt sätt att få pengar till amerikaresan.

En bondson från en gård i Örsås hade fått i uppdrag av sin far att gå till Svenljunga marknad för att sälja ett par oxar. Sonen kom emellertid inte hem på kvällen. Först efter ett par månader kom ett brev från Amerika där sonen då fanns. Sonen lär ha betalt oxarnas värde flera gånger om, och minns jag rätt, återvände han sedan till fosterlandet.