Författare: G.A. Westfeldt

Artikel ur ”Från Borås och de Sju häraderna – 1961”. Årg.16 Sid.91-104.
Kulturhistoriska Föreningen. Redaktör: Ingegärd Vallin.

Återges med tillstånd av föreningens ordf. Lennart Wasling 2006.

Områden, som på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet, egenart eller eljest märkliga beskaffenhet ”bör”, som det står i Naturskyddslagen av den 21 nov 1952, ”fridlysas som naturminne”. Beslutet om fridlysning meddelas genom länsstyrelsen. Nyssnämnda paragraf har tillämpning blott då det gäller mark, som ägs av enskild person eller bolag. Härutöver kan Kungl. Maj:t enligt 1909 års naturskyddslag bemyndiga Domänstyrelsen att avsätta område, som ägs av staten som naturminne. I det senare fallet är Domänstyrelsen dock oförhindrad att, när omständigheterna så kräva, utan att rådfråga annan myndighet eller naturvårdsintressent, upphäva den s.k. fridlysningen. I det förstnämnda fallet utmärkas de fridlysta objekten med en skylt försedd med tre kronor och ordet ”Fridlyst”. De av Domänstyrelsen fredade föremålen bära däremot en skylt med orden ”Fredat av Kgl. Domänstyrelsen”.

När Svenska Naturskyddsföreningen bildades för något mer än 50 år sedan, sysslade man mest med fridlysning av enstaka föremål, märkliga stenblock, jätteträd, jättegrytor etc. Under årens lopp har utvecklingen tagit en vändning, som man tidigare ej kunnat förutspå. I dag håller stora delar av vårt land på att förvandlas, för att icke säga fördärvas, inför våra ögon. Våra sjöar och vattendrag förorenas, våra norrländska forsar torrläggas, sjöarna avtappas eller dränkas genom jättestora fördämningsarbeten. Det svenska landskapet undergår på många håll en påtaglig förvandling från ett tidigare typiskt bondelandskap till ett starkt industrialiserat samhälle.

För att i någon mån motverka de förstörande krafterna har genom statsmakternas och enskilda företags och personers medverkan det under årens lopp avsatts en del reservat, där man gått in för att i görligaste mån bevara små rester av våra fäders bygd.

Inom landskapet Västergötland ha speciellt genom Skaraborgs läns Naturskyddsförenings försorg en hel del värdefulla områden naturskyddats under senare år. Inom Sjuhäradsbygden äro de egentliga naturreservaten långt färre. På gränsen till Småland ligger Komosse, Syd-Sveriges största högmossekomplex. Som en sannskyldig kalott höjer sig delar av mossen över den omgivande fastmarksterrängen. Det är ett stycke orörd vildmark av utomordentlig skönhet. Området utgöres dock ej av en enda stor mossyta, utan är uppsplittrad på ett antal större och mindre ytor, av vilka den största, Slättmossen, ligger i Jönköpings län. Floran är ej särskilt märklig. Det är högmossen som sådan, som är värd att bevaras. Då huvudparten av Komosse ägs av Svenska Naturskyddsföreningen, har man ej ansett det vara nödvändigt med en generell fridlysning av densamma.

I Nittorps socken 3 mil S om Komosse ligger Moghults gård. På begäran av ägarna, hemmansägarna Arthur och Mauritz Larsson, fridlystes 1953 tre stycken mindre barrskogsområden på sagda gård, samtliga av nära nog urskogskaraktär. Det sydligaste reservatet utgöres av ett barrblandsbestånd av hög ålder. Bland de 300-åriga tallarna finns det ett 30-tal s.k. veketallar. Härmed förstås inom bygden åldriga träd, som för cirka 150 år sedan bläckades för utvinning av tjära. Under årens lopp ha de mänskliga ingreppen i trädstammarna övervallats, men än framstå de oläkta såren som märkliga dokument över gångna tiders tjärutvinning.

500m S om Backa komministerboställe i Ljushults socken ligger på ömse sidor om den gamla landsvägen mot Arnäsholm en ekhage, som slåttrats i äldre tider. Ekarna äro omkring 200 år gamla, krokstammiga, delvis ihåliga och goda boträd för fåglar. Växtligheten är inom området relativt trivial utan några egentliga rariteter. Det var på initiativ av ortsbefolkningen och efter tillstyrkan av stiftsjägmästare Ekberg, som fridlysningen kom till stånd 1957. Området omfattar 1,7har. Vårdnaden åvilar stiftsjägmästaren.

Härutöver finns det f.n. endast tre smärre objekt, som äro naturskyddade i vår bygd. 1933 fridlystes en holme i Simsjön, tillhörande 1/2 mtl Anarp nr.1 i Ullasjö socken, till skydd för fågellivet på densamma. 1958 skyddades den gamla askallén vid Bredareds kyrka och redan 1923 en häckplats för pilgrimsfalk på ett berg vid Åsunden nära torpet Jordviken på hemmanet Alhammar Yttergården i Tvärreds socken.

Det äldsta domän reservatet är ett med ek och tall bevuxet område om 5,3har, kallat Boda hage, och beläget omedelbart N om Boda kronojägareboställe på kronoparken Veden i Tämta socken. Området, som delvis utgöres av en i igenväxning stadd löväng, domineras av hassel. Området skyddas f.n. ”med förbud mot annan avverkning än sådan gran, som är till hinder för ekars och tallars vidare utveckling och fortlevnad”. Området avsattes som reservat 1946.

På kronoparken Trenningshult (Nårunga socken) finns ett ravinområde benämnt Hovdalen, som är bevuxet med gammal granskog, och med en ytvidd om 2,19har. Hovdalen har genom Domänverkets försorg skyddats mot avverkning genom beslut 1946. Beståndet, som är cirka 130 år gammalt, är utomordentligt vackert och tätt slutet. Under sistförflutna år hävdes på Domänstyrelsens begäran fridlysningen på reservatet, då granbeståndet farit illa på grund av storm och röta.

Av för trakten mera ovanlig karaktär är den s.k. Prästetorps hage å kronoparken Gallåsen i Surteby-Kattunga socken. Det skyddade området har en yta av 5 har och fredades genom beslut 1946. Hagen är bevuxen med olikåldrig ek och ask. Domänstyrelsen föreskriver i detta fall, att området skall bevaras med förbud mot annan avverkning än vindfällda och torra träd. Dock må träden ej fällas, därest de utgöras av boplatser för fåglar. Därtill må ingen förändring ske med mark och vegetation.

2 km S om Sätila kyrka skjuter Buerås udde ut i sjön Lygnern. Marken är inom området kuperad och delvis svårtillgänglig. Ifrågavarande udde avsattes 1946 som reservat av Domänstyrelsen förnämligast tack vare den rikliga förekomsten av ek i skilda ålderslägen. Dessutom finns det enstaka almar samt gran och tall. Bland buskar och träd kunna nämnas olvon (Viburnum opulus), try (Lonicera xylosteum), björnbär (Rubus plicatus), bingel (Mercurialis perennis), bergjohannesört (Hypericum montanum), stor blåklocka (Campanula persicifolia) och den sällsyntaste av våra tre häxörter (Circaea intermedia). Syftet med fridlysningen är att bevara och vårda en rik förekomst av ek (även vinterek), som här visar en påtaglig benägenhet att genom självföryngring åter vinna terräng. – Genom beslut den 3/12 1951 utökades reservatet att jämväl omfatta de höga stupen omedelbart väster och sydväst om det ursprungliga området. Inom sistnämnda område förekomma sådana blomsterrariteter som trollsmultron (Potentilla rupestris), sötvedel (Astragalus glycyphyllus) och stor fetknopp (Sedum rupestre). Reservatets totala areal uppgår till 11,4har.

På kronoparken Öresten i Örby socken reser sig det s.k. Slottsberget dominerande över den omgivande terrängen. Under medeltidens senare hälft låg här uppe Örestens slott. I dag täcks den forna fästningshöjden av en vacker ädellövskog, som 1953 avsattes som domänreservat. I lövskogen ingår bl.a. ek, lind, ask, alm, björk, asp och rönn och i markskiktet bingel, stor blåklocka, vårlök och svalört (Ranunculus ficaria). I Domänstyrelsens föreskrifter läses bl.a., att de ädla lövträden böra gynnas på de övriga trädens bekostnad, och även om torra och torkande träd skola avverkas, bör ett och annat hålträd sparas för att tjäna som boplats för fåglar.

I ortstidningarna av den 19 december 1960 kunde man läsa att Domänstyrelsen på förslag av Södra Älvsborgs läns naturskyddsförbund begärt fridlysning av ett 3har stort hagmarksområde på kronoparken Öresten. Området är beväxt med ett 60-tal gamla, grova och kortvuxna ekar. Enligt fridlysningsbestämmelserna skall skott och buskar röjas och marken hävdas som betesmark. Föryngring av barrskog får inte tillåtas. Betesgång inom området bör bibehållas.

SV om Fickasjön på kronoparken Nakersjö i Örby socken växer ett synnerligen vackert 120-årigt gran-tallbestånd om 3,8har, som skyddades av Domänstyrelsen 1953. Syftet med denna fridlysning ”är i främsta rummet att med varsam och lämplig behandling söka hålla det vid liv till så hög ålder som möjligt till tjänst för skoglig forskning” .

I Hov socken ligger på kronoparken Ollestad, Källefors ekhage. Den avsattes som reservat 1946. Området, som täcker en kuperad moränkulle, utgöres närmast av hagmark, som dessbättre, i motsats till traktens övriga ekhagar, ej blivit skogsodlad. Hagen domineras av 150-åriga, krokvuxna och starkt greninga ekar, dock med ett rätt så kraftigt inslag av björk. I buskskiktet noterar man hassel, benved, rönn och oxel. örtmattan är trivial och fattig på sällsyntare blomster. Skall man nämna några, så är det blåsippa, brudbröd och stor blåklocka. I Domänstyrelsens bestämmelser för områdets skötsel föreskrives, att eken skall gynnas. ”All gran och alla sämre individ av björk skola uttagas så ock träd och annan vegetation, som står ekar till förfång”. – ”En och annan vacker tall må dock kvarstå”.

Ett vackert naturskyddat granbestånd finns även i ett starkt nedskuret bäckdrog på kronoparken Bullsäng 500m S om gården Gullskog i Örsås socken. Området täcks av äldre, högvuxna, tämligen grova granar, av vilka den största mäter 2,3m i omkrets.

Sist bland Domänstyrelsens reservat ha vi den s.k. Eklunden på kronoparken Edsmären i Källunga socken. Reservatet utgöres av 49 stycken medelålders ekar samt en bok. Den största eken mäter 3,10m i omkrets. Ekarna äro ungefärligen 150 år gamla och stå jämte boken samlade till en lund, i vars centrum är rest en minnessten. överst på densamma återfinna vi våra tre kronor och därunder: ”Parken Edsveden. Anno 1695.” Parken, som ligger alldeles invid landsvägen Källunga kyrka – Källeryds järnvägsstation är en utomordentlig rastplats för vägfarande.

Utöver förestående äga vi f.n. inga områden, som äro lagligt skyddade, vilket dock inte hindrar, att det finns några smärre reservat, som genom arrendekontrakt på vissa år äro underställda ortens naturskyddsföreningar. 1936 överlämnade Borås Sparbank en större penningsumma till Naturskyddssällskapet i Borås med villkor, att föreningen för densamma inköpte den s.k. Kröklings hage, som är belägen i Gingri socken 1 mil N om Borås. Ifrågavarande område ägs numera av sällskapet, som svarar för dess skötsel. Hagen är dock icke fridlyst i vanlig bemärkelse.

Vad som gjort Kröklings hage känd, är såväl naturen inom området, som floran därstädes. Under ett visst skede mot slutet av den sista istiden avtappades den s.k. Toarps-issjön genom djupa dalfåror i moränavlagringarna i Gingri lider, varvid vattenmassorna genom ravinerna förbi nuvarande Kröklings gård och över Hovalids stup störtade ned till den dåtida Öresjön. Dessa rasmarker, speciellt inom hagens nuvarande område, täcks i nutiden av en vacker och för bygden ovanlig ädellövskog med rik flora. Det egentliga Hovalids-stup faller ej inom Kröklings hagereservatet men markägaren, fru Ann Bergengren, har genom ett arrendekontrakt på vissa år överlåtit vårdnaden till Naturskyddssällskapet. Naturskyddssällskapet har i dagarna beslutat att begära fridlysning av hagen.

I flera andra fall har man i likhet med förestående ej ansett det lämpligt att begära fridlysning av ett område utan har i stället tillgripit arrendekontraktsförfarandet. 1947 undertecknade Rydboholms AB ett dylikt kontrakt, varigenom det s.k. Tranhultsreservatet i Seglora socken under en tid av 50 år ställdes under boråsföreningens vård. Den värdefullaste delen av sagda område, partiet mellan bergstupet och Viskan, utgöres av en brant sluttning täckt med en rik lövskogsflora. Bland platsens många rariteter kan nämnas trollsmultron och rosenglim (Silene armeria), av vilka den sistnämnda här på bergstupen i Tranhult har sin enda kända spontana förekomst i Sverige.

1955 undertecknade syskonen Andersson på Silarps gård i Dalums socken ett kontrakt avseende den s.k. kycklingkullen, belägen strax invid stora landsvägen Ulricehamn-Falköping. Kullen är märklig ur flera synpunkter. Dels döljer den ett par forn gravar och dels täcks den av en mycket vacker backängsflora med rika förekomster av smalbladig lungört (Pulmonaria angustifolia) och drakblomma (Dracocephalum ruyschiana).

Slutligen har Borås Wäfveri Aktiebolag under sistförflutna vår utväxlat arrendekontrakt med Skene Naturskyddsförening, varigenom brinkarna S om bron över Viskan i Skene köping avsatts som naturreservat. Området hyser en för Marks härad utomordentligt rik flora. Bland rariteterna må särskilt nämnas vildkornell (Cornus sanguinea) och blåhallon (Rubus caesius), vilka båda äro stora sällsyntheter i södra Västergötland.

I Solängsområdet har Fritsla Naturskyddsförening ett säreget och utomordetligt vackert reservat. Marken ägs av fabrikör Ignar Andén, Fritsla, som på obestämd tid upplåtit den västra åbrinken kring Solängens forna kvarnanläggning till föreningen. Kvarn- och sågverksbyggnaderna uppfördes på 1870-talet och raserades 70 år senare. På ett föredömligt sätt har den livaktiga föreningen frilagt grundmurarna till anläggningen, som ligger i ett vackert lövskogsområde. Trädskiktet utgöres av ek, alm, lind, asp, apel samt ett antal äldre, hamlade björkar. I de lägsta partierna utmed Häggån dominerar al. Buskskiktet består huvudsakligen av hassel med inslag av hägg, olvon och sälg. Den ursprungliga örtmattan är ej särskilt märklig, men hyser dock en utomordentlig raritet för våra bygder, skogsklocka (Campanula cervicaria). Sällskapet har låtit plantera in en hel del för trakten typiska lundväxter.

Härutöver ha vi ett stort antal träd och bestånd av träd spridda över hela Sjuhäradsbygden, vilka skyddats enligt naturskyddslagen eller av Domänstyrelsen. På fastigheten Skämningared i Hyssna socken står en kraftig bok. I Carl Oldertz och Hans Bäckströms ”Förteckning över svenska nationalparker, naturminnen och domänreservat m.m.” 1959, anges trädet stå ”utmed mindre bygdevägen Dragered-Gunnestorp” men sedan fridlysningen kom till stånd 1946, har nyssnämnda väg fått en delvis ny sträckning, varför bokens placering lämpligen bör anges: 200m N om St. Hökås vid allmänna landsvägen Dragared-Alvared. Trädet är synnerligen välvuxet, har en stamomkrets på 4,1m och äger en tät, voluminös krona, vars grenar delvis nå ända ned till markytan. – En parant, naturskyddad bok står även strax V om mangårdsbyggnaden vid 3/16 mtl Styrkunga i Mjöbäcks socken. Det är ett ansenligt träd, vars 2m höga stam mäter 3,7m i omkrets. Dessvärre visade trädet vid mitt besök sensommaren 1960 svåra ålderdomstecken. – En tredje bok står slutligen på fastigheten Granhallatorp 1,5km SV om Lysjön (Sandsjön) i Ljushults socken. Samtliga dessa träd äro fridlysta enligt naturskyddslagen.

Långt flera äro våra skyddade ekar. Nestorn bland vår landsändas träd är den gamla eken vid Trogared i S. Ving socken. Trädet är sedan gammalt ihåligt men icke för ty skjuter det årligen friska skott och har under de senaste tio åren vuxit betydligt i omfång. Omkretsen uppmättes 1958 till 7,68m. – 4km N om Trogared står på Tissås ägor utmed landsvägen Hökerum-Härna ett annat märkligt träd. Det är en pampig ek, närmast av paraplytyp. Stammen är 4m hög, grenfri, jämntjock och efter allt att döma fullt frisk. Trädet är ungefärligen 28m högt och kronan har en diameter på 30m. Trädet fridlystes 1957. – 3km S om Trogared står på Harekulla ägor utmed allmänna landsvägen Trogared-Äspereds kyrka en annan praktek. Kronan är hög och vid. Däremot mäter stammen ännu ej de 4m i omkrets, som fordras för att ekarna skola räknas in i jätteträdens skara.

Länsdelens mäktigaste träd är säkerligen numera den s.k. Vasaeken vid Djurgården under Torpa gods i Länghems socken. Trädets höjd har uppmätts till 32m, krondiametern till 20m och stammen har en omkrets av 6,45m. Fridlyst 1958. – Samma år fridlystes även den vackra eken vid Kerstinsgärde vid södra infarten till Dalsjöfors samhälle i Toarps socken liksom även en ståtlig, fristående ek vid Åkersta (Bullsäng) i Örsås socken. Vid ifrågavarande träds fot ligger en först i senare tid observerad hällkista. – Strax invid hembygdsgården på Skölvenes prästgårds ägor stå fyra ekar och på fastigheten 3/4 mtl Tokarp 1:2 i Gäsene storkommun tvenne ekar, vilka samtliga fridlystes 1952. Ingendera av dessa sistnämnda träd äger några mera anmärkningsvärda mått och nå icke upp i jätteträdens skara. – Sist bland våra fridlysta ekar ha vi det stora trädet på Tämta ödekyrkogård utmed allmänna landsvägen Fristad-Vårgårda. Detta träd är anmärkningsvärt så till vida, att det står på en kyrkogård. I äldre tider saknade nämligen våra kyrkogårdar trädvegetation. Tydligen har trädet redan som ungt tilldragit sig uppmärksamhet, eftersom det fått stå kvar på denna plats.

Även Domänverket har skyddat en del märkliga träd. Förutom de tidigare omnämnda ekarna vid allmänna landsvägen Källunga-Källeryds järnvägsstation, ha vi en praktfull ek med vid, jämn krona 500m S om Smälteryds gård i Sätila socken och åtta resliga ekar, ”den sista resten av de ekar, som funnos kring gården Nackersjö för tjugo år sedan”. Störst bland dessa är Smälterydseken, som mäter 4,1m vid brösthöjd. De sistnämnda träden stå på kronoparken Nackersjö i Skephults socken.

Som regel är det ekarna som tilldra sig det allmänna intresset. Detta beror säkerligen främst på, att det är dessa träd som uppnå den högsta åldern och de grövsta dimensionerna. Förutom ovan angivna bokar och ekar är det blott ett fåtal träd, som äro fridlysta i Sjuhäradsbygden. I Ljushult socken finna vi de två märkligaste granarna. Den grövsta står vid Drösphults gård och når 3,6m i omkrets. Det är en veritabel bjässe med ett härligt grenverk ända ned till markytan. Den andra Ljushultsgranen står inne i täta granskogen på fastigheten Ljushult nr 1 Stommen cirka 800m V om kyrkan. Trädet står hårt trängt och visar tydliga tecken på ålderdomssvaghet. Bland mera egendomligt vuxna träd ha vi pelargranen, som växer vid landsvägen Storegården- Töllsjö kyrkby, omkring 1,5km från byn och fastigheten Bäcken 1:7 i Töllsjö socken.

Ännu märkligare är den purpurbarriga granen vid Källeberg i Sandhults socken. Sagda träd är dock långt ifrån någon bjässe utan ett förhållandevis ungt träd. Som bekant skjuta granarna i likhet med andra träd skott på våren. Granens årsskott äro vanligtvis ljusgröna. Ett markant undantag utgör Källebergsgranen. Dess barr äro som unga purpurfärgade, en färgnyans, som betingas av ett färgämne anthocyan, som finns i barrens yttre celler. Denna färgprakt är dock av kort varaktighet. Efter endast några få veckor, får trädet samma färgton som granarna i övrigt. Trädet fridlystes 1960 och är inhägnat genom ett massivt järnstaket. Rödbarriga granar äro enligt den botaniska facklitteraturen endast kända i vårt land från Borås-bygden och från några lokaler i fjälltrakterna. – En enda tall återfinnes bland de fridlysta trädens skara. Det är ett gammalt, egendomligt vuxet träd, benämnt ”tandvärkstallen” som står på fastigheten Ansered nr l ägor i Hyssna socken.

Härutöver ha vi sex björkar på kronoparken Sjögared i Strängsereds socken, som fredats genom Domänstyrelsens försorg. På samma kronopark finns även en mäktig oxel med en stamomkrets på 2,45m. Vidare ha vi en pelargran på kronoparken Säby i S. Ving socken och fem ståtliga granar på kronoparken Segerstorp i Tärby, av vilka den högsta mäter 32m och har en stamomkrets på 2,30m.

Slutligen växer på sluttningen 300m SO om den sydligaste Sjögårdssjön i Toarps socken och inom Toarps kronopark en av vår landsändas mäktigaste granar. När man nalkas trädet från sjösidan erinrar det, där det reser sig stolt över den omgivande ungskogen om en kalifornisk trädjätte. Granen har den imponerande höjden av 36m.

I Oldertz och Bäckströms nyssnämnda förteckning upptas Genista germanica, Polystichum lobatum, Cypripedium calceolus, Cephalanthera rubra, Saxifraga hirculus och Vicia pisiformis som fridlysta inom Älvsborgs län. Av ifrågavarande rariteter växa de fyra förstnämnda uteslutande i Dalsland. Saxifraga hirculus är säkerligen för länge sedan försvunnen från sin enda kända växtplats vid Hunneberg och ärtvickern förekommer blott i rasmarkerna kring Halle- och Hunneberg. Ingendera arten berör alltså vår landsända. Härtill kommer Cerastium alpinum på Hallebergs ostsida, vilken lokal genom en i sen tid genomförd länsgränsjustering överförts från Skaraborgs län till Älvsborgs.

Under innevarande år har Naturskyddssällskapet i Borås och Sjuhäradsbygden ingått till Kgl. Maj:t med en skrivelse, vari begäres om generell fridlysning inom hela länet av safsan (Osmunda regalis), Sankt Pers nycklar (Orchis mascula) och Kung Karls spira (Pedicularis sceptrum carolinum). Då handlingen tillstyrkts av såväl länsstyrelsen som Svenska Naturskyddsföreningen, finns all orsak att tro, att ansökan kommer att beviljas på högsta ort. Slutligen har länets naturskyddsråd beslutat att jämväl begära fridlysning av mosippa (Anemone vernalis ) inom hela länet.

Utöver de områden och levande föremål, som redan fredats, finns det givetvis många andra, som borde komma i åtanke i detta avseende. Av forna tiders hedmarker, speciellt. i gränsbygden till Halland och på Svältorna i Gäsene härad finns i dag ej mycket i behåll. Skulle ett eller annat dylikt område skyddas, fordras det dock ordentlig skötsel av detsamma, så att det ej ändrar karaktär. I södra Mark finns det även en del bergspartier, som äro klädda av lågvuxen, knotig ekskog och som sätter sin prägel på bygden.

Längs Ätran löper Ulricehamnsåsen genom Redvägs härad som en traktvis väl utbildad getrygg. Åsryggen är på sina håll täckt av en vacker hårdvallsäng med intressant ängsflora. Tyvärr skattas åsen på flera platser hårt genom grustäkter. Det vore mer än lovvärt, om några smärre partier kunde fredas och bevaras i orubbat skick till eftervärlden, allra helst som åsen samtidigt har ett visst kulturhistoriskt intresse. Utmed och delvis även på åsen löpte den gamla ridvägen, härvägen och handelstråket, sedan urminnes tider från Halland upp till centrala Västergötland.

Bland våra örter är det särskilt blåsippa, backsippa och gullviva som fordra skydd. Inom stora områden av vårt land äro samtliga på väg att försvinna, främst genom en alltför hänsynslös plockning. Och slutligen ha vi en del verkliga blomsterrariteter såsom spindelört (Thesium alpinum) och rosenglim (Silene armeria), som äro starkt hotade på sina enda kända förekomster i S. Säm resp. Seglora socknar.

Du som läser dessa rader, ta Dig en funderare över vad som synes Dig märkligt i Din hembygd. Meddela ortens naturskyddsförening om Dina iakttagelser och Dina synpunkter. Vi äro alla lyhörda för uppslag i naturskyddsärenden, vare sig det gäller en sällsynt planta, ett vackert skogsparti eller ett hotat vattendrag.