Samtal med Vivvi Nilsson, Greta Carlsson och Lillan Josefsson, alla boende i Nittorp, tillhörande samma symötesgäng.
Samtalen är från 2007.

Det gamla ordspråket: ”Den som vill vara fin, får lida pin” stämde bra in på de flickor från trakten som målade sina ögonfransar med svart skokräm.
Ett dåtida skönhetstips som ju alla förstår inte är att rekommendera.
Visserligen fördjupades blicken till en början men det dröjde inte länge förrän färgen hade gett sig av nedåt kinderna.
Så särskilt hälsosamt kan det ju heller inte ha varit.
Men att försöka göra sig fin med skokräm hörde till ovanligheterna.
Då var det betydligt vanligare att som vi, använda oss av puder och ofärgat nagellack.
Att sminka sig skedde ofta i smyg eller i något ”mer tillåtande hem”, för att tvättas bort före hemgång.

Vi använde oss även av lite parfym vid särskilda tillfällen.
Parfymen 4711 ”Vatten från Köln” låg i den absoluta toppen gällande parfympopularitet.
Både parfym, smink och en del billigare smycken köpte vi i kemikalieaffären i Limmared.
Parfymer salufördes även av hårfrisörskor.

Så gott som alla yngre damer hade ett relativt kortklippt, permanentat hår som sköttes på salong.
Efter ett tag kom hempermanenten, vilken blev en stark konkurrent till alla hårfrisörskor.
På alla små orter fanns det någon dam som var extra händig med att lägga upp hår på rullar och att hantera saxen.
Dessa damer praktiserade ofta salong hemma i sina källare, ofta med en ganska omfattande kundkrets.
De äldre damerna, de runt 65 år hade samtliga långt hår uppsatt i knut.
I vissa hem var det rent av syndigt att visa sig med håret utslaget till och med inför sina egna barn och barnbarn.

Att unna sig någon annan form av skönhetsvård utöver hårvård, var inte att tänka på, undantaget fotvård i medicinskt syfte.

Vi klädde oss vanligen i kjol, blus alternativt klänning och nylonstrumpor.
Ibland tog vi på oss den så kallade slalombyxan, en relativt smal byxa med hälla under foten.
Det fanns ett tag, ytterligare en variant av byxa.
Den kallades för puffbyxa och vi bar den alltid tillsammans med vita strumpor.
Vi köpte tyg till våra kläder av knallar eller i handelsboden.
Tyget fick man sedan hjälp med att sy upp av någon sykunnig kvinna, om man inte kunde sy själv.
Visst fanns det fabriksplagg att köpa i Limmared med omnejd, men det var förhållandevis dyrt och dessutom hade de kläderna oftast en ganska sorlig passform.
Nej, länge var det bättre med hemsytt.
Bästa vänner bar ofta likadana uppsättningar av kjolar och andra klädesplagg.
Då fick man en speciell samhörighet.
Vad gällde de äldre kvinnornas klädvanor, skiljde de sig från de yngre genom att alltid klä sig i svarta fotsida klänningar.

Vivvi har ett särskilt starkt klädminne från avslutningen i sjunde klass.
– ”Jag hade till detta tillfälle fått skicka efter en färdigsydd, röd klänning på postorder.
Dagarna alldeles före avslutningen låg jag sjuk, i mässlingen.
Trots allt, piggnade jag till så pass att jag ansågs kunna vara med på avslutningen.
Det var först den aktuella morgonen som jag tog på mig klänningen och då upptäcktes det att den var ojämn i kanten nedtill.
Men brått var det och ingen hann hjälpa mig med en ny fåll på så kort varsel.
Det hela ökade på den nervositet jag redan känt inför avslutningen.
Under avslutningsdagarna var det nämligen brukligt med rejäla förhör.
Jag hade matematiken som min värsta fiende, vi gick aldrig ihop.
Till min fasa blev jag uppkallad av min lärare för att lösa ett krångligt matematik tal på svarta tavlan i skolsalen.
Det var bara till att resa sig ur den hyfsat säkra skolbänken och blotta både bristfällig matematikkunskap och ojämn kjolfåll.
Inte var det roligt, men jag överlevde i alla fall”.

När vi drabbades av den stora kärleken var det en särskild gång som skulle följas.
Helst skulle den inledas med en lämplig sällskapstid, förlovning och senare giftermål med bröllopsnatten som första ihopflyttningstillfälle.
Fram till den dagen hade de nygifta ofta bott i sina respektive familjehem.

Lämplig sällskapstid kunde vara ett år.
Under denna tid fick herrarna komma hem till damerna för att fria.
Onsdagar och lördagar var friarekvällar.

Efter förlovning, kunde det ibland hända att männen fick sova över men – ”En feck la smita mät lite.”
Att damerna skulle övernatta hos deras tilltänkta män, var det däremot aldrig tal om.
Umgänget damerna hade med sin kommande familj, sträckte sig ofta till några fåtal kaffedrickningar om söndagseftermiddagar.

Om paren, ve och fasa, blev med barn under förlovningstiden eller rent av under sällskapstiden, var det till att gifta sig direkt.
Något annat var inte acceptabelt.
Sambo, visste ingen vad det var.
Under förlovningstiden kompletterade damerna sin hemgift genom att köpa på sig porslin och annat.
De sydde även dukar, handdukar ja, allt man kunde tänkas behöva.

Bostadsutbudet var inte särskilt stort om man som vi, ville bo kvar hemma i Nittorp.
Det fanns ett enda hyreshus i samhället, med hyresförtur till personalen på Nittorps Syfabrik.
Utöver det, fanns det på den här tiden flera villaägare som hyrde ut övervåningen, medan de själva nöjde sig med undervåningen.
Allra roligast, men också mest våghalsigast, var det för dem som tog ett banklån och byggde sin alldeles egna bostad, vilket inte var helt ovanligt.
Det var däremot vanligt att det inför det allra första året med eget hus och trädgård, skulle odlas potatis på vad som senare var tänkt till gräsmatta.

Före inflyttningen skulle huset möbleras.
Det fanns gott om möbelhandlare i närliggande samhällen.
Alla köpte köksmöbler, sängar med tillhörande bord, bokhylla, soffa, soffbord, matsalsmöbler och en liten hallmöbel.
Det hela kompletterades med lampor.
Möblerna var inte så dyra, men då ingen av oss var några höginkomsttagare, blev det ändå en fasligt kostsam historia.
Efter det inköpet dröjde det åtskilliga årtionden innan något av det byttes ut.
Vi hade ingen TV och ingen bil.
Själva inredningen såg ganska snarlik ut i de flesta hem.
Att det skulle vara rent, det var en hjärtesak.
Lördagar var lika med städdagar.

Det rådde en högst traditionell fördelning i hushållsarbetet, vilket innebar att kvinnorna gjorde så gott som allt arbete inomhus.
Mycket av dagens hjälpmedel till hemmen fanns redan då, dock i enklare utföranden.
Det gällde exempelvis tvättmaskin, dammsugare och strykjärn.
Några strykbrädor fanns inte att tillgå, men att lägga en strykfilt på köksbordet fungerade väl så bra.
Männen däremot skötte ruljansen utomhus”¦
Ja, det är tur att tiderna håller på att förändras.

Vi tog skott på varandras krukväxter, som vi sedan drev upp och planterade.
Det var ett roligt och billigt nöje som förändrade inredningsdetaljerna lite grand.
Någon gång, då man verkligen unnade sig lyx, köpte man sig en bukett med tre stycken tulpaner, vilket var det brukliga antalet vid bukettinköp.
Dessa blommor köptes från en blomsterhandlare från Båraryd som hade mobil försäljning genom sin buss. – ”En velle la ha`t så fint som möjligt eklart, men penga räckte la inte te va sum helst.”

Några inredningsmagasin fanns inte, det närmaste man kunde komma något liknande var möbelkataloger.
Dessa kataloger var ganska torftigt sammanställda och gav ingen nämnvärd inspiration.

Hur sparsam man än måste vara så var ändå gardinbyten något som prioriterades.
Byten gjordes till vår (med särskilda köksgardiner enbart under påskveckan), midsommar, höst, advent och jul.
Bordsdukar var annat som varierades förhållandevis ofta.
De skulle matcha gardinerna.
Levande ljus tändes enbart till jul eller vid bjudningar, aldrig till vardags.
Vid fest dukades det även med omsorg genom linnedukar, brutna linneservetter och blommor.
Däremot var vardags dukningen inte alls märkvärdig.

Vad gällde maten, var det absolut finaste du kunde bjuda på en fin kalvstek, kokt potatis och sås med en efterrätt på konserverad fruktcocktail, vaniljglass och vispad grädde.

Till vardags var det vanligast att äta fläskkött.
Köttet, köpte man direkt från någon närliggande gård.
Att ta hand om slakt var ett återkommande göromål.
Då som nu, var fläskköttet billigare än nötköttet.
Endast till speciella tillfällen sparade man ihop så pass mycket pengar att man kunde köpa slakt på nöt.

Grönsaker fanns inte i någon större utsträckning.
Det var morötter, palsternackor, vitkål och rödbetor som var det allra vanligaste.
Gurka och tomater fanns att tillgå under sommarhalvåret.
I början, när tomaterna var nya i handeln var det många som ställde sig tvekande till dem, både vad gällde smak och konsistens.
De skiljde sig så mycket från allt man tidigare varit van vid i matväg.
Fruktutrymmet i affärerna tog ingen större plats, då det endast salufördes äpplen, päron, apelsiner och bananer.

Skulle man ha oturen att drabbas av sjukdom var det egentligen bara magsjuka som fick folk på fall. – ”En stanna la inte hemma i första taget!” – ”Folk höll på och höll på med sina arbeten.”
Vid arbetsfrånvaro fanns det inget ekonomiskt stöd.

Livet förändras ständigt.
All tid har sina glädjeämnen och sorger.
Varje dag ger nya erfarenheter.
Nej, det går aldrig att sluta förundras.

Nedtecknat av Petra Annerdahlen.