Självbiografi författat av Åke Johansson, Ljungsarp.
Bearbetat av Petra Annerdahlen.

Jag föddes 1926 i Hjulfhult i Nissafors, där min far, arrenderade en liten gård.
Det var fattiga tider.
När flygaren Arenberg sommaren 1932, tog upp passagerare för rundflygning, alldeles nära oss vid Nissastigen, var det första gången som jag såg ett flygplan på nära håll.
Att någon från vår familj skulle kunna se bygden från ovan, fanns det då rakt inga pengar till.
Men det var ändå väldigt spännande, att få stå där och titta på!

När jag började i folkskolan fick jag en lärare som inte var så duktig på att fylla sina elever med kunskaper.
Istället läste han massor av ruskiga spökhistorier för oss.
I hans sällskap besökte vi gravkapellet i Kjällerö kyrka och där, inne i halvmörkret, såg vi många kistor.
En del av kistorna var så murkna att de var på väg att falla isär.
Vi elever blev ganska mörkrädda på grund av denne lärares underliga idéer.
Det var verkligen inte så bra.
Många av oss gick ensamma, långa sträckor på små vägar i den mörka skogen till skolan från hemmen och tillbaka.
Själv hade jag sammanlagt 11 kilometer att gå, fem dagar i veckan under två års tid.
Under vinterhalvåren var det mörkt när jag gick på morgonen och mörkt när jag kom hem på eftermiddagen.
Då var jag trött på skolgången!

Julen 1935, då jag var 9 år fick jag helt oväntat ett par fabriksnya skidor i julklapp.
Jag blev så glad för mina nya, fina skidor.
Många av pojkarna i byn åkte på ”brädlappar”, som deras äldre bröder hade snickrat av björk eller en.

Våren 1936 såg jag ett motorsåg för allra första gången.
Det var en bekant till familjen som provade ett tyskt såg på vedbacken och i skogen.
Det var sagt att ett sådant såg, skulle kunna underlätta arbetet, men det var alltför tungt och klumpig för att passa till ett normalt skogsarbete.
På hösten samma år, fick vi elektriskt ljus till byn.
Tänk, vad ljust det blev under de annars så mörka höst- och vinterkvällarna.

Far köpte, efter flera års slit på arrendegården och dessutom en vinters extraarbete åt vägverket, en egen gård i Ekeremma, Ljungsarp.
Det var en viss besvikelse för mig.
Nu blev jag ju tvungen att lämna mina skol- och lekkamrater.
I Hjulfhult hade vi dessutom haft rinnande vatten fram till alla kor, från en vattenkälla med självtryck.
I Ekeremma saknades både vatten och elektriskt ljus i ladugården, likväl som i vårt bostadshus.
Det kändes som om vi levde på stenåldern, när vi dagligen tog ut djuren till vattenbrunnen som låg cirka 150-200 meter från ladugården.
En ladugård som då endast hade jordgolv.
Efter ungefär ett och ett halvt år kom så, det elektriska ljuset även till Ekeremma.
Då behövde vi inte längre tröska säden med hjälp av hästen som tidigare hade gått runt, runt i den tröskvandring som jag ofta hade fått köra.
Det blev en viss lättnad.

Första tiden på skolan i Ljungsarp kände jag mig som en främling, eftersom jag talade småländska.
Det tog lite tid, men efter några månader blev jag godkänd som skolkompis.
Då blev livet lättare att leva!

Det fanns ganska små möjligheter för en 12-13 åring att kunna skaffa sig någon form av egen inkomst.
De enda tillfällen som gavs, var då det skulle tas upp potatis eller gallra rovor på granngårdarna.
För det arbetet kunde man i bästa fall få 1 krona om dagen plus mat.
Under åren 1937-1938 kunde ungdomar i 16-17 årsåldern få två kronor om dagen plus mat för skogs- eller jordbruksarbete.
När dessa tonåringar 1939 krävde en höjning på dagslönen med 50 öre, muttrade en del jordbrukare över oförskämdheten över detta tilltag.

En skoldag jag minns särskilt, är den 1 september 1939.
Vår lärare kom in i skolsalen och berättade att han hade hört på radion att Tyskland hade anfallit Polen.
Därmed hade andra världskriget brutit ut.

Det var en lycka för mig att jag ganska tidigt var intresserad av att göra små affärer.
Det gav mig bättre framtida möjligheter, än att gå som dagavlönad med tillfälligt arbete inom jordbruket.
I december 1939 hade jag fått nys om att man kunde beställa och sälja sill.
Jag slog till och beställde 25 kilo färsk sill som transporterades från Göteborg med järnvägen. Väl framme vid stationen, gick transporten vidare med buss till Ljungsarp.
Jag vill minnas att frakten var 2 kronor och 10 öre.
Jag cyklade direkt från skolan till posten den där leveransdagen.
Sillen var paketerad i en trälåda och jag hade den bak på cykeln hela vägen hem.
På kvällen vägde jag upp ett- och tvåkilos poster, som jag sedan lade i en mindre låda, uppdelad på två fack.
Ena facket rymde ett-kilos förpackningarna och den andra sidan två-kilos förpackningarna.
Jag hade skiljt dem åt med tidningspapper.
På så vis kunde jag med lätthet expediera alla kunder valfritt antal kilo.
Jag tog 40 öre kilot.
Min förtjänst på denna allra första låda blev nästan 3 kronor.

Jag hade sett tonåringar bära armbandsur.
Det var något lockade över den nymodigheten.
Jag drömde om att kunna köpa mig ett alldeles eget sådant ur.
Men ack, så dyra de var, cirka 35-40 kronor.
Drömmen bestod och jag jobbade på med min sillförsäljning.
Jag gav mig på 50-kilos lådor.
Men inköpspriset på sillen steg, vilket också gjorde att jag måste höja mitt kundpris.
Jag ville ändå vara billigare än de andra i trakten som sålde sill, så jag tog 5 öre mindre än mina konkurrenter.
Det innebar ett pris på 45 öre kilot för kunderna.
Det var ett hårt arbete för en 14-åring att åka runt på sparkstötting, i stora snödrivor till de olika byarna som jag besökte.
Jag hade kunder i till exempel Långelycke, Portesbo, Kockö, Genhöve, Örshestra och Lövåsen.
På det andra hållet besökte jag byar som Askåker, Ljungsarp, Sjögården, Björstorp, Passarp och Jorstorp.
Men jag hade ännu fler kunder.
Jag arbetade inom ett ganska stort område.
Det blev långa dagar.
Jag var ganska sliten, trött och hungrig då kvällarna kom, men min förtjänst på en låda sill var 7-8 kronor.

Under vårvintern 1940 blev det fler arbetstillfällen.
De svenska städerna kunde inte längre importera kol till bränsle och vi, ute på landsbygden, tjänade på så vis en liten slant på att hugga brännved.
Jag gick endast i skolan tre dagar i veckan, så det fanns lite tid över.
Den 9 april det året, då far och jag var på väg till skogen för att hugga just brännved, mötte vi vår granne.
Han hade radio hemma (vilket inte vi hade), genom den hade han hört att tyskarna anfallit både Danmark och Norge under natten.
Sverige genomförde just då, allmän mobilisering, vilket innebar att alla vapenföra män skulle med 3-4 timmars varsel infinna sig på respektive förband.
Jag blev helt övertygad om att tyskarna i detta sammanhang även skulle komma att anfalla Sverige.
Det var en snörik, varm dag.
När det händer så speciella händelser som denna världsnyhet, kommer man ofta ihåg annat som man nästan gjorde samtidigt.
Jag stod samma dag och tittade på en rejäl myrstack, täckt med snö på norrsidan.
På södersidan däremot myllrade det av arbetande myror under den varma vårsolen.

Den allra sista skoldagen, kände jag en viss lättnad.
Det där med skolgången hade inte alltid varit så lätt.

14 år gammal, kunde jag så äntligen köpa det efterlängtade armbandsuret på augustimarknaden i Norra Unnaryd.
Det kostade 40 kronor.

Under konfirmationen lärde jag känna flera nya kamrater.
Vi blev ett gott gäng.
Vi fortsatte träffas under flera år och på somrarna cyklade vi till olika platser, oftast i Småland, där det bedrevs ungdomsläger.
Vi hade verkligen mycket roligt.

Under krigsåren ålade Statens Bränslekommission alla skogsägare att hugga ved i meterlängder och i ganska stora kvantiteter.
Det blev en hel del vedhuggning de åren, om man säger så.

1941 var behovet av insamlade medicinalväxter stort i Sverige.
Växter som tidigare hade importerats, kunde nu inte längre införas till vårt land.
Jag läste följande artikel i en tidning, torsdagen den 28 augusti, det året.

Att samla nikt lönar sig.

Ny högsäsong för insamling av medicinalväxter.

”Nu börjar högsäsong för insamling av mjölonrisblad, islandslav och alla slags rötter.
Mjölonen börja just nu rodna i skogarna, och vid denna tid är mjölonrisbladen verksammast och bäst. Där det finns gott om mjölonris, är det skäl att sätta igång med insamling i stort. Varje samlare bör ta några rymliga säckar med sig, ty man plockar själva mjölonrisgrenarna, som snart nog fyller en säck. Först sedan grenarna torkats någon vecka på en vind e. d., repar man av själva bladen – ett lämpligt inomhusarbete under regniga dagar och långa höstkvällar. Det behövs tusentals kg. mjölonrisblad, och det pris som betalas är 2.50 pr kg. och mera, 3 kr. pr kg. Ett rejält arbete, som ger någonting, är också insamlingen av islandslav.
Känner man till en skog, där islandslaven står tätt och vackert, har man full sysselsättning under veckor framåt, och det ganska oberoende av väderleken. Bäst och bekvämast är det att samla islandslaven vid fuktigt väder, då den syns bättre än annars och är lättare att plocka och rensa.
Priset på islandslav är det samma som på mjölonrisblad.
En drog som det lönar sig särskilt bra att samla är nikt, det gula sporrmjölet från mattlummern. Det betalas nämligen 18 kr. pr kg., för större mängder på omkring ett par kg. och mera 19 kr. pr kg. Att nikten inte tillvaratas mer a än som sker, beror väl mest på att man inte vet, hur det går till, eller inte tror att det kan bli något utav det. Men det är ganska enkelt. Man samlar och torkar de gula axen och slår dem sedan på en sikt, så att sporrmjölet kommer igenom.
Så här års brukar kamomillen ha en sista blomningsperiod. Nog vore det bra, om även barnen finge hjälpa till med kamomillplockningen, helst i grupper under ledning av en lärare eller annan kompetent person. På så vis borde det kunna samlas så stora mängder, att vi kunde tillgodose vårt behov med svensk kamomill i år. Det gäller bara att ta rätt sort och undvika baldersbrå och åkerkulla.
Snart är det även tid att gräva kalmusrot. Kalmus är en säreget doftande växt, som har sitt ursprungliga hem i Kina men införts och förvildats i vårt land. Likt vass och säv bildar den täta bestånd i åar och sjöar och förekommer ibland massvis. För de torkade fotstockarna betalas 2 kr. pr kg. (i mindre poster 1,70 pr kg.)
Den vägledning man behöver för insamling får man i det lilla häftet ”Samla medicinalväxter”, som utgivits i år. Den kan fås på apoteket eller i bokhandeln för 25 öre eller rekvireras kostnadsfritt från Medicinalstyrelsens materielnämnd, Stockholm 3. Tillvaratagande av våra medicinalväxter är en så pass viktig sak, att var och en, som har tillfälle att samla, bör sätta sig in i vad saken gäller. De första insamlingsresultaten kanske inte kan bli så stora, men om man kan komma igång med samlandet redan i år, så är man bättre förberedd att åstadkomma större resultat nästa år.”

Jag skaffade en broschyr och nappade på erbjudandet att samla in 10 kg rensad och tvättad blodrot.
Det visade sig att timlönen blev 35-40 öre.
När då, till exempel en strut glass kostade 25 öre och en fika med saft och kakor kostade 65 öre, så var blodrotsjobbet i kombination med lönen, inte värt det.
Insamlandet av blodrot blev en engångsföreteelse.

Då vår granne blev inkallad, blev jag tillfrågad om jag under 6 månader kunde ansvara för hans gård.
Jag skulle få 60 kronor i månaden, plus mat.
För denna ersättning skulle jag höstharva stubbåkrar med häst, utfodra djuren morgon och kväll, tröska och mala gårdens grödor av havre.
Vidare skulle jag bland annat köra ut mjölken var fjärde dag för alla gårdarna i byn och hugga och köra hem årsveden.
Ansvaret kändes ganska stort för en 16-17åring.
Men det hela måste ändå ha fungerat bra, då jag vid grannens andra inkallelseperiod återigen fick förtroendet att bruka gården.
Eftersom jag hade blivit 18 år och kände mig ganska van vid drängarbete, begärde jag nu en månadslön på 100 kronor och fick det också.

Våren 1945 började jag att samla in hackat enträ, en medicinalväxt med blodrenande och urindrivande egenskaper.
Samlandet, beredandet och slutligen inlämnandet av ene, blev sedan under flera år min bästa inkomstkälla.
Parallellt med det arbetet, högg jag även brännved och dagslönen för det blev cirka 8-9 kronor.

Inför min tid som inkallad på I15 i Borås lade jag upp ett rejält lager med enträ som snabbt kunde levereras vid efterfrågan.
På så vis blev inte inkomstbortfallet så stort som det annars skulle ha blivit under den perioden av mitt liv.

Min mor, Hulda, övertalade mig att hösten 1948 börja med hemstickning av raggsockor åt en firma i Ölsremma.
Firman lånade ut en stickmaskin till oss i Ekeremma men till en början var jag inte så särskilt intresserad av stickningen eftersom jag tyckte att den gav för dåligt betalt.
Men maskinen gick trots det, sig varm hos oss.
Jag hade flera småsyskon som såväl som jag, stickade.
Efter ett års ständiga beställningar på stickarbete, tog det ganska stopp.
Efter ett krig mellan Nord- och Sydkorea, rusade garnpriserna i höjden.
Det var verkligen ont om arbete under en längre tid.
De enda, dåvarande ljuspunkterna vad gällde inkomster, var rekordstora beställningar av enträ.
Tyvärr var priset extremt lågt bara 1,60 kronor kilot, mot toppnoteringen 2,75 kronor kilot 1945.
Men det var ju krigstider, allt påverkades av det.

I februari 1950 köpte jag hursomhelst en egen begagnad stickmaskin, tillsammans med 160 kilo kardgarn.
Men garnet visade sig hålla en ganska låg kvalitet, så det var ett dåligt köp.
Trots det, blev jag inte avskräckt, redan i slutet av februari köpte jag en helt ny stickmaskin till priset av 600 kronor.
Jag ville ha ett eget företag och den 2 mars fick jag Ljungsarps Hemindustri registrerat i handelsregistret.
Jag köpte då även en grön, Halda skrivmaskin.
Den kostade 591 kronor.
Därefter inleddes ett intensivt arbete med att hitta garnleverantörer och att köpa bra kamgarn.
Jag önskade att vi snart skulle kunna sätta igång med tillverkning av egna produkter.
Förutom jag själv, arbetade även mina syskon fortfarande med stickningen.
Vi hade ytterligare två arbetstagare kopplade till oss.
Vi huserade på övervåningen i mitt föräldrahem, där vi hade tillgång till ett uppvärmt rum på cirka 25 kvadratmeter.
Där hade vi 4 stickmaskiner, spolmaskin + kontorshörna.
I denna lokal var företaget sedan verksamt de 8 första åren.
Utöver det rummet, hade vi kalla vindsutrymmen på sammanlagt 50 kvadratmeter.
Hela den här tiden högg och savbarkade jag även enbuskar.

Efter att ha svarat på en annons i Ulricehamns Tidning, blev vi leverantörer åt ett företag i Stockholm.
Vi stickade sockan, till en typ av mockasin, kallad Sioux.
Den kom från USA och var ett helt nytt mode.
Stickningen av sockorna blev så pass omfattande att jag annonserade efter hemstickare i tre, av hembygdens dagstidningar.
Annonserna gav svar från sex personer, jag anställde tre av dem.
Tyvärr visade det sig efter ett tag att Stockholmsföretaget var en svag betalare som det inte gick att lita på.
I och med det, levde även min firma riktigt farligt under 1951.
Samarbetet mellan oss upphörde vid årsskiftet 1951-1952.
Det som hela tiden var räddningen, var mina inkomster från enet.
Jag köpte in garner i mängd för att vi skulle vara beredda vid efterfrågan och en dag var jag på en firma i Ulricehamn, där jag lärde mig mönsterstickning av tum- och fingervantar.
Vi jobbade på, trots avsaknaden av de stora beställningarna.
Efter många besök och skrivna brev till eventuella kunder fick jag till slut svar av en man i Stockholm som ville åta sig att bli vår representant.
Han skulle arbeta med att få ut våra varor i Stockholmsområdet och i Mellansverige.
Det kändes lite pirrigt den dagen då han skulle besöka oss.
Stockholmsbesök – till vår primitiva industri, i ett vanligt enkelt bostadshus på landet!
Men han skrämdes inte av detta faktum, utan jobbade på så gott det gick dessa svåra försäljningsår.

I början av 1952 startade ett intensivt utvecklingsarbete med 3-4 olika modeller på mockasintofflor.
Men konkurrensen i bygden var stor, vi var 10-12 företag som slogs med samma vara ute på marknaden.
Vantar, mössor och halsdukar hade nu helt drabbats av köpbojkott.
Den 17 juni 1952, tidigt på morgonen, cyklade jag hemifrån Ekeremma till Skinnkonfektion i Borås för att förhandla mig till ett något lägre pris än vad vi tidigare gett för mockasinbottnar, vilket lyckades.
Sedan besökte jag några skoaffärer, där jag offererade priser på mockasiner i 2-3 modeller.
Därefter cyklade jag vidare till Göteborg.
Kvällen använde jag till att lokalisera de skoaffärer, jag tänkte besöka morgonen därpå.
Det var mitt första besök i Göteborg.
Köparna i staden var otroligt intresserade och vänliga.
Det kändes inspirerande.
Jag stannade där i sammanlagt två intensiva arbetsdagar med övernattning på hotell och då hade jag även hunnit med en avstickare till en skoaffär i Mölndal.
Denna resa visade sig vara den mest lyckade försäljningsresa som jag någonsin hade gjort.
Glad i hågen, cyklade jag hem med portföljen välfylld med order.
Äntligen skulle jag återfå de pengar som jag tidigare hade lagt ut på alla garninköp.
Väl hemma, började en sommar och senare höst fyllda av arbete med mycket övertid.

Mockasinerna fick en strykande åtgång.
Vi stickade som aldrig förr.
Plötsligt brast leveranskapaciteten av mockasinbottnar från Borås till oss.
Situationen var sådan att man lämpligen kunde åberopa ordspråket: ”När det regnar välling, så har torparen ingen sked”.
Vi sökte hjälp med leveranserna från Sälen och Högstrand.
Trots det, var efterfrågan betydligt större än vad vi kunde leverera i tid.
Men stormen redde ut sig .
Den 10 juni 1953 är en milstolpe i företagets historia, då vi fick Åhlén & Holm som kund, med en första order på 4160 par mockasiner.
Denna order var början till många år av leveranser till Tempovaruhusen.
Åhlén & Holm blev en mycket trogen kund.

År 1954 avslutade jag all försäljning av enträ.
Detta sedan priset av leveranserna då inte var mer än 1,90 kronor kilot och jag dessutom äntligen hade fullt upp med firman.
Men i samband med upphörandet, kunde man konstatera att utan insamlandet, hade jag heller inte haft någon firma.
Det var samlandet som gjorde det ekonomiskt möjligt att starta Ljungsarps Hemindustri.

Dalstorps kommun erbjöd mig köpa gamla folkskolan med lärarlägenhet i Ljungsarp.
Till huset hörde en tomt på 5000 kvadratmeter.
Jag fick köpa alltihop till en rimlig summa, de ville underlätta för industriell verksamhet.
Jag blev nöjd med köpet.

En Volvo Duett köptes in år 1955 för 9700 kronor.
Alla tidigare transporter på cykel med hemarbeten och postpaket, var nu ett avslutat kapitel.
Tillgången till bilen gjorde så att mina försäljningsresor kunde ske redan i mars-april (på cykeln hade detta varit svårt, näst intill en omöjlighet) och order kunde på så vis komma in lite tidigare på året.
På 1960-talet utökades mina resor till hela Sverige och även delar av Norge.

I början av 1959 stod den nybyggda fabriken klar på den tidigare inköpta tomten.
Lokalerna var så rymliga att vi kunde tillverka mockasinbottnar på plats.
Det löste de tidigare leveransproblemen.
Nu kunde vi istället styra produktionen så, att leveransförseningar kunde undvikas.

Ljungsarps Hemindustri ombildades senare till ett aktiebolag, varvid tre av mina syskon blev delägare i företaget.

När vi fick en svacka i efterfrågan av mockasiner 1960-61, tog vi upp tillverkning av en liten nätt slipernet-toffel, passande dam och barn.
Den var mindre arbetskrävande än mockasiner, vilket passade bra då den blev en mycket stor framgång.

Vårt företag hade lågsäsong i februari-april och högsäsong i juni-december.
Delvis av den orsaken, gav vi 1967 våra anställda en veckas semesterresa till Rhodos som julklapp.
Villkoret var att de tog en av sina semesterveckor, som annars var förlagd på den så kallade industrisemestern.
Det var en julklapp som uppskattades av alla parter.

I november 1968 sålde jag min del i företaget till mina tre syskon.
Därmed kunde jag få tid till annat än arbete.
Det kändes skönt efter alla roliga men arbetsamma år.

Med dessa glimtar ur mitt liv vill jag skildra följande:

”Allas vår början med ett eget företag kan vara både problemfyllt och svårt – men det gäller att se nya möjligheter och att ta nya tag”.