Artikel ur ”Ambjörnarps Torp & Hembygdsbok”-1983. Sid.268-272.

Utgiven av Ambjörnarps Hembygdsförening.
Förord och studieledare Elvira Hansson.

Jättens grotta
Jättens grotta är säkerligen det mest sevärda bland Ambjörnarps fornminnen. Den är belägen på By ägor strax söder om och i omedelbar närhet av Lindåsen. Denna jättegrotta av sten utgör ett stort bergmassiv med ett plant klippstensblock 12-15m långt och 10-12m högt, vilket vilar på några uppresta stenar. Till grottan är en från ena hållet rymlig ingång, genom vilken man sedan kan passera grottans inre, varvid det stora stenblocket på sätt och vis utgör tak. Vid sidan om ovan nämnda stenblock finnes även stora stenar, av vilka en antagligen brustit itu, då en springa uppstått mellan stenarnas väggar, vilka äro precis rakskurna. Längst ner mellan springan syns vatten från intilliggande mosse. Denna Jättens grotta är mycket säregen till sin byggnad, och något liknande har icke kunnat upptäckas i trakten. Sägnen berättar, att en jätte där haft sin bostad. Även att det skall ha tillverkats falska mynt i grottan.

Jättens likkista
På Lindåsen finns en sten vilken till sin form är ganska ovanlig. Den flyttades omkring 1960 till åkerkanten men låg tidigare mitt ute på åkern. Den är 275cm lång och c:a 60cm bred. Den har formen av en likkista, men torde en gång tidigare varit upprest, efter vad man kan förstå av den ena ändans någorlunda plana yta, medan den andra något avsmalnar. Den benämnes enligt sägnen för Jättens likkista. Stenen är numera fridlyst. På Lindåsen finnes även en stor sten c:a 3m hög och 5-6m i bredd.

Resesten
Resesten är en sten c:a 1,5m hög, 40-50cm bred belägen vid gränsen mot Snarås, Tranemo på ägor tillhörande Bohyltan. Av vad anledning den blivit rest är ej klarlagt, men en sägen berättar, att ett slag förekommit och stenen rests som en minnessten över de fallna. Stenen vilar på ett stenrös. På Bohyltans ägor finns i en åker en sten, i vilken en svängd fördjupning förekommer. Sägnen berättar om denna, att en jätte kastat stenen från Rytersberg (under Snarås), och när den hamnade på Bohyltan, skulle samma jätte gått dit och satt sig på stenen. Därvid uppstod den försänkning, som har formen av en mycket stor ”bakdel”. Dessutom finns också en liten avsatts i stenen, vilken enligt sägen skall härleda från jättens rock. Avsatsen svänger rundad just där rocken till synes skulle slutat.

På Bohyltans ägor finns också en sten med ristningar. Denna sten är rätt stor och på dess ena sida, som är någorlunda plan c:a 1,5m i fyrkant, förekommer ränder och rutor över hela sidan. Vissa enstaka ristningar skulle möjligen kunna föreställa runor, men i så fall är de otydligt tecknade.

På Solviks ägor finns en sten på något över 2,5m höjd och 1,5m bredd, som ligger precis på gränsen mellan Enegärde, Hålegärde och Solvik. Den markerar gränsen mellan tre församlingar, Ambjörnarp, Tranemo och Örsås. Sägnen förmäler att en jätte, som blev vred för att höra kyrkklockorna i Ambjörnarps kyrka, skulle kasta stenen från Röstorp och med denna krossa klockan i tornet. Detta lyckades inte, ty stenen föll ned ett bra stycke ifrån, innan den nådde fram. Det syns i stenens underkant märken efter fem stora kraftiga fingrar samt en hand. Stenen heter enligt sägnen ”Kämpasten”, så man kan dra den slutsatsen att det varit ett slag som förekommit där och att det i så fall skulle var en minnessten.

På gränsen till Tranemo där Björkered i Ambjörnarp och Hjärphult i Tranemo
gränsar till varandra, finns vid torpet Bredasten en 2,7m bred och lika hög sten.
På Näset finns en egendomlig stensamling samt en s.k. Jättasten.
I Lida finns en jättesten. Därom förtäljes att en jätte skulle ha suttit på den, så att
det därvid blivit en håla.

I By finns en 3m hög men ganska smal sten kallad ”Bya Käring”. Sägnen förtäljer följande: I By bodde för längesedan en hustru, som var mycket världslig av sig. En juldagsmorgon då allt folk i trakten gått till kyrkan för att fira julottan, började hon med sitt julbak och höll på därmed. tills dess det började ljusna på morgonen. Då skulle hon gå ut och se om ottan var slut, och ställde sig på en kulle strax vid stugan där hon bodde, för att se om ännu ljusen brunno i kyrkan. Som hon stod där vänd mot kyrkan, blev hon förvandlad till sten. För folket i trakten står denna sten som en varning att ej vanhelga sabbaten.

I Lida i den s.k. Enehagen, som ursprungligen tillhört Högalid, finnes en stensättning om vilken olika uppgifter förekommer. Dels förtäljer sägnen att kyrkan först stod på denna plats, dels att det möjligen kan var minnen från en domarplats och stenarna en domarring. Även har den ansetts vara en skeppssättning. Dessutom finnes strax väster därom på en liten kulle en stensamling, upplagd i fyrkant, som av kännare av fornminnen ansetts vara en offerlund.

I en avskrift från en gammal handling daterat den 26 april 1794 återfinnes följande: Den enda lämning efter kloster, som det gamla aktstycket omtalar, är utmed farvägen från Svenljunga till Ambjörnarps kyrka i Tranemo pastorat. På säteriet Högalids ägor ligger en kulle på vars västra sida synes ”rudera” efter stenar och på de andra sidorna efter en vall omkring kullen. På kullen är lämningar efter en mur av 8 alnars längd och bredd. Gamla traditioner berättar, att här varit kloster. Vid väderleksskiften synes ljus brinna inom muren varför folk tror att skatter blivit nergrävda. Omkring 60-70 alnar från denna kulle mot öster står stora stenar i sådan ordning, att man tror att de utgjort grundstenar till klosterkyrkan. Stället är välkänt under namnet ”Kyrkoplan”.

Kistebacken finnes i Älvshult och utgör en rund kulle strax öster om Älesjön, i gamla papper kallad ”Kistebacken” varför är förlorat i historiens dunkel. Möjligen har penningar eller andra värdesaker nedgrävts i någon kista där, när danskarna drog fram i krig. På samma ägor har också en flintdolk blivit funnen i en åker.

En sägen berättar att penningmedel skulle ha blivit nedgrävda på Kullabo ägor
och att förfäderna skall hava sett ljussken över platsen.
På Björkåsens ägor finns en skogstjärn som sägs hava fått namnet Pelles göl, sedan en person som hette Pelle körde ned sig i densamma när han var på hemväg från vårarbetet i Kullabo.

En annan sägen berättas från Böttnebo: En kapten Julhammar red över ett gungfly mellan Kålkärret och Gryssjön men red ner sig. Hästen räddades men kaptenen Julhammar sjönk i dyn och platsen har sedan kallats Julhammars kammare. Ännu syns märken därav, en försänkning där han red ner sig.

Vidare berättas om en person i Böttnebo som hette Hans. Han skulle vara med i danska kriget men gömde sig i en håla i skogen som kallas Sofiaskogen, där han fick mat av sin familj. Men så kom ”Länsman”. Hans hann dock undan och gömde sig i sin håla.
Kanonkulor har blivit funna i Böttnebo.

En klövjeväg har funnits mellan Böttnebo och Hanabo i Sjötofta. Vid gränsen mellan Stjärnebo och Snarås i Tranemo finns en s.k. ”Klövjeväg”, en kulle med urskrapade hålor däröver stenhällar till steg. I Lida finns små kullar som enligt uppgift möjligen kan vara gravkullar. Bl.a. finns domarring i Holmö samt i Lida som tidigare nämnts.

I Hörryd finns en kulle vars namn är ”Köpstakull” och har troligen av namn, läge och utseende att döma fordomsdags bebotts av någon köpman. Kullen är belägen vid Holmsjön. På dessa ägor är också funnen en flintdolk samt flintbitar i en åker.

I Västra By är en flintkniv funnen i ett dike. Kniven är såld till juden Malli, men återfinnes numera på Göteborgs museum. Likaså i Bredhult har hittats en flintkniv samt en stenyxa och kvarnstenar från Kvarnstensberget där upphuggning av sådan förekommit. En stenyxa har blivit uppdikad i Lida.

På många platser har mynt hittats i jorden. I kyrkogården har påträffats kopparmynt från 1671 och silvermynt från 1694. I Stjärnebo, mynt från 1645 och 1827, kanonkula, bärstenskula, sporrar, kvarnstenar, på Skogen mynt från 1500- och 1700-talet samt en ofullbordad stenyxa av grönsten, mynt på Bohyltan och Stommen samt Hallabo där även en malmgryta hittats vid odlingsarbeten.

I Korsgård (Björnhyltan) finns rester av skyttegravar och på en meters djup har hittats en hästsko av en stövelklacks storlek. Likaså i Hylte har hästsko hittats i tegarna. Hästskorna har varit av mycket små format omkring 6-7cm med fyra sömhål och härleda från svunnen tid.

Flintyxor har blivit funna i Älvshult samt en klubba av järnsten ungefär vid sekelskiftet. Även finns vargspjut förvarat.

I Björkered finns på ägorna mot landsvägen flera stycken stenrös, vilka uppges vara bronsåldersgravar . Enligt en muntlig uppgift skall drottning Dragas slott legat på gränsen mellan Ambjörnarp och Tranemo vid Ängalund.

En äng vid Hylte 3km från kyrkan kallas ”Kampen”. Där sägs en strid eller kamp förekommit. Några lämningar efter vapen lär ha blivit funna på platsen.

En sägen berättar, att Ambjörnarps kyrka skall först ha blivit byggd och bekostad av en herr Ambjörn som bodde på Högalid och vilkens husfru Skägga skulle hava grundlagt Sjötofta kyrka som fordom kallades Skäggetofta.

En sägen förekommer om att en av Ambjörnarps kyrkklockor skulle ha blivit sänkt i sjön Brolången för att rädda klockan undan krigshärar och plundrare och danskarnas härjningar under 1650-talet. När klockan sedan skulle hämtas, skulle ingen av de två karlarna som utförde arbetet få yttra något ord, men just som de fått upp klockan till vattenbrynet, sade den ene något om att, nu har vi den. Då släppte greppet om klockan, och den hamnade åter i djupet. Därför säger klockorna i Ambjörnarps kyrka: Bing, bång, bing, bång, syster min ligger i Brolång. Vattnet i Brolången är ofta grumligt och ärggrönt vilket enligt sägen beror på kyrkklockan på sjöns botten.

Dessa anteckningar är till största delen sedan 1948 i samband med utgivningen av Ambjörnarps Sockenbok varför delvis förändringar kan ha förekommit i markerna.

Läs mer om gravfältet ”Bredasten” på www.ambjornarp.nu
Där kan du även läsa den spännande sägnen om drottning Draga.