Författare: Per Eric Ullberg Ornell

Artikel ur ”Från Borås och de Sju häraderna – 1985″. Årg.38. Sid.7-16.
Kulturhistoriska föreningen. Redaktör: Anders Larson.

Återges med tillstånd av föreningens ordf. Lennart Wasling 2006.

Utnyttjandegraden av kulturlandskapet är en långtgående och fortgående process i ständig förändring. Vilket innebär en kontinuerlig omfördelning av resursuttaget i syfte att tillvarataga de för perioden viktigaste näringsintressena. Dessa intressen avspeglas i landskapet i form av olika aktiviteter såsom odlings-, bebyggelse-, kommunikations- och industrispår etc. Det moderna kulturlandskapet som omger oss idag har föregåtts av ett äldre skede i landskapsutnyttjandet. Kopplingen mellan exempelvis en stark fornlämningsbygd och nuvarande bebyggelsekoncentrationer är ofta påfallande om man skärskådar aktivitetsmönstren i miljön.

Den nu pågående revideringen av den ekonomiska kartan dokumenterar dessa spår av äldre aktiviteter som kvarligger i form av olika företeelser. Dessa indikationer på ett äldre resursuttag kan förekomma i olika former av gravar, ödelagda åkersystem, boplatslämningar, kommunikationslämningar etc. Genom fornlämningarnas form, läge och kvantitet finns möjligheten att studera äldre bakomliggande bebyggelsemönster i landskapet.

Med hjälp av två socknar inom 1984 års inventeringsområde i Älvsborgs län (Månstad och Redslared socknar) vill jag utveckla och exemplifiera något av det som sagts ovan. Inom socknarna finns nämligen fornlämningstyper och miljöer som på ett intressant sätt speglar olika bebyggelsestrukturer och därmed olika förutsättningar vad beträffar utnyttjandet av landskapet.

Bakgrund
Sedan 1982 bedriver Riksantikvarieämbetet i samarbete med Lantmäteriverket en revidering av den ekonomiska kartan inom Älvsborgs län. Revideringen föregicks dock av den s.k. ”förstagångsinventeringen” mellan åren 1959-62. Materialet från första inventeringstillfället ligger nu som grund för revideringen. Vid första inventeringen registrerades närmare 3300 lokaler i fornlämningsregistret från länets västgötadel. Antalet har nu ökat betydligt efter tre säsonger i länet. Närmare 10 500 lokaler finns f.n. registrerade. Ökningen kommer säkerligen att bli ännu större då ytterligare två revideringssäsonger återstår inom Älvsborgs län.

Orsaken till ökningen beror på en mängd olika faktorer där den främsta faktorn är ett vidgat fornlämningsbegrepp. Fornlämningsbegreppet är nämligen stadd i ständig förändring där nya kategorier fornlämningar tillkommer. Exempel på sådana fornlämningar som tillkommit efter ”förstagångsinventeringen” är bl.a. övergivna primära bebyggelseenheter, fossil åkermark och primitiva järnframställningsplatser. Vidare har möjligheten att på den tryckta kartan även redovisa stenåldersboplatser och fornlämningar utan synlig markering ovan mark med (R) bidragit till den stora lokalökningen.

Revideringens syfte är också att förbättra de beskrivningsmässiga och kartografiska momenten i dokumentationen. Detta innebär alltid en ordentlig penetrering av varje fornlämningslokal. Exempelvis kan gravfält ombedömas så radikalt att helt nya fornelement framkommer som i sin tur kan medföra att redan uppgjorda bebyggelsearkeologiska hypoteser kullkastas.

Vidare innebär revideringsinventeringens resultat att ”nya” förhistoriska bygder framkommer som sedan kommer att ingå som pusselbitar i det bebyggelsearkeologiska mönstret. Inte minst visar exemplen Månstad och Redslared här nedan detta.

Exemplet Månstad
Månstad socken ligger öster om Borås i Tranemo kommun. Naturtopografiskt består socknen av två parallella höjdryggar på ömse sidor om Sämån. De centrala delarna av landskapet runt dalgången består av öppna odlingsmarker med löv- och barrskogsbeklädda impediment. Dessa partier omsluts i sin tur av sammanhängande skogsmarker med insprängda mindre brukningsområden.

Huvudparten av Månstads sockens bebyggelseenheter ligger på de parallella höjdsträckningarna. Ofta på monumentala lägen över dalgången. Kopplingen mellan brukningsenhet och fornlämningslokalisering är påfallande inom denna del av Månstad socken. Tillsammans bildar dessa två företeelser en homogen struktur som förefaller närmast unik i denna del av länet. Det är två intressanta miljöer i detta landskap som speglar detta. Dels området runt kyrkan på Månstad bys marker och dels området öster om Sämån på Björnarps marker.

Ser vi till den förstnämnda miljön finns förutom kyrkans centrala placering även andra kulturlämningar i landskapet som knyter bebyggelsestrukturen till dessa områden. Intill kyrkan på en markerad åsrygg i åkermark ligger ett välbevarat gravfält. Gravfältet består av högar och resta stenar. Högarna är 6-11 meter i diameter och 0,6-1,2 meter höga. Några har kantränna. Gravfältet är ett typiskt yngre järnåldersgravfält som utgjort bygravfält för den intilliggande Månstad by.

Övriga gravlämningar i de intilliggande områdena är ej koncentrerade till gravfält utan utgöres av ensamliggande gravar. Dessa utgöres av stensättningar med kal stenfyllning som i en del fall är röseliknande. Gravarna ligger i hag- och skogsmarkspartier på markerade höjdlägen. I allmänhet uppvisar detta gravmaterial en äldre prägel som eventuellt kan dateras till äldre järnålder – bronsålder.
M.a.o. uppvisar gravmaterialet inom Månstads bys marker varierade former med långt tidsperspektiv.

Intill gravlämningarna ligger i sin tur omfattande ödelagda åkersystem. De bäst sammanhängande systemen finns i skogsmarken väster om kyrkan. Övriga åkersystem ligger intill nuvarande brukningsytor och har därigenom utsatts för viss grad av bortodling. Åkrarna är antingen terrassformade eller vallomgärdade . I en del fall närmast bassängliknande åkerformer. De terassformade åkrarna ligger i sluttande terrängavsnitt. Terrasserna har uppkommit genom en systematisk jordberedning i den sluttande terrängen i syfte att åstadkomma plana åkerytor . Kanterna på terrasserna innehåller ofta rikligt med odlingssten b1.a för att binda terrassen och hindra eventuella errosionsskador.

De vallomgärdade åkerytorna är ofta mycket långa (upp till 100 meter i en del fall) och mellan 20-50 meter breda. Vallarna som är mellan 4-10 meter breda och 0,2-0,6 meter höga innehåller rikligt med sten och ställvis även jordfasta stenblock. På nästan samtliga åkerytor vare sig de är vallomgärdade eller terrassformade ligger talrika odlingsrösen och jordfasta stenblock.

Att sätta någon bestämd bakre tidsgräns för dessa åkersystem låter sig ej göras utan vetenskapliga undersökningar. Enligt äldre skifteskartor över dessa områden brukades inte dessa åkersystem utan utnyttjades som hag- och slåttermarker. M.a.o. vid tiden för skifteskartorna var dessa åkersystem övergivna. Enstaka undersökningar i Tranemotrakten visar på att odlingsytor med liknande terrassformer kan dateras till yngre bronsålder och järnålder. Även fosfatanalytiska undersökningar i Tranemo och Dalstorp visar på en mycket hög brukningsålder. Förmodligen är också åkersystemen runt Månstad kyrka av lika hög ålder som åkersystemen vid Tranemo. Brukningsintensiteten har dock förmodligen varit växlande fram till övergivandet. Kopplingen mellan gravar och brukningsområden förstärker denna teori.

Sammanfattningsvis finns alltså inom Månstads bys marker en väl sammanhållen strukturbildning som i sin tur avspeglar en bygds bebyggelsehistoriska utveckling.

Det andra området inom Månstad socken som uppvisar intressanta bebyggelsestrukturella mönster är ett område inom Björnarps by. Björnarp ligger öster om Sämåns dalgång. Markerna består idag av i princip två olika brukningshälfter . Dels den nuvarande odlingsmarken i väster och dels ett hag- och skogsmarksområde i öster. I hagmarksavsnitten öster om gården ligger ett av socknens mest omfattande fossila åkerområden. Inom en yta av ca 600 x 220 meter (N-S) finns ca 50 åkerytor begränsade av sammanlagt 2,5km terrasser och vallar. Terrasserna är 10-100 meter långa och och 0,2-1,5 meter höga. Vallarna däremot är i regel kortare ca 15-30 meter långa och 0,3-9,6 meter höga. Flera vallomgärdade åkerytor ligger i nära anslutning till nuvarande åkermark och har därigenom utsatts för viss grad av bortodling. Resterna av systemen går nämligen att återfinna i kanterna av de moderna åkrarna. På nästan samtliga åkerytor oavsett om de är begränsade av terrasserna eller vallar kvarligger jordfasta stenblock.

På vissa terrassbegränsade odlings ytor kan två skiljda brukningstekniker spåras. Dels en äldre primitivare teknik där riklig steninblandning på åkerytor och i terrasskanter återfinns. Dessa åkerytor har sedan i ett senare skede brukats med mer ”modernare” teknik varvid en sekundär terrasskant uppkommit. Denna överlagrar delvis den äldre uppkomna terrassen. Den nybrukade odlingsytan är i det närmaste stenfri, där stenen har koncentrerats till odlingsrösen längs åkerytans kanter. På de äldsta skifteskartorna över dessa områden upptas de ”stenrika” odlingsytorna som hag- och slåttermark och de ”stenfria” som odlingsmarker.

Insprängt mellan åkerytorna och i direkt anslutning till dessa ligger sedan gravarna utsparade. Gravarna ligger oftast på markerade höjdpartier inom området. Dessa utgöres av stensättningar med kal stenfyllning och av rösen. Samtliga gravar ger intryck av att vara av äldre järnålderstyp. På gravarna har även odlingssten sekundärt påförts.

Övriga fornlämningskategorier som förekommer inom det fossila åkerområdet är älvkvarnar eller skålgropar. Dessa är belägna på jordfasta stenblock belägna på åkerytorna. Antalet älvkvarnar på varje förekomst är under fem. Ytterligare älvkvarnsförekomster finns i de nu brukade odlingsytorna intill den fossila åkermarken vilket förstärker samhörigheten mellan ödelagda och moderna odlingsytor.

Formelementen visar även här, liksom inom Månstad by, på ett tidigt utnyttjande av landskapet för odlingsändamål. Dock saknas inom Björnarpsexemplet typiska spår av yngre järnåldersbosättning, under förutsättning att vi tolkat gravarnas tidsställning rätt. Anledningen till avsaknaden kan naturligtvis bero på ett flertal orsaker. Ett kan vara att ingen sådan bosättning överhuvudtaget förekommit utan att Björnarpsområdet återkoloniserats först under medeltiden efter tillfälligt övergivande. En annan orsak kan vara bortodling av gravlämningar av yngre järnålderskaraktär. Erfarenhetsmässigt ligger nämligen oftast de yngre gravfälten i mer ”utsatta” gravlägen för bortodling än äldre gravtyper. Exempelvis för Björnarps del i åkerområdena väster om nuvarande gårdsläge, på låga krön i sluttningarna ner mot Sämåns dalgång. Oavsett vad orsaken har varit måste en mer genomgripande analys till för att nå svaret på frågan. Möjligheterna finns med tanke på de olika formelementen i landskapet.

Sammanfattningsvis visar dessa två exempel i Månstad socken, det finns flera runt dalgången, på att ett kontinuerligt resursuttag inom respektive områden har förkommit dock med vissa inbördes förändringar. Kopplingen mellan olika aktiviteter i landskapet såsom gravar, bebyggelse och fossil åkermark är tre viktiga kuggar i förståelsen av skapandet av det äldre kulturlandskapet.

Exemplet Redslared
Redslared socken uppvisar en helt annan topografi än Månstad socken. Socknen består av kuperad terräng med sandåsar och bergsryggar i skogsmark. I dessa områden finns även sammanhängande mossmarksområden. Detta innebär att flera mindre vattendrag genomkorsar området mellan mossmarker och mindre sjöar. De uppodlade ytorna i socknen är begränsade till mindre produktionsytor fördelade inom hela sockenområdet. Inga sammanhängande större odlingsytor , som i Månstad socknen, finns i Redslared.

Fornlämningsbilden uppvisar också en helt annan spridning än vad som var utmärkande för Månstad socken. Bara ett gravfält finns i socken nämligen intill Öja by invid Öja mosse. Gravfältet består av ett röse, tre domarringar och en rest sten. Fornlämningarna har karaktären av äldre järnålderstyp.

Av övriga fornlämningar utgöres huvudelen av ensamliggande gravar i skogsmarksregionen. Bara några enstaka ligger i direkt anknytning till nuvarande bebyggelse. Merparten av de ensamliggande gravarna ligger längs Guttorpsån som genomflödar den västra delen av socknen. Gravarna utgöres av stensättningar med kal stenfyllning och av rösen. Den förstnämnda kategorin är mellan 8-16meter i diameter (vanligtvis mellan 8-10meter) och 0,2-0,5meter höga. Fyllningen består i regel av jämnstora stenar med ringa inblandning av jord. Flera av stensättningarna har i centrum ett större stenblock kring vilket fyllningen är anlagd. Några av stensättningarna är s.k. ”fuskrösen” vilket innebär att en mindre del av fyllningen är medvetet ”nedrasad” i sluttningen från den förhöjning som stensättningen ligger på. Detta ger en röseliknande profil sett i ett lägre perspektiv på förhöjningen. Merparten av den bakomliggande fyllningen på krönet är i stället närmast flack. Ett exempel på sådana stensättningar är det välkända Höga rör invid Haga. Flera andra exempel finns längs vägen mellan Svenljunga och Skene.

Rösena däremot har en mer traditionell välvd profil. De är oftast belägna på markerade höjdpartier i landskapet. Diametern på rösena är mellan 10-18 meter och de är mellan 0,8-1,3 meter höga.

I samma miljö som gravarna ligger även talrikt med odlingsrösen. Gravarna ligger som ”öar” i oftast omfattande odlingsröseområden. Kombinationen gravar och odlingsrösen innebär givetvis svårigheter i bedömningen av vad som är grav eller inte. Generellt kan man dock säga att gravarna oftast ligger på markerade lägen i terrängen. Att de har en mer medveten anlagd form samt ett homogenare material. Odlingsrösena däremot ligger oftast i omöjliga ”fornlämningslägen” utan medveten form. Oftast är de mindre i diametern än gravarna och vidare är fyllningsstenarna olika stora.

Det intressanta är alltså kombinationen gravar och odlingsrösen i skogsmark. Bilden vi ser här av det äldre kulturlandskapet skiljer sig markant från exemplen i Månstad socken. Fornlämningsbygden och den gamla odlingsbygden ligger inte i direkt anslutning till nuvarande bygdekoncentrationer utan i utmarksregionerna. Orsaken till denna differentierade bild kan bero på en mängd olika faktorer. För det första kan vi konstatera odlingen eller upptagandet av odlingsytor tycks ha varit intensiv i dessa lättbearbetade områden i ett tidigt koloniseringsskede av Redslared socken. (detta under förutsättning att gravarna är liktidiga med odlingsrösena). Sannolikheten för att förhållandet dem emellan skall var liktidiga är stor om man ser till vad som sagts ovan om den rumsliga fördelningen i landskapet.

Koncentrationen till lättbearbetade jordar medför dock en utarmning av näringen i jorden. Vilket i sin tur medför omfördelning och utvidgning av den odlingsbara ytan. Den primitiva brukningstekniken innebar en resursbegränsad faktor. I förlängningen skulle dessa olika faktorer, som nämnts här ovan, innebära en omöjlig långtgående hushållning som till slut upphörde.

Bebyggelsestrukturen i Redslared socken, utifrån fornlämningarnas och övriga kulturlämningars spridning i landskapet, uppvisar alltså på stora förändringar. Att det äldre gravmaterialet och odlingslämningarna ej följts av ett yngre skede som var så påfallande inom Månstad by. Utan att det är först under medeltid som en återkolonisering och nyodling av området görs om man ser till aktiviteterna i landskapet. En långtgående kontinuitet i resursuttaget, som var så typiskt för Månstad by, uppvisar inte fornlämningsbilden i Redslared socken. Orsakerna kan bl.a. bero på brukningtekniska orsaker, utarmning av odlingsytorna eller avsaknaden av bra kommunikationsleder. Inte minst det sista är oerhörd stor betydelse för fortlevnaden inom ett område.

Något definitiv orsak till kontinuitetsbrottet går f.n. ej att finna. Men ett eventuellt svar på frågan måste dock sökas i de kvarliggande spåren från de äldre aktiviteterna i landskapet.

Sammanfattning
Utgångspunkten med exemplen Månstad och Redslared har varit att visa på två områden med olika bebyggelsestrukturer utifrån fornlämningarnas spridning i landskapet. Exemplet visar att Månstad tycks uppvisa en mer homogenare bebyggelsestruktur än Redslared. Redslared däremot uppvisar en helt annan bild med ett eventuellt kontinuitetsbrott i utvecklingskedjan. Resursuttaget i landskapet har m.a.o. haft olika förutsättningar att fortleva beroende på olika faktorer.

En faktor som bara flyktigt berörts i detta sammanhang är områdenas förhållanden till viktiga naturliga kommunikationsleder. Månstad socken exempelvis ligger i nära anslutning till Ätrans flöde. Längs Ätradalen ligger ett av länets fornlämningstätaste områden. Vilket bl.a. visar på vattenledens betydelse som förbindelseled mellan olika områden under långa tider. Redslared socken däremot ligger i marginalområdet till Ätran. Fornlämningsbygderna blir ”fattigare” i dessa områden som bl.a. saknar större och viktigare kommunikationsleder. Även bebyggelsestrukturen uppvisar en annan bild i dessa marginalområden än de som ligger utmed lederna. En annan viktig faktor i tolkningen av det äldre resursutnyttjandet av landskapet är spåren efter odling. Dessa odlingar kan ta sig uttryck i olika former såsom terrassbegränsade och vallomgärdade åkerytor men även i en del fall enbart som odlingsröseområden. Inom både Månstad och Redslared socknar finns dessa äldre odlingsspår . Deras läge i terrängen och samhörigheten med nuvarande bebyggelsekoncentrationer skiljer dock dessa två områden åt. Vilket i sin tur även inneburit olika lång kontinuitet i landskapsutnyttjandet. Även om fornlämningstätheten inom de båda socknarna är lika stor är avsaknaden av yngre järnålderslämningar i Redslared socken av oerhörd betydelse för tolkningen av landskapsutnyttjandet. Avsaknaden tyder troligen på ett kontinuitetsbrott i utvecklingskedjan.

Avslutningsvis kan sägas att syftet med revideringsinventeringen är bl.a. att dokumentera de äldre aktiviteterna i kulturlandskapet. Det framtagna källmaterialet utgör sedan grunder för de kulturminnesvårdande institutionernas agerande i olika ärenden. Detta medför i sin tur att kravet på det framtagna materialet ställs allt högre med tanken på det föränderliga landskapet. Kulturminnesvården får på detta sätt möjligheten att uppfylla den dubbla målsättningen att bevara och levandegöra det äldre kulturlandskapet.