Ur Bröms Gyllenmärs visbok

Införd i ”Kindsforskaren” Nr.2 – 2000 Årg.11 Sid.9

Kindbon Bröms Olofsson Gyllenmärs gjorde en stor insats för kännedomen om äldre svensk litteratur. Under flera år i början av 1600-talet samlade han och skrev ner psalmer, folkvisor, kärleks- och naturlyrik. Sådana visböcker blev populära redan på 1500-talet. Ofta var det adliga personer som skrev ner och på det sättet bevarade en ofta äldre visskatt. Uppsala universitetsbibliotek har en handskrift med ca 100 avskrivna dikter som brukar kallas Bröms Gyllenmärs visbok. Den gavs ut i tryck 1885 – 1887. Om personen Bröms Gyllenmärs tycks inte mycket vara känt, men att han var västgöte märks i hans språk. Möcke, velle och bekömmer är ordformer vi känner igen än idag. Gyllenmärs avled 1679 på Karsbo i Dalstorp. Släkten hade bland annat också ägt Borrarp i samma socken och Lagmanshaga i Ljungsarp. Låt inte den vidlyftiga stavningen avskräcka dig från att läsa denna flerhundraåriga hyllning till vår och sommar.

Redaktionen

Hierteligh migh nu frögdas,
j tenne sommers tidh,
All meniskens blodh Förnyess,
Ty mädh möcken wällust,
giffver liarckian mångha hiarteligha sånghar,
Alt mädh sit liuffiigha skall,
lustigt the fuglar siungha,
Ther til Fru necktergall.

The giööck alt mädh sit skriandhe,
gör lustigh alle man,
en afftan gåå spasserande,
vppå then grönne wall,
spassera til kålle brundhar,
plägher man i thenne tidh,
ther hörer man frögdh och vinder,
bådhe fiärran bret och vidt.

Thet grönskass i the skoghar,
the trä blomstrass och så,
i marcken växer sköne roser
bådhe stora och små,
en ört växer i the gardhar,
hether För gät ey min,
huilcken then ädhel ört vårdhar,
hun giör godh öghonskin.

En ört växer i the engier,
the kallas volgemut,
the brucka the sköne Jungfrugher,
så och andre örther godh,
The huite och rödhe roser,
holler man i stor Ära,
peninghar kan man ther aff lösa,
sköne kransar ther aff at giöra.

Then örthen Ju lengher Ju kiärare
mig Alltid varet har,
huem kan mig then för vägra,
hun växer dock vppenbar,
iag haffver thet väl förnummet,
hvat thenna ört för må,
och hennas dygd befunnet,
ther hun beskrefven står.

Om morghonen i then daggen gå,
the iungfrugher vt at bese,
huar the sköne blommer måndhe stå
och i therass hiarta lee,
sköne kransar the ther aff beredha,
och skencka theras godhe vän,
the haffva huar annan väll i minne,
thu tarf ey frågha huem.

Therföre prisar iag thenne sommer,
ty han är lofvandhess värt,
som offtha bortthagher bekömmer,
som vthi hiarthat är,
then tidh velle vy fulbringha,
mäd glädie och möcken roo,
at gudh velle oss haffva i minne,
när wy honom ther om troo.

Amen.