ETT SEKEL HEMSLÖJD I DE SJU HÄRADERNA

Författare: Vera Diurson

Artikel ur ”Från Borås och de Sju häraderna – 1969”. Årg.24. Sid.5-44.
Kulturhistoriska Föreningen. Redaktör: Ingegärd Vallin.

Återges med tillstånd av föreningens ordf. Lennart Wasling 2006.

Den 17 december 1858 utnämndes greve Erik Josias Sparre till landshövding i Älvsborgs län och den 24 februari följande år valdes han till ordförande i Älvsborgs läns södra hushållningssällskap.

Greve Sparre kom att stå i spetsen för sällskapet under en tid av över 27 år eller intill sin död den 17 juni 1886. Det inflytande, som han under denna tid utövade inom hushållningssällskapet och länets södra del, kan knappast nog högt uppskattas.

Ingen, som studerar utvecklingens gång i de sju häraderna under det gångna seklet, torde undgå att finna att denna varit om inte uteslutande en frukt av Sparres verksamhet, så dock av den rönt det största inflytande. Han framlade sitt näringsprogram i den korta satsen: ”En blomstrande industri är grunden för ett lönande jordbruk.” Det är därvid att märka, att han med industri ej menade uteslutande storindustri. Nej, med industri menade han även allt arbete, som vid sidan av jordbruket kunde drivas i hemmen och som av honom vanligen benämndes hemslöjd.

Knappt något låg honom så om hjärtat som folkets fostran till handaslöjden, och då han ansåg att anlagen härför i rikaste mått fanns hos de sju häradernas befolkning är det givet, att han för detta folk skulle få ett alldeles särskilt intresse.

Av naturen var landshövding Sparre rikt begåvad med såväl yttre som inre egenskaper. Han hade en ovanligt frisk och stark kropp, som in i sena ålderdomen tålde vid ansträngande strapatser och ihärdigt arbete. Under de första åren och även under de följande, fast i något mindre grad, företog han täta resor inom sitt stora län och försummade intet tillfälle att lära känna personer och förhållanden. Glanspunkten i greve Sparres verksamhet inom hushållningssällskapet var då på hans initiativ den association, som benämndes Västra Sveriges hushållningssällskap, i konung Oscar II:s närvaro år 1880 höll ett större lantbruks- och industrimöte i Borås. I det tal, som landshövdingen vid detta tillfälle höll, yttrade han bl.a.: ”Det torde tillgivas mig, om vid det redan antydda förhållandet att husslöjden brutit denna bygd, att den fortfarande uppehåller eller åtminstone bidrager att uppehålla flertalet av dess befolkning, jag med förkärlek övergår till detta ämne. Hemslöjden har i vårt land intagit och intager ännu ett så framstående rum, att man i utlandet i Danmark och Tyskland efter förebilden av oss, däråt börjat ägna uppmärksamhet. Av lätt förklarliga skäl hotades den av fabriksindustrien. Men de små och enklare maskinerna skola komma den till hjälp. Den skall inte kämpa med fabriken, det är omöjligt, men ägnande sig åt ständigt uppstående nya näringsgrenar, som fordra konst- och handfärdighet, förbliva så som den har varit familjens hörnsten, samlande dess medlemmar kring den husliga härden, avhållande dem från frestelser och tidsfördriv – ett ohyggligt ord då tiden är vår dyrbaraste egendom. Vi hava härpå ett glädjande exempel just i denna bygd. Med vävnadsslöjdens övergång till fabriksindustri har konstvävnaden medelst den lärdom, som spritts från vävskolan, blivit hemslöjd. Snickaren, förträngd av snickerifabriken, har blivit träsnidare, bleckslagaren driver med tillhjälp av enkla maskiner sitt yrke o.s.v.”.

Den 17 december 1883, 25-årsdagen av Sparres utnämning till länets hövding, firades med stora och hjärtliga högtidligheter. Vid detta tillfälle överlämnade båda hushållningssällskapen till jubilaren den guldmedalj, som slagits dagen till ära.

Landshövding Sparre avled den 17 juni 1886 till följd av de skador han ådragit sig vid en skenolycka under en av sina många tjänsteresor.

Under 1850-, 60- och 70-talen framhölls i hushållningssällskapet slöjdens ekonomiska betydelse, och ingen torde i vårt land under denna tid kraftigare verkat för hemslöjden än landshövding Sparre. Missväxtåret 1867 kallade landshövdingen ortens vävnadsfabrikanter till ett sammanträde i Borås den 7 december och då bildades Älvsborgs Läns Slöjdförening, den andra i riket. Stadgar för föreningen antogs den 6 april 1868 och erhöll KB:s stadfästelse. Enligt den till detta möte tryckta årsberättelsen föreslog landshövding Sparre att en person borde engageras för att i länets folkskolor ge undervisning i frihandsteckning såsom det första steget till allmännare utbildning av smak och arbetsskicklighet hos arbetarna. En viss dualism framträder redan från början med avseende på slöjdföreningens mål och verksamhet, och arbetet kom främst att inrikta sig på pedagogiska frågor. Landstinget beviljade också under flera år ett anslag av 1500 rdr till slöjdföreningen för anordnande av kurser i ritning för folkskolelärare.

Vid föreningens andra årsmöte i Borås den 2 juni 1869 uppgick medlemsantalet till 320 personer. Man beslöt då, på hänvändelse från Tekniska skolans direktion, att medverka till upprättandet av en vävskola i Borås under ledning av vävmästare Simon Friedrich (Fritz) Krebs. Där undervisades till en början 9 kvinnliga och 3 manliga elever i vävnadskonstens teori samtidigt som de arbetade för olika förläggare. Borås stadsfullmäktige ställde 1000 rdr till föreningens förfogande för ”väfnadskonstens förkovran” och i Marks härad insamlades 500 rdr som möjliggjorde anställandet av en lärare vid skolan. Denne meddelade 3 dagar i veckan undervisning åt allmänheten i ritning och diverse handaslöjder.

År 1871 beslöt slöjdföreningen dela sig i två sektioner, en södra med säte i Borås och en norra med Vänersborg som samlingspunkt. Trots att föreningen i början av 70-talet förde en tynande tillvaro, lyckades landshövding Sparre skaffa den rikligare penningbidrag, 1500: – kr. från staten och 3000: – kr från landstinget.

I hushållningssällskapets minnesskrift över åren 1912-1937 kan man läsa följande om doktor P. J. A. Charlés, som år 1878 efterträdde landshövdingen som slöjdföreningens ordförande:
”Slöjdföreningen det är jag – så kunde i viss mån provinsialläkaren doktor P. J. A. Charlés säga. Ty redan år 1878 förenade Charlés i en person ordförandeskapet, sekreterare- och skattmästaresysslorna hos Älvsborgs läns södra distrikts slöjdförening. I en ålder av närmare 88 år avled Charlés den 21 augusti 1921. Vid sin död innehade han alltjämt posten som ordförande i slöjdföreningen. Ett oförtröttat arbete hade han nedlagt under en tid av mer än 40 år för skötseln av föreningens angelägenheter och befrämjande av dess syftemål.”

Under doktor Charlés tid som ordförande ombildades Älvsborgs läns slöjdförenings södra sektion den 1 april 1895 till Älvsborgs läns södra slöjdförening och de då antagna stadgarna fastställdes år 1897 av K.B. i länet.

Under år 1921 var rektor Ivar Nordenskjöld och under åren 1922-1936 stadsombudsman Karl Linnander föreningens ordförande. År 1922 avvecklades det dittills utbetalade anslaget till den pedagogiska slöjden i skolorna, som då erhållit anslag till denna undervisning från staten. Till följd av direktiv från landstinget omlades då slöjdföreningens verksamhet till understödjande av hemslöjden.

Under åren 1922-1933 ordnades 26 kurser i manlig slöjd, 47 vävkurser och 2 sömnadskurser. Under åren 1933-1936 var verksamheten på grund av indragna anslag från stat, landsting och hushållningssällskap så gott som nerlagd. Härtill bidrog också att föreningens organisation var föråldrad.

Inför det första allmänna svenska distriktslantbruksmötet, som skulle äga rum på Axvalla hed i Västergötland 1935, satte sig landshövdingskan Marianne Ekman i Mariestad år 1933 i förbindelse med sin fränka fru Leonore Odencrants på Annelund i Borås och frågade vad de sju häraderna kunde möta upp med. Och då fick hon av fru Odenerants veta, att denna gamla fina vävarbygd trots alla sina traditioner aldrig hade inventerats av någon annan än Borås Husmodersförening, sedan hon själv som ordförande tagit initiativ till denna inventering. Efter bästa förmåga hade man gjort upp ett kortsystem över de vävnader som fröken Sally Andersson och fru Ruth Hammer samlat ihop till den utställning, som ägde rum i Borås den 21-30 mars 1930 i gamla lasarettets norra paviljong. Vid invigningen talade doktor Gunnar Blomgren, grundaren av Borås Museum, om ”Den textila folkkonsten i Sjuhäradsbygden”. Doktor Blomgren hade på allt sätt uppmuntrat förarbetet till utställningen sedan han, som var litet misstrogen mot allmänhetens intresse för hans samlingar, fallit till föga för en ivrig medlem i Husmodersföreningen med orden: ”kära välsignade människa, hon bryr sig verkligen om det här”.

Inte bara boråsare och sjuhäradsbor kom till utställningen utan också många långväga besökare. Bland dem var fröken Lilli Zickerman, grundare av Föreningen för Svensk Hemslöjd, forskaren fröken Emelie von Waltersdorff vid Nordiska Museet och fröken Elisabeth Thorman, som under åren 1904-1924 arbetade som lärarinna i Borås. Sedan hennes intresse för textilier tagit överhand tjänstgjorde hon länge vid föreningen Handarbetets Vänner och hade nu bakom sig en mångårig forskning inom den svenska damasttillverkningen. Många av föremålen bland de mångfärgade skarvsöms- eller mosaikarbetena togs ut och sändes med utställarnas goda vilja för undersökning, fotografering och katalogisering till Nordiska muséet.

Detta var vad landshövdingskan Ekman fick veta och fru Odencrants föreslog henne att uppdraga åt fru Elise Erikson på Rydboholm, den driftiga makan till chefen där, Clas Erikson, och fru Vera Diurson, hennes egen sekreterare och medhjälpare i arbetet för hemslöjdsutställningen och textilintresserad specialelev vid Vävskolan i Borås, att ordna förarbetet för ett deltagande i Axvall. Och så beslutades det också.

Borås Vävskola hade mycket att betyda för det beslutet. Den röda träbyggnaden med vita knutar – som än idag står där i det närmaste oförändrad – inrymde både vävskolan och mönsterateliern. Ledningen för undervisningen vid vävskolan var anförtrodd åt fröken Hilma Stenvall, och hennes många elever minns ännu efter årtionden den sirliga lilla damen med strålande blå ögon under det snövita håret. Med osvikligt tålamod och stor hjälpsamhet omfattade hon både lärarinnekurs och specialelever. Tyst och stilla företog mönsteratelierens föreståndare, ingenjör Arthur Krebs, ibland små vandringar mellan vävstolarna, och man fick kanske också en och annan gång titta in hos honom och se hur de många korten perforerades och systematiskt byggdes upp till mönsterkedjor för jacquardmaskinerna. Man kände stor vördnad inför så mycket tekniskt vetande, och var lycklig den dag man fick hålla ett litet mycket viktigt papper i sin hand. Det var Maja Sjöströms skiss till den fem meter breda ”Timlåtsdukv, som skulle ingå i Almedahls ståtliga gåva till Stockholms stads av Ragnar Östberg uppförda nya stadshus. Det var ingenjör Krebs som skapade möjligheten till utförande av denna vävnad.

Lärarinnekurs och specialelever trivdes väl tillsammans och man märkte snart att en av dem – hon hette Boel Sällfors – var en ovanligt rutschig flicka. . .

Så kom förarbetet med insamlande av vävnader för Axvallsutställningen i gång. Det blev många ibland korta och ibland långa färder fyllda av intressanta upplevelser, främst kanske dem i Viskadalen. I Öxabäck bodde fru Anna Andersson och i Horred fröken Gunhild Hellström, om vilka vi visste att de sedan många år försett Föreningen för Svensk Hemslöjd i Stockholm med några av företagets mest uppskattade försäljningsvaror. Hur skulle de månne ställa sig till oss och vår anhållan. Vi fick deras stöd och förtroende och också de många andras, som vi besökte.

Det var en lycklig stund, då vi i Anna Anderssons till formatet lilla men till betydelsen stora butik hörde henne säga: ”Starta ni bara en försäljning i Borås. Av mina bomullstyger får ni så mycket ni vill. Betalning kan jag få när ni sålt dem.” Vad det där betydde förstår man bäst när man hör, att Anna Andersson då sysselsatte 30-50 väverskor, de flesta i småbrukarhem; vsom ibland lever helt på vävning. Flera i en stuga hjälps åt, en spolar, en väver, en knyter fram etc. och de flesta måste ju samtidigt sköta sitt hushåll. Betalningen får de kontant ofta i förskott särskilt till julen”, fick vi höra, ”men det finns både ohörsamma och hörsamma väverskor”. En gång såg vi också hur en av de ohörsamma, som hade slarvat med staderna, fick gå hem utan garn till nästa väv och fundera ett tag.

I Horred blev vi också vänligt mottagna av fröken Gunhild Hellström och ägarna av firma Ekelund och Esspe. Den gången gällde det linnevävar, som vi också var livligt intresserade av och hos Esspes lovade man oss på rak arm ett års kredit, då vi nämnde Anna Anderssons förslag om en försäljning i Borås. Hos fru Signe Dyrendahl på det vackra Segersta upplevde vi några härliga timmar. Oerfarna, som vi var, hade vi svårt att tro våra ögon inför allt vad vi såg av hennes i hemmet tillverkade textila bruksvaror och prydnadsvävar. Hon blev vår vän, och de sju häradernas stora ess i Axvall, där hon belönades för sin som det kallades fina gårdskollektion.

Sedan vi gjort ännu många besök, hos krukmakaren Karl Anjou i Skene, hos snusdosetillverkarna i Grönahög i Kind och hos många, många fler fann vi tiden mogen för att lyda Anna Anderssons råd och starta en affär. Och så hände det sig att den försäljning som landshövding Sparre och hans medarbetare talat om för så länge sedan blev till verklighet år 1934.

Så här gick det till. Husmodersföreningen hade som tack för att den engagerat Borås stads första hemsyster av kyrkofullmäktige fått låna den gamla vackra komministergården på backen framför Caroli kyrka. Den stod inför rivning, men gav i alla fall en vacker ram till vår julmässa, då där stöptes ljus, vävdes och spanns och det första rummet, som också var det största och vackraste, inreddes till försäljningslokal. Eftersom de fem tusen kronor som kommit in på den i samband med utställningen ordnade kaffeserveringen, och som hjälpte oss till möjlighet att betala en hemsyster, på något sätt hängde ihop med vår kära hemslöjd, dristade vi oss till att be om det där fina rummet till den hemslöjdsförsäljning vi tänkte starta. Det blev ett spontant ”ja” och snart satt den rutschiga flickan från vävskolan bakom de två fönstren där Elise Erikson på gammaldags manér ordnat eterneller i renmossan som skydd mot det värsta draget.

Det gick emellertid inte fullt så lätt som det låter, för fru Hilda Sällfors satte sig absolut emot förslaget. Dragigt och kallt och nästan ingen lön, det var inte ett så värst generöst erbjudande till hennes dotter. Men så satte hon sig till slut ner och stickade tjocka strumpor till dottern, en täljstenskamin murades in och affären öppnades och hade första dagen en kassa på mellan 3 och 4 kronor. Fru Odencrants satt på Annelund och undrade, hur vi skulle klara oss. Det såg mörkt ut inte minst då komministergården skulle rivas och vårt lager packades ihop i några lårar och ett par säckar och magasinerades. Där stannade det emellertid inte länge.

I det gamla Sällforska huset vid den fridsamma Allégatan, som på den tiden hade en lätt kuperad sträckning och skuggande träd, drog hemslöjden in i en lokal cirka 5meter i fyrkant men med tre nog så bra skyltfönster. Där stod en gång doktor Åke Stavenow, då Svenska Slöjdföreningen 1936 gästade Borås med en inredningsutställning, och resonerade med ett par trosvissa personer och lovade att i framtiden hjälpa dem med vad han kunde – ett till punkt och pricka infriat löfte. – Och där stod en gång Sigrid Undset och talade med oss om sitt Lillehammer och om de norska bygdedräkterna. Bland de handvävda linnedukarna hittade hon ”den lille vandringsmannen”, som en västgötaknalle en gång sålt till hennes mormor uppe i Gudbrandsdalen.

Hur det nu var hittade fler och fler vägen till den lilla affären. Ett blygsamt startkapital hade skjutits samman av initiativtagarnas fränder och vänner och överlämnats som gåva till ett företag, vars framtid syntes ganska oviss. Men det ljusnade. Boel Sällfors arbetade energiskt och målmedvetet och tillbringade tre kvällar i veckan i ett par års tid på Borås Yrkesskolor, för att där skaffa sig vetskap om bokföring och annat nyttigt teoretiskt kunnande.

Vi två, som arbetat ute i bygderna för att samla slöjdalster till Axvallsutställningen och lyckats bra med den saken, började undra över slöjdföreningens öde under de senaste åren. Och när vi då fann att den hade donationer som gav en avkastning som inte utnyttjades, djärvdes vi vända oss direkt till landshövding von Sneidern och lägga fram vår sak och be om stöd. Eftersom vi vid den tidpunkten inte visste, att vi hade en landshövding med samma inställning till bygdens hemslöjd som landshövding Sparre, hade vi aldrig ens vågat hoppas på det omedelbara och effektiva stöd vi fick.

I hushållningssällskapets minnesskrift för åren 1912-1937 kan man läsa: ”Under år 1935 har flera för hemslöjden intresserade arbetat för att bilda en ny förening med tidsenlig organisation och som framgår av förvaltningsutskottets protokoll den 27 mars samma år har redan stadgeförslag om en ny förening utarbetats. Den 12 februari 1937 konstituerades en ny förening, ”De sju häradernas hemslöjdsförening”, med landshövding von Sneidern som ordförande i styrelsen och fru Vera Diurson, Borås, som sekreterare.”

Detta var landshövding von Sneiderns snabba svar på det löfte han givit oss, att bilda en ny förening, att själv ställa sig till förfogande som föreningens ordförande och på allt sätt stödja arbetet inom den.

Föreningens första styrelse blev:
Landshövding Axel von Sneidern
Sekreterare P. W. Lengquist
Herr Sven Andersson, Hedared
Lantbrukare John Bengtsson, Näslehult, Bollebygd
Fru Elise Erikson, Rydboholm
Fröken Brita Elmén, Skene
Fru Olga Fröman, Fristad
Lantbrukare Anders E. Johansson, Kråkered
Fru Anna Lidman, Stora Ekered, Redvägsbrunn
Doktorinnan Magda Planck, Borås
Fröken Hilma Stenvall, Borås
Herr Erik Westerlund, Annedal, Limmared
Fru Vera Diurson, Borås

Man beslöt att ej omedelbart besätta alla platser i styrelsen. Vid årsmötet 1938 invaldes för Gäsene härad Fru Gerda Svensson, Ulfvastorp, Od, 1939 invaldes Fru Therese Sandwall i stället för Fröken Brita Elmén och 1940 Fru Ingeborg Wenander, Dalsjöfors, för Ås härad.

Landshövding von Sneidern motsatte sig bestämt ett samgående mellan hemslöjdsföreningen och den år 1934 startade hemslöjdsförsäljningen. Många ansåg denna åtgärd för oklok och den bröt mot gängse sed i andra län. Försäljningen, den nuvarande Föreningen Hemslöjden u.p.a. har i alla år samarbetat med hemslöjdsföreningen och 20 år efter hemslöjdsföreningens bildande – 1957 – redovisade försäljningen en årsomsättning av 1.048.238,55 kronor.

Vid årsmötet 1938 tillsattes fru Vera Diurson som hemslöjdsföreningens konsulent och gjorde då tillsammans med Ingegärd Vallin, som tidigare på landshövding von Sneiderns uppdrag inventerat den gamla textilslöjden i norra delen av länet och nu var sysselsatt med en liknande inventering i Sjuhäradsbygden, en flera dagars bilfärd genom bygden för att besöka dess slöjdare, många gamla bekanta från insamlingsresorna för Axvall men också många nya. Hos bleckslagar familjen Haglund i Rånnaväg, Gällstad, som levererat en order till försäljningen för export till Delawareutställningen, blev besöket mycket givande, då man genom dem kom i förbindelse med en gammal kardsätterska.

Hos styrelsemedlemmen Erik Westerlund på Annedal visade man ett nytt fårhus, fru Anna Andersson i Öxabäck sände sin dotter med som ciceron till stugor och gårdar, där man spann, varpade och vävde, och Karl Anjou i Skene satte med en underfundig glimt i ögat fart på sin drejskiva. När man i kvällningen återkom till Borås efter en mångmilafärd genom bygden och visste att ingen av de många slöjdarna på förhand vetat om besöket, var man tacksam och rörd. Att bli väl mottagen är alltid roligt, men att få komma till slöjdare som är upptagna med arbetet för vår gemensamma sak är en källa till djup tillfredsställelse.

Nästa dag kom turen till Bollebygds härad och vår styrelsemedlem nämndeman John Bengtsson i Näslehult i träslöjdens hembygd och själv möbelsnickare. Han visade oss vägen till Hestra by, där man var sysselsatt med tillverkning av Ballebostolar och laggkärl. Därifrån for vi till Vedens härad och sökte upp storrillverkaren av julbockar, Höglund, som sedan 1892 varit bosatt i sin stuga i Torp och först sysslat med tillverkningen av spånjalusier och bikupor men nu är mycket tillfredsställd med sina bockar, av vilka han ett år sålde 3000 stycken till en enda kund i Göteborg.

I Hedared väntar oss Sven Andersson, också han vår styrelsemedlem, den gamla stavkyrkans kyrkvärd och alla korgmakares försyn. Han sätter sig i spetsen för den lilla procession som ringlar sig fram på allt brantare skogsstigar och snart är vi framme vid stugan där mor, far och dotter ”â„¢korgar”â„¢ tillsammans. Det ena hjärtat efter det andra flätas av flitiga fingrar, spånen liksom springer fram och tillbaka under och över varandra. Både hjärtana och de runda äggkorgarna har redan gått ut över landet från det lilla hemmet i skogen. Vid ännu ett korgmakarbesök i Hedareds by ser vi hur en ung gosse med beundransvärd precision klyver de långa granspånen till karottunderläggen och de låga ost-, blom- och brödkorgarna. Här flätas inte spånen utan läggs i spiral eller i höjd efter varandra och binds samman.

Våra två sista besök gäller den skicklige slöjdaren i Henå i Töllsjö, men om honom finns mer att berätta i ett annat sammanhang, och den gamla smeden i Källbäcksryd som under många års Amerikavistelse gjort stora och komplicerade arbeten, men som nu är glad åt tillverkningen av stakar och eldgafflar till Hemslöjden i Borås.
Under 1938 ägde konsulentens första vävkurs rum i Bollebygd, under de följande åren följd av många kurser i alla de sju häraderna, främst i det nordliga Gäsene.

I ett brev daterat den 7 februari 1938 lämnar slöjdlärare Erik Westerlund en redogörelse för den då avslutade träslöjdskursen på Annedal i Nittorp. Den innehåller både en förteckning över de på kursen tillverkade föremålen och en uppgift om vilka förlagor man använt sig av, som upptar bl.a. bokhyllor, bokskåp och skrivbord efter Carl Malmstens ritningar. För lamporna har modeller från Nääs och Steneby utnyttjats och i några fall egna ritningar.

Den 12 mars samma år avslutar slöjdlärare Anders Johansson från Hallstorp en första träslöjdskurs i sin hemsocken Öxabäck – i januari-februari 1941 följdes den av en andra kurs. Förteckningen över de på kursen förfärdigade arbetena upptar inte bara en rad möbelpjäser utan också 2 balanssågar, 1 hyvelbänk, 1 rubank och 1 arbetskälke.

Hemslöjdsföreningens hyvelbänkar och verktyg, som så länge stått undanställda, hade nu verkligen kommit till heder igen och till den grad stimulerat kursernas elever att de satt i gång med att tillverka slöjdverktyg för att själva kunna fortsätta arbetet. Den andra kursen i Öxabäck hade en om möjligt än mer varierad tillverkning än den första och där slöjdades bl.a. 3 hyvelbänkar och 1 putshyvel. Möblerna dominerade emellertid, och man fick i grannsocknen Torestorp höra berättas att en av eleverna gjort sig en hel sängkammarmöbel. Så nog gjorde Anders Johansson rätt för det stipendium, som hemslöjdsföreningen tilldelade honom vid sitt första styrelsesammanträde 1937 för att han skulle utnyttja det vid en kurs hos Carl Malmsten.

När man sitter och skriver ner det här om slöjdkurserna och tänker på den i Nittorp minns man både hur livet gestaltade sig på Annedal och på Boda gård i Ljungsarp, som hade ett par av sina döttrar i tjänst på Norregården i Nittorp, ”där de fick väva så mycket de hann med, innan de flyttade”. Den som skötte träslöjdskursen och flickorna från Boda hade vuxit upp i en miljö, som gjorde dem till harmoniska och arbetsamma människor.

Erik Westerlund hade i sin far, Hjalmar Westerlund, en fostrare som med kunnighet och kärlek vårdade sig om dem, som stod under hans beskydd. Man minns det förtroliga samtalet mellan honom och B. A. – jordbrukskonsulent Bror Adam Nilsson kallades så i bygden – vid fårpremieringen av de stambokförda och vid distriktslantbruksmötet i Axvall prisbelönade cheviotfåren. Matmor på gården, Karin Westerlund, var öppen och vänlig och kunnig i allt det myckna nödvändiga och det som hon frivilligt tog på sig. Det var hon som gav sin dotter Maja i arv intresset för ullspånad, växtfärgning och linodling och lät oss hålla till på Annedal med Nittorps flickor, som i sin tur satte fart på hemslöjdsarbetet runt om i socknarna under krigsåren, som inte bara var av ondo.

Likadant var det på Boda gård i Ljungsarp, de båda vävande flickornas hem. Deras två bröder sköter fädernegården och krattar gårdsplanen med en räfsa som är slöjdad i snickareboden och har pinnar och beslag från den lilla gårdssmedjan. I den fina lingropen torkade man under krigsåren lin som förr i världen och spann till sist de glänsande lintågorna. I Kvarntorps gård spann systern Hildegard i sin sal med de vackra trasmattorna. Den andra av systrarna, Emilia hade sitt hem på torpet Toråsen under Lagmanshaga. Lång, rank och strålande glad levde hos sitt strävsamma liv och kunde se långt ut över bygden, när hon sådde sitt lin och sin hampa. Vi såg en gång den yviga honhampan stå kvar på fältet, medan hanhampan bretts ut till rötning. Hennes linneskåp var fyllt med hemvävda lin- och hampvävnader, trots att döttrarna vid sina giftermål försetts med en utstyrsel av lika värdefullt slag.

Om man skulle bryta mot vanan att gömma det bästa till sist och börja berätta om Erik Karlsson på Lekarehall i Henå i Bollebygds härad. Lekarehall är en liten röd stuga mitt inne i skogen, men den ligger så högt att man därifrån har den vidaste utsikt över nejden. I en liten slöjdbod med en yta av fyra kvadratmeter men med två fönster, som låter solen strömma in, arbetar den skicklige träskäraren med stor säkerhet och med osviklig blick för formen. Av doftande envirke skär han de konstfärdigaste skedar och bestick. Medan hans vackra saker förs vida omkring genom hemslöjdsförsäljningens försorg, sitter han där och slöjdar och funderar över fåglarna och blommorna utanför den lilla stugan. Om somrarna doftar nattviolerna i markerna kring hans hem och ängen har ett spetsmönster av skiraste darrgräs.

Men Bollebygds härad har också andra duktiga slöjdare inte minst i Töllsjö socken. Skedar och slevar, Ballebosoffor och -stolar har alltid varit goda handelsvaror, och även om de för Göteborgs fiskhamn beställda lådorna tornar upp sig i jättetravar i väntan på transportbilarna, finns det slöjdare kvar, som med sina enkla redskap gör vackra och användbara ting. Inom bygden tillverkade vävstolar har också blivit något, som man kan rekvirera från Hemslöjden i Borås. En av fröken Ulla Cyrus, vid Vävskolan i Borås, konstruerad vävstol säljs både inom och utom landet.

Ännu i denna stund kan man inte förstå vad det var som gav oss mod att ställa till med en hemslöjdsutställning i Borås Konsthall i augusti månad 1939. Vi hade just inga pengar att satsa på företaget, men en samling kraftiga viljor och okuvlig arbetslust förde utställningen i hamn.

Genom de fyra fönstren i den stora mitthallen såg man hur lönnarnas blad började skifta i rött, när vi började planera utställningen. Hemslöjdsförening och Hemslöjdsförsäljning med Elise Erikson och Boel Sällfors gick i elden. Ingegärd Vallin gav oss all den hjälp hennes arbete på muséet tillät. Ut i häraderna for vi, den ena dagen i en skinnklädd Lancia-Landa till Svenem i Ulricehamn, den andra i en ganska medfaren Ford till Limmareds glasbruk. Också till många andra orter gick vår färd i de fordon, som stod att uppbringa här och där hos vänner och gynnare.

Och så kunde vi då börja ställa i ordning vår utställning. Anna Andersson i Öxabäck bestod blickfånget. Hennes skira gardiner i egyptiskt bomullsgarn hängde vinkelrätt ut på ömse sidor om de fyra fönstren monterade på halvmeterlånga rundstavsstycken. Mellan dem stod på fönsterbräderna stadens egen silversmeds, Tore Kullanders, vackra silver och de glas som Limmareds glasbruk – landets äldsta med privilegium från 1740 – sänt till utställningen.

På salens båda kortväggar hängde mattor, linäfsingar från Almedahl i Ås härad och klarblå tygremsor från overallfabriken i Fristad i Veden var materialet i några av dem. Rullarna av randade trasmattor berättade också om att fabrikernas garn- och tygrester blir ett utmärkt material för handvävstolen. Det visade också mattorna från Ingrid Hellman, den uppslagsrika väverskan från Stenhall i Örby. Hennes roliga ”foxterrier-rya” av ljusa garnrester var något helt nytt, och det var också den ljuvliga mjuka sängmattan i ljusgrönt bourettesilke. Den stora reliefflossan, beställd av hemslöjdens vänner familjen Sandwall, vävd av garn från Wera von Essens berömda Salstafår, var utställningens toppsak. Den fyllde väggen över den långa montern med lergods från Viskadalen, drejat och glaserat i skiftande nyanser av den blide Karl Anjou i Skene.

Hemslöjdsförsäljningen hade lämnat en typritning till några unga snickare i Skene och sedan klätt de av dem tillverkade stolarna med fasta ylletyger. De stod nu i en ring mellan de stora pelarna i salens centrum. I många färger lyste de brokiga skarvsöms- eller mosaikdynorna på trävita stolar i salens ena hörn. I Kinds härad vävde man redan på Gustav Vasas tid vadmal till beklädnad åt krigsfolket, och av brokiga uniformstygrester tillverkades kuddar och bänkdynor av den typ som så intresserade Nordiska Museets damer vid deras besök på hemslöjdsutställningen 1930. I sidosalen till vänster visade vi resultatet av den unga kursverksamheten och där berättade Maja Lindström från Grude att den första vävkursen kom till i det väv- och folkdansintresserade Bollebygd och annat som kunde vara av intresse för besökarna.

I den andra sidosalen bestod firma Svenem i Ulricehamn både rumsindelning och rumsinredning till ett stort och ett mindre vardagsrum och ett sovrum. Alla möblerna var klädda med hemslöjdsförsäljningens tyger och försedda med handvävda gardiner och draperier från bygden, som såldes där.

Till invigningen kom Landshövding Axel von Sneidern, tillika hemslöjdföreningens intresserade ordförande, och talade vackert. ”Här är inte platsen för manlig självhävdelse”, så föll hans inledningsord. Så överlämnade han Hemslöjdsförbundets plaketter till fru Anna Andersson i Öxabäck och fröken Gunhild Hellström i Horred, som båda långt innan vår förening nybildades försett Föreningen för Svensk Hemslöjd i Stockholm med vackra bomulls- och linnevaror.

Vi gick där på vår utställning i augusti månad 1939 medan ovädersmolnen hopade sig i världen, och i september bröt kriget ut . . . Ännu minns jag den annons vi satte in i Borås Tidning, då det visade sig nästan omöjligt att få våra saker hemforslade från utställningen, alla slag av fordon var som bortblåsta och ute på tusen olika uppdrag. Då skrev vi i annonsen ”vi klövja gärna” . . .

Och sedan följer här ett försök att berätta om hur krigsutbrottet kom som en tändande gnista till den inneboende verksamhetslusten hos människorna i de sju häraderna och livade deras aktivitet och påhittighet. Först skulle man väl då tala om fåren, men kanske allra först om vad som hände på Borås Museum den 28 september 1940. Det småregnade hela den dagen, men man märkte det knappast, tankarna gick till muséets skapare, doktor Gunnar Blomgren, och vi kände att han var med oss, trots att nästan ett år förgått, sedan han lämnade Ramnaparken för sista gången.
Ingegärd Vallin styrde nu med fast hand arbetet i den vackra Ramnaparken med de många ålderdomliga byggnaderna, just idag kanske mer levande än någonsin förr.

Om man i det följande med ordet ”vi” ibland menar hemslöjdsförening och -försäljning och ibland museiintendenten och hemslöjdskonsulenten må detta vara en förlåtet, ty det samarbete mellan hemslöjden och muséet som under många år ägde rum var fullt av fröjd, och de oräkneliga cykelfärderna inte minst under lördagar och söndagar oförglömliga, besök i kyrkor och på gårdar, fotograferande, ritande och beskrivande, lektioner och föredrag vid kurser och sammankomster under ett intensivt upplevande av bygdens skönhet.

Just den här dagen var också en levande demonstration av samarbetet mellan museet och stadens husmodersförening. En studiecirkel hade arbetat hela vintern med ull och ullhantering under ledning av museets intendent och hemslöjdskonsulenten, och nu stod deltagarna runt de puttrande kittlarna på planen vid Nymanska gården, där de färgat hemspunnet ullgarn i sopporna av blad och lavar. Så småningom hängde de avsvalnade härvorna som lysande buketter på träden i backen. Snälla och intresserade boråsare spärrade upp ögonen av förvåning. Det här var någonting nytt. På grässlänten satt en man och klippte får, ett i timmen för att alla skulle få se hur det gick till. Och fåren, som annars hade det lugnt uppe på Annelund, bräkte litet undrande.

Vid den öppna spisen i sockenstugan lyste skenet från brasan på Maja Westerlund från Annedal, som satt där och spann vid sin rock. På brudstenen från Toarp vid kyrkomuren visade ungdomarna upp sina bygdedräkter. I kvällningen dansade Västergyllens danslag på den stora gräsmattan. Allt detta skedde i Borås och runt Borås låg de sju häraderna med de många gårdarna och småbruken, där det skulle visa sig att man under krigsåren fått ett helt nytt intresse för dem, som envist fortsatt att vårda sig om sina får, både de få stora besättningarna, de många mindre flockarna och de otaliga husbehovsfåren.

Fårägarna hade ett starkt stöd i B. A. Nilsson, som år 1924 anställdes som jordbrukskonsulent i hushållningssällskapet och samtidigt började sitt arbete i fårpremieringsnämnden. B. A. Nilsson nedlade mycket arbete för fåraveln och det gjorde också hans efterträdare, konsulent Ragnar Åhlen. De understödde på allt sätt hemslöjdsföreningens arbete genom att göra konsulenten bekant med de olika gårdarna och låta henne följa med på fårpremieringsresor och lammärkningar.

I oktober 1938 kom vi en gång till en gård i en liten mager skogssocken, där man hade några lantrasfår – så trodde åtminstone den snälle B. A. – men han blev märkbart allvarlig och ganska sträng, när han fick se att de bytts ut mot cheviotfår, som synbarligen inte haft det alltför fett på det magra betet. Det blev vägning och konstaterande av undervikt och ett litet strafftal.

På Torsered i Hillareds socken bodde familjen Williamsson, far, mor, åtta pojkar och en enda flicka. Alla barnen hade som små haft strumpor och vantar som mamma Astrid kardat och spunnit garnet till och sedan stickat. Efter en svår sjukdom måste hon avstå från den glädjen, men de vackra stambokförda cheviotfåren fanns där alltjämt. Sommar och vinter stod dörren öppen i fårhuset, och det var roligt att se dem stå ute i snön och äta löv från de hamlade grenarna. 1941 var det fårpremiering på gården, när konsulent Åhlén kom dit en gång i september, och i april 1942 hade vi en trevlig spånadskurs där.

En härlig vinterkväll 1941 kom vi till Mölneby, den vackra herrgården i Östra Frölunda socken. Två jättejulgranar strålande av ljus stod på den snötäckta gårdsplanen och belyste den stora vita huvudbyggnaden. Vi visste att gården hade eget elektricitetsverk och några minuter senare visste vi också att den hade en ännu viktigare kraftkälla, en husfru, som gjorde varje besök på Mölneby till en fest.

En gång var det fråga om fåren. Årets många lammungar skulle märkas och den gamla fåraherden hade samlat ihop dem i väntan på statskonsulent lnsulander. Lamm efter lamm släpptes tillbaka ut till tackorna, som ivrigt bräkande väntade på dem. Sommarhalvåret var inne och både Mölnebys fina cheviotfår och fåren hos grannarna på Ellebäckstorp och Lillegården hade det härligt. När hösten kom blev det ullspånadskurs på Mölneby och inte minst intresserad var fru Anna Edlund-Hansson själv, som ställde till kalas för deltagarna när kursen var slut.

General Helge Jung, som under hela sitt liv följt Anna Edlund-Hansson och hennes öde skrev en gång om henne. . . ”Fårahjorden var hennes speciella intresse. Besöken där särskilt under lammningen kunde göra henne lyrisk. . .” Det är så sant som det är sagt. Sanna är också landshövding Arvid Richerts vackra ord. ”Hon uppnådde en hög ålder men blev aldrig gammal.”

Nu skall emellertid ingen tro att Kind var det enda härad, där man under krigsåren vårdade sig om fåren, nej man kunde finna dem i de andra sex häraderna också inte minst i Gäsene och Redväg. Från Mark minns jag den gamle mannen i Hyssna, som allmänt kallades fåraherden. Han hette Klas Karlsson i Hökås Storegården. Man såg honom ofta komma vandrande med sina ”lottafår”, som han hade utackorderade här och var i gårdarna. När han var 79 år gick han varje dag till minst ett ställe och såg till sina får. Han hade en tid över hundra får spridda i socknen, där de som skötte dem fick hälften av lammen och all ullen. Klas Karlsson höll styft på att fåren skulle få gå ute om vintern. I Mark hade man stort intresse för får i Klekulla och Horred, där man kunde få se både gotländska utegångsfår, cheviot- och shropshirefår.

Särskilt intressant var det att tala om får och ull uppe i Gäsene härad, där man minns de fina cheviotfåren på Sämsholm och där man en gång blev bjuden på KARDGILLE. Det ordet måste skrivas med versaler på grund av allt det betydde för den som fick vara med då familjen Augustson hade samlat inte mindre än 25 karderskor i sitt hem, Gärdhem i Vesene, många hade haft lång väg dit men kom ändå med glädje. Och där satt vi och kardade och talade förstås om får och ull men också om kardorna, som vi som bäst höll på att arbeta med.
Ullen till kardgillet var köpt hos Markus Andersson i Götetorp. Det var årets bästa höstull, utmärkt len och lätt att karda.

Vi talade om kardorna som alltjämt kunde köpas från Gällstad. Kardmakaren Henning Bodvar var emellertid den enda tillverkaren, och hans kardor var så trevliga att arbeta med. I Påbo i Gällstad kunde man ännu 1938 träffa en kardsätterska i full färd med att utöva sitt yrke. Hon hette Alma Pettersson och var ganska meddelsam. Ståltråden, som skulle användas till kardtinnarna, var upprullad på en lustig hemmagjord nystvinda. Den rullades sedan av på ett litet verktyg, som påminde om en stämgaffel, klipptes upp i lagom längder och var sedan färdig att sätta i skinnet som spänts upp i en ram. Så sticks det hål i skinnet med en dubbelsyl, tinnarna plockas i och knips åt, så att de får fäste. Det är ett ganska tidsödande arbete och inte så värst lönande. Man fick före kriget 75 öre för 12 par kardor.

I fjol hade vi en ullspånadskurs i Kölaby högt uppe i Redvägs härad, fortsatte man berättandet, och där talade kyrkvaktmästaren, August Fröman om att han var född i Frölunda by i Gällstad, där hans far gjorde trävirket till kardor. Han gick upp klockan 2-3 om morgnarna och arbetade. Vi sex barn bara böjde till tinnarna med ”krökanv, ett verktyg med två hål. Vi fick ett halvt öre kardlädret. Sen satte Manda Claesson på grannstället dem i kardlädren. Nils Larsson i Frölunda by och Johansson på Svenstorp i Gårde köpte både trädelarna och kardlädren och gjorde kardorna färdiga och sålde dem.

Vi hade talat färdigt om kardorna och kom nu in på spinnrockarna. I den här socknen tar man rockarna med till syföreningen, ibland har där varit sju stycken. Man spinner och stickar och får ända upp till 16:- för ett par strumpor av tretrådigt garn på auktionen.

Den 80-åriga Matilda Andersson på Hagen berättar att hennes man, Johan, bar hem de rockar som han köpte i Borgstena. Det var fina och välgjorda rockar, ofta grönmålade, och betalades med 5: – om de hade ett litet hjul och med 7:- om hjulet var större.

På gillet fanns tre likadana rockar, som man trodde kom från Hyssna i Mark, och det ägde nog sin riktighet. På ullkursen i Hyssna såg man många rockar som hade samma märke som dessa tre. Spinnrocksmakare Oskar Persson på Grönared tillverkar ännu rockar i stor skala. Vid ett besök där fick jag se hur han hade två svarvar i en gammal bod. De drevs av en vattenkvarn. Intill boningshuset låg smedjan och där fanns en handdriven svarv. En rock har inte mindre än 40 delar, så det är inte alltför enkelt att åstadkomma den. Dockorna bär upp vingen, den smidda pipan smider han själv. Den s.k. kaveln bildar fäste för dockorna och är skjutbar i bröstets riktning genom en träskruv och med hjälp av den kan man reglera trådspänningen. Armarna eller stegen bär upp hjulet. Oskar Persson stämplar rockarna med sin fars stämpel, ”som är känd i hela Halland och Skaraborgs län”. Efter en annons i Föreningsbladet hade han sålt många rockar till Tornedalen och fått 18:- kr i parti och 20:- styckevis. Helt nyligen köpte man ner i Tostared 8 rockar. Blir man sedan bjuden på kalas i Hyssna, kan man få höra om socknens gamla spinnrocksmakare, som kunde köra hela lass av rockar till marknaderna i Göteborg, Varberg och Kinna.

En av dem var Stöta-Börje, gift med Stöta-Ibba, föräldrar till knallen Johan Andersson, den s.k. Stötaknallen som dog i Hyssna 1841. Han var också rockmakare. ”Deras son var en så rasker pojk. Han kunde göra fioler, harpor, pistoler och julbössor. Han var så rasker så han kunde göra två spinnrockshjul, medan far hans gjorde ett skrov.” Modern, Stöta-Ibba, brukade säga: ”Jak och far vi har vår lô – vinterull – ihop. Anders har si lô på loftet. Våra däkor har attan skålpund.” Man använder inte det där ordet lô utan ett litet generat skratt, för det betyder inte bara vinterull utan också ullavfall av annat slag. Jo, det visste vi nog allesammans på det här kardgillet.

Det hela slutade med en liten skildring av den fina gården Skäremo i Håcksvik hos Janne Johansson och hans fru, där vi inte bara såg hur gammalfar slöjdat de vackraste möbler utan också hörde berättas om en gammal dam i socknen, Karolina Karlsson, som den vintern spunnit bortåt 16 kg ull och sedan sytt och valkat 30 par vantar. Hon hade sytt dem med en stor bennål av tretrådigt otvinnat garn. – Ja, detta var ett kardgille som inte glöms i första taget.

Nu måste man också berätta litet om växtfärgningen. Det är något särskilt med en växtfärgningskurs, för då kommer man oftast tillbaka till en gård och till elever, som man är god vän med sedan där var en spånadskurs. Och då får man växtfärga det garn, som de hann med att spinna och tvinna under kursen.

I Kulturhistoriska föreningens årsbok, ”Från Borås och de sju häraderna” för 1943 skriver överingeniör Alex Engblom om färger bl.a. ”Det skulle vara frestande att i detta sammanhang gå in på frågan om fabriksfärger kontra växtfärger. Å sina håll har det ju gjorts gällande att dessa senare skulle vara fabriksfärgerna överlägsna. Resonemanget är felaktigt. Officiella undersökningar ha visat att de senare såväl i fråga om äkthetsegenskaper som, naturligtvis, variationsrikedom, erbjuda betydligt större möjligheter”.

Man vet att han har rätt och är tacksam för färghärdigheten och variationsrikedomen hos fabrikernas på kemisk väg åstadkomna färger. Men ändå! Landshövding Arvid Richert talade en gång om Alex Engbloms intresse för människor, natur och kultur. Man skulle vilja tillägga något om skapande fantasi, och då föreställa sig att också en tekniker av rang kan tänkas förstå, vilken tillfredsställelse en människa av idag måste känna, då hon får följa en textil råvara, i detta fall ullen, från klippning, spinning och färgning fram till tyget i den egna vävstolen.

Och så några små minnesbilder från tre växtfärgningskurser, en i Kind, en i Redväg och en i Mark.

I Marbäck höll vi till på Gunnarsbo hos familjen Karl Claesson en gång i juni 1944. På den gården visste man det mesta om handaslöjd, både textil, träslöjd och smide. Med en handsmidd spade vandrade vi en morgonstund ut i backarna högt över den blå Åsunden och sökte reda på några vackra bestånd av backmåran. När vi grävt upp plantorna, och skakat jorden av rötterna, såg vi de små ljusrosa tapparna, som brukar vara så fyllda av vätska på försommaren. De innehåller ett färgämne, som förvisso inte är så värst färghärdigt men som rätt behandlat ger en mild ljus färgning åt ullgarnet.

I augusti 1944 växtfärgades det i Böne i Redväg och vi hade fått det stora prästgårdsköket till vårt förfogande. De intresserade eleverna, bland dem en av prästgårdsarrendatorns tre textilkunniga flickor, arbetade av hjärtans lust, tills de små fina dockorna var färdiga och märkta. I kvällningen kom deras mödrar och väninnor i en jämn ström till prästgården. I övre våningens hall låg herbariet med pressade växter utställt till beskådande, mest var det växter, som kunde utnyttjas vid färgning men där fanns också annat av intresse, bland annat Osmunda regalis, kungabräken eller safsan, som växer ända upp till två meters höjd vid de sju strömmarna i Torestorp nere i Mark. Ofta hade besökarna med sig små buketter av blommor som växte i socknen, och ibland kunde vi sätta namn på dem som inte var så vanliga.

I Sätila sköna och minnesrika socken skulle vi i juni månad 1945 färga det garn som vi spunnit på Smälteryds gård hos familjen Källqvist i februari året innan. Vi stod ute runt våra kittlar och arbetade och hade det trevligt. Då och då fick vi besök. Och vi berättade att färgerna blev klarare om man plockade växterna så här tidigt på sommaren och att garnet visserligen blev bra hårt, när man lät det koka i stenlavssoppa, men att det i gengäld fick en större färghärdighet.

Besökarna berättade i sin tur litet om sin fina socken. De berättade om prosten Peter Isaac Been som var ett stort original och som fick penninghjälp från änkedrottning Sofia för att köpa getter till de fattiga så att de skulle få mjölk. Som tack sände sätilaborna en krans till hennes begravning. En dag kom fru Anna Carlsson på Härkila och berättade att hon både har spunnit och vävt lin, sedan hon kom dit. Mycket lin har där odlats och linredskap finns där. Gården har gått från far till son i åtta generationer, men huvudbyggnaden är ”bara” 100 år. En annan dag kom fru Anna Johansson och berättade att hennes mor kom från Idala i Halland, där man hade helt andra namn på linredskapen än här i Västergötland. Käftesmocka eller lösa kallade hon den hylsa, som man trär över handtaget på bråkan – käftan – för att spara handen under arbetet. Hon sa också grov- och finkäfta och käftegille.

Så blev man genom växtfärgningskurserna införd i linets underbara värld. Linum usitatissimum, det allra som nyttigaste. Så döpte Carl von Linne linet, det som är så vackert . . .

Den 23 maj 1940 var en stor dag. För allra första gången skulle vi ut och så lin. Det skulle ske tillsammans med J.U.F.-ungdomarna i Tämta socken i Veden. Karolinadagen, den 20 maj, var ju redan passerad, men Desideria fick väl duga, eftersom man brukar säga att linet för att bli vackert och högt skall sås en dag med ett långt kvinnonamn. Med oss hade vi en present från linodlarföreningen, en säck med linfrö från Svalöf med 97 procent grobarhet. Vid den vackra Malsjön i Hestra väntade oss en skara ungdomar. Vi vägde upp fröet på vågen i ladan, och snart var John Segergrens lilla, väl förberedda, jordbit besådd, och han och Sven Björkqvist i Dövedal spände sig för harven och harvade ner fröet. På Kils gård, högt belägen över den lilla sjön Säven, satte vi i gång med att rensa upp och kratta där linet skulle sås. Den här första linsådden har stannat i minnet, därför att vi alla var så ivriga när vi cyklade på vägar och stigar till de olika gårdarna för att se till att fröet kom i jorden i tid.

Hemma i Borås hade man sått sitt eget linfrö på ett par små sängar i trädgården vid Ulricehamnsvägen. Det var en tidig morgon, tuppen gol och fåren betade i Annelundsparken på andra sidan gatan. Linet blev färdigt att skörda och sedan de små runda fröhusen repats av stjälkarna och fröna dansat ur dem under en rullande butelj blev halmen rötad och hängd till torkning på ståltrådsstaketet. En gammal dam, som hängde tvätt till tork ute på gården, nekade ihärdigt att tro ”att det kunde komma något så fint som lin ur sådana där torra vispar” .

Linlaboratoriets chef, Doktor Granhall, hade frågat hur pass stora arealer vi hade i vår bygd i fjol och vi hade svarat: ”Vi har inga arealer, bara rabatter, men det kan kanske bättra sig.” Och det gjorde det.

Det kom säckar med frö från Svalöf, men vi trodde att vi aldrig skulle få användning för dem, då vi fick underrättelse om att odlarna skulle bli tvungna att lösa sitt garn med poäng, när de sände halmen till spinning. Men så blev det lättnad i bestämmelserna och linet skulle trots allt vaja för vinden i våra bygder sommaren 1941.

Hur väl minns man inte gamle Per Olsson i Brandsmo i Tranemo socken i norra Kind. Linredskapen stod utplockade på backen till beskådande då vi kom. Linåkern var färdig att sås och fröet var med på cykeln. Men den åttioårige husfadern låg i sin säng, inte precis sjuk men så trött så trött. ”Står de inte därute och pratar om att så lin”. Snabbt är han på benen, kläderna kommer på och fötterna sticks i trätofflorna därute på trappan. Per Olsson sår sitt lin som så många gånger förr, och det året var det inte tal om någon trötthet längre.

En dag vägde man ut 18 kg frö till den gamle styckjunkaren Voss i Od uppe i Gäsene. ”Det blir väl åtminstone ett tiotal linfält här runt omkring”, skrev han och hoppades på att få ställa till brytegille som förr i världen.

En annan dag gällde det frö till Mark, förr i världen linhäradet framför andra. Där hade de båda socknarna Fotskäl och Tostared bett om frö. Så här stod det i brevet från Bengtsgården. ”Hoppas jag är ihågkommen, Ingrid Nilsson i Hajom. Var vänlig och sänd mig frö och uppgift om på hur stor yta det skall sås. Jag vet ej alls hur det skall vara, men så pass som flickorna sådde i Hajom förra året, vill jag gärna ha.”

Nog minns man Ingrid Nilsson i Hajom och vem kan väl glömma familjen Elmqvist i Istorp och många andra kvinnor man mött i Mark. Man såg deras lin åkrar blomma och hörde bommarnas dunk i deras vävstolar.

Man vill gärna citera prosten i Istorps församling, Joen Aurelius, som den 18 juli 1761 skrev om linodlingen i sin socken i Götheborgska magasinet: ”Marks härad är framför alla andra orter i Götha Rike frägdat för sina linne-tilwerkningar. I synnerhet florerar denna konsten allmänt i Istorp och där i nägden. Man kan ej nog berömma detta folkets idoghet: och det är största nöje at se gamle och unge, män och qvinnor, sitta hela winternätterna igenom wid sina spinråckar. Från Kyndelsmessan till midsommar gå wäfstolarna beständigt, en, twå till tre i hwart hus: man finner ock med synnerlig fägnad, at flickor om 12 och 14 år wäfva sin dräll med samma färdighet, som någon linwäfvare.”

Även om förhållandena under de gångna 200 åren i mycket förändrats är Marks härad ännu idag en guldgruva för den som vill studera linhantering. Viskadalens många vackra gårdar har ofta linneförråd av en kvalitet och omfattning som är rent otrolig.

I Svenljunga köping i Kinds härad arbetade under många år syster Alfhild Redin som föreståndarinna på ålderdomshemmet. Hon kunde duka de långa matborden med dukar av lin som såtts av hemmets folk och vävts i den egna vävstolen. Det var sannerligen ”till eras ålders tröst” som detta skedde. Själv blandade hon krita i fröet då hon sådde linet för att vara säker på att det blev jämnt fördelat. När man såg de gamla männen göra sig en frörepa av en brädstump och några grova spikar och sedan repa fröet och när man såg de gamla kvinnorna avlösa varandra i vävstolen fick man tårar i ögonen.

I Bredared i Veden hade husmodersföreningens medlemmar fått hela fjolårets linskörd från Hjortsbergs gård att ta hand om, och nu skulle linberedningen ske i museiparken i Borås, där det fanns en gammal vacker linbastu från Borgstena. Den hade stått och sett dekorativ ut alltsedan den 1914 återuppfördes där. Hösten 1940 städades den upp och eldades, och man kom underfund med hur utmärkt välbygd den var. Fabriksidkare Sven Sandwall, vice ordförande i museistyrelsen, gav sitt samtycke till att bastun fick användas bara vi var försiktiga med elden. Det var också han, som lät Borås husmodersförening odla lin och hampa på ett fält mitt i staden. Det linet skulle nu beredas samtidigt med linet från Bredared. Och så blev det i juni månad åter en festlig dag i Ramnaparken. Studiecirkeln ”lin”, som arbetat i museets gästgivaregård under vintern bearbetade nu de gamla bråkorna sida vid sida med bredaredsborna. Ut ur bastun bars stora bördor av varm halm och boråsarna var trogna åskådare.

Den sommaren blommade linet på många ställen i bygden från Gäsene i norr till Horred i södra Mark, där man på Bosgården hade kontraktsodling för beredningsverket i Laholm och ryckte linet på de stora fälten med maskin.

Det vävdes också på många håll under dessa år. I Gäsene hade Maja Lindström inte mindre än sex vävkurser utom dem hon dessutom skötte i Bollebygd, Veden och Ås. Ingrid Björk, vår andra vävlärarinna, lät eleverna vid en kurs hos fröken Herzberg på det vackra Sjöby i Horred i Mark, väva sig häradsdräkter.

Under krigsåren var man mycket ivrig att få hjälp med klädfrågan, det var svårt både med tyger och kuponger, och det begärdes klädsömnadskurser från alla håll. Sömnadslärarinnan Ingrid Åhgren hade åtminstone ett tjugotal kurser i Bollebygd, Gäsene, Kind, Mark, Redväg och Veden och sömnadslärarinnan Elle Edlund arbetade med samma goda resultat i Bollebygd, Mark och Ås härader. Samtidigt lämnades det sömnadsundervisning på de systugor som flera kommuner ordnade enligt kristidsstyrelsens önskemål och symaskinsfirmornas konsulenter höll korta kurser.

Hemslöjdsföreningen ordnade klädvårdsaftnar och textilvårdskurser för dem som inte kunde komma hemifrån mer än en kväll eller enstaka dagar. Att de båda företagen lyckades måste tillskrivas lärarinnorna Ingrid Åhgren, som arbetade vid föreningens klädsömnadskurser, och Ingrid Lenberg som hade sitt ordinarie arbete på Kungsforsfabrikens hemgård i Skene, där Wäfveribolagets konsulent och bygdens allt i allo Brita Elmén bildat Marks hemslöjdsförening.

Det kunde hända att man hann med två ”klädvårdsaftnar” på samma dag även om det var mödosamt att forsla jätterullarna av papp och silkepapper och de tunga väskorna med annat tillbehör från en socken till en annan. Men det gick, och belåtna elever vandrade hem med grundmönster i sin egen storlek och anvisningar om hur de skulle utnyttja dem. Till textilvårdsdagarna kom vi sex veckor i rad. Dagen delades mellan teorilektioner och demonstration av ull och lin och praktiska övningar i stoppning, lagning och prydnadssöm. På kvällen blev det så ett föredrag med ljusbilder över dagens tema för alla intresserade. En sådan kurs fordrar mycket material och materiel. – Buntar med tyger och garner från Hemslöjden, förlagor, mönster och sybehör av alla de slag måste man ha med sig.

1941 lämnade landshövding von Sneidern vid sin avgång som landshövding i Älvsborgs län sitt ordförandeskap i den av honom år 1937 nyskapade hemslöjdsföreningen i de sju häraderna. Den nytillträdande landshövdingen, Vilhelm Lundvik, åtog sig ordförandeskapet i vår förening.

Den 23 maj 1944 höll hemslöjdsföreningen sitt årsmöte samma dag som De sju häradernas kulturhistoriska förening. Deltagarna i de textila studiecirklarna hade sedan de gått igenom de textila materialen gärna velat fortsätta att samlas till studier och på förslag av Ingegärd Vallin ägnade de sig åt studiet av bygdens härader. Man läste historia och geografi, som rörde årets härad, gjorde studiebesök och inbjöd föredragshållare därifrån att komma till Borås och berätta om sin hembygd. Och när det blev vår ordnade man en utställning av häradets slöjd. Detta år gällde det Redvägs härad varifrån man beredvilligt sänt in föremål. Landshövding Lundvik invigde utställningen och tog sedan intresserad del av vad de 52 utställarna sänt in. Efter mer än tjugo år minns man ännu hans uppskattning av den utsökt välvävda och komponerade trasmatta av enkla blåtygstrasor, som kommit från fru Lydia Holmberg i Liared – en av de tre döttrarna från Boda gård i Ljungsarp.

I maj 1945 visade ett par jättehöga Nilåror målade i rött och vitt vägen till den Bollebygdsutställning, som då ordnats i museéts gamla gästgivargård från Ramslätt. Också denna gång hade årets cirkel – Bollebygdscirkeln – mötts av ett vänligt gensvar från häradet. Besök och återbesök hade gjorts och nu kunde man få se en vacker samling gamla och nya vävnader och andra hemslöjdsalster från häradet. Särskilt festligt blev det, när danslaget ”Kadriljen” dansade folkdanser i sina bygdedräkter.

1945 lämnade fru Vera Diurson sin befattning som hemslöjdsföreningens konsulent och efterträddes av fröken Cecilia Conradi, fru Ingrid Persson och fröken Britta Johansson i tur och ordning, tills fru Svea Landen år 1951 tillträdde den befattning hon sedan dess uppehållit.

1946 öppnade Hemslöjden en filial i Ulricehamn. Flera arbetande slöjdare och flera sorters saluslöjd hade tillkommit under årens lopp och omsättningen hade nu nått en kvarts million. En specialitet var under dessa år helylletyger till inredningar skickligt vävda av ett femtital linneväverskor, som blivit utan material till sina sedvanliga vävar på grund av bristen på lingarner . Korgmakarna i Hedared, nu minst 50 stycken, levererade korgar av alla de slag, flätade och bundna, och en omfattande tillverkning av träslöjd hade kommit i gång.

I de båda skogsocknarna Skephult i Mark och Roasjö i Kind hade man sedan gammalt vävt jalusier i träspånor. Så småningom ebbade intresset för denna tillverkning ut, men så kom en gång på 1940-talet en svensk-amerikan hem, bosatte sig i Brämhult, plockade fram sina gamla hyvlar och tog upp spånjalusitillverkningen. Borås Hemslöjd utnyttjade spånorna i en rad moderna löpare och dukar, som visade sig vara bra och säljbara artiklar. Det var en stor dag, då en jalusiväv av ansenlig bredd avsändes till Södersjukhuset i Stockholm för att där användas till mörkläggningsgardiner. Den täta varpen av skimrande konstsilke, också det en boråsprodukt, band de smala träspånen tillsammans. Det blev ett vackert blickfång i interiören under det att omvärlden bara såg den mörka gardin, som dolde sig därunder.

Bleckslageri och smide fanns också representerat i affären och kom under 50-talet att få en allt större omfattning.

Genom att hemslöjdsförsäljningen ger sina slöjdare modeller och garanterar dem en jämn årsinkomst kan man alltjämt försörja sig som hemslöjdare i sjuhäradsbygden.

Vid landshövdingeskiftet 1949 blev den nye landshövdingen, Arvid Richert, som sina båda föregångare hemslöjdsföreningens ordförande. Under tiden februari 1949 till februari 1950 vistades fröken Boel Sällfors i Förenta Staterna. Denna hennes studieresa gav också möjlighet till praktik i den svenska hemslöjdsförsäljningen i New York och att knyta många värdefulla kontakter.

Hemslöjden hade redan tidigare deltagit i utställningar både i Sverige och utomlands, men under 1950-talet blev utställningsverksamheten mycket livlig samtidigt som Hemslöjden effektuerade en rad stora beställningar, till Borås Stadshus, Gustaf Adolfs församlingshem och Skandinaviska Bankens nya lokaler för att nämna några. Nu fick också affärslokalerna, som tidigare utvidgats, en modern och elegant inredning med möjlighet till en fördelaktig exponering av varorna. 1956 inbjöds Hemslöjden att ordna en egen utställning på Röhsska Konstslöjdsmuseet i Göteborg. 1957 beställdes första gången Ulla Cyrus vävstolar också för damastvävning. Stor uppskattning genom åren har boråshemslöjdens souvenirer rönt. Regelbundna besök av bussturer med utländska turister är ett av resultaten aven uppslagsrik och modernt inriktad tillverkning.

I hemslöjdsföreningens årsberättelse för 1951 redogörs för den överenskommelse som träffats med .Älvsborgs läns landstings skolor för yrkesundervisning om kursverksamheten och hemslöjdskonsulentens medverkan däri. Utöver denna omfattande undervisningsverksamhet har konsulenten också haft ett gott samarbete med hemslöjdsförsäljningen och landsantikvarien, inte minst när det gällt fastställandet av häradsdräkterna. Detta har resulterat i uppvävandet av material också till Redvägs- och Vedensdräkter, så att det nu finns dräkter för alla de sju häraderna. Dräkterna har avbildats i färg och beskrivits i kulturhistoriska föreningens årsbok ”Från Borås och de sju häraderna” åren 1956-62.

Landshövding Arvid Richert, som lämnade länet och samtidigt också ordförandeposten i hemslöjdsföreningen 1955 efterträddes av landshövding Mats Lemne, som avgick efter två år. Ny ordförande blev 1957 fru Astrid Kjerrulf. Hon var sedan 1946 föreståndarinna för Hemslöjdens filial i Ulricehamn och känd för sin förmåga som organisatör och ledare av förhandlingar inom föreningslivet.

Sedan mitten av 1950-talet ordnas resor i de olika häraderna i samband med hemslöjdsföreningens årsmöten. Besök hos slöjdare, i fabriker, i kyrkor och framför allt på många gårdar där gammal och ny slöjd kunnat beundras har gjort resorna välbesökta och uppskattade. Vid årsmötet 1962 berättade Svea Landen något om vad som hänt under det gångna kvartsseklet, sedan föreningen ombildades. Det har hållits inte mindre än 181 vävkurser vartill kommer kurser i ullspånad, växtfärgning, klädsömnad, textilvård och halmflätning. Föreningens medlemsantal uppgick 1937 till 201 – 1967 var det omkring 250.

Sedan statsbidragen till kurser i bl.a. vävning, prydnadssöm och knyppling indragits fr.o.m. den 1 juli 1962 förekom inte dessa kurser på yrkesskolornas program. I hemslöjdsföreningens och hushållningssällskapets regi fullföljdes emellertid verksamheten i dessa ämnen samt flamskvävnad och halmflätning. Flamskvävningen ger eleverna vana att arbeta med förstklassiga garner och att lära sig en teknik, som fordrar stor noggrannhet och koncentration. Det är samma vävsätt som utnyttjas vid framställningen av de monumentalvävnader, som nu ofta jämsides med skulpturer och målningar väljs för utsmyckning av institutioner och officiella byggnader.