Författare: Stig Rylander

Artikel ur ”Kindsforskaren” Nr. 2 – 2005 Årg.16 Sid.10

Gården Skummenäs ligger på en halvö i sjön Visen i Ambjörnarps socken. Här bodde i mitten av 1800-talet Josef Andersson. Josef var mycket intresserad av fiske, och i Visen fanns, och finns än i dag, småsik. En mycket god fisk som ser ut som färsk sill, men den är fet som stor sik.

En änka som sålde sin gård vid sjön fick i sitt undantagskontrakt inskrivet att hon skulle ha 15 skålpund sik årligen.

Josef fiskade med nät och, som man sade, not. Men en dag när Josef skulle vittja sin not fann han att denna var sönderskuren. Det fanns bara småbitar kvar. Man kan förstå att Josef blev både arg och ledsen. På sjön lämnar man ju inga spår efter sig, men Josef hade hört talas om en klok gubbe i Tvärred som hette Fin. Det blev att sätta sig på sin kärra och med hästens hjälp ta sig ca 4 mil till Tvärred. Där talade han om för Fin vad som hade hänt, och att han gärna skulle vilja att de som hade begått brottet skulle få sitt straff. Fin sa att detta skulle han ordna, det skulle Josef lita på.

Josef återvände hem, och det gick en ganska lång tid då ingenting hände. Men så blev det plötsligt en händelse som kanske kunde sättas i samband med Fins löfte om straff för de skyldiga. På gården Solvik var det två av sönerna som började uppträda väldigt konstig. En av dem, Johan Magnusson, hade just gift sig med min farfars lillasyster. Men det blev ett äktenskap som tog ett snabbt slut. Johan skickades till hospitalet på Hisingen, och där dog han efter ett par år. Den andre brodern, Hemnan, togs omhand av en syster, men blev aldrig helt frisk.

Det som nu hade inträffat gjorde att Josef i Skummenäs blev grubblande. Kunde detta ha med Fins löfte om att straffa notskärarna att göra? Ju mer Josef grubblade, desto mer övertygad blev han. Detta slutade med att Josef, då hans hustru hade gått hem till sina föräldrar i gården Bredhult, tände eld på bostadshuset i Skummenäs. Enligt dödboken: ”Bränt sig själv inne.” Detta skedde 1873.