ETT AMERIKABREV

Författare: Kent Andersson

Artikel ur ”Kindsforskaren” Nr.3-4 – 1996 Årg.7 Sid.13

I min jakt på torp och backstugor i Dalstorps pastorat kom jag i kontakt med Artur Carlsson på Östermans torp under Torp Västergården i Dalstorps socken. Han var son till Josefina Josefsdotter. född 1856-02-24 på Tempellyckan under Horshaga i samma socken. Josefina gick under namnet Fina på Östermans och dog 1916-04-22. Sonen Artur föddes som o.ä. barn 1898-10-17. Han lämnade Östermans 1916 strax efter moderns död. På det närbelägna torpet Svedjorna hade han sin barndomsvän Gustav Johansson. Tre år efter flytten till det stora landet i väster skriver han ett brev till vännen Gustav. Avsändaren kallar sig nu Arthur Carlson, 27 Court Street New Haven. Brevet andas hemlängtan:

-Já é glad att höra té den Lutherska kyrkan, för der får jag höra den vackra predikningen var söndá. Jag känner mej så glad när jag får gå dit, för det är likadant som hemma. Det börjar klockan 10 på morgonen. Det är Svensk högmässa, också har vi på kvällen té klockan halv 8. Om du visste vad det är vackert i kyrkan då, och när di stämma upp och sjunga. Det är så man knappt rår mä att låta bli att gråta för det känns så skönt när man hela veckan varit ute iblann så många sorters olika folk som här är. Att få komma tillsammans och få höra det gamla kära Svenska språket, som man fick höra det hemma i Sverige. Det är den enda platsen som inte det Svenska språket blir uppblannat. Alla andra sammankomster som svenskarna har så språka di mera Engelska än Svenska. Di blir sådana när di har varit här i landet några år. Di tycker di blir för stora till att språka Svenska, ändock så kan di inte Engelska di stackars uslinga. Jag har sagt té att det vore vel betre ni lärde er Engelska innan ni glömmer Svenskan. Det gör det samma huru länge jag kommer att stanna här i landet, så skall jag då tala det Svenska språket till så många som förstår det. Glömmer det gör jag aldrig, om jag sedan aldrig får se Sverige mer. Ja dé känns svårt iblann, att jag skall vara så långt borta så jag aldrig kan få komma och se eder. Men det är inte värt att tänka på det allt för mycke för det blir bara verre, och inte komer man länger om man går och sörjer jemt, så bättre ta det med tålamod.

Vännen Arthur Carlson

Arthur kom aldrig hem igen. Av hans fädernehem finns idag en spismur och några grundstenar invid vägkanten. På andra sidan ligger den granna, vinkelställda jordkällaren, minnande om sommarheta dagar och jordkällarkall öl. På grannstället Svedjorna bor Arthurs barndomsväns barn kvar. Vad blev av Arthur i Amerika? Frågan är ännu obesvarad.