Författare: Ulla Hökås

Artikel ur ”Kindsforskaren” Nr.3 – 2001 Årg.12 Sid.11

Torpa säterie var ett av tre adelsgods i Sverige som fram till 1692 hade egen rättsskipning. De andra var Ängsö i Västmanland och Bergkvara i Småland. Rätten kallades för borgrätt och innebar att godsets undersåtar var underställda denna i stället för den vanliga häradsrätten. På sommaren 1681 hade Torpa borgrätt att utreda och ta ställning till en mycket tragisk händelse: ”hustru Ingridh Andersdotter i Säffshult af Sexdrega giäld och Lyshulta sochn hafver medh en kniff af skurit sig strupen, således sielf sigh lifvet afhändt”.

Det är sommar och midsommartid. Gamla hustru Ingrid Andersdotter, en kvinna i 70-årsåldern, är sängliggande hos sonen Joen, sjuk och deprimerad. Hon leds vid livet och avundas sin dotters svärmor som nyss dött och ska begravas denna söndag. Till sin granne Gunne Persson, som kommer in för att muntra upp henne, säger hon: ”Gudh weeth hvad jagh måtte vara för en synderska, som icke skall kunna döö och bliva förlossad, äfven som andra, uthan jagh måste liggia här och pinas”. Gunne undrar om det är något särskilt som gått henne emot och om hon inte vill berätta varför hon är så nedstämd, men hon vill inget säga. Gunne och de andra vuxna i Säfshult ger sig av till kyrkan. Kvar hemma är bara Ingrid och några barn, däribland Nils, 12 år, och en liten barnpiga i granngården.

Nils berättar inför rätten att Ingrid sa åt honom att gå och se till fåren: När han kom tillbaka efter ca. l½ timma fann han farstudörren låst liksom dörren till en liten kåve
(kammare) vid förstugan. Eftersom nyckeln satt kvar i farstudörren kunde han låsa upp och gå in. När han kom in i rummet där Ingrid brukade ligga fanns hon inte där. Han ropade: ”Mor! Mor!” Han fick inget svar men hörde ett stånkande och snarkande ljud ifrån kåven. Nils gick ut och satte sig litet avsides och borstade av sina kläder. Även den lilla barnpigan hos grannen Lars kom ut för att se efter kyrkfolket. Då upptäckte barnen en skymt av Ingrid när hon kom ut från kåven med ett blodigt lakan lindat kring sig. Barnen blev så rädda att de låste in sig i Lars stuga.

När kyrkfolket kommer hem går de för att söka rätt på Ingrid. De kan följa hennes spår och finner henne snart liggande i kålgården med lakanet svept omkring sig. Hon ligger framstupa på magen och är vid liv. När hon blir tilltalad vänder hon sig om på sidan så att de kan se att hon har skurit sig i halsen och de upptäcker också slaktkniven som ligger bredvid henne. Då de förstår vad hon gjort blir de mycket förskräckta. De vågar inte röra vid henne men står kvar hos henne. Plötsligt kommer en regnskur och då ber hon att de skall breda något över henne. Någon hämtar ett åkkläde från stugan. Sen hör de henne inte säga något mer och efter två timmar är hon död.

Grannarna menar att det var tvinsot och ”hängesiuka” Ingrid Andersdotter led av, ”som de kunde döma uthaff sorg och qwal, särdeles öfver den eene sohnen, som blef wärfader, hvilken hon mycket höll uthaff”.

I desperation och förtvivlan har alltså Ingrid tagit sitt liv på ett synnerligen plågsamt sätt, trots att hon måste ha känt till att självmord var ett lagbrott och att hon inte skulle få bli begravd på kyrkogården. Vittnena anser att hon var klar och vid fullt förstånd, vilket innebär att hennes lik enligt lag ska grävas ner i skogen av bödeln. Nu ber emellertid sonen Joen och släkten att rätten ska döma så att ”hon kunde fåå kyrckiogårdh”. Den avlidnas släktingar måste nämligen själva ersätta bödeln, och det menar de sig inte ha råd med utan är rädda att de blir helt utblottade, då de vet att bödeln brukar kräva mer betalning än vad som är hans rätt. Förra året krävde han 19 rdr av släktingar till en självspillning och dessutom försökte han fä behålla hästen han använde när han förde bort kroppen. Även grevens befallningsman kan intyga bödelns girighet. Den obehagliga sysslan att vara bödel utfördes ofta av någon benådad brottsling, som oftast både var oärlig och föraktad och fruktad av allmänheten.

Rätten hänskjuter saken till högre instans och skickar med nämndens och allmogens underdåniga förbön att hon ska få bli begravd utanför kyrkogården. Vad som menas torde vara att släktingarna själva ska få ta hand om henne och begrava henne utanför kyrkogårdens vigda jord. Detta var något som lagen tillät om självspillningen tagit sitt liv i sinnesförvirring.

Året därpå i februari visar det sig att säfshultsborna naturligt nog blivit starkt påverkade av sommarens tragedi. Nu är det Lars Olofssons hustru Börtha Hansdotter som drabbats. Hon vill inte äta och kan inget ta sig för utan är less på världen och vill förgöra sig själv. En förklaring till hennes desperata tillstånd menar maken är att grannkvinnan Ingriedh Björsdotter skulle ha lovat henne ont eftersom de var oense om en kålgård. Lars Olofsson har sökt hjälp för sin hustrus lidande hos en klok man, Nils Erichsson i Biärke härad och Miälby socken, och denne har sagt honom att sjukdomen skulle bero på en träta med en grannkvinna. Lars har trott på mannen, särskilt som hustrun blivit bättre sedan hon sytt in en ”sedhell” i sin kjortelfåll, en lapp med några ord på som Lars troligen köpt av den kloke.

Den anklagade Ingriedh och hennes man Sven Larsson däremot menar att Börtha blivit sjuk ”då hon togh på dhen gamla hustrun i Säfshult som skaar halsen af sigh sielf’. Börtha var den första som fann den gamla kvinnan ”liggiande uthi sin eghen blodh.”

Rätten friar Ingriedh från misstanke om trolldom och håller med om att Böthas sjukdom troligen beror på självmordet. Lars Olofsson har visserligen dels försökt svärta ner Ingriedh och dels sökt lindring för sin hustru på olovliga vägar men eftersom han gjort detta av kärlek till hustrun slipper han straff

Källor:Torpa borgrätt 4-5 juli 1681; 23 februari 1682.
Avskrift av Örjan Hill