Författare: Kent Andersson.

Artikel ur ”Ulricehamns Tidning” – 2005-05-10. Sid. 10-11.

Minnen från svunna tider lär oss om livet förr, men ger också perspektiv på det liv många av oss lever i dag.
Kent Andersson delar i dag med sig av sina samtal med Oscar Högberg som föddes 1901 i Ljungsarp.

Kalla mig gärna tokig. I dessa tider av snabba klipp och skandaler fascineras jag av det vardagligt enkla och nära. Hur ofta har jag inte suttit hos mina berättarglada vänner, baljat kaffe och sju sorters kakor och med fladdrande öron lyssnat till deras berättelser om svunna tiders tankar, seder och bruk. Deras värld låter oändligt avlägsen och ändå lever de mitt ibland oss. De finns där som en del av vår vardag, de som stått på bytorget och sålts på fattigauktioner. De finns där, de som i sista stund räddats ur en änglamakerskas grymma grepp. En av mina läromästare sa till mig:
”Ha alltid med dig penna och block. Var alltid redo att teckna ner stort och smått.” Ett råd som följer mig i livet.

Denna läromästare har satt outplånliga spår i min kroppastôlle. Han föddes i Askåkers by i Ljungsarp torsdagen den 11 november 1901. Mannen jag talar om är Oscar Högberg. På sitt blygsamt stillsamma sätt var han en ivrig samlare av hembygdens seder och bruk. Sällan ville han tala om sig själv:
”Vem är jag att tala i egen sak”, hörde jag honom ofta yttra. Jag lyckades dock förmå honom att röja ett och annat ur sitt liv. Lyssna till Högbergs berättelser och klokskap.

– FARS ÄLDSTA SYSTER VAR MIN BԝRAGUMMA. Det var hon som bar mig till dopet. Enligt far hade hon innan dess lagt ett mynt i min linda för att jag aldrig skulle behöva gå fattig genom livet Enligt prästens mening skulle hon ha en särskild omtanke om sitt burna barn. Jag minns, att jag fick små saker som julgåvor av henne.

Dinken är ett vanligt ord för sista barnet i en kull. Han/hon är dinken här i huset. Det var svårt att hålla alla barn med skor i ett hem om barnen var många, fastän skorna gick i arv alltefter som fötterna växte. Det var grova, tunga skor som gjordes förr ändå var vi så glada åt ett par nya skor att vi knappast nändes använda dem.
Oscars föräldrar lärde tidigt barnen, att man inte får något för intet. Ett effektivt läromedel var betinget, vilket ibland kunde vara förenat med vissa risker.
– Far gav oss ofta beting, löfte om ersättning för ett visst arbete, till exempel tio öre för varje gallrad fåra rovor eller att luka (plocka bort ogräs) i potatisen. En gång skulle jag få 50 öre för att hacka ett lass granris till strö i lagårn. Då högg jag av mig vänster pekfinger.

Far arbetade ofta i skogen för bönderna. Då fick vi pojkar gå till honom med middagsmat. Det var då vanligt, att vi barkade massastockar. Vi fick välja de små som var lätta att barka. Vår lön var ett öre per styck, och vi antecknade dag för dag hur många stockar var och en barkat. När far, som hade fem öre per stock, fick betalt så fick vi också vad vi tjänat.

Barnen i Oscars generation hade inte många stunder över för lek och stoj, men då det gavs möjligheter var det den egna fantasin som gav spelreglerna.
– Fick vi barn en pepparkaka lade vi den i vänster hand och prickade den med höger hands pekfinger. Lyckligt var om det blev tre bitar av kakan. Då skulle man få det man önskade.
För leken polis och vaktare hade vi inga särskilda regler. Några pojkar blev poliser och vaktare. De andra blev brottslingar som sprang till skogen eller gömde sig vid husen i närheten. Det gällde för poliserna att fånga in dem och stänga in dem i vedboden. De som var fångna försökte fly då en ny fånge skulle släppas in.
Vid min skola hade vi olika bollar sydda av tyg. De större hade vi som sparkbollar och de mindre använde flickorna som kastbollar, dels mot en vägg, dels rätt upp i luften. Det gällde att kunna ha så många bollar som möjligt och ta dem med händerna så att de inte föll till marken. Då gummibollen kom blev detta lättare. Ett vighetsprov var att krypa genom bakbundna händer. Det fick utföras stående utmed en vägg eller liggande på golvet. För den som var smärt och smal gick det ofta bra, värre var det för den som var tjock.

På sitt underfundiga sätt frågade Oscar mig ofta:
”Tror du di är lyckligare i dag med alla sina prylar?” Vad kan man svara på en sådan fråga. I hans unga år var ofta försakelsen en flitig gäst i hemmen, men folket var förnöjt ändå. Hur är det i dag? Ställ dig den frågan när du lyssnat till Oscars berättelse.

– SOM VARJE POJKE ÖNSKADE jag mig en egen klocka. Min dröm gick i uppfyllelse när jag var i tolvårsåldern. För egna pengar köpte jag ett fickur från Strålin & Persson i Korsnäs för 7:50. Det var en stor rova, större än jag önskat, men jag var glad och stolt ändå. I början hade jag den i sängen om nätterna, och var gång jag vaknade hörde jag efter om klockan gick.

Min nästa dröm var en cykel, men det blev inte verklighet förrän 1917. För 51 kronor köpte jag en sliten tingest. Värst av allt var att däcken var slitna och sådana gick inte att köpa då. En kamrat i Marbäck kom på ett knep att komma över en cykel. Han skrev ett brev till kungen, jag minns orden än. Han skrev, att han hade långt till kyrkan och hans föräldrar var fattiga. Han frågade om farbror kungen kunde skänka honom en cykel. Kungens sekreterare sände brevet till sockenprästen och frågade om det förhöll sig så. Prästen kunde inte intyga detta. Tvärtom bodde pojken nära kyrkan, som han sällan besökte. Någon cykel blev det inte.

HUSHÅLLSFISKET HADE FÖRR stor betydelse i den sjörika Ljungsarps-bygden. De åldriga fångstmetoderna var levande för Oscar när han berättade:
– Sjön jag talar om är den på höger sida av bron på vägen hit. Den syntes från vårt rumsfönster. Det är helt enkelt Björingesjön som di kallar´n. Förr fiskade man där med katsja. Den var lång och tillverkad av bräder, ja rent av plank. Dessa slogs ned i sjön där det var en stenfri botten. Den var till någon meter synlig över vattenytan. Formen var ungefär som en nutida stålmjärde fast utvändigt större, cirka två meter i diameter. Katsjan var som två mot varandra öppna, fast sammanhängande mjärdar. Fisket tillgick så, att man rodde ut till fångstplatsen och med en stor håv undersökte om det fanns någon fisk i katsjan.
Plocka mask för fiske var vanligare förr. Till långrev gick det åt många beten. Far berättade om en gammal man, Elias Bergqvist, som bodde i en liten backstuga i Askåker (E. Bergqvist född 1808, död 1898 i backstugan Bergqvistes). Han tillverkade metkrokar av ståltråd och sålde för två öre stycket. Gäddor togs främst med ljuster. Då jag var pojke var jag med om detta. Det skedde under mörka höstkvällar. Vi hade tjärved i en panna av plåt och järntråd att lysa oss med. Det var märkligt att med sådant sken se olika fiskar i vattnet.

– DEN SOM INTE VARIT UTE I SKOGEN vid tretiden om morgonen och lyssnat till dess liv har bara levat ett halvt liv.
Så talar en son av skog och natur. Det var under skogsvandringar han mådde som bäst vännen Oscar. Berättelser om jakt i en gången tid ligger därför honom varmt om hjärtat. Förmodligen ovetandes berättar han om den urgamla seden, att fånga rävesa och hennes ungar vid en bestämd tidpunkt.
– Det var allmän sed, att rävungar skulle fångas Kristi himmelsfärdsdag om det var solsken så att ungarna var ute. Det var främst jägare som ägnade sig åt det. För dem var räven ett otyg som inte skulle finnas i markerna. Vidare kunde rävjakt ge en del pengar. Ett fint rävskinn betalades bra, och så fick man skottpengar för ungarna. Fånga rävungar levande var inte lätt. Man kunde döda dem på flera olika sätt, skjuta dem, släppa in en tax som bar ut dem eller röka ihjäl dem i grytet. Räven har ofta sitt bo i mark med stenblock där de gräver sig ner mellan stenarna. Där torpet Bergsholm legat finns en väl bevarad jordkällare och där har räven en gång haft sitt bo. Räven har nog alltid hatats av jägare därför att den tagit byte som jägaren ansett som sitt eget. I sitt hat till räven har alla medel använts, fällor, gift, eld med mera. Gick det inte på annat sätt kunde de stena igen hålet till grytet och låta ungarna svälta till döds. Lyckligtvis är sådana metoder förbjudna nu. Räven är ju ett vackert djur, är listig och nästan intelligent. Den gör mycket nytta genom att ta hand om sjuka och döda djur ute i markerna. Att den också tar en höna framme vid en gård må så vara. Sorkar och råttor är han också skicklig att fånga. Förr skyltade jägare med att hänga ut rävskinn på stugväggen men det ser man inte nu, och en levande räv är länge sedan jag såg. Några kilometer utanför Askåker finns en bergknalle kallad Rävakullen. Där brukade ofta finnas rävbo förr. Varje vår var jägare där för att skjuta honan och ta hand om ungarna, men detta hörs inte tal om nu.

ÄN LEVER MINNET FRISKT OM RAPPA MAGNUS (Magnus Magnusson) jaktbravader i kindsskogarna. Oscar Högberg lämnar ett bidrag till denne märklige mans biografi.
– Rappa Magnus bodde på torpet Andersön i Ljungsarp. Han levde till stor del på jakt och fiske och hade skogsstig rakt ned till sjön. Där hade han en båtplats och ett skjul för sina många fiskredskap. Dit gick han morgon och kväll om sommaren. Det var högtidsstunder när han traskade till sin kära fiskeplats. Rapp fångade också djur med snaror i skogen. Han gjorde dessa av mjuk järntråd och satte över de stigar där hare, orre och tjäder hade sina vägar. Meningen var att snaran skulle dras åt om djurets hals, men det kunde också ta om andra kroppsdelar och orsaka djuren lidande. Rappa Magnus var nog den siste i vår bygd som jagade med snara av vilka han hade många.

JU MER JAG HÖR BERÄTTAS OM, eller forskar fram, hur de som gick före oss levde och verkade ju större blir min beundran för dem. Hur orkade de? Hur kunde de? Frågor som söker sina svar. Under mysstunder vid Oscars köksbord i Askåker delade han med sig av sina tankar som rymmer så mycket livsvisdom.
– Att bära in vatten och ved, elda i öppen spis, lysa sig med fotogen eller talgljus, mjölka kor för hand, skumma grädden från mjölken och kärna den till smör i en tölkärna, det saknar jag. Detta och mycket mer minns jag från den gamla goda tiden. Men var den tiden god? Ett entydigt svar är svårt att ge. För många som fick frysa och svälta måste svaret bli nej! Men i de flesta bondehem förekom inte mycket av det, även om det kunde vara torftigt jämfört med vår tid. För många torpare som skulle underhålla en stor familj på en liten jordplätt och dåligt betalt arbete måste det ha varit mycket svårt men man klagade inte. Det var ödet, att en del skulle vara fattiga och andra rika. Är vår tids människor lyckligare och tacksammare för vår välfärd än gångna tiders? Det är så mycket som gör människor villrådiga och rotlösa. Förr var inte världen så stor då man gick därhemma på gården eller torpet. Man hade då bättre tillfälle att iaktta bland annat växter och djur ute i naturen. Ordet vårtrötthet hörde jag aldrig i min barndom. Kanske var de inte så känsliga förr, eller så var de så glada åt solens återkomst att de glömde av att känna sig trötta.

HAN LEVDE SOM HAN LÄRDE, hade alltid penna och block i fickan. Ett synbart resultat är hans av hembygdsföreningen publicerade ordbok över Ljungsarps-målet. En annan sida är den stora mängden insamlade ordspråk med hemortsrätt i bygden. Några få smakprov vill jag gärna bjuda på:
Han bröstar sek som en tupp i en hönsgård.
När en blir gammel växer en neråt som korumpen.
Dä ä bättre å ge hunn en bete brö´ än å slåss mä´n.
En näve havre till hästen är lika bra som ett piskrapp.
Husmoras arbete syns inte om ho´ inte låter bli.
Dä får vänta på té domedagsotta. Innebar att det skulle dröja länge.
Så ska de tas, sa smen som tog loppera med tång. (Hört när en slagskämpe slog ner två motståndare.)
Dä va´ så gott att man kan slicka sek bakom öronen.

MER SYNBARA VITTNESMÅL om Oscar Högbergs mångkunnighet är de ordspråk han förevigat i sten. Vid fädernas torp Andersön hugfäste han deras minnen som en gång bodde där (står nu vid huset i Askåker). Vid sin röda stuga har han flera ståtliga stenar med inhuggna visdomsord och poem. Denne store lille hembygdsvän kämpade en till synes fruktlös kamp mot lantmäterijätten om att få skiftet till byn och vann kampen. För att stadfästa minnet av segern gick han ut i sin skog och högg in äreminnet i en bergvägg.

NÅGRA FÅ MÅNADER FÖRE SIN DÖD gav Oscar Högberg mig en stor gåva, som för alltid skall minna mig om den förmån det är att ha fått kalla honom vän. Han skänkte mig sina stenhuggarverktyg. Året 1987 hade just börjat sin vandring när Oscar på nyårsdagen sällades till sina förfäder. I sitt testamente visade han sin känsla för den hembygd som sett honom födas. Han donerade en större summa till en Oscar Högbergs fond där de som gjort bestående insatser för hans bygd får en belöning. Ett av mitt livs stora ögonblick var när jag blev utsedd till en av mottagarna. Där slutar en av mina intervjuer med Oscar Högberg. Jag har mycket mer material inspelat, så jag hoppas kunna återkomma i UT.