Nedtecknare: Bengt Josefsson

Artikel ur ”Kindsforskaren” Nr.4 – 1999 Årg.10 Sid.7

En skröna kan väl sägas vara en historia med lite sanning i och mycket ”ljug”: Här följer en som inte avviker från den regeln.

I Moghults skog i Nittorps socken finns en grotta av stora stenblock. 200-300 meter söder om grottan går, vad vi i dagligt tal kallar, Borås-Alvesta järnväg. Cirka en kilometer öster från grottan finns högsta punkten på denna bana i en skogsdunge, som heter Skraparebacken. Härifrån sluttar järnvägen västerut mot Brandsmo och Limmared och österut mot Grimsås och Hestra.

Den här historien utspelar sig i början eller mitten av 1930-talet. De lok, som då drog tågen, var inte av den klass som används i dag. De hade väsentligt färre hästkrafter och mindre vikt, vilket gjorde att de ofta hade det verkligt kämpigt med att ta sig uppför lutningen vid Skraparebacken från vilket håll de än kom. Besvärligt var det på vintern, när det var snö, men kanske ännu värre under regniga höstar vid lövfällningen, då rälsen blev hal som såpa.

Så till huvudpersonen i detta drama. Han hette egentligen Bernhard Bengtsson, men i dagligt tal i bygden hette han aldrig annat än Bildsköne Bengtsson. Han var brottsling av stora mått, specialist på att öppna kassaskåp, men han föraktade inga sätt att skaffa sig kontanter. Han var också stor kvinnotjusare och charmör, kunde föra sig i alla kretsar och hade, som namnet antyder, ett mycket fördelaktigt Utseende. Otaliga var de kvinns, som han klådde på allt vad de ägde och hade, för att därefter spårlöst försvinna.

En något vackrare sida hos Bildsköne Bengtsson beskrivs i en bok om Birgit Sparre, ”Flickan från ingenstans” skriven av Agneta Tjäder. Sent en kväll knackade en man på dörren till hennes hem i Sjöred och ville ha logi för natten. Han såg inte alls ut som de luffare och lodare, som drog runt i stugorna och tiggde, utan han var välklädd och såg bra ut. Efter att ha bjudits på mat och haft ett intressant samtal med husets herre, greve Sparre, där han bland annat hade berättat att han kom från Vimmerby och skulle ta sig uppåt landet för att skaffa sig jobb, fick han sova över i vävkammaren. Tidigt nästa morgon vaknade husföreståndarinnan av dunket från hennes vävstol, och där satt deras nattgäst och hade vävt flera alnar på hennes lakansväv. Inte var det något fel på vävkunnandet inte! I vävkammaren låg det en stor trave med kläder, som skulle lagas och sys om. Gästen berättade då, att han var skräddare till yrket och mycket väl kunde stå till tjänst med sådant arbete. Snart satt han vid symaskinen och ändrade och lagade åt både herrskapet och tjänstefolket. Så höll han på i flera dagar. En kväll kom kusken in och berättade i uppskärrad ton, att polisen jagade en ökänd dynamitard, som spårats till trakten. ”Bäst att hålla ögonen öppna” menade han. Nästa morgon var främlingen försvunnen. Fram på dagen tittade länsman in och berättade om den efterspanade. Han var från Hässleholm och hade lärt till skräddare i fängelset.

Länsman undrade, om det kunde vara den man, som besökt dem de senaste dagarna. ”Nej,” svarade Karl Sparre, ”Vår gäst var från Vimmerby. Han kände väl till stan och folket där, så någon förbrytare har vi inte hyst under vårt tak.”

Länsman undrade då, om han kunde få se deras kassaskåp. Till allas förfäran visade det sig att dörren till detta stod på vid gavel, men efter undersökning konstaterades att inget var stulet. I stället fann man en papperslapp, där det stod textat: ”Knycker aldrig från folk som varit hyggliga mot mig. Venligen Bildsköne Bengtsson,” Det var ju givetvis angeläget för myndigheterna att få Bengtsson inom lås och bom, något som var lättare sagt än gjort. Han var otroligt smart, när det gällde att slinka undan poliserna, när de var honom i hälarna. En gång hade man upptäckt honom i Värnamo ombord på ett tåg, som skulle gå till Borås. Landsfiskalen i Svenljunga larmades, och denne skulle med hjälp av ortens fjärdingsmän gripa Bengtsson, när tåget gjorde uppehåll vid stationen i Brandsmo. Någon var satt att kolla resenärerna i Grimsås för att rapportera, om han fortfarande var med. Jo, i Grimsås fanns Bildsköne Bengtsson ombord, och detta rapporterades till landsfiskalen.

Spänningen var på topp bland kungens tjänstemän, när tåget bromsade in för stoppet i Brandsmo. Om de utkommenderade lyckades fånga en verklig storförbrytare, skulle det givetvis vara en fjäder i hatten och något att skryta med på fester och kalas. Det var en skara slokörade polismän, som samlades efter razzian genom tåget. Det fanns helt enkelt ingen Bengtsson med. Hur de än letade fann de inga spår efter honom. Ingen kunde på något sätt räkna ut hur han hade kunnat slippa undan.

Ett tag efter den misslyckade aktionen i Brandsmo råkade en person komma förbi klippgrottan i Moghults skog och fann då en bädd av ris och torra ormbunkar. Det syntes tydligt, att någon hade legat där. Detta förde tanken till Bildsköne Bengtsson och hans mystiska försvinnande. Hade den person, som kollade att Bengtsson fanns ombord i Grimsås, inte varit försiktig nog? Var det något annat, som gjorde att han anade oråd? Var det så, att när tåget i sakta mak strävade uppför motlutet vid Skraparebacken, tackade Bengtsson för sig och hoppade av? Ja, så tror i alla fall denna skrönas berättare. Av någon underlig slump råkade Bildsköne Bengtsson stöta på klippgrottan, som vid den tiden var omgiven av storskog. Ett ypperligt gömställe för den som ville hålla sig undan ett tag! Genom att använda järnvägen kunde den som var obekant med bygden lätt ta sig till kända bebyggda trakter antingen till fots eller genom att hoppa på tåget i motlutet vid Skraparebacken.

Här slutar skrönan. Att Bildsköne Bengtsson senare åkte fast och fick sona sina brott är en helt annan historia.

Harald Bernhard Bengtsson, alias Bildsköne Bengtsson, (1893-1966) från Vittsjö.
Ett bevis på hans ”storhet”:
Södra teatern i Stockholm gav 1934 Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson med Thor Moden och Kar de Mumma.