Författare: Sture Svensson, Hillared

Artikel ur ”Kindsforskaren” Nr. 4 – 2002 Årg.13 Sid.7

Lördagen den 12 mars 1932 hade min far och jag varit i Göteborg. Vi hade åkt med tåget från Borås. Jag var 16 år. På eftermiddagen när vi åkte hem snöade det, så det var vitt i luften. När vi passerade Sandared nödbromsade tåget, så det gnisslade i bromsarna. Jag gick ut på perrongen för att se vad som hänt.

Tåget började backa och när jag tittade mellan vagnarna såg jag att ett flertal stora garnhärvor hängde mellan buffertarna. När tåget backat en bit mötte mig en syn som jag aldrig glömmer. Den vita snön var på en stor yta rödfärgad av blod. Sönderslitna människor, en söndersmulad bil, klädespersedlar samt garnhärvor låg utspridda på den vita snön.

En bil med nio personer som varit i Borås och hämtat hemarbete passerade en obevakad övergång. I den rådande snöstormen varken hördes eller syntes tåget. Bilen kastades upp i luften och hamnade i diket vid sidan av spåret. En del passagerare kastades ur bilen och blev fullständigt massakrerade. Minst tre dödades omedelbart. De döda lades in i tågets resgodsvagn. Två ådrog sig svåra skador. En av de skadade fördes med buss till Borås, där han senare avled. En skadad sattes på en träbänk i tågkupén. Inte någon av passagerarna hjälpte honom. Jag minns att han satt som en vaxdocka med blicken stirrande rakt fram. Vätska, vila, värme, tre viktiga v, var det ingen som kände till.

Vid stationen i Borås var flera ambulanser framkörda på perrongen när tåget kom in på stationen.

Trots att det är 70 år sedan detta hände, så kan jag än idag se hela olycksplatsen framför mig var gång jag tänker på det. Det blev verkligen ett minne för livet.