Författare: Tolkat av Kent Andersson
Källa: Hova häradsrätt A1a:5

Artikel ur ”Kindsforskaren” Nr.1 – 1995 Årg.6 Sid.6

Hova i Västergötland var en stor knutpunkt för västgötaknallarna. Det är därför inte ägnat att förvåna, att de förekommer flitigt i såväl stämmoprotokoll som domböcker. Nedanstående fall är ingalunda unikt, men förtjänar att förtäljas.

Året är 1669 och inför Hova Häradsrätt står knallen Anders Jonsson från Kärra i Ljushults socken, och hans kollega Per Jönsson. Det gäller stöld. Anders Jonsson berättar:

– År 1669 råkade jag och min stallbroder Per Jönsson gå in på Frija krog. Där köpte Per Jönsson ett sto av krögaren Jonas Håkanssons måg Pähr Simonsson. Denna handel försinkade dem så de fick stanna över natten. Krögaren försäkrade dem, ”att om dett kram dhe hade på hans loge inlagdt, skulle förkomma, wille han gifwa honom Tijo penningar för en ”. Vid morgonen, omkring mässetid, saknade han likväl ”Half Sextonde Riksdaler, bestående uti 9 in Specie och 6 1/2 uti Croner”.

Det inträffade fördröjer handelsfärden in i Värmland. De båda kompanjonerna hoppas i det längsta, att de skall få pengarna åter. Tre veckor senare är de ännu kvar på gästgivaregården. Anders Jonsson berättar:

– Med träget anhållande har vi intet kunnat uträtta för att få penningarne igen. Underlät vi intet att hota, att han (Pähr Simonsson) och hans kamrat, som inte var mindre misstänkt, skulle utsättas för högsta ”Extremitet” för att på något sätt få tjuvnaden uppenbarad. Mot detta protesterade krögaren Jonas Håkansson, menandes, där inga bevis funnes.

Trätan får ingen lösning. Knallarna fortsätter sin handelsfärd till Värmland, men har inte glömt oförrätten de lidit i Hova. På återvägen från Värmland dyker de åter upp på gästgiveriet och Anders Jonsson berättar:

– En tredje gång försökte vi få rätt. Det var ungefär 8 dagar före jul. Det hade nu uppenbarats, att Pähr Simonssons hustru hade fått 1 Riksdaler av krögarens son Per Jonsson, och denna Riksdaler var av våra penningar. Vi kände igen myntet på Hennes Majestät Drottning Christinas bild. När hustrun blivit varse Anders Jonsson, hade hon gömt penningarna ”i väggen”. Efter att vi letat i väggen i tre dagar blev vi varse ett ”föraörastycke, som en pojke med smärre händer tog ut”.

Det dröjer till hösten 1670 innan det blir tingssak av stölden. Vi finner då Pähr Simonsson och Per Jonsson ”slagne utij hårde järn”, anklagade för stölden av 3 riksdaler. De båda kumpanerna bekänner, att de funnit 1 Riksdaler, som Pähr Simonssons hustru bytt till sig mot 6 1/2 marker. Kumpanerna vänder plötsligt på anklagelserna. Det är knallen Per Jönsson som ligger bakom stölden. De ställer frågan:

– Huru träget Per Jönsson än frågade om de 3 Riksdalerna på gästgiveriet, fick han intet annat besked än, att 1 Riksdaler blivit funnen. Sedan av en slump finner Per Jönsson
”penningar uti väggen ”. Hur kunde detta ske om han, som påstår, vid den tiden var borta för att anskaffa ett sto?

Nu kallas krögaren Jonas Håkansson fram för rätten. Nu faller anklagelserna annorlunda.
– Jag har förhört min son Per Jonsson om denna stöld och de ”faulter” han gjort. Å de det högsta bedyrade han, att han icke vet av dessa penningar. Jag svär därför min son fri, och lägger skulden på min måg Pähr Simonsson eftersom det är hos honom Riksdalern är funnen.

Pär Simonsson blir inte svaret skyldig.
– Jag har inte varit in på denna tjuvnad, endast min svåger Per Jonsson är inblandad tillsammans med sin hustru. Och än en gång ändras anklagelsen, krögaren Jonas säger nu:
– Jag skjuter skulden på en smeddräng, Olof benämnd, som på Frija varit inne, och utan tvivel varit delaktig i stölden. Jag får dock tillstå, att jag lovat Anders Jonsson att hans saker ”skulle ligga oryggiade på min loge”.

Häradsrätten drar sig tillbaka för att överlägga om saken. Den långdragna tvisten får följande slutkläm.

– Vi resolverar, att krögaren Jonas Håkansson äger att efter Gästgiveriordningens 31 Akt, vedergälla benämnde Anders Jonsson hans förkomna 15 1/2 Riksdaler, all den stund Jonas Håkansson väl visste sitt husfolks odygdighet, och bort varnat den vägfarande angående hans kram. Sedan må Jonas Håkansson söka, eller framskaffa sin son, som av stora ”indicier och presumptioner synes samma penningar havfa stulit, eller övfertyga sin mågh Pähr Simonsson och smedzdrängen Oluf med goda och laglige skiähl, att hafva uti tiufnaden hafft sitt interesse ”.