Författare: Lars Lindberg

Artikel ur ”Kindsforskaren” Nr.3 – 1999 Årg.10 Sid.8-9

Min farfars far Johan Erik Nilsson föddes den 19 januari 1824 i Lilla Givarp, Länghems församling, dit hans farfar flyttat från Revesjö i slutet på 1700-talet. Johan Eriks föräldrar och deras tre söner levde säkerligen under rätt knappa förhållanden på det lilla hemmanet om 1/8 mtl. Att familjen var fattig framgår också av bouppteckningen efter mor i huset, som dog när Johan Erik var 16 år. Behållningen i boet uppgick till 59 och skulderna till 74 riksdaler banco. Jag har med avsikt beskrivit familjens dåliga ekonomi, troligen på gränsen till fattigdom, eftersom detta nog haft stor betydelse för Johan Eriks fortsatta liv.

Alltnog återfinner vi Johan Erik på 1850-talet på ett eget 1/8 mtl. stort hemman i Lilla Gifvarp. Han hade då gift sig med Hilda Sofia Lindberg från den välbeställda Bengtsgården i Warred. Allt tycks ha gått bra för det unga paret och under åren 1859-69 föder Hilda 6 barn. Förutom att 2 av dessa dör tidigt tyder kyrkböckerna på att familjen levde ett lugnt och normalt liv. Så finner man plötsligt i husförhörslängden för åren 1881-85, Johan Erik struken som död, de två äldsta barnen, min farfar Frans och hans äldre syster, utflyttade, brodern Anders som dräng hos sin gudfar, sonen Erik Helmfrid ”på socknen” och mor Hilda dömd till ”4 år på fästning”. Vad hade hänt?! I Kinds härads domböcker fick jag svaret på de flesta av mina frågor.

Johan Erik blev i september 1881 begärd i konkurs av handlanden Emil Johansson i Borås. Han hade då skulder på 11.316 kr, men endast tillgångar på 4.000 kr att erbjuda de 7 fordringsägare konkursen omfattar ” alldenstund all befintlig lösegendom är genom den 27 februari 1872 (!) fastställd afhandling försåldt till Johan Pettersson i Kråkhult”. Hade han redan 9 år tidigare pantsatt sin lösegendom? Till detta kom att Johan Hallgren i Ingestorp hade en inteckning i Johan Eriks gård. Farfars fars ekonomi var tydligen i ett bedrövligt skick. Ett observandum är att det vid något tillfälle tidigare utbrutit en brand på hans gård, men något närmare framgår inte om denna. Vissa svårigheter förelåg att få fram pengar till konkurskostnaderna, men i mars kommer ett brev till häradsrättens ordförande ”Häradshöfdingen och riddaren HHer G.J.Stenberg ” med begäran att häradsrätten vid nästa sammanträde fastställer ackord på Johan Eriks konkurs emedan nu Johan Eriks ladugård brann ner och försäkringspengar mycket lägligt kom till pass.

Så går sommaren och hösten 1882, men Johan Eriks bekymmer är ej slut. Johan Hallgren i Ingestorp dör och hans änka tycks behöva sina pengar och inlösen av den ovan nämnda inteckningen kommer på tal. Att de ekonomiska bekymren var svåra förstår man av att Johan Eriks hustru Hilda en kväll någon månad före jul, när hon satt framför eldbrasan och stickade strumpor tillsammans med hjälpgumman Anna Maria Färd, plötsligt säger: ”Om det finnes någon, som vill tända på dessa husen, så skulle jag gifva honom 100 kr, ty då fingo vi ut assurans och kunde betala all vår skuld”.

De mörka tankar, som tycks gro hos Johan Erik och Hilda, sprider sig så småningom till den yngste, 15-årige favoritsonen Erik Helmfrid. När han och den unga pigan Johanna Gill sommaren året efter, en dag är sysselsatta med att köra ut gödsel, säger han plötsligt, att om de satte eld på det gamla hus, som nu bl.a. är provisorisk ladugård m.m., sedan den stora ladugården brann ner, så skall Johanna få respengar till Amerika dit hon önskat sig. Efter några dagar får hon samma erbjudande av husmor Hilda själv. Ett lägligt tillfälle vore när husbondefolket vore borta, därefter borde hon ”dock väl tillstänga dörren och med mjölkrukan i handen aflägsna sig låtande sig skola gå bort och hemta mjölk” och att ”det äfven vore skäl att antända Levins (grannens) ladugård emedan hon och hennes man der förvarar en mängd överloppshalm för hvilken väl ej någon af gång funnes”. Misstankarna skulle säkert falla på ”en grannqvinna torparhustrun Hanna på Sälleråsen, emedan denna bure agg till hustru Nilsson derföre, att hon blifvit kräfd för en penningskuld”. Klokt nog vägrade Johanna.

Den 12:e juli 1883 kl. 8 på morgonen ger sig Johan Erik iväg för att försöka sälja sitt hemman. Han tänker gå till järnvägsstationen i Fritsla i Marks härad för att därifrån ”på järnbana” fortsätta till Varberg, där han tror sig kunna finna en köpare. Hilda bakar hela dagen bröd och vandrar sedan kl. 6 på kvällen i väg till sin svåger Carl Johan med familj i Ingestrop 1/2 mil bort, dit hon bjudits att övernatta. Men innan hon vandrar i väg, erinrar hon sig att en höna ligger på ägg i den provisoriska ladugården och ber pigan Johanna att flytta ägg och höna bort till ett magasin dit Hilda någon dag tidigare hade burit några fina brädor avsedda för hennes och Johan Eriks framtida undantag. Kl. 1 påföljande natt väcktes den äldste 18-årige sonen på gården av Frans, min farfar, som tillsammans med några arbetskarlar sov på magasinet, med underrättelsen att elden var lös! Han rusade ut och fann ”det gamla skjulet eller ladugården i full låga”. Strax antändes även grannens ladugårdstak, som låg endast 10 alnar bort. Elden var snabbt utom all kontroll och på morgonen stod det klart att för grannen Levin ”nedbrunnit 2 ladugårdsbyggnader – den östra byggnaden till svin- och fähus tillika loge och tvenne boskapshus, med bod jemte avträdeshus samt Johan Erik Nilsson i samma hem-man en sämre byggnad som begagnades som vedbod, svin-hus och provisionellt inredt fähus”.

Elden anmäldes av grannen till landsfiskalen, som kallar till förhör den 16 juni och noterar i protokollet ”som stor anledning lärer vara att den timade eldsvådan tillkommit genom mordbrandsanläggning så inställde sig undertecknad Kronolänsman med biträde av fjärdingsman Claes Gustafsson i Länghem – – för att undersökning förrätta”. Kallade vore bl.a. hustrun Hilda Sofia Nilsson, två av hennes söner Frans Wilhelm (min farfar) och Eric Helmfrid, pigan Johanna Gill och änkan Anna Maria Färd.

Hilda uppgav sig icke känna till något om branden, vilket icke heller någon av sönerna gjorde. Pigan Johanna hade dock en hel del graverande ting att förtälja. Att hon erbjudits Amerikabiljett eller pengar för att tända på, att hon tillsagts att flytta den ruvande hönan till säkert ställe, att hon en kort tid före branden sett Johan Erik bärande saker under rocken från boningshuset till en nere på gärdet belägen källare samt till den därintill varande kölnan (torkhus), att nyckeln till källaren som alltid haft sin plats i köket därefter flyttades utan att den sedan varit synlig och att hon brandnatten av Hilda uppmanats att icke säga något om det tidigare erbjudandet om att tända på och att hon då skulle få 10 kronor ” i drickspengar” om brandstoden fölle ut. Även två torpare hade sett hur Johan Erik flyttade en sel, ett oxok, en navare m.m. från det nu nedbrunna uthuset och änkan Anna Maria Färd berättade vad Hilda sagt vid strumpstickningen före jul. Det framgick också att Johan Erik i april försäkrat det nedbrunna huset till dess dubbla värde.

När Hilda vägrade låsa upp källaren och kölnan förebärande att hon inte hade några nycklar bröts dessa upp ” och funnos därstädes följande egendom inlagd nämligen i kölnan:
2ne par ljusstakar, ett –mått, och en jordborr samt i källaren: en ny jernplog, en klösharf, en dragkrok, ett par jernskodda kälkar, en mindre såg, 2ne säckar innehållande Johan Eriks kläder och skodon jemte en mängd andra saker, –en karlhatt, 4 nya läderremmar, filar, hamrar, tänger, hyfvel och huggjern, ett skrin, en låda, 2ne käppar deraf en med messingsknapp, en kaffekanna, ett alnmått, tvenne trädaskar deri en myckenhet äldre kopparmynt vore förvarade samt tvenne klocklod med mycket mera egendom.

Emellan den för Johan Erik Nilsson nedbrända gamla byggnaden och Nilssons Manhus är af ståndet endast 10 alnar. Slutligen förklarar hustru Hilda Nilsson att hon icke misstänkt någon annan än sin man Johan Erik Nilsson att ha anlagt branden i deras ladugård som nedbrunnit i början av förledit år och derföre kallade hon mannen mordbrännare”.

Sent kvällen samma dag kom Johan Erik hem och hans första fråga, när han såg källaren och kölnan uppbrutna, var: ”Har länsman varit här?” Han hade sedan klagat över trötthet och sjukdom, gått till sängs och sedermera ej kunnat lämna sängen intill dödstimman ” . Han dog 18 dagar senare, 59 år gammal. Obduktionen visade brustet magsår. Johan Erik erkände aldrig någon mordbrand och uppgav under ett kort förhör vid sjukbädden att han tillbringat brandnatten på en tuva i skogen.

Ett par dagar efter mannens död häktades Hilda ”såsom misstänkt för delaktighet i mordbrandsanläggning” och vid det urtima tinget med Kinds Häradsrätt i Svenljunga den 19 juli 1883 nekade hon helt till brott men medgav att Johan Erik med henne ”ofta talat om behovet af att låta husen brinna ned, så att han med utfallande assuransmedel kunde betala sin skuld till enkan Hallgren i Ingestorp, hvilken eljest utmärningsvis uttog sin fordran”. Då Johan Erik omtalat sina planer hade hon till slut endast sagt” Gör vad du vill emedan du i allt fall ej slutar förr, än du gjordt mera ondt” . Hon fick veta att hon i avvaktan på ytterligare utredning ”skulle förvaras i länscellfängelset” och fördes till häradshäktet. Innan rätten hann skingras lät hon dock förkunna, att hon önskade få avgiva full bekännelse och vidgick ”synbart ångerfull att hon i samråd med sin man beslutit det nedbrända husets antändande för utfående af assuransmedlen -” .

Hon dömdes som delaktig till ” 4 års straffarbete och att vara för alltid förlustig medborgerligt förtroende”. Efter avtjänat straff bodde hon till sin död 1889 hos sin dotter i Ljusdal. Min farfar flyttade till Örby där han träffade min farmor. Yngste sonen Anders Heribert togs om hand av sin gudfar, grannen vilkens ladugårdar förstördes vid branden. Han lämnade förståeligt nog snart byn och återfinns småningom 2:a oktober 1892 med utvandrarkontrakt nr 2771 som Heribert Nilsson Lindberg på ångfartyget Ariosto på väg till Amerika, där han lyckades väl och kallades morbror Andrew av släkten i Sverige. Och hur gick det för sonen Eric Hemfrid, som vid 16-års ålder fick” gå på socknen”, troligen för att man visste att han varit insatt i mordbrandsplanerna? Han utflyttade tidigt till Norrland, skapade sig en förmögenhet på trävaruaffärer, blev aktad medborgare i Hudiksvall, fransk och portugisisk konsul, och jag minns, att han alltid hade den franska hederslegionens lilla röda band på kavajslaget.