Författare: Lars-Arne Norberg

Artikel ur ”Från Borås och de Sju häraderna – 1957”. Årg.12. Sid.45-50.
Kulturhistoriska Föreningen Redaktör: Ingegärd Vallin

Återges med tillstånd av ordf. Lennart Wasling 2006.

Något till vänster om landsvägen mellan Södra Åsarps kyrka och Månstad, ett par kilometer norr om Limmareds glasbruk och samhälle, ligger ruinerna efter medeltidsfästet Opensten. Borgens läge måste ha varit utmärkt ur försvarssynpunkt: den var uppbyggd på en klippa, senare kallad Husberget (av det fornsvenska ”hus” = befäst gård, slott), omgiven av ett numera torrlagt och uppodlat kärr alldeles invid sammanflödet av Sämån och den mindre å som avvattnar Bystads- och Grytterydssjöarna. I forna dagar var den helt kringfluten av vatten.

Opensten byggdes sannolikt på 1360-talet, ungefär samtidigt med syskonfästet Öresten i Marks härad. Det äldsta säkra belägget för dess existens är nyköpingsfogden Ravn von Barnekows räkenskaper från 1365-66, där Opensten nämnes. Dess historia blev ej långvarig. När Engelbrekt och hans bondeskaror 1434 drog genom landet och stormade de kungliga fogdeborgarna, intogs Opensten och nedbrändes för att i motsats till Öresten aldrig mera byggas upp igen. Under sin sjuttioåriga tillvaro var Opensten medelpunkten i ett slottslän, som utom Kind även omfattade Mo härad, vilket på den tiden räknades till Västergötland, ej som nu till Småland. Vad vi vet om dess historia, hänför sig mest till de täta växlingarna av slottslänsinnehavare. Drottning Margareta fick Openstens slottslän i sin hand 1376, tolv år innan hon blev hela Sveriges härskarinna. 1384 hade det emellertid förvärvats av Bo Jonsson, bland vars många pantelän det nämnes i hans detta år nedskrivna testamente. Efter hans död återgick det till drottningen, som förlänade det till den store sydsvenske jorddrotten Abraham Brodersson Tjurhuvud. Under Erik av Pommerns tid var det förlänat till en av de pommerska adelsmän, som då i konungens följe vann insteg i landet, greve Hans von Eberstein und Nougarten.¹)

Vad som däremot är nästan helt höljt i dunkel är den roll, som slottet under vardagliga, lugna förhållanden spelat som centrum för administration och rättsskipning. Ett pergamentsbrev, daterat Opensten den 30 mars 1427, synes ägnat att åtminstone i någon mån skingra detta dunkel.²)

I likhet med alla andra medeltida pergamentsbrev är den ifrågavarande urkunden ett rättsdokument, närmare bestämt ett s.k. urfejdabrev, dvs. ett förlikningsinstrument. Det avser alltså inte i första hand att skildra en inträffad händelse utan att skänka en ingången överenskommelse full rättskraft. Likväl ges i brevet en kort redogörelse för förlikningens förhistoria. Det händelseförlopp som tecknas är följande.

Torsdagen före S:t Sigfrids dag 1427 red tre beväpnade svenner fram genom den skogrika gränsbygden mellan Västergötland och Småland. Tack vare det nämnda förlikningsbrevet har deras namn råkat bli bevarade åt eftervärlden: de hette Skering Bengtsson, Olof Pettersson och Martin Magnusson. De var i tjänst hos Henning van Lancken, konung Eriks fogde på Trolleborg i Östbo härad i Småland. Det var i hans ärenden de färdades.

När de överskridit gränsen mellan Östbo och Mo härader, var de utom sin herres fögderi; de var inne i Openstens slotts län och i Västergötland. Här företog de sig något som sedan kom att stå dem dyrt: de red ”med spänt armborst och värjande hand” in i en bondes gård och rövade bl.a. ifrån honom hans häst. Så långt stämmer brevets skildring rätt väl med den populära bild man vanligen gör sig av medeltiden som en tid då rätten satt i spjutstångs ände och då bonden var skyddslös mot de höga herrarna och deras kringströvande knekthopar. Men vad som sedan följer är av större intresse. Bonden lät sig inte motståndslöst rövas. Han ”lopp bort” till Openstens slott för att klaga sin nöd för fogden där.

Openstens slott och län innehades vid denna tid, som ovan nämnts, av greve Hans von Eberstein und Nougarten. Denne tyske kungagunstling, som dessutom hade Gripsholms län, var emellertid vid tillfället ifråga inte själv tillstädes. Befälhavare på slottet var hans fogde, Kristiern Gregersson, medlem av en sörmländsk lågfrälseätt, som ännu var ganska obemärkt men snart skulle stiga till anseende och rikedom: släkten Leijonhufvud. Fogden på Opensten var farfarsfar till Gustav Vasas drottning Margareta Leijonhufvud, och regentern av Vasahuset från och med Johan III härstammade sålunda i rätt nedstigande led från honom.

Kristiern Gregersson handlade raskt och beslutsamt. Han kastade sig på hästryggen och begav sig genast med sina män till brottsplatsen. Han lyckades där gripa de tre svennerna ”vid färsk gärning” och förde dem till Opensten, där de togs i fängsligt förvar i väntan på greve Hans ankomst.

När greven kom till platsen, säges han ha velat låta ”rätten gå över” fridstörarna. Detta betyder säkerligen, att han ämnat låta dem med livet sona sin förbrytelse. Att greve Hans reagerade så kraftigt, berodde nog knappast på medlidande med den illa behandlade bonden eller på sårad rättskänsla. Vad han upprördes av, var väl att det var en av hans egna skattebönder som malträterats. Detta var ett intrång i grevens ekonomiska rättigheter, så sant som skatteböndernas bärkraft var av avgörande betydelse för att greven skulle få ut de skattebelopp, som utgjorde de huvudsakliga inkomsterna från hans länsförvaltning. Om detta resonemang är riktigt, har vi också förklaringen till att greven utan alltför vidlyftiga formaliteter kunde låta sig förmås att ingå en förlikning, blott hans egna intressen blev tillgodosedda.

När Henning van Lancken, fogden på Trolleborg, fick höra talas om sina svenners olycksöde, red han till Opensten för att om möjligt rädda deras liv. Han kom inte ensam: med sig hade han åtskilliga personer, både klerker och lekmän, som alla bad för svennerna. Vilka dessa personer var, nämnes inte, men man torde kunna antaga, att bland dem var de män, vilkas sigill finns hängda under förlikningsbrevet: prosten i Kind, herr Olof Björnsson, samt två väpnare, Åke Torbjörnsson och Jesse Ingesson, sannolikt lågfrälsemän från trakten. Greven lät sig bevekas. En förlikning ingicks och bebrevades. Greve Hans behöll fem hästar m.m., som hans fogde beslagtagit från svennerna. Bonden skulle erhålla gottgörelse så att han skulle få anledning att tacka greve Hans, fogden på Opensten och hans svenner. Henning van Lancken lovade å sin sida, att han och hans svenner aldrig skulle ”fejda eller arga” greve Hans, fogden Kristiern eller någon annan som varit med om att tillfångataga de tre våldsverkarna.

Så uppgjordes allt i godo utan att blod behövde utgjutas. Episoden är inte bara ett tillskott till vår ganska obetydliga kunskap om människor och händelser i Sjuhäradsbygden och angränsande trakter under medeltiden. Den kastar dessutom ljus över slottslänsorganisationens sätt att fungera som värnare av rättssäkerheten. Länsväsendet innebar inte bara, att bonden förtrycktes och skinnades av de stora. Hans rätt skyddades också. I en tid, då statsmakten ännu var för svag för att kunna stävja våldsmän och skydda de svaga, hade stormannen, vare sig han var läntagare eller godsägare, inte bara rätten att uppbära skatter, arrenden och dagsverken, utan också plikten att inom sitt område se till att lag och rätt hölls i helgd. Såväl stormannen som bonden drog fördel av detta system. När statsmakten växte sig starkare, miste det sitt existensberättigande. Länsväsendet vissnade bort, och dess rättsvårdande funktioner övertogs av den starka statsmaktens tjänare.

¹) Openstens historia har skildrats av S. Welin i Västergötlands fornminnesförenings tidskrift3 (1913).

²) Brevet ingår i Riksarkivets pergamentsbrevsserie. Det har omnämnts av C. G. Styffe, Skandinavien under unionstiden s. 128, not 1 och efter honom av S. Welin a. a. s. 7.