En del lämnade Sverige för gott, andra återvände efter några år. Utvandrarna var så många att de flesta släktforskare träffar på någon amerikafarare bland sina förfäder. Här berättas om två kindbor, Adolf Andersson, som blev lerbruksarbetare i Minnesota och Edvard Josefsson som återvände hem till föräldragården i Mossebo.

BREV FRÅN EN GAMMAL EMIGRANT

Författare: Ingrid Eriksson

Artikel ur ”Kindsforskaren” Nr.3 – 2001 Årg.12 Sid.6

Minneapolis, Minnesota 23 july 1946
Bäste kusin Algot.
Det är många år nu sedan wi såg warandra ja tror inte wi kunde känna igen warandra nu om wi skulle mötas. Ja har hört aw dig ifrån Rudolf Persson. Så jag wet att du lever ock var du är. Ock han gave mig din adress. Ja var glad att höra att du lever. But ledsamt at August an Olivia är döda – ja jag har ingen i Swerige nu aw wår familjy. Men min syster Maria lever annu ock bror min Karl. Mari är 79 år ja tror att Olivia var vid samma older. Ja tror inte Rudolf har sagt något om dät men du är väl gift ock har hustru ock barn. Wi hade 10 barn 6 gossar och 4 flickor. 2 gossar ock den älsta dottern är döda, dottern dog 1934 hon var 31. Ock den ene gossen var 26. De dog på samma vecka. Hon dog på sundag ock han på lördag. Den andra gossen var 24 år när han dog 1938. Jag börjar bli gammal nu ja kommer inte ihåg men ja tror du var litet yngre än jag. Ja var 70 år den 7 januari. Ja mår ganska godt. Ja arbetar inte mycke nu. Ja sluta min stadiga arbete i januari i år. Ja blev trött av dät. Ja var inte så god sista wintern reumatismen var hard på mig. Men sedan jag sluta hårdt arbete är det mycke bättre. Ja lever bättre nu den ja har gjort i mitt hela liv ja lever godt. Ja har nog så kan få wadja önskar till att ha. Ock ja har ingen som ja behöver att ha bekymmer för. Ja nu har jag talat nog om mig selv. Ja hoppas att du kan låta mig höra ifrån dig ock dina. Du vet jag har inte glömt mitt fädernesland med mina släktingar ock vänner men du vet ja har gått igenom många hårda tider sedan jag lämnade Swerige ock min tid var så upptagen wid mina egna bekymmer. Ja hade ingen tid att tänka på gångna tider. WeIl min bäste Algot ja hoppas att du och dina äro väl ock ja hoppas att du låter mig höra ifrån dig.

Vänligen Kusin Adolph

Detta brev fick min farfar 1946. Brevskrivaren var hans kusin Adolf, och den Rudolf Persson som omnämns i brevet var Rudolf på Bihultet, också han en kusin. Jag vill försöka berätta litet om den bakgrund jag känner till, dels genom brev men också genom egen forskning.

Adolf Andersson föddes på Bihultet i Roasjö 7 januari 1876. Han gifte sig med Anna Matilda Johansdotter född i Redslared. De gifte sig 26 oktober 1900, fick sonen Allan 13 september 1901 och dottern Valborg 10 januari 1903. Då var Adolf hemmansbrukare på Snärsbo lillegården i Sexdrega socken. Adolfs bror Karl, som han nämner i sitt brev, hade emigrerat till Amerika 1889 och systern Maria, gift med Claes Fredin från Toarp, hade emigrerat 1888. Den 14 juni 1904 lämnar Adolf och hans familj Sverige med ångfartyget ”Oluf Bager” från hamnen i Göteborg med första destination Köpenhamn för att den 15 juni därifrån fara vidare med ångfartyget ”United States”, som anlände till New Yorks hamn den 28 juni. På passagerarlistan kan man läsa att de skulle vidare till svågern Claes Fredin i Goodhue, Minnesota.

Vad jag genom brev senare fått veta är att Adolf och hans fru fick tio barn. (se tidigare text i brevet) När yngste sonen Ralph var ett år dog modern och flera av barnen växte sedan upp i andra familjer. Yngste sonen togs om hand av Adolfs syster, Maria Fredin.

Adolf dog i Red Wing, Minnesota 1960.

ETT TUNGT OCH RISKFYLLT ARBETE

Författare: Ulla Hökås

Artikel ur ”Kindsforskaren” Nr.3 – 2001 Årg.12 Sid.7

Det hårda arbete Adolf talar om gällde lerbruket i Claybank, Minnesota. Idag finns endast ett historiskt minnesmärke över denna industri.

I Claybank fanns ett av tre stora lertag – de andra fanns i Goodhue och Bellchester – som försåg stengodsfabrikerna inne i staden Red Wing med råvara. Goodhue County med huvudorten Red Wing är beläget vid Mississippifloden söder om Minneapolis i Minnesota. Adolf med familj slog sig ner i staden Goodhue, där hans systers familj var bosatt.
I slutet av 1800-talet hade man upptäckt att det fanns gott om lera i trakten av Red Wing. Flera företag bildades som tillverkade stengods i olika former, alltifrån avloppsrör till husgeråd och prydnadspjäser.
Leran togs upp ur öppna lertag och lerbrytningen sysselsatte åtminstone i början mycket folk. Då leran fanns ca 1 meter under jordytan lejdes bönderna i trakten för att först plöja upp och ta bort det översta jordlagret. Med hackor och skyfflar började sedan arbetarna separera de olika lerarterna och skrapa bort de föroreningar som fanns mellan lerlagren. Därefter forslade bönderna och deras hästar leran vidare till Red Wing.
Arbetarna var till största delen europeiska immigranter, särskilt norrmän och svenskar. Lönen var 12 cent i timman och arbetsdagen 9 till 10 timmar. Ångkraften togs emellertid i bruk redan på 1890-talet, då lertagen knöts till Red Wing via järnväg och ångdrivna maskiner infördes, så när Adolf började arbeta i Claybank hade modernare teknik redan gjort sitt intåg.
Arbetet var ändå tungt och farligt. Lerväggarna kunde ge vika, speciellt efter regn. Det var hett på sommaren och kallt på vintern. Det hände att arbetarna fick skotta loss tåget från Red Wing. Arbetet var också osäkert. När fabrikerna hade tillräckligt med lera i lager kunde bolagen stänga lertagen och skicka hem arbetarna.

Claybank upphörde på 1920-talet medan lertaget i Goodhue fanns kvar längst, till en bit in på 40-talet. Stengodstillverkningen lades ner först på 1960-talet, när stengods som bruksvara ersatts av andra material.

Källa: Artikel om arbetet i lertagen av Mary Eaton-Dehn i tidskriften Generations of Today. July 2000

HEMVÄNDAREN

Författare: Valdemar Josefsson, Hinkelsbo

Artikel ur ”Kindsforskaren” Nr.3 – 2001 Årg.12 Sid.8-9

Min farfar Edvard Josefsson föddes i Lilla Skillerås i Mossebo den 6 april 1851. Jag ska nu försöka skildra en del minnen jag har av honom, jag var 16 år när han dog.

Hans far hette Anders Josef Eriksson och kom från Regnsjötorpet i Norra Hestra. Han gifte sig med Anna Cajsa Svensdotter från Lilla Skillerås och de övertog hennes föräldragård, en släktgård som så vitt vi vet varit i samma släkt i åtta generationer och numera ägs av min systerdotter.

Farfar var äldst i en syskonskara på sju. Sex av syskonen utvandrade till Amerika, fyra återvände, däribland farfar.

Syskonen tog sig olika efternamn. Farfar hette Josefsson, Salmon f. 1853 hette Andersson och var den ende som inte reste till Amerika, han flyttade till Hässelås i Tranemo. Amalia f 1855 hette Josefsdotter, levde ogift, reste till Amerika men återkom till föräldrahemmet. Clara f. 1856 hette Schiller, kom hem och flyttade till Lalabo i Ambjörnarp. Alfrid f. 1858 hette Schiller återvände hem och bosatte sig i Grimsås By i Grimsås. Olivia f. 1861 hette Josefsdotter dog i Amerika i unga år. Julia f 1865 hette Schiller reste till Amerika, var sedan hemma några år men återvände till Amerika. Hon blev 98 år.

Farfar reste till Amerika i början av 1870-talet och kom hem 1889. Däremellan var han hemma och hälsade på en gång, när vet jag inte, men han berättade att hans mor gick till Göteborg och mötte honom vid båten, en sträcka på ca 12 mil. På vad sätt de tog sig tillbaka vet jag inte.

Han berättade för mig mycket om sin vistelse i Amerika. Han arbetade bland annat som timmerflottare på Mississippifloden och bodde på flera ställen såsom i Hartford och även i Portland. Han tillhörde Missionsförbundet och verkade även som predikant och söndagsskollärare. Om han tillhörde Missionsförbundet sen han kom hem vet jag inte, men han gillade inte prästerna i Svenska kyrkan. Han sa bland annat att kyrkoherden är ingen kyrkoherde utan en kyrkoherre som bara vill bestämma. En präst skall inte behöva stå framför altaret och läsa i bok, han ska kunna det ändå.

Han berättade även att ”i Amerika hade vi inga potäter, vi åt rovor”.

Jag har en del gamla brev bevarade som han skrev hem, främst från 1884-1886. Där framskymtar en del av hans religiösa läggning och hurudana levnadsförhållandena var i Amerika. Breven är riktade till ”min dyra och kära syster”. Vilken av systrarna, Clara eller Julia, framgår inte då inga kuvert finnes, endast breven. Varför de inte är adresserade till hans föräldrar kan kanske förklaras så att de inte var så läs- och skrivkunniga, de var födda 1821 respektive 1823. Det framgår att han bodde på flera platser och som det heter ”gick” med ångbåt mellan de olika ställena. I ett brev daterat i december 1886 skriver han att han tjänade fjorton cent i timmen för en sju och en halv timmes arbetsdag, sommararbetet var nu slut men han hade hopp om att få ett annat arbete. Han skriver att han är bekymrad över sina gamla föräldrar och hoppas kunna resa hem någon gång, och att broder Salmon som stannade hemma måtte övertaga gården, men så blev det inte.

I ett brev hemifrån får han vetskap om att hans syster Amalia av äventyrslystnad ämnar resa över till Amerika, och han skriver genast hem att han avråder henne från detta, dels för de dåliga tider som råder och dels för att hon har dålig hälsa, men hon reser ändå. Han skriver att han inte har något husrum för henne, men skaffade ett bra arbete, en plats som piga i en förnäm familj där hon trivdes bra och var mycket omtyckt.

Hans bror Alfrid var också i Amerika, dock inte på samma ställe, men de hade brevkontakt med varandra. Det verkade som om de inte var riktigt överens. På våren 1889 reste farfar hem till Sverige och tillbaka till föräldrahemmet som han övertog samma år. Resan hem kostade 23 dollar.

Från sin uppväxttid berättade han ofta om missväxt- och nödåren 1867-1868, hur magert det var. Hans mor torkade granbark som maldes och blandades i brödet. Vidare att han som många andra reste till Amerika för att slippa exercisen.

Farfar gifte sig 1891 med Kristina Andreasdotter från Gamlabygget i Mossebo, född 1859 och död 1928. Samma år, på hösten 1891, dog hans far Anders Josef 68 år gammal, medan hans mor Anna Cajsa levde till 1913. Hon blev 92 år.

Farfar och farmor fick fyra barn, av vilka två dog i unga år, Agart genom olyckshändelse 1908, blott 16 år gammal. Amelia född 1898 blev endast ett och halvt år. Oliver var född 1895, levde ogift och brukade gården under senare år. Hugo, min pappa, var född 1901 och dog 1976.

Farfar var en idog och arbetsam man ända in i sena ålderdomen, odlade upp och dikade ut sankmarker med många små tegar och stenröjde. Det finns över 400 meter stenmurar som han har anlagt som vittnar om hans stora odlarmöda. Tänk vilket arbete utan moderna hjälpmedel!

Jag minns honom mycket väl. Han var mycket fäst vid mig och som liten parvel var jag alltid med honom ute. Han var intresserad fiskare. På den tiden fanns det gott om gäddor i bäcken som rinner en bit från gården och jag var med många gånger när han metade och fick upp stora gäddor. Han kolade och brände även tjära långt in på sin ålderdom. Han gick ofta och dikade på sommaren barfota.

När andra världskriget bröt ut 1939 såg han mörkt på framtiden och sa bland annat att nu står världen inte länge till.

Ett minne jag har av honom är en present han fick på sin 80-årsdag 1931, en snusdosa i silver. Fastän han var snusare använde han den aldrig och han sa till mig, den får du. Jag har heller aldrig använt den för sitt ändamål.
Den 16 april 1941 dog han efter endast ett par dagars sjukdom, nyss fyllda 90 år.