Utdrag ur kompendiet ”LJUNGSARP från kyrkby till tätort. En bygds utveckling under 100 år”.
Sammanställt av Ljungsarps Hembygdsförening år 1992.
Med godkännande av Ronny Edgren.

Sedan Gustav Larsson övertagit rörelsen vid Kvarntorp började han förbättra och modernisera driften.
Han lät installera turbiner i stället för vattenhjul, grävde kanal från dammen vid Lindefors och byggde tunnel från kanalen till turbinerna.
1918 lät han installera en likströmsgenerator som försåg Ljungsarps by, Sjögården, Södra och Norra Björstorp/Jorstorp och Askåker med elektriskt ljus.

Det var en stor händelse i bygden att man mitt under brinnande världskrig kunde kasta ut de osande fotogen- och karbidlyktorna och bara vrida på en knapp så flödade ljuset i hemmen.
När mörkret föll på, drog Gustav på strömmen och det blev ljust i alla lampor.
Någon elmätare fanns inte så alla lampor lyste för fullt.
Klockan 23.00 måste man ha klarat av allt arbete för då kungjorde Gustav, med några blinkningar, att elleveransen var snart slut för dagen.

Avgiften för strömmen betalades per ljuspunkt, ju högre wattstyrka i lampan, ju högre pris.
Men att priset var relativt lågt, framgår av anteckningar i Gustav Larssons kassabok.
År 1929 betalade lärarinnan Ester Rylander 12 kronor, Maria Sjöblom, Sjögården 25.12 kronor, Frans Johansson, Passarp 39.84 kronor, Joel Johansson, Jorstorp 26.40 och Oskar Johansson, Askåker 37.92.
Dessa betalningssummor kan tyckas vara små, men så var det bara ljus som ingick i förbrukningen.

Drygt ett 10-tal år var befolkningen belåtna med denna tingens ordning.
Men behovet av el-kraft gjorde sig allt mer gällande.
Östra Kinds El. Distributionsförening hade bildats och med Henning Orre och E. A Malmqvist som energiska agitatorer vann den allt fler anhängare i bygden.
Även industrin som kom till socknarna på 1930-talet hade stort behov av el-kraft.
Så när detta decennium var slut hade Trollhättekraften tagit över helt och likströmsepoken definitivt gått i graven.
Under de följande årtiondena byggdes elnätet ut i en rasande fart.
Transformatorer växte upp lite varstans i byarna.
Tröskverksvandringarna revs ned och ersattes med el-motorer.
På 1960-70 talen expanderade användningen ytterligare.
Då kom kylskåp, el-spisar, frysboxar m.m.
Jordbruken moderniserades med mjölkmaskiner, skulltorkar, hökanoner, utgödslingsanläggningar och dylikt.
Vid vägar och gator, strålade ljuset i varenda by och samhälle.

Numera, kan vi bara konstatera att elen är oumbärlig i vårt samhälle.
Blir det strömavbrott en längre tid uppstår kaos i tillvaron.
Bostäderna kyls ut, vattenförsörjningen avstannar och möjligheterna att laga mat upphör.
Det blir till och med en omöjlighet att utföra sina naturabehov på invant ställe.
Ett är säkert, samhället skulle må illa om elen helt plötsligt uteblev, så beroende som vi har blivit av den.

Bearbetat av Petra Annerdahlen.