Förord
Nedanstående artiklar ingår i en serie om fem i Svenljunga & Tranemo Tidning år 2008. Alla artiklarna återges efter tidningens publiceringsordning. Den överskridande titeln ”Einar Ödman berättar” finns inte som rubrik i tidningen, endast i denna version för att ge en samlande rubrik över alla artiklarna.
Den första och inledande artikeln består av två delar, där den andra delen består av Einar Ödmans egen berättelse. Även de därpå följande artiklarna utgörs av hans berättelser./ Inga-Lill Lindgren.

EINAR SLUTAR SITT LIVSVERK – HAR ÄGNAT NÄRMARE 20 ÅR ÅT GLASMUSEET

Artikelförfattare: Tina Hjorth Svensson.

Artikel ur ”Svenljunga & Tranemo Tidning” 2008-05-15.
Nr 20 – årg. 17, sid. 6 och 7.
Ansvarig utgivare: Sune Strand.
Distribution: Posten.
Tryck: Borås Tidnings Tryckeri AB.

Eldsjäl
Einar Ödman brinner för glasmuseet och konsthallen i Limmared. Han har lagt ner oräkneliga timmar för att ge bygden detta kulturarv och berättar här om några episoder från åren som gått.

Glasmuseet i Liandersgården och konsthallen vid skolan är något av Einar Ödmans livsverk. Efter närmare tjugo års helhjärtat engagemang väljer han nu att trappa ner och avslutar med en skrift med minnen från sitt arbete med glaset.

Einar Ödman är glasblåsare i åttonde generationen. Ett av föremålen i glasmuseet är en kuppa till ett vinglas med initialerna LS.
– Det är min anfader, Lars Skata. Han arbetade här 1786.
Einar har också arbetat på bruket. Han började 1936, som fjortonåring, men blev inte kvar. Istället ägnade han en stor del av arbetslivet åt A6 i Jönköping.
– Men jag kom tillbaka strax innan jag gick i pension för att göra ett litet museum åt bruket.

Dåvarande chefen, Åke Klingberg, ville satsa en slant på ett bruksmuseum och köpte in glas från de Brusewitska samlingarna. I samma veva hotades en gammal byggnad på bruket av rivning och Einar tog kontakt med hembygdsföreningen. Kunde man inte flytta byggnaden? Så gjordes, och Liandersgården fick så småningom sin nuvarande placering. Einar, han blev engagerad i hembygdsföreningen, intervjuade de gamla glasbruksarbetarna, och resten, ja det är historia. En historia som till stora delar finns att läsa bland alla de pressklipp som förvaras i Liandersgården.

Ta tillvara på kulturvärdet
Einar har tillbringat många timmar med att förevisa museet för busslaster med turister, han har letat glas, köpt in glas, haft kontakter med myndigheter och försäkringsbolag för att ställa i ordning de båda museerna. Men nu är det dags att trappa ner. Och Einar hoppas att museet ska kunna fortsätta vara den turistattraktion det är idag.
– Hembygdsföreningen har stora kostnader för att driva museet, jag hoppas att kommunen förstår att ta tillvara på dessa kulturvärden, säger Einar.

SAGAN SOM BLEV VERKLIGHET

Artikelförfattare: Einar Ödman.

Från barndomens upplevelser i glasbrukshyttan, där man såg pipornas glasdroppar som eldflugor på väg till de olika arbetsmomenten. Så började intresset för glaset och dess utveckling under snart 300 år på Limmareds Glasbruk.

År 1743 tillverkades det äldsta bevarande föremålet från Limmareds Glasbruk, en liten supkopp med gravyr ”Skål fader 1743”. På 1700-talet arbetade min anfader Lars Skata och hans dotter Britta på bruket, så kan ni tänka er, jag är 8:e generationen som arbetat på glasbruket.

Från 1700-talets supkopp fram till nutidens tillverkning av världssuccén Absolutflaskorna är idag Limmareds Glasbruk ett av de världsledande inom glasindustrin och det enda bruket i Sverige som tillverkar förpackningsglas. Bruket drivs idag (läs 2008) med 5 stycken elektroniskt, helautomatiskt datastyrda maskiner som tillverkar 1 500 000 burkar och flaskor per dygn och försörjer därmed livsmedelsindustrin, Vin & Sprit och bryggerierna med deras behov av glasprodukter.

Skickliga yrkesarbetare
Men det är ju inte alltid bruket drivits maskinellt, utan i äldre tider har det funnits en mycket skicklig yrkeskår av glasblåsare, slipare, gravörer och inte minst glasmålare som tillverkat handarbetat kristall och konstglas. Jag har varit med om en kulturresa som varat i 25 år med mycket arbete och stort ansvar för att bevara denna fantastiska glashistoria som finns här i Limmared och som förvaltas av Limmareds Hembygdsförening i Liandergårdens Glasmuseum och konsthall.

Där visar vi en glasindustriell utveckling under snart 300 år från Sveriges äldsta glasbruk. Arbetet med denna glashistoria och alla besökare jag tagit emot under dessa 25 år har varit som ett stort fyrverkeri som exploderat av upplevelser. Det här handlar om Västgötsk glashistoria, och jag brukar säga:
Småland har sitt glasrike, men här i Västergötland ligger glasets flaggskepp förankrat.
Och nu tänker jag ta med Er läsare på en guidad resa som handlar om glasbrukets utveckling under tre sekler; 1700- 1800- 1900- 2000-tal, där historien finns i Liandergårdens Glasmuseum och konsthall.

Karolineröversten startade
Mannen som byggde och startade glasbruket hette Gustav Ruthensparre. Han var en överste i Karl XII:s karolinerarmé och kom till Limmared år 1729 där han köpte ett omfattande gods ”Limmareds Säteri”. Där fanns stora skogar, sjöar med mycket fin sand och även en kvartsgruva, det vill säga allt som behövdes för att tillverka glas. Därför fick han för sig att starta ett glasbruk här. Han fick privilegiebrev utskrivna 1740, kopior på dessa brev har jag hittat i glasmuseet vid flytten av huset. Jag har ramat in dem så besökare kan ta del av innehållet. Där står bland annat att det var ganska lätt att få det här tillståndet, för det var så långa avstånd till de närmaste bruken, cirka 30 till 40 mil och då är det nämnt ett bruk i Stockholm och ett i Skåne. Gustav Ruthensparre avled 1749 och efter honom finns ett mycket intressant dokument bevarat. Det är hans bouppteckning som består av en B-del enbart för glasbruket, där alla mästarna som arbetade på bruket är namngivna och alla deras arbetsverktyg är upptagna för var och en. Dessutom är allt glas som fanns i lager upptaget och det var cirka 7 000 enheter uppdelade på ett 60-70-tal olika sorter.

Utvecklingen av glasbruket fram till 2000-talet har varit mycket gynnsam och det största antal verkstäder som arbetade på bruket var 29 stycken, därav fem handverkstäder som tillverkade finare kristall. Kristallen transporterades från hyttan till sliperiet för att slipas. Slipningen var ganska omfattande och den bestod av fem moment. Först ritade slipmästaren mönstret som djupslipades med en järnskiva och grov sand och därefter med en sandstensskiva. När dessa arbeten var utförda var hela den slipade ytan helt grå och den skulle då putsas och poleras, vilket gjordes med korkskivor och polermedel. Att putsa och polera en stor skål eller vas var en veckas arbete.

På den tiden arbetade även barn på bruket och barnen hade det mycket tufft. De väcktes klockan fem på morgonen och de fick gå upp och väcka alla mästarna. Därefter gå till hyttan och plocka fram alla verktyg så att det var färdigt att börja arbeta när mästarna kom. När arbetstiden efter nio timmar var slut, skulle hyttan städas och alla verktyg plockas in. En del dagar gick de här barnen även i skolan ett par timmar på kvällen. Det här blev så tufft för barnen, att det inte var alla dagar de orkade hänga med i arbetet. Då hände det faktiskt att de fick stryk emellanåt.

Fortsättning följer (nedan) i nästa nummer av STT där fortsätter Einar Ödmans exposé över glasbruket och de föremål som finns att beskåda i Liandersgården och konsthallen.

FÖREMÅL SOM BERÄTTAR EN HISTORIA

Artikelförfattare: Einar Ödman.

Artikel ur ”Svenljunga & Tranemo Tidning” 2008-05-22.
Nr 21 – årg. 17, sid. 14.
Ansvarig utgivare: Sune Strand.
Distribution: Posten.
Tryck: Borås Tidnings Tryckeri AB.

I glasmuseet och konsthallen finns en del föremål som är oersättliga med en speciell kulturhistoria som jag vill nämna lite om:

8-armad ljuskrona
I Glasmuseets Liandersrum hänger en 8-armad ljuskrona tillverkad år 1754 enligt sägen till Torpa Stenhus slottskapell. Ljuskronan är tillverkad av en mästare som hette Thomas From, och är väl det äldsta och mest värdefulla föremål hembygdsföreningen äger.

Prakturna
I början av 1890-talet tillverkades en prakturna i svart glas som målades och signerades av konstnären A.W. Bergholtz. Målningarna på den här urnan är mycket intressanta för de innehåller faktiskt en del av Limmareds historia.
Urnan är tillverkad som fästmans-gåva till bruksägarens fästmö där hon är målad i porträtt på den ena sidan och fästmannen Carl Brusewitz är målad i porträtt på motsatta sidan. Det här paret är skådespelaren Fredrik Olssons mormor och morfar. Så finns det fyra miniatyrmålningar, en på det gamla glasbruket, en på gamla patronsbyggnaden, en på Liandersbyggnaden (nuvarande glasmuseet)/läs 2008/ och den fjärde på Oxbanan och Opensten. Detta är gamla kulturminnen varav de flesta är rivna och borta, men nu finns kvar i de här målningarna.

Reklamflaska
Det tyska kosmetikaföretaget 4711 beställde i början av 1920-talet en reklamflaska till (fattas tyvärr ord i ursprunglig text i tidningen) här flaskan är närmare en meter hög och väger 13,5 kg. Den är handtillverkad och fastblåst med en pipa som väger 7,5 kg, alltså är den sammanlagda vikten över 20 kg.

Vi vet inte hur många flaskor (fattas tyvärr ord i ursprunglig text i tidningen) ka 15-20. I beställningen ingick att bottnarna skulle sågas bort på en del av flaskorna. I dessa monterades hyllor som fylldes med de mindre standardflaskorna fyllda med parfym. De stora flaskorna tjänstgjorde då som montrar på utställningen. Ganska effektfullt! Som ett unikum kan nämnas att det lilla fåtal bottnar som sågades bort, togs tillvara av mästarna och slipades till en bricka för en ostkupa som mästarna tillverkade.

Ollersglas
I slutet av 1920-talet anställdes Edvin Ollers för att rita glas till kosmetika industrin, för att visas på Stockholmsutställningen 1930. Glaset ritades i Art-deco stil och formsignerades Ollers och tillverkades i flera olika färger.

Askar och parfymflaskor med glaslock och glasproppar vilket blev ganska dyrbart. Priserna blev höga och satte en käpp i hjulet för försäljningen. Därför blev tillverkningen liten eller ingen alls, vilket är beklagligt då den konstnärliga kvaliteten var mycket hög. I glasmuseet och konsthallen visas Ollersglaset och hans originalteckningar.

Fortsättning följer (nedan) i nästa nummer av STT där fortsätter Einar Ödmans exposé över glasbruket och de föremål som finns att beskåda i Liandersgården och konsthallen.

GLASGUBBEN I KULAN

Artikelförfattare: Einar Ödman.

Artikel ur ”Svenljunga & Tranemo Tidning” 2008-05-29.
Nr 22 – årg. 17, sid. 14.
Ansvarig utgivare: Sune Strand.
Distribution: Posten.
Tryck: Borås Tidnings Tryckeri AB.

Mötet med Mor Stina och Glasgubben är en av de finaste upplevelser, ja kanske det finaste som hänt mig under de här åren som jag jobbat med att bygga upp Liandergårdens Kulturcenter. En upplevelse som jag nog skulle kunna skriva en hel bok om.

Nej, det var väl att ta i, det klarar jag nog inte, men roligt skulle det vara. Nu hamnar jag visst vid sidan av ämnet, jag skulle ju berätta om mor Stina och glasgubben. Denna fascinerande 85 år gamla dam som jag träffade på den historiska utställning som visades vid glasbrukets 250-års jubileum år 1990.

En dag jag besökte utställningen fanns hon där, satt på en bänk och vilade sig. Och av en tillfällighet gick jag och satte mig bredvid henne. Vi kom i samspråk och då berättade hon för mig att hon växt upp hos farbror Liander (som hade varit bosatt i nuvarande glasmuseet) och när hon var fyra år fick hon en leksak av honom; en glasgubbe.

Då ska du hämta gubben
Då blev jag mycket intresserad och frågade henne: hur ser den ut? Hon svarade: det är en glaskula och inuti den finns det en gubbe och han har öron, ögon, näsa och mun. Det här var ändå mer intressant, så jag frågade henne: ”Kan Du tänka Dig att skänka gubben till glasmuseet för den borde finnas där”.

Nej det ville hon inte för det var hennes käraste ägodel, den hade hon haft sedan hon var fyra år.
– Men nästa år finns jag inte, då skall du hämta gubben och ställa in den i museet för den skall vara där.
– Ja kära Du, jag hämtar gärna gubben, men jag kan ju inte hämta den utan vidare, då måste du skriva papper på det. Ja kom till mig i nästa vecka så skall jag skriva papper på att Du skall hämta gubben.

Veckan därpå tog jag en bandspelare med mig och åkte till henne. Vi hade en underbar dag tillsammans då hon berättade hela historien om farbror Liander och glasgubben.

Modern sevärdhet
Mor Stina berättar: Jag fick gubben av farbror Liander när jag fyllde fyra år, år 1909. När jag kom till farbror Liander den dagen satt fyra farbröder kring ett bord och spelade ”priffe”.
Jag kröp upp i knäet på farbror Liander och sa: ”Nu vill jag ha den där leksaken du lovat mig, den där glasgubben”. ”Jaha” svarade han, ”det skall du få” och så reste han sig och pekade på en av farbröderna och sa: ”Nu är du bussig och går med flickan till glasbruket och gör den där glasgubben jag lovat henne”.

Och farbrodern reste sig och tog mig i handen och vi larvade iväg till glasbruket och där gjorde han den här gubben, så jag var med hela tiden den tillverkades.
Mor Stina reste sig, tog fram sin glasgubbe, överlämnade den till mig och sa: ”Du skall ta med gubben nu och ställa in den i glasmuseet för den skall vara där”.

Den här gubben är mycket modern för att vara 100 år gammal och är väl en av sevärdheterna i glasmuseet. Glasblåsarmästaren som tillverkade gubben var fantasifull och långt före sin tid. Glasgubben är ju en föregångare till en del av det moderna konstglas som tillverkas i dag.

Mor Stina fick uppleva en del av sitt 97:e år. Hon har nu lämnat oss, men i glasmuseet finns hennes gåvor och ljusa minne kvar.

Fortsättning följer (nedan) i nästa nummer av STT där fortsätter Einar Ödmans exposé över glasbruket och de föremål som finns att beskåda i Liandersgården och konsthallen.

LIANDERSGÅRDENS KONSTHALL

Artikelförfattare: Einar Ödman.

Artikel ur ”Svenljunga & Tranemo Tidning” 2008-06-05.
Nr 23 – årg. 17, sid. 6.
Ansvarig utgivare: Sune Strand.
Distribution: Posten.
Tryck: Borås Tidnings Tryckeri AB.

Strax intill glasmuseet ligger Limmareds skola, som vi har mycket fint samarbete med. Inom skolans område ligger vår fina konsthall som invigdes år 2000 som vi nu skall besöka.

Den största utmaning jag åtagit mig under de här 25 åren jag arbetat ideellt åt hembygdsföreningen, är nog de sex månaders arbete med allt som behövde åtgärdas för att få konsthallen i ändamålsenligt skick. Det sista jag skrev i min dagbok när allt var färdigt för invigning var: ”aldrig mer”.

Jag är lite kluven när jag skriver om konsthallen och de miljonvärden och den kulturhistoria som finns i denna lokal, som kommunen äger. Vad händer med den? Tänker kommunen ta sitt ansvar här? Jag har sedan tidigare dåliga erfarenheter av vad som hände med våra fina vagnar, som fanns i en lokal som kommunen ägde, och där lokalen utan vår vetskap, helt plötsligt hyrdes ut.

En mörk historia jag helst vill glömma. Den ekonomiska del som satsats i konsthallen är ganska betydande och egentligen ihopsparad för vårt projekt ”studioglashytta”. Där alla ritningar och arbetsbeskrivningar var klara och anbuden låg på cirka 1 miljon kronor, men där avsaknaden av en sponsordel på 300 000 kr tillfälligt kullkastade det här projektet, vilket är att beklaga.

Saknar Linnés tekopp
Det vi saknar i konsthallen är en av de tekoppar som Linne omnämner i sin resa genom Västergötland 1746. Men det som finns är ju det viktigaste, och där finns en ovärderlig samling av kulturhistoria från Limmareds Glasbruk. Bl.a. ”Begravningsglaset” som tillverkades 1871 och skänktes till Sveriges och Norges drottning Lovisas begravning. Samt huvuddelen av det unika konstglas som ritades av Edvin Ollers till Stockholmsutställningen 1930 och alla hans originalteckningar och målningar.

Dessutom visas en permanent utställning av unika glasskulpturer inköpta från de främsta glaskonstnärerna på Orrefors Kosta Boda glasbruk och tillverkade endast i ett exemplar.

Fortsättning följer (nedan) i nästa nummer av STT fortsätter Einar Ödman berätta om de föremål som finns att beskåda i konsthallen.

SKULPTURER FRÅN KOSTA BODA

Artikelförfattare: Einar Ödman.

Artikel ur ”Svenljunga & Tranemo Tidning” 2008-06-12.
Nr 24 – årg. 17, sid. 13.
Ansvarig utgivare: Sune Strand.
Distribution: Posten.
Tryck: Borås Tidnings Tryckeri AB.

En av de unika glasskulpturerna från Kosta Boda har en särskild historia som jag vill berätta.

Detta hände en torsdag för fem år sedan: Klockan var halv sju på kvällen, jag hade haft besök av tre bussar och de sista besökarna hade lämnat museet. Jag hade precis gjort i ordning och låst och höll på att koda in larmet och var ganska trött och hungrig efter en jobbig dag.
Då kommer det en bil och kör fram till museet och ut stiger en man och följande samtal utspinner sig:
– Vill Du besöka museet?
– Ja, jag har hört talas om dig och museet och varit här flera gånger men det har aldrig varit öppet. Jag heter Göran Wärff och kommer från Kosta glasbruk.

Göran är ju en av Sveriges finaste glaskonstnärer, så all trötthet försvinner och jag hälsar honom välkommen. Efter visningen i museet föreslår jag honom en visning i konsthallen.
– Du är inte representerad där så jag vill köpa något av dig. När vi sedan lämnar konsthallen säger Göran följande:

Båten hade avseglat
– Nu skall jag tala om en sak för dig. Jag kommer från Göteborg nu och på det här forskningsfartyget som avgår till Nordpolen har jag en bror som är med. Förra året var de på Sydpolen och då sände jag med en glasskulptur som han skulle ställa där. Och nu har jag gjort en som han skulle ställa på Nordpolen, men när jag kom till Göteborg hade båten avseglat, så jag fick inte med den. Den ligger i min bil här och nu skall du få den att ställa i konsthallen. Kan Ni tänka Er att i konsthallen finns glasskulpturen ”Anden i glaset i duggregn” som skulle stått på Nordpolen, skänkt av en av Sveriges finaste glaskonstnär Göran Wärff. Vilken upplevelse!

Att underhålla och driva den här verksamheten är ekonomiskt ganska krävande, som vi hittills med pensionärernas hjälp finansierat, med alla besökare som vi tagit emot.
Detta har blivit så stort och kulturellt värdefullt inte bara för Limmared och kommunen utan för hela Västergötland där Sveriges äldsta glasbruk är beläget. Så kanske att hembygdsföreningen i framtiden ekonomiskt och med de arbetsinsatser som erfordras får svårigheter att driva verksamheten. Som med lite marknadsföring kan bli kommunens och storlänets stora turistattraktion tillsammans med Torpa Stenhus. Vem skall taga ansvar?

Tillägg till ovanstående artiklar.
Artiklarna är publicerade enligt tidningens version och innehållet kan ses som ett bidrag till att bevara ett stycke ”nutidshistoria”.
Läs gärna fler inlägg och berättelser under www.tranemo.nu
Idag (läs 2012) står Glasets Hus på plats i Limmared. Där återfinns nu de ovan nämnda glasföremålen.

Inga-Lill Lindgren, Tranemo Bibliotek.