Uppteckningar ur folkminnet av P. Dahlström.

Artikel ur Sjuhäradsbygdens Jul 1941.

Ungefär tre kilometer väster om gården Berg Backgården i Tranemo socken, där Musån gör en vinkelkrök från väster rakt mot norr, ligger en hög kulle, som förr varit helt kringfluten av vatten. På kullens östra sida synas ännu tre stenrävlar, som utgjort skansar på denna sida, och på en platå i sluttningen av kullen ligger ett stenkummel, som visar var själva borgen stått. På kullens västra sida synas kvarlevor av en väg och en vindbro.

Under vikingatiden beboddes denna borg av en kvinna, kallad drottning Draga (även drottning Bengärd). Varifrån hon härstammade, är ovisst. Möjligen har hon medföljt munkar hit på 800-talet eller också har hon enleverats från främmande land av någon viking eller följt med en sådan godvilligt. Det senare är kanske troligast, ty hon skall ha varit mycket rik på penningar och andra värdesaker.

Drottning Draga lär ha varit både vacker och vänsäll samt kunnig i alla slags husliga arbeten. Hon var den första, som lärde kvinnorna i orten spinna och väva. Hon var även förfaren i sjukvård och läkekonst och hade en örtagård.

För det mesta bodde hon ensam på sin borg med sina tjänare. Ty på våren, när sjöar och floder blevo isfria, begav sig vikingen på härfärder till främmande land. På denna tid kunde man segla ända från havet till ovanför Ulricehamn, frånsett ett och annat ställe, där man fick gå på land och draga skeppen uppför flodens ström. Man kunde bl.a. segla upp i Tranemosjön, som på den tiden var mycket stor och försedd med många större och mindre åar.

I denna vackra trakt bodde många munkar och nunnor, som byggde sig kyrkor och planterade örtagårdar samt undervisade folket i Vite Krists lära, botade sjukdomar och odlade jorden och besådde den med nyttiga växter.
Genom sitt blida, vänsälla väsen vann drottning Draga folkets hjärtan. I all synnerhet dottern till en mäktig jätte, icke långt från Boberg.

Vid Kilalund ligger ett stort och högt berg, kallat Nycklaberget, vars ena sida stupar brant ned i en mosskant. I detta berg bodde jätten Ås och hans dotter Åsalånga. Inne i berget hade jätten en stor skara dvärgsmeder, som hamrade och smidde allt möjligt, såsom liar, skäror, låsar m.m. till folket vida omkring.

Jätten Ås brukade ofta hälsa på i Boberg, och hans dotter och drottning Draga kommo väl överens. Genom Dragas inflytande lät Åsalånga omvända sig till Vite Krist. Men jätten lät icke omvända sig, trots att han tyckte om Draga och gärna ville hälsa på henne, särskilt när vikingen var borta. Vid sina besök i Boberg brukade jätten åka i en stenskrinda eller vagnkorg, vilken drogs av stora kattor. Denna stenskrinda står än i dag i skogen mellan Berg och ödegården Sågen.

Drottning Draga besökte även Nycklaberget och då sutto hon och jättedottern på en avsats på berget med sina handarbeten. Jätten började emellertid fatta kärlek och behag till Draga och han funderade över hur han skulle vinna henne. Han tänkte, att om inte vikingen hade stått i vägen, så skulle han nog kunnat övertala Draga att bli hans och få Bobergs borg och rikedom på köpet.

Så hände det sig en vår, att sjöar och floder blevo isfria ganska tidigt. Då reste vikingen bort men lovade Draga att vara tillbaka på hösten. När hösten kom gick Draga dagligen upp på Bobergs utsiktstorn och spejade ut över Tranemosjön i hopp om att få se vikingen komma seglande upp genom Musån. Men vintern kom, utan att vikingen återvänt. Jätten sade då, att vikingen övergivit Draga och att han aldrig skulle komma åter.

I Amessebergets nedersta ända finns en större grotta, 7 meter lång och 1½ meter bred med släta väggar och tak, och bakom denna är en stor gång, 9 meter lång och två meter bred. Båda rymma tillsammans 125-130 personer.
I denna grotta bodde på Dragas tid en jätte vid namn Måns. Denne kom även att bli bekant med Draga, ty jätten i Nycklaberget och hans dotter voro gamla vänner till Måns. Vänskapen förbyttes emellertid efter hand i hat och svartsjuka. Måns omvände sig till Vite Krists lära, och då blev jätten i Nycklaberget svartsjuk på Måns. Han låtsade emellertid ingenting om.

Man hade byggt ett kloster eller en kyrka i enehagen vid Lid i Ambjörnarp. Jätten i Nycklaberget tålde emellertid inte att det ringdes i kyrkklockan, utan beslöt krossa ”bjällekon”. Han bad jätten Måns hjälpa sig med att kasta ett stort stenblock på kyrkan. Stenblocket låg i By skog och skulle kastas därifrån. Jättarna fattade tag i stenblocket och lyfte upp det till kast, men då ångrade Måns sig och släppte sitt tag med påföljd att blocket föll till marken och gick mitt itu. Detta stenblock ligger än i dag på vägen mot Björkås, och man ser alltjämt märken efter jättarnas fingrar.

När Måns släppte sitt tag blev den andre jätten arg och beslöt att hämnas. Han föreslog att de skulle göra en fisketur på sjön Visen. Ty Ås tänkte som så:
Då kan jag dränka Månsingen, så blir jag honom kvitt och han står inte i vägen, när jag friar till Draga.
En vacker dag begåvo sig jättarna till sjön Visen för att fiska. När de kommo ut på djupt vatten knuffade Ås till Måns, så att denne föll i sjön. Ås till att paddla ifrån honom. Men när Måns summit omkring en stund, fick han fatt i en stor gädda och höll sig uppe på denna samt ropade till Ås:
Kom hit med kanoten, jag har fångat en stor gädda. Måns vände nu åter och jättarna hjälptes åt att få upp gäddan i kanoten. Sedan rodde de i land och begåvo sig hemåt med gäddan. Men när de voro komna ett stycke på väg, så blevo de osams, ty båda ville ha hela gäddan. Det slutade med att de började slåss om gäddan, så att blod och svett rann av dem. Detta samt bitarna av gäddan, som revs sönder under slagsmålet, samlade sig i en fördjupning i marken, som med tiden blev en sjöhåla. Den fick sedan heta Gäddesjön och ligger i Ambjörnarp.

Till Boberg kom en dag budkavle om att ett fientligt skeppsfölje kom seglande upp mot Tranemo. Då det icke fanns någon man tillstädes, som hade förmåga att leda en försvarsstyrka mot fienden, sammankallade Draga folket på orten omkring Boberg och satte sig sedan själv upp på sin häst, och så bar det iväg utmed Ätradalen. Komna ned mot Östra Frölunda red Draga in i en tät skog för att komma till en plats, där hon kunde speja efter fiendeflottan. Under denna ritt tappade hennes häst sin ena sko, som var av guld. Skon hittades emellertid i den täta skogen och denna plats fick sedan heta Gullskog.

Det visade sig emellertid, att skeppsföljet icke utgjordes av fiender utan av fredliga munkar, som ärnade sig uppåt landet för att bygga kloster och predika för folket om Vite Krist. Munkarna seglade upp genom Ätran och byggde kloster i Ringestena och Hillared. Det förra är numera borta, men man ser platsen där det stått. Hillareds klosterkyrka finns kvar men är tillbyggd.

Då inte vikingen återkom till Boberg – jätten Ås visste nog var han var – friade Ås till Draga men fick avslag. Jätten blev då alldeles ursinnig, rev ned borgen och förvandlade Draga till en argsint höna samt satte henne på kassakistan i borgkällaren. Därefter läste han över henne en besvärjelse, så lydande:
Här kan du sitta och bevaka din skattkista till dess två män, som tre dagar före julnatten suttit inne i en källare och inte sagt ett ord till varandra, komma hit. Gräva de upp kistan under tystnad och icke bli rädda, när de få se dig, är du fri och människa igen. Eljest får du sitta här till domedag.

Sägnen berättar, att två knektar en gång i slutet av 1700-talet beslutade gräva upp skatten. De stängde in sig i en källare tre dagar före jul. Julafton gingo de till Boberg och började gräva. Plötsligt stötte den ene med spaden mot något som klingade som metall, varvid han sade:
Där ha vi allt kistan. Men då flög det upp en arg höna, som gick till anfall mot knektarna. Dessa blevo rädda och sprungo från sina spadar.

Hålet i borgruinen synes än i dag. Även synes var vägen gått till fastlandet över ån mot Björkered samt var vindbron varit belägen. Ännu är det något mystiskt och förborgat med denna plats. Folk talar om att de här varit utsatta för obehagligheter och förtretligheter utan förklarlig anledning. Hästar och oxar, som använts vid hökörning och annan körning ha för det mesta blivit bångstyriga och vrenska, när de kommit mitt för den plats, där borgen stått. Och månget hölass har där vält omkull av oförklarlig anledning.

När Åsalånga fick veta, att fadern rivit ned borgen på Boberg och förvandlat Draga till höna för evärdeliga tider, blev hon både ledsen och arg på fadern för detta illdåd. En dag, när Ås låg och sov middag inne i berget, låste dottern in honom tillsammans med dvärgsmederna och lade nyckeln under en alrot i Musån, för att jätten ej mera skulle kunna göra illdåd mot dem som bekände sig till Vite Krist. Jätten Ås hördes sedan vrålskrika inne i berget för att han icke kunde komma ut. Dvärgsmederna lyckades ta sig ut genom ett mindre hål i berget och fly.

När jätten Måns och Åsalånga nu hade mistat sin bästa vän, beslöto de begiva sig längre åt öster, varifrån solen kommer. Vid första dagsmarschens slut ämnade de bygga en kyrka, vid den andra en, o.s.v. till Vite Krists ära och människornas frälsning. De togo jättens smideshammare med sig för att använda den vid kyrkbyggena. Efter den första dagsmarschen kommo de till Södra Åsarp intill en mindre å. Då sade Åsalånga:
Här skall jag bygga mig ett tempel till Vite Krists ära och till botgörelse för min faders svåra synd. Och jätten Måns sade, att han ville bygga en kyrka, där nästa dagsmarsch slutade. Och så byggde Åsalånga Södra Åsarps och Måns Månstads kyrka. Och de kastade smideshammaren mellan sig, när de behövde slå sönder någon stor sten. När kyrkorna voro färdiga, anlade de kring desamma begravningsplatser för att där begrava avlidna kristna. Och Åsalånga sållade jorden till Åsarps begravningsplats på det villkoret, att hon skulle få vila i vigd jord. Jätten Måns begärde att få vila i samma jord som Åsalånga. Men när han dött, fick han ej vila i Åsarps kyrkogård utan begrovs ett stycke väster om kyrkan. Den granbevuxna kulle, där han begrovs, synes än i dag.

Man uppförde sedan en stenmur kring Åsarps kyrkogård, men på ett ställe blev muren nedriven var natt, ty jätten Måns gick och hälsade på Åsalånga. Och varje år kom det på ett oförklarligt sätt bort ett nötkreatur för någon bonde i Åsarps by. Ingen visste vart den tog vägen.