DRAMAT I STOCKREMMA

Författare: Kent Andersson

Artikel ur ”Borås Tidning” – 1997-02-23. Sid. 20.
Foto: Kent Andersson och Anders Andersson.
Källor som författaren använt finns angivna i slutet av artikeln.

Vad hände? Vad är sant? I nittorpsbygden lever berättelsen kvar stark och levande än i dag. Få år efter det ödesmättade dramat timat berättas vid de knastrande brasorna under vinterkvällarnas innearbeten hur övernaturliga makter avslöjade det som hände i Stockremma. Vad var det som så rörde sinnena? Följ mig längs vägen som slutar i tragedi. Dramats aktörer är tre:

Eva Hjertberg föds 1812 i frälsehemmanet Mickelsgården i Ljungsarp. Fadern lystrar till namnet Isak Hjertberg. Efter några år köper familjen nittorpsgården Stenborydet 1/6 mantal. Och så går flyttlasset till grannsocknen. Eva framlever sina år i en välsituerad familj. Vid 43 års ålder flyttar hon till Stockremma och följande år träder hon i brudstol med hemmasonen Magnus Josefsson, vars föräldrar ägt hela gården. Vid faderns död delas gården mellan Magnus och hans bror Nils. Efter ytterligare hemmansdelning blir makarna ägare till 1/12 mantal i Stockremma. Närmsta grannen heter Johan Kindlund, och äger den tredje gården i Stockremma. Inget stort och märkvärdigt händer, under åren som följer. Makarna förblir barnlösa. År l886 är Magnus jordavandring till ända. Eva tituleras därefter Änkan Hjertberg. Hon testamenterar sina jordiska ägodelar till brodern Jakob Hjertberg. I en ålder av 78 år och 6 månader dör hon lördagen den 6 december 1890. Det är en gråhårig, mager gumma som skiljs från jordelivet i stockremmahuset. Dödsorsaken anges vara difteri. Inget märkligt i det. Under året dör nio personer i den rasande epidemin. Inga omedelbara skäl till misstanke. Men det skall komma…

Dramats övriga aktörer är ett syskonpar. Johan Magnusson föds 1851 och systern Josefina 1861, båda i Algutstorp i Tranemo. Syskonen lever ett för jordbrukarbarn vanligt liv. Pig- och drängtjänsterna avlöser varandra. Johans sista anställning är som dräng åt Magnus och Eva i Stockremma.

I november 1889 köper Johan Magnusson Stockremma av änkan Hjertberg. Bland folket i Nittorp kallas han Ytingnen. Gården får han enligt överenskommelse tillträda den 14 mars följande år. Och ur börsen tas 2 100 kronor. Änkan förbehåller sig rätten, att bo kvar i huset till den 29 september 1891, sedan skall hon bygga en undantagsstuga på gårdens mark. Johan förbinder sig att årligen, och i hennes livstid, försörja henne med: l tunna råg, l tunna korn, 2 tunnor havre, 3 tunnor potatis och sommarföda åt en ko och två får, dessutom skall hon ha sex famnar ved.

Till en början förklarar sig den nye gårdsägaren nöjd med tingens ordning. Änkan håller ju hushåll åt honom de dagar han bor på sin ägandes gård. Johan, som är i sin krafts dagar, är kortvuxen, 1,61 mäter han och har brunt hår, blå ögon, rak näsa, långlagt ansikte och ordinär kroppsbyggnad, och så snusar han förstås. Systern Josefina, som bor kvar hemma i Algutstorp, är ofta brodern behjälplig i Stockremma. En beskrivning av henne blir som följer: 1,61 i strumplästen, rödbrunt hår, blå ögon, trubbig näsa, långlagt ansikte och ordinär kroppsbyggnad. Dramats aktörer är presenterade. Akt två kan börja.

Missnöje och hot
Enligt överenskommelsen flyttar Johan in i Stockremma den 14 mars 1890. I huset har det nu blivit fler invånare. Där bor förutom änkan även hennes bror Jakob och två brorsdöttrar. Hon har dessutom fyra kor, fem får och fem höns som betar Johans marker. Efter påstötningar flyttar änkan Hjertbergs bror till en ny ort. Sedan går allt i stå. Akt två har inletts.

Nu skall fattigvården snart få ta hand om Johanna Mathilda Hjertberg. Så faller Johans ord till grannen Johan Kindlund. Det kan väl ej ske så länge änkan Hjertberg lever och försörjer henne.
Du skall få se, att det sker innan jul! lyder Johans bistra svar.
Nu är bollen i rullning, och ingen kan bringa den till stopp.

Från Algutstorp rapporterar soldaten och skomakaren J.A. Mod (är soldat nr 834 för Moghult), att han under skoarbete hos Johans föräldrar i april hört modern säga:
Jag önskar Eva hade dött senast hon var sjuk!
Mod vittnar också, att Johans fader sökt köpa arsenik av honom. Han skulle ta bort ohyra på kreaturen. Mods kollega Alfred Frisk blir då tillfrågad i samma ärende. Resultatet blir det samma.
När fadern inte lyckas kommer över den åtråvärda varan träder sonen Johan i aktion.
Han frågar Alfred Vesterlund i Flathult om han har arsenik att sälja honom. På dennes fråga om användningsområde, svarar Johan:
– Jag skall ha det att förgifta änkan Hjertbergs fem höns!

Evelina Johansson från torpet Hallåsen är en flitig gäst i Stockremma. Till hennes mor får vi skäl att återkomma något senare. Evelina kommer på besök strax efter att änkans bror Jakob flyttat ut. Hon säger till Johan, som står butter och tittar ut över sina ägor:
Nu är det väl blivit lugnt vid eder spisvrå? Ja, nu har det blivit lugnt, men det skall bliva lugnare innan jul!

Den ödesdigra dagen
Dagen gryr torsdagen den 4 december. Johan har varit på sin gård i fyra dagar. Planerna har mognat till beslut. ”Änkan skall tagas av daga medelst gift”. Denna morgon är han tidigt i arbete ute på markerna, funderande över hur han skall gå till väga. Efter avslutat arbete går han upp till huset, där Eva Hjertberg väntar honom med middag. Hon har kokat ärtsoppa. När sista slicken är slut säger Johan till henne:
Låt oss äta några smörgåsar. I släpper till brödet och jag smöret.

Eva tar fram en kaka mjukt bröd, som hon skär i fyra skivor så det skall räcka till Johan, brorsdottern och henne själv. Med skivorna i hand går Johan in i en kammare som ligger invid köket. Här har han en burk gammalt smör. I en olåst byrå, som tillhör Eva, finner han en bit arsenik, stor som en halv ärta. Smör breds på brödskivorna. Arseniken smulas sönder och det dödliga pålägget läggs på Evas smörgås. Med den sålunda preparerade rätten går han ut till kvinnorna i köket. Han bjuder brorsdottern Johanna Mathilda en skiva, som hon tar några tuggor av och sedan lägger åt sidan. Åt Eva ger han den ödesdigra smörgåsen. Med frisk aptit äter hon upp den till sista tuggan…
När Johan.Magnusson konstaterat, att den bjudna smörgåsen försvann i änkans gap, tackar han för sig och ger sig av mot föräldrahemmet i Algutstorp.

Josefina Magnusdotter träder fram
Det är änkan Hjertbergs brorsdotter, Johanna Mathilda Hjertberg, berättelse som drar in Johan Magnussons syster i händelsernas centrum.
– Natten efter att änkan Hjertberg förtärt den smörgås hon fick av Johan Magnusson blev hon sjuk, började kräkas och klaga, över smärtor i bröst och mage. Under natten blev kräkningarna allt våldsammare. Josefina kom till Stockremma om fredag afton. Eva bad henne att få mjölk att dricka, vilket hon genast fick. Strax började hon kasta upp igen och fortfor så ända till lördag middag. Åter bad hon Josefina om mjölk. Denna gick strax till spisen och kokade upp mjölk som hon serverade såväl Eva som mig, i glaskoppar. Eva svalde genast drycken. Jag blev misstänksam då jag tyckte mig känna en äcklig smak och såg att där var något grumsigt i botten. Jag satte därför ifrån mig glaskoppen halvdrucken. Strax kom Josefina och hällde ut innehållet och sköljde koppen väl i en bleckspann med vatten.
– En stund senare började jag känna svåra plågor i bröst och mage med starka uppkastningar. Jag har sedan dess aldrig känt mig kry.

Mathilda, kallad Tilda, drabbas troligen av den rasande difterin, som tar så många liv i bygden. Värre går det för Eva Hjertberg. Tildas berättelse fortsätter:
Efter mjölkdrickningen tilltog Evas plågor. Josefina, som var hos oss över natten, vårdade henne föga eller intet. Under natten dog Eva av hemska smärtor.

Misstanken är väckt hos Tilda. Har Josefina förgiftat den för brodern förhatliga änkan? Men för tillfället behåller hon tankarna för sig själv. Evas sista levnadsdag besöker Johan Johansson från Hallåsen, far till ovan nämnda Evelina, henne. Han finner henne svårt sjuk med häftiga kräkningar. I kräkningarna ser han en möglig mjölkhinna och på denna några små korn, liknande arsenik. Nu är även hans misstankar väckta, men längre går det inte, ännu… Dödsorsaken sätts alltså som difteri, och Eva Hjertberg begravs med övliga ceremonier.

Tiden efter begravningen – förhören
Kort tid efter begravningen får ryktet vingar. Fjärdingsmannen Johannes Josefsson från Nittorp hörs yttra:
Det står inte rätt till med hennes snabba bortgång.

Det skall dock dröja ännu en tid innan rättvisans kvarnar börjar mala. Länsman Sigge Gedda ber fjärdingsmannen skaffa fram fakta i fallet. Fredagen den 5 juni hålls förhör i Stockremma.

Johanna Mathilda Hjertberg, som deltog i den ödesmättade måltiden, berättar om Josefina Magnusdotters märkliga agerande. Detta placerar henne på listan över medverkande i dramat. Nästa naturliga intervjuoffer är förstås Johan själv. På frågan om vad det var i den mjölk systern serverade svarar han:
Hon råkade stöta koppen mot spisen så det kom lim i mjölken.
Johanna Kindlund, närmsta granne med den avlidna, var den som satt vid hennes dödsbädd. Hon berättar för fjärdingsmannen:
På lördag eftermiddag den 6 december besökte jag änkan Hjertberg, som kvällen innan insjuknat med svåra smärtor och uppkastningar. Under lördagen hade hon svåra smärtor i bröstet. Efter en svår dödskamp avled hon vid tiotiden på aftonen.

Finalen
Måndagen den 15 juni 1891 inleds finalen i detta drama. Ett drygt halvår efter Eva Hjertbergs begravning beslutar man, att öppna hennes grav för en obduktion. Bevisen saknas ännu mot Johan Magnusson. Vädret har sedan begravningen varit allt från strängaste vinterkyla till högsommarvärme. Kistan förs till Nittorps kyrka där obduktionen skall utföras av provinsialläkaren. Närvarande är länsman Sigge Gedda och Evelina Johansson från Hallåsen, som var den som svepte änkan, och därför kan identifiera henne. Närvarande vittnen är fjärdingsmannen Josefsson, soldaten Mod och kyrkvärden Johan Wilhelm Lorentzon. Det mycket innehållsrika obduktionsprotokollet lämpar sig inte för vemmelmagade, så det hoppar vi över. Resultatet är, att man finner förändringar i njuren och tarmarna. Prover sänds till apoteket Kronan i Ulricehamn, där apotekare Liljenström konstaterar, att Eva Hjertberg dött av arsenikförgiftning.

Torsdagen den 25 juni 1891 rullar en fångkärra mot Vänersborgs fängelse. Johan Magnusson följs på färden av fånggevaldigern Otto Johansson från Södra Säm.
Till honom säger Johan:
Om jag misstänkt, att jag skulle bli häktad hade jag rymt till Amerika! Jag är villig att betala ganska mycket för hjälp.

Med sig har han sin kära snusdosa, ett par byxor, stövlar väst, mössa och andra kläder. Systern Josefina, som misstänks för delaktighet i mordet, sänds till samma fängelse lördagen den 4 juli. Bland hennes kvinnosaker ryms klänningar, underkjolar, livstycke och annat i klädväg. Med ett livstidsstraff hängande över sig över sig tar Johan tillbaka sin bekännelse vid ett extrating den 31 juli. Hans ord lyder:
Jag var vid tillfället så förvirrad till sinnesbeskaffenheten, att jag inte visste vad jag sa. Det var änkan Hjertberg som innehade giftet, och av misstag fick det i sig.

Ingen tro fästs vid den nya versionen. Tisdagen den 22 december 1891 sänds han från fängelset i Vänersborg till Långholmen för att påbörja sitt livstidsstraff.
Systern Josefina frias från alla misstankar och återvänder hem till Algutstorp fredagen den 31 juli samma år. Hennes mardröm var över.

Sägnen om mordet i Stockremma
Som jag inledningsvis sa lever denna berättelse kvar i vår bygd, stark och intensiv. En så ryslig händelse har givetvis satt spår i folktron. Den versionen har som huvudperson Britta Stina Magnusdotter på Hallåsen, mor till Evelina, som svepte änkan. Låt oss avsluta med hennes roll i dramat.

En nittorpsbo, född 1845 berättar:
Britta på Hallåsen var synsk. Hon såg liktåg och annat långt innan andra. När Eva i Stockremma hade dött och blivit begraven uppenbara hon sig för Britta. Det gick till så. Britta var på väg från Gamla Nittorp till Gölingstorp. När hon kom i höjd med den gamle milstenen såg hon en vålnad stående vid vägkanten. Hon kände Eva väl, och såg att det var hon. Bakom Eva stod Johan Ytingen från Stockremma.
Britta frågade:
”Vad vill du med mig?” Hon fick inget svar så hon fortsatte sin vandring. När hon kom till stenbron uppenbarade Eva sig igen tillsammans med Johan.
Britta frågade:
”Varför får jag inte vara ifred?”
Nu fick hon svar:
”Jag har inte fått leva min tid ut. Jag har blivit förgiftad.”
Britta gick till kyrkoherde Medin och talte om det. Det ledde till att man öppnade Evas grav och hittade mycket arsenik i henne.

Och så ändas vår vandring längs denna tragedins väg… Dagens Stockremma är ett välmående jordbruk, långt från denna händelse. Milstenen står ännu kvar vid vägkanten och tiger om sin hemlighet. Besök stenbron en kylig, dimhöljd kväll och du skall förstå hur lätt det är att där skåda vålnader av vad slag det må vara.

KÄLLOR: Ingvar Hallqvists, Dalstorp, soldatregister.
Nittorp AIa:9, sid. 66; AIa:10, sid. 82; AI:a:11, sid. 111; AIa:12, sid. 128.
Nittorp CEF (döda 1890).
Kinds häradsrätt AIa:344 (dombok 1891 10/7).
Kinds häradsrätt AIa:345 (dombok 1891, extrating 31/7).
Kriminalvårdsanstalten i Vänersborg DIIga:8, sid. 293 + 295; DIIA:42.
Uppteckningar på Folklivsarkivet i Göteborg.
Egna intervjuer.